|
Ännu en hellyckad säsong med Söndagsturer kan summeras Att lyssna på berättarna via datorn, en ny service Sandvik (torpruin), vid Löningens nordspets. Eddy Rosenlöf
Säsongen startade upp den 2 december, då brann elden vid sjön
Löningens norrspets. Vi körde alltså igång något senare Lagom till premiären slog ju vädret om också. Plötsligt blev det minusgrader och snö, och det var ju nästan lite chockartat. Vi hade ju haft så milt och skönt hela november... Visst; snö och kyla är ju som det ska vara på vintern, och kommer kylan precis lagom till första advent så är det ju egentligen perfekt. Men massor av snö är inget som en Söndagstursarrangör önskar sig. Det räcker så väl med max tio centimeter! Till den första Söndagsturen var snötäcket precis lagom, och landskapet vid Löningen var som ett julkort. Eddy Rosenlöf hade berättaransvaret och han pratade om resor som han och hustrun Gerd genomfört. Han kryddade med mycket humor så det var riktigt kul att lyssna.
Före detta odlingsmark norr om Norra Kvisslehult
Claes-Göran Olson Till söndagen därpå hade vi fått mer snö, och lite orolig var jag om vi skulle kunna ta oss till den gamla odlingsmarken vid Norra Kvisslehult. Det var en promenadväg på nästan 500 meter in i terrängen, men jag ville gärna ha elden där jag tänkt. Där hade knappast någon i publiken satt sin fot tidigare, och det var ju en så vacker plats där skogen öppnade sig och en del gamla ekar växte. Ett par dagar innan Söndagsturen var jag på platsen och skottade en promenadväg från körvägen fram till elden. Det kändes så lätt att skotta när jag började, men nog var jag ganska mör mot slutet... Claes-Göran Olson var "berättare", Linköpingsbon (boxholmsbördig dock), och som ytterst sällan missar en Söndagstur. Klasses berättande handlade om Per-Arne "Pedro" Pettersson, född 1922. Det är - som Klasse uttryckte det - "en liten stor man som betytt mycket för mig". Klasse stötte på honom första gången på en spelmansstämma i Linköping, det var cirka 1981. Det var en liten man och som pratade intensivt och som lyssnade på Klasses och kompisarnas instrument. "Pedro" lyssnade och ville gärna köpa en nyckelharpa, men det var bråttom, för den lille mannen bodde i Sydamerika! År 1989 flyttade "Pedro" hem till Sverige och han bosatte sig i Vallvik vid Söderhamn. Klasse kom att lära känna "Pedro" väl och de höll kontakt via brev och telefon. Hösten 2006 slutade breven att komma och telefonen tystnade och i februari 2007 avlider "Pedro" 87 år gammal.
Vid dammar nordväst om Haga, Hageby. Tore Nilsson
På berget ovanför Enestigen 2 (mot hyreshusen på Pehr Hannergatan)
Mia Holmqvist och Ann-Sofie
Johansson Söndagstur nummer fyra genomfördes på berget "ovanför" Enestigen 2. Jag bor ju själv på Enestigen 1, syrran på Enestigen 2, så jag har god överblick på detta berg och det slog mig en dag i somras att man kanske kunde ha en Söndagstur där. Idén dök också upp att låta "Mia och Ann-Sofie" (Maria Holmqvist och Ann-Sofie Johansson) spela och sjunga julsånger på berget, och el till elpianot kunde ju hämtas från syrran och "Bassens" bostad. Så blev det också, även om vi var ganska oroliga över att vädret skulle ställa till det. Snö och kallt var det ju men det var i alla fall uppehåll, vilket var huvudsaken. Nio julsånger bjöd duon på och jag tycker det blev väldigt, väldigt lyckat! Många positiva röster hördes, och det finns också de som tycker att det borde vara en tradition att låta Mia & Ann-Sofie framföra julsånger på Söndagsturen precis innan jul. Då bör ju förstås Söndagsturerna fortsätta även nästa vinter... Men vi får se, vi tar en säsong i taget. Söndagsturen på berget vid Enestigen är den "tur" som lockat mest publik (i varje fall fram till den "turen") men så brukar det ju vara när elden brinner tätortsnära. Omkring 60-70 personer hade tagit sig till berget med den helt vidunderliga utsikten. Många boxholmare hade aldrig varit på berget tidigare. Boxholms OK, med initiativ av Lennart och Ulla-Brith, bjöd publiken på varm glögg och pepparkaka också.
Vid stort stenblock nära vägen mellan Lilla Bäck och Brännbålskärr. Karl-Johan Norén
Årets sista Söndagstur ägde rum den 30 december. Det var en mild
söndag, med väldigt isiga vägar. Snön smälte och vattnet
skvalade, och gatorna i samhället var livsfarliga att gå på utan
broddar. Då är det bättre i skogen, och vid Söndagsturen som var
förlagd till ett stenblock utefter vägen Lilla Bäck och
Brännbålskärr var det riktigt skönt. Karl-Johan hade berättaransvaret, och han började med att prata som representant för Boxholms OK:s styrelse och med att tacka undertecknad. Det var för mitt arbete med Naturpasset, samt med Söndagsturerna, som han menade är de mest publikdragande aktiviteter som Boxholms OK har på programmet och där föreningen syns mest. Naturpasset hade ju över 200 startande i år, och det är en av de högsta siffrorna i hela Östergötland. Karl-Johan tackade undertecknad med ett presentkort på 1500 kronor på företaget XXL (vildmark & fritid). Karl-Johan berättade många anekdoter från tidningslivet, inte bara från tiden på Corren (där ju som bekant Karl-Johan arbetar idag) utan även från den tidiga ungdomen i Småland. Det var väldigt trevligt att höra Karl-Johan prata om detta, och han plockade historier direkt ur minnet och använde sig väldigt lite av manus. Karl-Johan kommer ju från Värnamo, och han började sin "tidningsbana" på den orten. År 1982 kom han till Boxholm och började på Corren. Karl-Johan menade att han gjort bort sig flera gånger, och ibland kände han sig som Margareta Sjödin i TV-programmet Partaj vars enda replik i stort sett var "har jag gjort bort mig nu igen". Han återgav också en del andra misstag från tidningsvärlden, och historien om en invigning var kanske allra roligast. Det hade varit invigning av en skulptur av marmor, men tidningen råkade skriva att "det varit invigning av en skulptur av farmor". Misstaget var ju tvunget att rättas, så det gjorde man någon dag senare. Då beklagade tidningen misstaget, och skrev att det skulle förstås ha stått att "det varit invigning av en skulptur av mormor"! Med löparna räknade jag till 40 personer på denna Söndagstur. En otroligt bra siffra med tanke på att elden brann en bra bit från samhället, och att vägarna var så isiga att de knappt kunde beträdas.
Vid
pilgrimsstigen intill Boxholms kyrkogård. Ingemar Nordström Den första Söndagsturen 2013 ägde rum vid Pilgrimsstigen, inte långt från kyrkan i Boxholm. Många hade tagit sig ut denna milda förmiddag, omkring 70-80 personer kom vi fram till. Det brukar ju komma mer folk då elden brinner nära eller i Boxholms tätort, så det var ganska väntat. Pilgrimsstigen är en vacker stig som går på åsen vid kyrkogården, och det var många i publiken som aldrig sett den fina stigen tidigare. Ingemar Nordström hette berättaren, och han pratade faktiskt i hela 55 minuter! Men det behagliga vädret och Ingemars berättarämne, boxholmsminnen från vägen mellan hemmet i Timmerö och skolan, gjorde att minuterna gick fort.
Vid Östgötaleden nära dammluckorna vid Lillån och Södra Timmerö. Titus Johansson
Bro över Lillån mellan Älghult och Råstocken, Linneberg Erika Hellberg
Berg i Caroline Brun Ett litet berg intill vägen mot Lilla Herkhult, där genomfördes säsongens nionde Söndagstur. Det var kanske lite trångt, men en vacker plats med stora stenblock, och ganska annorlunda landskap jämfört med många andra söndagstursplatser. Vädret var fortsatt ”vintrigt”, men det gör ju naturen väldigt vacker. Caroline Brun har jag anlitat som berättare ett flertal gånger tidigare, men nu var det faktiskt fyra år sedan som hon senast hade berättaransvaret. Caroline närvarade vid en Söndagstur förra året och då passade jag på att fråga om hon kunde tänka sig att åta sig en söndag denna säsongen, och det kunde hon. Hon fick välja datum och valde den 27 januari, och platsen blev berget söder om Lilla Herkhult. Caroline pratade om en resa och projekt i Zambia som hon varit med om. Det var förstås en spännande resa och en annorlunda och intressant upplevelse.
Intill gamla vägen öster om Stora Bäck. Klas Johansson (skulle ha varit Inger Karlsson) Februari kom och det var dags för den tionde Söndagsturen. Strax öster om Stora Bäck hade jag sett ut en lämplig plats för en Söndagstur, och jag hade också lyckats boka upp Inger Karlsson som berättare, hon har ju massor av minnen från Stora Bäck. Tyvärr fick jag återbud från Inger bara en dryg vecka innan Söndagsturen. Vad gör man då? Tja, jag fick i alla fall några anteckningar om Stora Bäck, även om jag vet att Inger hade haft betydligt mer att säga. Och så läste jag ett brev som Helena Edman författat och som finns i den gamla läkarvillan i Boxholm. Helena var dotter till läkaren Lars Edman och brevet handlade om Helenas uppväxt i läkarvillan och som hon beskriver som underbar. Många skratt hördes när jag läste brevet. Detta var en väldigt solig och vacker söndag. Jag glömde räkna publiken men jag tror det var ett femtiotal som kommit till Stora Bäck.
Ryckelsby, kulle väster om Kvennersberg Göta Johansson
Gammalt träd intill centralvägen, cirka 700 meter från vägen Sommen-Mossebo.
Ann-Sofie Johansson Ann-Sofie Johansson brukar alltid få mycket beröm när hon är berättare. Det är ju dessutom väldigt välförtjänt, för pratar hon om sitt favoritämne, ”språkhistoria”, då blir det intressant och bra! Ann-Sofie hade berättaruppdraget den 17 februari, det var när elden brann intill Centralvägen. Vid platsen växer en skyddad gammal tall, men numera behövs väl knappast skyddet längre. Tallen är nämligen död. Snötäcket låg nu ganska djupt, så på platsen hade jag kört med snöslunga för bättre framkomlighet. Språkhistoria berörde Ann-Sofies även denna gången, även om fokus låg mycket på våra dialekter. Några i publiken hade fått i uppdrag ett läsa ett stycke, det var personer som ursprungligen kommer från olika delar av vårt land. Ett kul initiativ. Med elden ganska långt bort, och långt ute i ödemarken, så brukar det komma mindre folk, men trots detta så räknade jag till 43 personer denna söndag. Fantastiskt.
Bygget (ruin). Nära vägkorsningen Väderstadsvägen/Sjögarpsvägen
Klas Johansson, samt per Den gamla statarbostaden Bygget var platsen för en torptur den 27 februari 2005. Den 24 februari 2013 brann åter elden vid Bygget, nu hade vi en Söndagstur vid platsen. I augusti var jag i kontakt med Britta Weberg (född Bruhn). Jag fick visa Britta och hennes man var Bygget legat, och det visade sig att Britta bodde i Bygget när branden utbröt 1948, hon var då fyra år. Idén om Söndagstur vid bygget väcktes när jag nu visade platsen, och Britta ordnade så att alla syskonen Bruhn kom till Bygget denna söndag. Branden var förstås tragisk, men det kändes som att denna återträff på platsen var lyckad. En del andra vana Söndagstursbesökare kände inte alls till branden, så de fick veta något nytt denna söndag. Undertecknad läste det som skrevs om branden, och även syskonen fick komma till tals. Cirka 65-70 personer räknade jag till i publiken. Vädret var soligt och härligt denna söndag, men där bygget legat står skogen idag tät. Något som gjorde att flera av syskonen Bruhn inte alls kände igen sig… Nämnas bör också att en familj Wigrell bodde i Bygget och att ättlingar till den familjen närvarade.
Fagerhult, torpruin. En knapp kilometer sydost om Trollhålsbygget.
Lennart Johansson Vasaloppssöndagen var det Lennart Johansson som hade berättaransvaret. Hans önskan var att jag skulle placera honom vid en torpruin, och det gjorde jag också. Fagerhult hette torpet, det ligger på Karsbos ägor, Blåviks socken, men nästan på gränsen till Ekeby. Platsen ligger 900 meter öster om Trollhålsbygget. Alla vill inte stanna hemma och se på Vasaloppet, men visst var det lite mindre publik denna söndag, även om jag inte vet om någon stannade hemma på grund av Vasaloppet. Jag räknade trots allt till 33 personer i publiken och som kunde njuta av en värmande sol och en knallblå himmel. Lennart läste olika dikter, flera med anknytning till torp och torparlivet. Det var en lite annorlunda söndagstursgrej, men inte fel på något sätt! Dikterna berörde säkerligen de flesta, det verkade uppskattat. Och visst är det trevligt med annorlunda inslag på "turerna". Denna säsongen blev det alltså såväl diktläsning som sång och musik, förutom sedvanligt "prat".
Blidatorpet. Johan Birath
Söndagen den 10 mars kom att bli sista Söndagsturen denna
säsongen. Det blev alltså två "turer" i mars och vi behövde
Till sist... Som arrangör av Söndagsturerna känns det nu väldigt skönt att säsongen är slut, även om det på samma sätt är lite tråkigt. Men nu är det mitten av mars, och jag och Ann-Sofie längtar ut med husvagnen och allt annat man kan göra under det varmare halvåret. Tipspromenaderna är också trevliga, de startar ju upp nu! Mycket med Söndagsturerna sköter sig självt, bara programmet är fixat och eld- vätske- och vägvisningsansvariga är utsedda, men det är ändå en del att tänka på till varje söndag. Och efter! Kartor och "välkomsttal" till exempel, liksom allt jobb med hemsidan. Men det stora intresset för Söndagsturerna sporrar förstås, och det gör ju också allt positivt som sägs. Det är kul att läsa positiva kommentarer på Facebook till exempel, där ju Föreningen Krafttaget nu har en grupp. En vinter utan Söndagsturer, nej, det är svårt att tänka sig! Men det är dumt att lova något, och innan augusti är här kommer jag inte ägna nästa säsongs Söndagsturer många tankar. Vi får se vad som händer, men det är klart; jag skulle bli väldigt glad för varje berättarnamn som kan läggas till listan. Den 1 december är annars ett lämpligt startdatum för en ny säsong.
|
denna
säsongen än vad vi brukar, men jag kände att det blir många
Söndagsturer ändå. Inget uppehåll behövde ju göras för jul eller
nyår, utan programmet har rullat på söndag efter söndag.
Premiärelden brann nära torpruinen Sandvik, och det är verkligen
en naturskön plats.
Den
tredje "turen" gick till en damm inte långt från gården Haga.
Jo, Haga är en gård, det berättade Göta Johansson i samband med
Söndagsturen, och den är belägen nära den gamla Hagebyvägen.
Snön gjorde att mycket var besvärligt, men vägen som går in i
skogen var i alla fall plogad, det var jag väldigt tacksam för!
Stigen till eldplatsen "skottade" jag ren med en snöslunga. En
snöslunga "blev kvar" i huset som jag och Ann-Sofie köpte och
den har kommit ordentligt till användning denna vintern. Det är
ju trevligt om elden kan brinna där jag tänkt och annonserat
för, och även detta var en fin plats. Tore Nilsson var berättare
denna den tredje Söndagsturen. Han pratade på ett avslappnat och
mycket trevligt sätt om lite av varje. Det handlade mycket om
hans egna liv och allt han har varit med om. Han har ju bott på
lite olika ställen. Umeå något år, innan det blev Piteå i många
år. Han har också bott i Karlskoga och sedan 1986 i Boxholm där
han trivs mycket bra fick vi veta. Tore var ju chef på TT i
Boxholm, senare kallat för Depenova. Tore kryddade sitt
berättande med mycket humor, bland annat ett par historier som
han "lånat" av sin stora idol; Ronny Eriksson som ju också
kommer från Piteå.
Januari började ju med milt väder, och vid Söndagsturen den 13
januari var terrängen till stora delar helt snöfri. Elden var
förlagd till en plats intill Lillån och Östgötaleden. Visst är
det en vacker plats med Lillån rinnande nedanför höjden och en
ren fin skog. Många gick bort för att titta närmare på
dammluckorna, och där pågick arbete med att sätta in åtgärder
som kommer att leda till nya lek- och uppväxtmiljöer för Sommens
nedströmslekande öring. Platsen denna söndag var smidig på så
sätt att det fanns stor plats för bilar. Titus Johansson hade
berättaransvaret för två år sedan, och denna söndag fick han
uppdraget igen. Nu berättade han om sig själv, och allt det han
varit med om, framförallt inom snickaryrket. Det var en söndag
med bra väder, och 52 personer kom för att lyssna på Titus.
Till en plats vid Lillån tog vi oss också söndagen därpå, den 20
januari, men då norr ut från Boxholm. Där fanns också en vacker
plats intill ån, men helt annorlunda jämfört med söndagen innan.
Här var skogen tätare, Lillån rann alldeles intill, men ån rann
fram i ett väldigt vackert vinterlandskap. Vi hade ju åter fått
snö och kyla till denna söndag. Närmare 60 personer kom till
Linneberg, Lillån och ”hala bron” (det sägs att den kallas så)
över mot Råstocken. De kunde lyssna på Erika Hellberg, det var
hon som fått berättaransvaret denna söndag. Vart är det vi ska?
Och vart kommer vi ifrån. Det kan vi inte veta om vi inte vet
var vi varit, menade Erika. Denna söndag hade jag med mig en
diktafon, det är en liten apparat som man kan spela in ljud med.
Jämför gärna med en kassettbandspelare. Alla berättare, utom
Johan Birath, har
spelats in från denna söndag och ljudet har gjorts tillgängligt
på hemsidan. Därmed kan man stanna hemma och ändå lyssna på
berättaren. Jag ser det som en extra service, och tror inte vi
tappar publik på grund av detta. Johan bad att få slippa bli
inspelad, orsaken var att han ju har föreläsningar som en
extrainkomst.
ntill
vägen söder om Lilla Herkhult.
Söndagen därpå drog Söndagsturen till Ryckelsby. Det är ovanligt
långt bort från Boxholm, det blir ju kämpigt för löparna, men de
brukar anpassa sig och kan utgå från en bil någonstans om de
vill. Det positiva kan vara att springa i helt nya marker. Detta
var en ganska gråkall söndag, helt annorlunda mot söndagen
innan. Med elden i Ryckelsby så ville jag ha en berättare som
gärna kunde berätta om något med anknytning till platsen. Jag
ringde till Göta Johansson, och hon svarade ”ja”, och jag tycker
det blev perfekt! Göta Johansson har, som hon själv sa; ”hur
mycket historier som helst i huvudet”. Cirka 46 personer räknade
jag till, och två av dessa hade åkt från Motala. De hade sett
arrangemanget på hemsidan
soner
med anknytning till Bygget
därför inte ha avslutning samtidigt som Vasaloppet. Johan Birath
avslutade förra årets säsong, något han gjorde också 2010, och
han fick detta uppdrag även i år. Jag tycker han kan få avsluta
säsongerna i framtiden också, om nu Söndagsturerna fortsätter.
Blidatorpet var ju en perfekt plats för avslutningen. Där fick
vi låna ström (för att koka korv) av de välvilligt inställda
ägarna av Blidatorpet, Peter Frejd och Lotta Mattsson, och så är
det ju häftigt att få ha elden vid ett äkta soldattorp. Där fick
ju dessutom Johan Birath ett passande ämne att prata om alldeles gratis!
Föreningen Krafttaget bjöd publiken på korv med bröd denna
avslutningsdag, Eddy Rosenlöf skötte den uppgiften galant.
Vädret denna avslutarsöndag var soligt och härligt, även om det
kändes att vintern inte riktigt vill släppa greppet. På morgonen
var det 10-11 minusgrader. Men att Söndagsturerna är slut är
ändå ett bergsäkert vårtecken. Jag räknade till 85 personer i
publiken, och det innebar rekord för säsongen. Johan pratade om
Sverige från slutet av 1600-talet fram till modern tid. Det var
mycket prat om kungar och krig, men Johan har ju som bekant en
otrolig berättarförmåga. Publiken stod försjunkna och lyssnade
andäktigt, men eftersom det var Johan som var berättare så fick
de också skratta bland.