Fram till säsongen år 2005-2006 så kallades BOK:s och Krafttagets söndagsarrangemang med en eld i skogen för Torpturer. Då låg fokus hela tiden på torpruiner. Det var nämligen vid torpruiner som elden alltid (nästan) brann! Det innebar mycket arbete med att till varje söndag forska fram torphistoria, och det var en orsak till att Söndagsturerna "skapades" i stället för Torpturerna. När väl berättarnamnen är klara så rullar ju säsongen på betydligt enklare för oss som håller i arrangemangen. Men trots att vi numera kör Söndagsturer så kan det ju hända att elden ändå placeras vid en torpruin i bland. Denna säsongs sjunde Söndagstur ägde rum vid en torpruin. Elden tändes där Brostugan en gång låg, en plats där vi aldrig haft elden tidigare faktiskt. Även sedan Torpturerna blev Söndagsturer så händer det alltså att elden förläggs till en plats med en historia, och då brukar undertecknad delge detta innan berättaren får ordet. Så självklart hade jag tagit reda på en del om Brostugan och som jag läste upp för deltagarna. Nämligen detta:

När Brostugan kom till vet vi inte, men stugan finns med i husförhörsboken för åren 1789-1798, den äldsta husförhörsboken som finns i Åsbo.

Den sista som kom att bo Brostugan hette Johan Andersson. Han var född i Hogstad 1835, och han dog i Brostugan 1902, årtalet framgår ju också på skylten.

Men vi backar några år. Johan Andersson bodde tidigare med sin hustru; Stina Lotta Karlsdotter på Boxholms Bruk. Där är de i alla fall skrivna i kyrkboken, och de bor på den norra avdelningen enligt boken. Vad nu det innebär. Hustrun Stina Lotta var född i Torpa 1839. Johan och Stina Lotta gifte sig 1866.  Paret får flera barn, men hustrun hade också med sig ett barn in i boet. Det är Karl Emil född 1866, och han står i kyrkboken som hustruns oäkta! Men paret får också tre gemensamma döttrar, samt en son. Johanna Mathilda född 1868, Hedda Sofia född 1871, Klara Wilhelmina född 1873 och Johan Arvid född 1879. Den stora katastrofen inträffar 1879. Den 5 juni detta år dör mamman i familjen, alltså Johans hustru Stina Lotta. I dödboken står det:
Stina Lotta Karlsdotter, gift med inhysesmannen Johan Andersson från Boxholms bruk. Barnsängsfeber! 39 år, 5 månader 18 dagar. Hon dog antagligen i sviterna efter födelsen av parets son Johan Arvid som ju föddes en vecka tidigare.

Så vad ska då Johan Andersson ta sig till. Tja, jag har ingen aning om hur tänkte, men han lämnar bostaden på Boxholms bruk o han tar med sig barnen till Brostugan dit han kommer samma år som hustruns död, alltså 1879. Det var en stuga som hade stått tom i tre år. Den yngsta sonen som ju föddes 1879 kommer till familjen året efter alltså 1880. Jag kan dock inte säga var han var placerad under tiden.

År 1880 lämnar äldsta sonen, alltså den döda hustruns oäkta son, hemmet och blir dräng i Ettringstorp. Han är då 14 år. Den äldsta dottern, Johanna Mathilda, flyttar hemifrån tre år senare. Hon är 15 år då hon blir piga i Norra Timmerö. Nästa dotter, Hedda Sofia, flyttar från Brostugan i oktober 1886. Hon hamnar någonstans i Säby socken. Och den tredje dottern, Klara Wilhelmina lämnar hemmet i oktober 1889. Hon flyttar till St. Olai i Norrköping. År 1895 är den yngsta sonen Johan Arvid 15 år gammal och det är dags för också honom att flytta hemifrån. Han blir dräng i Rävtomta!

Och nu är Johan Andersson ensam kvar i Brostugan. Här bor ända fram till slutet. Den 7 april 1902 så dör Johan Andersson. I dödboken står det endast så här:
Johan Andersson, arbetare från Brostugan under Sjögarp. Begravs i Boxholm. Någon dödsorsak var inte angiven. Johan Andersson skulle ha fyllt 67 år två månader efter sin död. 

Vad som därefter hände med Brostugan vet väl ingen, men den förföll väl får man anta för ingen flyttade in i stugan mer.

Till säsongen 2010-2011 hade Ann-Sofie Johansson berättaruppdraget första gången. Sedan dess har hon fått uppdraget en söndag varje vinter. Ja vid ett par tillfällen har hon ju spelat piano också till Mia Holmqvists sång. Men annars så är det språkhistoria som Ann-Sofie pratat om, något som brukar fängsla publiken totalt! Det är ett ämne som kanske kan låta lite småtrist, men de som lyssnar på Ann-Sofie märker snart att ämnet är enormt intressant. Sen är hon ju duktig på att berätta om det hela också, lärare som hon är. Sen är ju Ann-Sofie också undertecknads fru sedan augusti 2012 så hon lär garanterat få uppdraget fler söndagar, i varje fall om undertecknad fortsätter jobba med Söndagsturerna.

Vintern kom plötsligt tillbaka till våra trakter, så denna söndagstur blev snöig och vi hade minusgrader. Många tycker det är underbart, och själv är jag väl inte HELT negativ till detta. Det är ju faktiskt januari, men mängder av snö vill jag inte ha, då blir det besvärligt att arrangera Söndagsturer. Kanske fick det vintriga vädret en del att stanna hemma, men jag räknade till knappt 50 personer i publiken och det är ju mycket bra! En av dessa var ju dessutom Jörgen Auer från Corren så ett reportage i Corren är alltså att vänta. Jättekul! Jag såg dessutom en hel del löpare som fick vätska vid Brostugan.

Ann-Sofie brukar ju prata om vårt språk i någon form, alltså om vårt språks historia och om dialekter och sådana saker. Även denna gången blev det något åt det hållet. Ann-Sofie kom att prata om idiomatiska uttryck. Det vill säga uttryck som till exempel "att lägga rabarber på", "vara på tapeten" eller "mota Olle i grind"

Självklart finns även Ann-Sofies berättande inspelat. Vill ni lyssna på hennes berättande från Brostugan så går ni till sidan Torp- och Söndagsturer. Ändra i menyn som ni hittar precis efter själva programmet. Ann-Sofie har pratat några minuter innan jag kom på att starta inspelningen, men det mesta kom helt klart med.

Nästa söndag är det förstås Söndagstur igen, och då är det Mats Lönngren som har berättaruppdraget. Jag vet ju inte säkert, men det KAN nog bli historier från hans orienterarliv, och i så fall törs jag utlova mycket humor... mer information finns på krafttagets startsida. Välkomna!!

 

Klas

Se bilder från söndagsturen vid torpruinen efter Brostugan.

Lyssna på Ann-Sofie Johansson (längd: 35.59)