Vi som är gamla minns många personer som kunde betecknas som original. Enligt svensk uppslagsbok är original ”egendomlig eller besynnerlig människa”.

Man vill gärna tro att det var mera vanligt med sådana personer förr i tiden. Men kanske det är så att man med åren utvecklar speciella sidor och blir mer eller mindre originell. Kanske att jag numera är ett original, fast jag inte vet om det själv. Därom må andra döma. Generellt vill jag ändå påstå att man idag inte träffar på så många riktiga original, och det har sina orsaker. Framförallt är vi alla utsatta för ett ständigt mediatryck, som inte går spårlöst förbi. Vi matas alla dagligen med samma nyhetssändningar och andra program, och antingen vi vill det eller inte påverkas vi av detta. Oundvikligen blir vi i vissa avseenden en aning likriktade och kanske blir vi slätstrukna.

Något som helt klart blivit utslätat är våra dialekter, mycket just på grund av radio- och TV-påverkan. Till exempel den genuina boxholmsdialekten, som jag tycker är trygg i sin tonfall, den håller på att försvinna. Det är bara gamla personer och Johan Birath som behärskar och använder den.

Nu vill jag berätta om ett riktigt original från förr i tiden. Han hette Helmer Karlsson men kallades alltid för Helmer Pos. Hur han fått det namnet vet Sven Johansson från Linnestorp att berätta. En släkting till Helmer i en tidigare generation hette Per-Ola Svensson och var snickare. På alla sina redskap och verktyg brände han in sina initialer P O S, och så småningom fick han heta Pos. Helmer ärvde det namnet (Sven i Linnestorp bor numera på servicehuset Domherren i Boxholm där han trivs mycket bra).

Helmer bodde med sin gamla mor i torpet Bygget, Boarp ett stycke in på 1950-talet. Han var verkligen avvikande, och många tyckte att han var lite ”bakom”. Men han var en finurlig person och ganska tekniskt begåvad. Han var korgmakare och tillverkade korgar i olika storlekar och modeller, som han ofta levererade till kunden per cykel. Hans cykel var verkligen museal, utan frihjul och försedd med en stor trägrind baktill som pakethållare.

En gång fick han beställning från Ljungby gård på en extra stor bynkekorg. Han höll till inne i stugan med tillverkningen, och när korgen var färdig upptäckte han att korgen var större än dörröppningen. ”Ja feck såga ner döraposten för å få ut körgen” berättade Helmer efteråt.

Det har berättats att han i sin ungdom gick till prosten Brusén i Rinna och friade till hans dotter. ”Men det förstår väl Helmer att inte det går för sig” lär prosten ha sagt. ”Ja kan la teminstingen ha na å dra svarven” svarade Helmer, som ifrågasatte lämpligheten ur en helt annan utgångspunkt än prosten.

Grannen Gösse Hall i Mygghem och Helmer var inte de bästa vänner. Gösse som var mer känd för att vara lite lat, kände sig krasslig en dag och bad Helmer om hjälp med att hugga ved. Helmer berättade efteråt: ”Ja to in huggekubben i stuva å sto där å klöv ve. Då kryade Gösse på sig å geck öpp ur sänga”.

Margareta Nilsson i Götevi har berättat att hon som vikarierande hemsyster i början på 50-talet var hos Helmer Pos. Hon minns ett uttalande av honom: ”Om Gösse hade vatt kloker, så hade vi vatt i Amerka nu”. Helmer hade haft planer på att bygga ett flygplan, men Gösse ville inte vara med och satsa pengar.

Helmer ägde en gammal skraltig traktor som man fick veva igång. En dag när Helmer skulle starta traktorn kom ett par hjälpsamma ynglingar förbi. Det var Sven i Linnestorp och Allan i Hästhagen. ”Vi kan hjälpa dej å veva igång” sa Allan och satte igång. Han vevade och vevade och sen tog Sven vid. Men traktorn visade inte minsta livstecken. Då upptäckte Sven något. ”Men Helmer, du måste öppna bensinkran!” ”Dä kvittar, för dä finns inget i tanken” sa Helmer som haft roligt en stund medan grabbarna svettades.

Både Helmer och modern Hilma avskydde tanken på ålderdomshem och sjukhus. Sommaren 1954 hamnade dock mor Hilma på Slomarps sjukhem. Några dagar efter att Hilma kommit in på sjukhemmet mötte en granne Helmer och frågade hur det var med hans mor ”Ja får ho bara leva över solförmörkelsen så kan ho nog klara sig ett tag te” Den 30 juni 1954 var det nästan total solförmörkelse (99,8 %). Solförmörkelsen inföll klockan 12.27 och höll på till 14.55. Ett par timmar tidigare ringde man från sjukhemmet och talade om att Hilma Johansson avlidit.

Så småningom kom Helmer till ålderdomshemmet i Boxholm, där han trots allt fann sig tillrätta och trivdes bra. Det var en överraskning för honom att han fick så rikligt med god mat varje dag. ”Ja som trodde en skulle få gå ut å köpe sig lite mat ibland, för en inte skulle svälta på fattigstuva”.

Helmer avled 1967.

I Boxholms kommun har vi en riktigt bra åldringsvård. Det tyckte också den för sin ålder ovanligt pigga 100-åringen, som en dag kunde utbrista: ”Nu kan ja känna mig lugner. Nu har ja fått in bägge mina pöjka på ålderdomshemmet”.

Lars Andersson