Den åttonde Söndagsturen är nu genomförd, och det innebär att nu är mer än hälften av säsongens Söndagsturer genomförda! Tiden går verkligen fort, men så är det ju alltid då man har roligt...

Om man skulle ge sig på en snabb halvtidssummering så kan man ju lugnt påstå att allt har varit hellyckat så här långt. Samtliga berättare har skött sig alldeles utmärkt. Eller helt fantastiskt, det är inte för mycket sagt! Snö gör arrangemangen krångligare att genomföra men det har ju gått bra ändå. På något sätt brukar det ju göra det. Det finns ju möjligheter att flytta elden om platsen blir svårtillgänglig men målet är alltid att inte behöva göra det.

Även Söndagsturen den 20 januari kunde genomföras exakt som det var tänkt. Då brann elden intill Lillån vid Linneberg. Bron, som är en gångbro över ån är belägen mellan Råstocken och Älghult, och den ser väl inte helt pålitlig ut kanske. Detta var en skön vinterdag med 4-5 minusgrader, och många ville tillbringa en stund av förmiddagen vid en vacker plats, nära en eld i skogen. Jag gjorde ett försöka att räkna alla och det var helt klart en bit över 50 personer i publiken. Kanske närmare 60 personer. Dessutom så syntes en del löpare vid vätskebyttorna också.

Själv har jag ju tillbringat massor av tid i Sandbacken beläget ett par hundra meter söder om Älghult. Man tar sig dit via samma bro över järnvägen som vi nu fick ta oss över till denna Söndagstur. Sandbacken ägdes av undertecknads morfar och mormor, och det blev sedan (under 70-talet) sommarbostad till mina föräldrar (samt moster och farbror). Under år 2012 såldes Sandbacken, och plötsligt har jag inte så mycket anledning att ta mig över järnvägen vid Linneberg längre. Men alla minnen finns ju kvar...

Trots att jag tillbringat så mycket tid i Sandbacken, samt att jag sprungit en del i omgivningarna så har jag aldrig varit i skogen där denna Söndagstur ägde rum. Aldrig tidigare har jag sett bron mellan Råstocken och Älghult. Jag studerade kartor när eldplatserna skulle utses och tyckte detta verkade vara en fin plats och så var det ju! Det är en fin lummig skog, och det är ju vackert med en å som ringlar fram i landskapet. Det är en stämningsfull plats för en Söndagstur, och snön gjorde ju också att naturen blev ännu vackrare!

Erika Hellberg var berättare denna den åttonde Söndagsturen. Undertecknad har ju som extraknäck att vara skribent för Länstidningen Östergötland, och den 10 februari var jag med när det var stipendieutdelning ur Hellbergs minnesfond. Ni kan läsa om fonden här! Den gången fick jag också lyssna till Erika Hellberg som pratade om sin uppväxt och om hur otroligt roligt hon och hennes familj hade. Familjen Hellberg var ju en riktig musikerfamilj, med pappa Göran, mamma Linda och syrran Sandra. Jag tänkte den gången att Erika MÅSTE prata på en Söndagstur!! Jag var tidigare själv inte så nära bekant med syskonen Hellberg, men det var ju min fru, Ann-Sofie. Så kom det sig också att Erika Hellberg kom att bli toastmaster på mitt och Ann-Sofies bröllop den 4 augusti! Och snart var frågan ställd; "vill du prata på en Söndagstur i vinter", och jag fick ett ja på en gång!

Erika är uppväxt i Boxholm (Timmerö) men är nu boende i Mjölby. Hon jobbar på begravningsbyrå, nämligen Hellbergs begravningsbyrå (klicka för hemsidan) och som finns både i Mjölby och i Boxholm. Där jobbar också hennes sjungande syster Sandra Hellberg, (har också hemsida) som bor i Normlösa.

Vart är det vi ska? Och vart vi kommer ifrån. Det kan vi inte veta om vi inte vet var vi varit menade Erika. Det ska jag prata om! Så inledde Erika! Erika pratade om några kvinnor som betytt mycket för henne.  Hon började med att berätta om sin mormors mor, och som bodde i en torpstuga mitt i skogen utanför Varv. Efter att hon var borta så har ändå familjen Hellberg tagit sig till Karlslund, som den lilla stugan i skogen hette, ett par gånger varje år; "för det är viktigt att veta vad man kommer ifrån" menade Erika. Annars är inte Erika särskilt ofta i skogen nuförtiden menade hon. "Förra gången , det var när Klas och Ann-Sofie gifte sig" sa hon. "Och så var jag ju i mulleskolan som barn också!"

Det finns fyra kvinnor "som förföljer mig" sa hon! Kvinnorna hon kom att prata mycket om är fem generationer. Mormors mor, mormor, mamma Linda, henne själv och så sjuttonåriga dottern Alva. Erika fängslade verkligen publiken och trots alvaret och det tänkvärda hon förmedlade så fick hon också in en del humor under de cirka 20 minuterna som hon pratade. Hon hade några anteckningar på ett par servetter i fickan, men dom plockade hon aldrig fram. Hon pratade alltså fritt ur hjärtat.

Det blev som vanligt en väldigt bra och trevlig Söndagstur. Och som Erika sa då hon inledde: "Jag har inte så svårt att prata. Och jag har inte så svårt att berätta!"

Nästa söndag tänds givetvis en ny eld. Då på ett berg intill vägen mot Lilla Herkhult. Ni har närmare beskrivning av platsen på startsidan. Berget är inget "märkvärdigt" på nåt sätt! Men det är en vacker och rofylld plats, åtminstone när jag såg ut platsen och då höstfärgerna var som vackrast. Lite bökigt var det att hitta en lämplig gångväg upp, men en sådan är nu röjd så det ska gå utan problem. Det är inget speciellt högt berg, men... det finns en del branter och stora stenblock. Snöfria bilder från platsen finns här.

Berättare den 27 januari är Carolin Brun, och som ju bor i Hester. Hon har meddelat att hon ska prata om en resa och ett projekt i Zambia. Välkomna!!!

Klas

Se bilder från söndagsturen vid bron över Lillån mellan Råstocken och Älghult, Linneberg

Lyssna på Erika Hellberg (längd: 19.50)