Dungarp

Så har då 37 veckor förflutit.... Så många veckor har nämligen gått sedan den förra säsongens sista Söndagstur genomfördes. Den gången brann elden vid torpruinen Rensberg och Johan Birath avslutade som vanligt säsongen. I det läget funderade vi inte mycket på den kommande vintern, även om jag och Ann-Sofie tycker det är ganska trevligt att ha Söndagsturer att ta sig till under vintersöndagarna. De blir en slags nedräkning till våren. Men samtidigt är det en hel del jobb med Söndagsturerna, och när en säsong är avklarad känns det osäkert om det ska gå att få ihop berättarnamn till ännu en säsong.

Det var först fram på sensommaren vi på allvar började lista tänkbara namn och skicka förfrågningar. Sabina Palm var det första namnet vi hade klart med, faktiskt redan på Valborgsmässoafton. Hon pratade vid firandet i Mossebo och vi passade då på att fråga henne och hon tackade ja direkt. Men annars så var det under en semestervecka i Ovakostugan i Sälenfjällen vi satte igång att fråga tänkbara berättare. Och arbetet gick över förväntan, namn efter namn kunde antecknas på kaffefiltret - som vi antecknade på - och det dröjde inte så himla länge tills vi hade de fjorton namnen som behövdes!

För en gångs skull så är det mer kvinnliga berättare än manliga, nio mot fem, och det är unikt! Det brukar vara tvärtom, alltså mer manliga berättarnamn så det är inte mer än rätt att vi i vinter kan lyssna på fler kvinnor än män. När namnen började bli klara var det dags att fastställda platser, därefter skulle namnen, platserna och datumen sys ihop, annonsering skulle göras, och nu kör vi!

Fast när detta läses så har den första av de fjorton eldarna redan brunnit ut... Den tändes vid torpruinen Dungarp, en plats där vi tänt elden en gång tidigare. Men det är snart 13 år sedan, det var nämligen den 6 februari 2005 som vi hade en torptur vid Dungarp. Den gången berättade vi en del fakta om Dungarp och här är ett utdrag av de anteckningar som då gjordes, det är Gunilla Kindberg som forskat fram detta:

Det fanns 33 dagsverkstorp under säteriet enligt Broocmans östgötaskildring från 1760. När husförhörsböckerna började föras 1788 hette torparen Petter Andersson. Han var född i Karlskoga 1746 och kom till Dungarp från Tyslinge 1778 med sin familj. Efter tio år blev han dräng i Dalen och sist torpare i Källhemmet där han dog av venerisk sjukdom 1796.

Näste torpare brukade torpet från 1788 till sin död 1796. Hans efterträdare stannade bara ett år.

Nummer fyra i första husförhörsboken hette Nils Håkansson och var född i Sättertorpet, Åsbo 1770. När han gifte sig 1799 var han torpare i Dungarp och hans hustru Maria Hansdotter piga i Bleckenstad. Det står antecknat att han varit näsvis vid ett husförhör 1831. Den 30 januari 1843 var Nils Håkansson hos prästen och visade upp ett protokoll från häradsrätten att han skulle avlägga värjemålsed för beskyllning av två vittnen att ha idkat brännvinsbränning. Han eller hans son står det inom parentes. Nils ville skylla ifrån sig och sa att hans son Erik var skriven för torpet och att han inte visste om han och hans piga Hedda Tell hade bränt. Daniel i Stenabo uppgav att hans hustru verkligen sett brännvinsbränning ske i Dungarp av Hedda Tell. Nils avled 1847 och hade då varit torpare i Dungarp i hela 47 år. Han efterträddes av sin son Erik Nilsson som var född i Dungarp. Samma år som Erik tillträdde torpet gifte han sig med kammarpigan på Boxholms säteri där de också vigdes. Brudens far Peter Nilsson i Gölen på Norra Lagnebrunna ägor gav sitt bifall till vigseln. Under Eriks tid fanns det några drängar som det är värt att berätta om.  En av dem kunde inte läsa, en annan rymde från tjänsten och en var anklagad för andra resan stöld. Han kom tillbaka från Rudå med goda vitsord och sades ha uppfört sig ärligt, så står det om honom i alla fall. Den fjärde, som hette Carl Johan, uppgav skomakaren Andersson i Sandbacken på Linnefors ägor att det barn som hans hustru mördade 1852 var sammanavlat med dennes dräng. Vid en titt i födeseboken för 1852 så står det där att den 23 juni 1852 föddes ett flickebarn som mördades av sin mor och som inte fick dop. Modern blev av hovrätten dömd till halshuggning men avled 1852 den 15 oktober efter tre dagars sjukdom i Cellfängelset där hon hållits fången sedan 6 juli. Hon grävdes ner på galgbacken på Västra Malmskogen 30 år gammal. Enligt dödboken dog hon av ansiktsros.

Erik Nilsson stannade till 1866 då han blev ägare av 1/2 hemman Öringe Skatteaugment.

Näste torpare i Dungarp kom från Simarp och hette Jakob Andersson. När han gifte sig 1862 var han dräng i Stora Kohagen och hans hustru Johanna Carolina Jonsdotter piga i Knallen. Hennes far torparen Jonas Persson i Knallen var närvarande när paret tog ut lysning och gav sitt bifall. Paret vigdes av Jon Theodor Julin som var komminister här då. Johanna Carolina hade en femårig son, Claes Pilgren, med sig i boet. Paret fick tillsammans åtta barn. År 1873 emigrerade Johannas son Claes Pilgren 16 år med sin halvsyster Matilda som bara var 10 år till Amerika. Efter tio år, 1883, ger sig fyra av barnen iväg på samma resa. De var 18, 17, 15 och 8 år. Efter ytterligare fyra år reser makarna med de tre kvarvarande barnen. Deras destinationshamn var Lindsborg. Nu hade hela familjen lämnat Sverige och man kan ju undra vad det blev av dom?

Näste torpare tillträdde 1888. Han avled redan 1890. Hans hustru och sex barn, det yngsta var knappt 7 månader, fick då flytta ner till säteriet.

1890 – 1898 hette torparen i Dungarp Johan Valfred Andersson och hustrun Hilda Carolina. De kom från Stora Bäck och flyttade till Dalen. Drängen från Bohult Karl Kindberg övertog sedan arrendet av torpet. Han avled 1930. Hustrun flyttade 1935 och då kom den sista familjen som bodde här hit. Arrendatorn står det nu. Han hette Karl Vilhelm Pettersson (född i Väderstad 1873), hustrun Emelie Augsta och sönerna Anton Teodor och Martin Rutger. Sonen Martin Rutger övertog arrendet när fadern flyttade härifrån 1946. Han skaffade då en hushållerska. De bodde här till 1953.

Enligt Ivar Frostling brändes torpet ner av Boxholms AB 1970.

 

Ansvaret för eld, vägvisning och att ordna med vätska till löparna hämtas från Boxholms OK:s led. Denna söndag var det Håkan Gustafsson som hade ansvar för detta. Berättaruppdraget hade Therese Précenth och detta var hennes första besök på en Söndagstur, men hennes föräldrar däremot är flitiga Söndagstursbesökare och de har låtit oss förstå att de uppskattar arrangemangen mycket. Therése bor i Mjölby och min fru Ann-Sofie föreslog namnet Therese Precenth då säsongen planerades, inte minst därför att hon skulle kunna prata om sin träning. Och så blev det också! Therese hade ont lite överallt innan hon började att träna och hon menar att hon var en soffpotatis. Therese berättade riktigt gripande och intressant och med ett stänk humor om hur allt började och det var inspirerande. Kanske lockas många av att förändra sina liv en del efter att ha lyssna på Therse. Lyssna gärna på henne via länken nedan. Tyvärr missade jag att starta inspelningen så några minuter i början kom tyvärr aldrig med, men det mesta av Therese föredrag finns i alla fall att lyssna på.

Lite drygt 40 personer hade tagit sig till Dungarp denna riktigt sköna söndag i sena november då temperaturen låg kring nollan och det var relativt vindstilla. Faktum är att solen visade sig, så många stannade kvar och småpratade en lång stund efter att Therese pratat färdigt. Även några löpare syntes vid vätskebyttorna.

 

Nästa söndag tänder vi det fösta ljuset, och vi tänder den andra elden. Det är ju första advent och det är dags för den andra Söndagsturen. Berättaruppdraget har då Ingrid Baan De Loof. Som nog många vet så gillar jag och Ann-Sofie att åka iväg med vår husvagn över en helg och många campingar i närområdet har vi besökt, bland annat Hätte Camping i Tranås. Det är en camping som sedan 2009 drivs av det holländska paret Edwin och Ingrid Baan De Loof och sedan 2013 är de ägare av campingen. Vi har blivit lite bekanta med det duktiga holländska paret och under en campinghelg på Hätte i slutet av augusti så förklarade vi vad Söndagsturer är och undrade om de inte kunde tänka sig att berätta om flytten till Sverige och om livet som campingägare. Ingrid blev nervös av tanken men bestämde sig ändå för att tacka ja till uppdraget. Jättekul tycker vi!

Välkomna nästa söndag, då tänds elden i närheten av Långliden (se förstasidan)

 

Klas

Se bilder från Söndagsturen vid Dungarp

Lyssna på Therese Précenth (Tyvärr startar inspelning några minuter in i Therese berättande, filens längd är 11:12 )