Den 8 december var plötsligt här och därmed tändes den andra elden för säsongen. Efter alla säsonger med Söndagsturer vet vi att veckorna rullar på i en rasande takt, det lär bli så också denna vinter. Jo, tiden går förstås alltid i samma hastighet men när säsongen med Söndagsturer pågår KÄNNS det som att tiden springer på extra snabbt.

Den gamla anrika festplatsen Granforsen har jag haft i tankarna för en Söndagstur i flera år, men jag gillar ju att välja platser dit människor normalt inte tar sig. Granforsen däremot är ju känd för de flesta men Granforsen är ju en fin plats som är värd en Söndagstur så undantag kan förstås göras från regeln att välja "ovanliga" platser. Och vilken tur man kan ha, för det var ju en himla tur att Granforsen var platsen just denna söndag! Regnet öste nämligen ner på morgonen den 8 december och på SMHI:s radarbilder kunde man se att det skulle komma att regna länge! Regn när det är Söndagstur är annars ytterst ovanligt. Carina Jonsson är ordförande i Föreningen Granforsen och hon föreslog på söndagsmorgonen i ett meddelande till mig att öppna till den trivsamma fest- eller samlingslokalen. Hon till och med erbjöd sig att torka golven i lokalen efteråt! Söndagsturerna bygger ju visserligen på att man är ute intill en eld men undantag kan förstås göras även vad gäller detta och denna förmiddag när vädret var så väldigt regnigt och blött så var det inte svårt att tacka ja till Carinas förslag. Och med facit hand, så himla bra och trevligt det blev. Bengt hade eldansvaret, men han tog det kloka beslutet att inte göra upp en eld denna söndag, det var ju ingen större vits med detta eftersom vi var inomhus.

Intresset för Söndagsturen var riktigt bra, det kom en publik på drygt 40 personer så det blev ganska fullt i lokalen. Hur många löpare det var har jag dock ingen aning om, men byttorna med vätska till löpare var förstås på plats vid Granforsen.

Undertecknad hälsade som vanligt välkommen och drog först litegrann om Granforsens historia. Det var Ekeby arbetarekommun och den socialdemokratiska ungdomsklubben som i flera år diskuterade en egen festplats och samlingslokal utanför tätorten, detta var på den första halva av 1900-talet. Olle Wisén var den drivande kraften för bygget och den 9 juni 1945 kunde festplatsen invigas. Namnet fick den efter torpet Granforsen som legat på platsen.
Granforsen blev ett populärt dansställe och orkestrarna var ofta lokala.
Den första renoveringen gjordes 1952, då flyttades Linnebergs dansbana till Granforsen, och år 1954 byggdes en samlingslokal. De nuvarande dansbanan lär komma från Hogstad, kanske kom den på plats när dansbanan från Linnberg tjänat ut.
Festplatsen har haft olika ägare, byggnadsföreningen Våra krafter drev Granforsen i 27 år och 1972 blev Centerns ungdomsförbund ägare. Idag ägs Granforsen av en helt fristående förening. Det var 1993 som Bjarne Karlsson i Diseberg kallade till stormöte. Intresset var stort och Föreningen Granforsen bildades med Bjarne själv som ordförande. Den nybildade föreningen köpte Granforsen av CUF-avdelningen för den symboliska summa av en krona. Men dödsstöten var nära 1993, det var hammaren eller tändstickorna som gällde...

Ordförande i Föreningen Granforsen är alltså Carina Jonsson numera. Föreningens inkomster kommer till största delen från uthyrning av vinterförvaring av husvagnar samt från våffelcaféer under onsdagar i juli månad.

Det var mitt under den förra vintern, kanske i januari eller februari som jag fick ett meddelande av Ann-Charlott Feldt. Hon berättade att Östergötlands museum ska hålla stängt i tre år och i gengäld ska personalen ut i länet och hjälpa till i olika sammanhang, ge föreläsningar och så vidare. Så jag fick därför frågan om jag vill ha tre berättarnamn till nästa vinter, alltså till denna vintern. Svaret blev förstås att "det låter klart intressant" eller nåt i den stilen, och därefter lär jag ha förtydligat mig och sagt att det vill jag självklart ha. I börja av hösten fick jag de tre namnen och en av dessa var ju Björn Ivarsson Lilieblad. Han kom att bli den första som kom till en Boxholmsskog (nåja) för att ta på högtalarvästen. Björn är avdelningschef för Samlingar och konservering på Östergötlands museum. Björn har också varit redaktör för Östergötlands museums årsbok, den kom från tryckeriet i fredags och heter "Det mörka Östergötland - där sägnerna möter källorna". Boken kan köpas genom museet men också hos till exempel Bokus eller Adlibris. Det var om denna bok som Björn pratade i Granforsen och han drog en del historier ur boken. Det var enormt fängslande och intressant och som Ann-Sofie sa till Björn efteråt, "du hade gärna fått hålla på ett par timmar till..." Många av historierna om spöken och olika sägner som levt kvar sen långt tillbaka har tyvärr visat sig vara osanna när man gräver i källorna... Lyssna gärna på Björn via länken nedan.

 

Nästa helg är det dags för den tredje Söndagsturen i ordningen. Då ska elden tändas mitt i Lagnebrunnahagen så då hoppas vi på ett vindstilla och soligt väder. Platsen är belägen på vänster sida, mitt för den lilla stugan Vibo. Förhoppningsvis går det att parkera längs med vägen men kan ni gå en bit så gör gärna det.

Berättaruppdraget har Robert Frode. Eftersom undertecknad skriver för Länstidningen Östergötland så blev jag god vän med redigerare Marie på Länstidningen. Hon gör sidor av min text och mina bilder, även om det finns ytterligare ett par redigerare på redaktionen. I december 2017 träffades Marie och Robert och snart var de båda gifta och båda bor i Nydalen norr om Motala. Både jag och Ann-Sofie är numera goda vänner med det trevliga paret Frode. Robert är en glad och pratsam kille och han har tidigare varit mantorpsbo i många år och verksam inom Friluftsfrämjandet och i början av 2000-talet inom politiken i Mjölby. Hans syrra Cecilia känner nog de flesta till.

 

Klas

Se bilder från Söndagsturen vid Granforsen

Lyssna på Björn Ivarsson Lilieblad (längd: 49:48)