Alma Karl Emil – eller Alma Johansson som hon rätteligen heter, har sitt hem på Parkgatan 4, en rödmålad stuga in på gården. Tant Alma går på sitt 78:e år. Håret är vitt och ansiktet fårat, men vitaliteten är det inget fel på. Det är en pigg och rask kvinna, ständigt verksam. Och ändå har hon gått igenom en hårdare skola än de flesta, uppväxt under fattiga förhållanden, prövad av sorgebud, varvid såväl maken som fem barn gått ifrån henne.

Lägenheten är omodern. Huset är gammalt och kommer väl snart att rivas, om inte förr så när den nya gatubildningen blir aktuell inom detta kvarter. Det är kallt och dragigt och järnspisen slukar mycket ved om kölden vintertid skall hållas borta. Inte är det lätt att komma till vedboden.

Inför tanken att behöva bo kvar ännu en vinter i den kalla lägenheten hade tant Alma börjat fundera över om hon inte skulle försöka få en ny bostad på Bjursdalen, samhällets nya bostadsområde. Tänk att få ha det varmt och skönt med alla bekvämligheter omkring sig! Tanken blev verklighet. Hon fick sin lägenhet, en vacker enrummare med stor balkong. Alla de gamla kära föremålen tog hon förstås med. Orgeln som sonen spelade på, möbler, fotografier och prydnadssaker.

Men trivdes tant Alma?

- Nej, jag trivdes inte. Lägenheten låg på tredje våningen och vette mot skogen. Dagen lång såg jag knappt en enda människa, och jag som alltid varit van att ha folk omkring mig. Och värmen, som jag drömt om, var så torr att man knappt kunde andas. Efter ett par dagar hade jag fått nog. Jag ville hem till min gamla lägenhet…

Återvände

Ja, så kom det sig att tant Alma fann vägen tillbaka till sin röda stuga. Ännu hade ingen flyttat in efter henne. Med nyckeln i hand gick hon till kommunalkamrern och undrade om hon inte kunde få flytta tillbaka. Jo, det skulle nog gå för sig. Lägenheten hade inte hyrts ut till någon annan.

Så snurrade flyttkarusellen igen. Möblerna lastades åter på flyttbilen. Det gick som en dans. Tant Alma visst på pricken var varje sak skulle stå. Inget skulle ändras från vad som varit.

Tant Alma hade fått sig en läxa på gamla dar. Det är inte lätt att lära gamla hundar sitta, säger ordspråket. Det är heller inte alltid så lätt för gamla människor att finna sig tillrätta i en helt ny miljö.

- Nu kommer jag inte härifrån förrän det blir dags att flytta till hemmet. Hela mitt jag jublar över att åter få vara tillbaka, säger tant Alma.

Under vårt samtal har strumpstickorna varit i livlig verksamhet. Tant Alma är duktig med sina stickor och det är många par strumpor, både åt anhöriga och utomstående, hon stickar. Hårt arbete har varit hennes lott livet igenom, och därför är det inte så lätt att koppla av , även om hon med ålderns rätt skulle kunna göra det.

- Jag var inte mer än 12 år när jag lämnade hemmet för att ta min första plats. Det var i en forarefamilj vid Ingemarstorp i Strålsnäs. Tidigt på morgonen, när herrn och frun var i ladugården, hade jag till uppgift att passa barnen. De skulle lindas och ha mat. Därefter bar det iväg till skolan i Ekeby. Hemkommen från skolan fick jag hjälpa till med varjehanda göromål, stoppa strumpor, diska och städa. Lönen detta första år var två kronor, samt en redgarnsklänning.

Föräldrarna bodde i Hulterstad. Det fanns sex barn i familjen och många munnar att mätta. Därför måste barnen ge sig ut och tjäna så fort som möjligt. Man bodde också en tid i Björkbacken, Strålsnäs, som tidigare ägdes av morföräldrarna. Under denna tid var tant Alma en tid postbud. Hon bar sju postväskor mellan Strålsnäs station och Linnefors. Tre väskor över vänstra och fyra över högra axeln var en tung börda för en liten flicka. 35 öre om dagen var ersättningen. En gång fick hon 10 öre extra för ett brev. För det köpte hon en sill!

- Svårast var det dock den tiden jag tjänade hos en skräddarfamilj i Linköping. Familjen var mycket fattig. Fadern drack och kom sällan hem förrän långt fram på kvällen. En margarinsmörgås var för det mesta vad som bestods mig och familjens fem barn. Det var mycket synd om modern.

Månadslönen 5 kronor

Tant Alma har också haft plats i Storholmen hos Wass-August, där arbetsuppgiften bland annat bestod i att gå med matväskor till de tre karlarna vid bruket. Lönen var fem kronor i månaden. Bästa tiden som tjänsteflicka hade hon på gården Kullen i Ekeby, då hon fick 7 kronor i månaden. Det var också under tiden i Kullen som hon blev bekant med sin blivande make; Karl Emil Johansson från Germundarpbygget.

- Inte blir det svårt att gifta sig för dig. Alma har så mycket pengar så hon kan klara hela bosättningen, sade husbonden till Karl Emil när det blev aktuellt med med giftet.

- Med den låga betalning man fick vid den tiden var det inte lätt att spara. Men visst hade jag lagt undan en del och sparpengarna kom väl till pass. Vårt första hem blev vid Nygatan och senare fick vi ett s.k. bolagsrum i Dansholmen. Att ha ett enda rum till bostad var besvärligt många gånger. Maken gick skift och behövde lugn när han kom hem så han kunde sova. Oftast blev det att ta med barnen ut, det var enda sättet att få tyst i hemmet.

Boendefrågan löstes emellertid så småningom på ett bra sätt. Man fick en egen villa i Fällhagen. Men att klara bygget var heller inte lätt. Maken tjänade inte mer än 75-80 kronor i månaden.

Mera bekymmer

Även om fattigdomen kunde hållas på avstånd kom det andra bekymmer in i bilden. Maken blev först skadad i en arm och därefter i ett ben och gick sjukskriven långa perioder. De två flickorna dog 11 och 12 år gamla, en gift son likaså. Tvillingarna, som kom ett par månader för tidigt, fick inte leva mer än en dag. Modern hade ansiktsros och hög feber. Ja, så gick maken bort 76 år gammal.

Alma Karl Emil har många gånger haft det besvärligt, men hon är inte bitter över vad som varit. De goda ögonen lyser och ett leende leker oftast över det fårade ansiktet.

Och snart är det jul. Tant Alma minns jularna från tiden man bodde i Fällhagen, hur man pyntade och stod i. Julklapparna var väl inte så många och dyra, men julgran hade man och på bordet saknades varken doppgryta, lutfisk eller risgrynsgröt. Varje jul tog man också hem en kvarts gris. Maken ville ha julkorven absolut färsk. Den gjordes därför dagen före julafton på kvällen. När tant Alma hade korven stoppad, kokt och färdig att serveras vid ettiden på natten väcktes maken och bjöds på korv och kaffe. Han ville ha det så och så fick det bli. En stor härlig julost kom från Germundarpbygget, så inte saknade man mat på julbordet.

Denna julafton tillbringar tant Alma hos sonhustrun och barnbarnen i Fällhagen, och julottebesöket gör hon som förr om åren i missionskyrkan, där hon är medlem.

Thor