Adolf Th. Brun

Nedan följer en renskrivning av en tidningsartikel (vet ej vilken tidning). Den har varit publicerad år 1952.

Läkarbehandling för 80 år sedan skrämde patient

På ålderdomshemmet i Boxholm bor sedan några år tillbaka f. hemmansägare Adolf TH Brun, vilken på lördag firar sin 80:e födelsedag. Vid en pratstund, som signaturen hade med jubilaren häromdagen, berättade han något om sin levnadshistoria.

Brun är född vid Fjättmunna Grenadjärtorp och är alltså knektpojke – yngst bland 8 syskon. Men det var en pigg krabat som var i farten. Så småningom blev det skoldags för pysen, men skolan tyckte han inte om. Det gick bra med lärarinnorna, men lärarna bjöd på för mycket luggning och stryk för att det skulle bli någon förtrolighet mellan dem och barnungarna. I 10-årsåldern råkade Brun ut för en sjukdom som yttrade sig i värk i vänster ben och den sjukdomen gjorde honom låghalt för hela livet. Några år senare flyttade Brun med sina föräldrar till södra delen av socknen där fadern brukade gården Kullbergshem. Härifrån och till kyrkan i Ekeby blev det sedan att vandra 69 gånger när det blev dags att ”läsa för prästen”. Undervisningen sköttes av pastor Ljung. Då Brun alltid måste sitta med sitt onda ben rakt bar det sig inte bättre en gång än att pastor Ljung vid sin vandring i lektionssalen snavade över benet och föll omkull. En annan episod från ”läsningen” skrattar han gott åt. En pojke från Ekeby som hade ovanligt långt hår, fick av pastorn order att till nästa läsdag klippa håret. När den dagen kom hade pojken själv verkställt klippningen och det blev ett resultat som inte gjorde honom fagrare och prästen blev ångerfull över sin befallning.

Som alla andra ungdomar fick Brun förvärvsarbete mycket tidigt. Nu är det en lek att vara människa säger han, men det var annat förr. Då räckte arbetsdagen från det att det ljusnade, ibland vid 2-3 tiden och till sena aftonen eller 8-9 tiden på kvällen. Han har arbetat inom jordbruk, bland annat med tröskning enligt den gamla metoden med slaga. Även om Brun under några år hade anställning vid Rasslefallsågen i Sommen så har jordbruket varit hans huvudsyssla. Som 20-åring tog han tjänst som djurskötare, och det trivdes han med. Men då det var dåligt med maten på stället slutade han snart. För att leva på försaltat fläsk, salt sill och bröd som var så hårt att det knappast gick att blöta mjukt, det inbjöd precis inte till fortsatt anställning.

Men ungefär vid denna tid var det också en annan sak som hände 20-åringen. En natt drömde han att någon kom till honom och uppmanade honom att resa till lasarettet i Linköping och där söka hjälp för sitt onda ben. Tidigare hade Brun ej vågat detta av rädsla för att bli illa behandlad. Och det var väl ej underligt när den allmänna uppfattningen såväl hos föräldrarna som bland kamraterna var att en person som hade ett sådant ben, han fick ej annan behandling än att benet togs bort! Men nu, efter drömmen, var det ingenting som kunde hindra Brun från att söka läkare.

- Det hade inte hjälpt om hela Ekeby socken ställt sig i vägen, säger han, för jag skulle fara till Linköping. Han gjorde så också och blev intagen på lasarettet. Där eftertankens kranka blekhet kom honom att be sjuksköterskan att få tillbaka sina kläder för att fara hem igen. Men det gick inte, utan Brun fick stanna och blev också opererad. När han vaknade var han så rädd att fars och de övrigas berättelser om hur de behandlade onda ben skulle vara verklighet. Därför blev det dubbel glädje när han fann benet vara kvar och utan värk. Emellertid tillstötte komplikationer och sjukhusvistelsen blev långvarig.

Han blev dock så småningom åter arbetsduglig och nu sparade han för att lära sig någonting. När sparkapitalet växt till ett par hundra kronor sökte han sig in på en skola. Men han hann aldrig gå denna färdig enär fadern dog och han måste hem för att hjälpa till. Brun blev sedan så att säga rotfast på Kullbergshem som han så småningom övertog och brukade i många år. Gården överläts så småningom på en son.

På äldre dagar blev den förre jordbrukaren frukthandlare i smått och den sysselsättningen passade hans kynne.

- Det var roligt, säger han. När man köpte frukten gällde det att pruta så mycket som möjligt, men då den såldes tilläts ingen prutning och så måste det ju vara när det är prima vara.

På ålderdomshemmet ges inga tillfällen till fruktaffärer, men Brun vill inte vara sysslolös, han sköter värmepannan under eldningssäsongen. Ett slag tillverkade han diskställ och nu håller han på med mattrasklippning. Men pysslar ock så litet med blommor och skojar alltemellan med syster och hennes biträden.

Kave