Så rullade Söndagsturerna igång igen efter att ha vilat under två söndagar. Juldagen och nyårsdagen tyckte vi inte var riktigt lämpliga dagar för att genomföra Söndagsturer, även om jag gissar att det kommit en del folk om vi kört de söndagarna också.

Vid omstarten kom elden att brinna vid en fångstgrop några hundra meter öster om Karsbo. Det var en grop som undertecknad inte kände till för mindre än ett par, tre år sedan. Sen gjorde ju Boxholms OK en ny orienteringskarta kring Karsbo och då fick jag klart för mig att denna fångstgrop existerade. Sen var jag på platsen i höstas och tog en närmare titt på gropen och omgivningarna, och jag slogs då av hur väldigt vackert det var på platsen. Jag tyckte direkt att fångstgropen vid Karsbo var en perfekt plats för en söndagstur. Det är en sevärdhet (i form av fångstgropen), det är väldigt vackert, och det är en plats som gissningsvis inte så många varit vid tidigare!

Undertecknad hälsade som vanligt välkommen, men innan detta skedde tog Eddy Rosenlöf till orda, och han gjorde publiken uppmärksam på att undertecknad fyllde 50 år "igår", alltså den 7 januari. Det blev hurrarrop och "Ja må han leva". Stort tack för detta.

Berättare vid fångstgropen var Ann-Sofie Johansson. Hon pratade språkhistoria, men undertecknad började med att prata om fångstgropar i allmänhet, nämligen den fakta som jag hittade på Wikipedia. Där står följande:

Fångstgrop är ett äldre jaktredskap för fångst av varg, älg och ren samt, i mindre utsträckning även för räv och björn.

 Fångstgroparna består av grävda fallgropar med eller utan sparkkista av sten eller trä. Fångstgroparna är ca 3-4 meter i diameter och ca 2,5 m djupa. Fångstgroparna anlades vanligen i sand eller grus eller annan lättgrävd mark. Groparna anlades oftast i ett sammanhängande radsystem med 30–50 meters mellanrum, men kunde även placeras ensamma och kompletteras med ett fållsystem som gjorde att viltet tvingades mot gropen. Groparna doldes av icke bärande tak som var gjorda av grenar och mossa.

Fångstgroparna är svårdaterade, men torde utgöra ett av de äldsta jaktmetoderna och har använts sedan stenåldern. I Magnus Erikssons landslag stadgades att man skulle hålla fångstgrop för varg (eller annat jaktredskap för varg som till exempel vargnät).

Jakt med fångstgrop förbjöds i lag 1864

Fångstgropar tycks ha varit vanligt förekommande i norra Sverige, men mindre vanliga i södra delen av landet. Norr om Dalälven finns cirka 30 000 fångstgropar registrerade. Fångstgropar för varg brukades mest i södra delen av Sverige. Dessa hade en diameter på 5-10 meter och väggarna var ofta kallmurade för att försvåra för vargen att komma upp.

Därefter fick Ann-Sofie ordet. Hon började med att låta alla lyssna på "kulning", (klicka på ordet för att läsa mer) alltså hur det lät förr då korna skulle lockas in och för att skrämma vargen och andra vilda ljud. En bandspelare med CD gjorde att alla kunde få höra detta.

Ann-Sofies ämne var annars språkhistoria, och då främst tyskans påverkan på svenskan. Eller snarare plattyskan. Många ord som vi i dag "tar för givna" och använder oss av har sitt ursprung i plattyskan. Den finns en bra sida på internet där man kan få veta mer om vårt språk, nämligen "Språkfrågelådan". (klicka på namnet för att komma till sidan). Intressant fakta om svenskan och om den tyska påverkan kommer här (hämtat från den språkfrågelådan):

Tyskan har haft inflytande över det svenska språket ända sedan den första kristna missionstiden. Höjdpunken kom under medeltiden och sedan dess har tyskan bidragit till vårt språk med varierande styrka ända fram i vår tid.
Medeltiden – flaskdrejare och badlakan
Tysklands expansion mot Östersjöns kuster under 1000-talet gjorde att Sverige blev ett populärt mål för nordtysk handel och sjöfart.
I mitten av 1200-talet ökade invandringen från Tyskland ytterligare. Invandrarna tog med sig de lågtyska dialekter som på den tiden talades i norra Tyskland. Språket kallades i skrift ”medellågtyska” och fungerade som gemensamt språk i hela Hansaområdet. Medellågtyskan hade alltså under Hansatiden ungefär samma funktion som engelskan har idag.
De tyska invandrarna kom främst från samhällets privilegierade skikt och hade god ekonomi. De representerade inte bara större materiella resurser, utan också nytt kunnande inom handel och sjöfart, hantverk, konsthantverk, byggnadsverksamhet och bergshantering. Deras administration, bildning och andliga odling, deras levnadssätt, kläder, matvanor och inte minst deras språk blev mönsterbildande i det medeltida samhället.
I det dagliga livet i bland annat Stockholm var snart det mesta präglat av den tyska närvaron. Det gällde förstås även samhällsskikten och yrkesbeteckningarna som fick medellågtyska namn. På samhällets topp befann sig borgmästare och råd. Stadslagen sa att inte mer än hälften av rådsplatserna fick innehas av tyskar. Mitt på samhällsstegen fanns hantverkare som flaskdrejare, kanngjutare, snickare, skomakare, timmermän och glasmästare. Längre ner på den sociala skalan rörde sig arbeidesfolket och längst ner på samhällets botten bödeln i sällskap med dobblare, skalkar, rövare och det fattiga allmosefolket. Alla dessa uppräknade personbeteckningar har sitt ursprung i medellågtyskan och visar hur språksituationen såg ut i det medeltida Stockholm.
Det försiggick även en intensiv byggverksamhet i den växande staden under slutet av 1400-talet. De tyska yrkesmännen införde nyheter med ord som våning, skorsten, trappa, källare, fönster, skåp, bräder, planka, ställning och påle.
 

På Wikipedia kan man också läsa om plattyskan:

Lågtyska (Nedderdüütsch), eller plattyska (Plattdüütsch), är ett av de lågtyska språken. Lågtyska talas numera i norra Tyskland och Nederländerna. Det bör inte förväxlas med den lågtyska språkfamiljen, vilken det tillhör. Lågtyska tillhör huvudgrenen lågsaxiska, som skiljer sig från den andra grenen lågfrankiska, dit bland andra nederländskan hör (stundom utgör endast de lågsaxiska språken de lågtyska, stundom inkluderas de lågfrankiska). Lågtyskan brukar delas upp i östliga och västliga dialekter, varav de västliga är de med störst omfång.

Länk till sidan på wikipedia finns här!
 

Ett 50-tal kom för att lyssna på Ann-Sofie och till den vackra platsen. Många var också ute och sprang denna vinterdag, säkert ett tiotal. Vädret var härligt, vi hade några minusgrader och ett lagom tjockt snötäcke. Solen försökte visa sig, men lyckades väl inte riktig.

 

Nästa söndag är det söndagstur igen (den 15 januari). Då brinner elden vid Trimplaberget, parkering blir vid Boxholms motorverkstad. Johan Birath är då berättare. Välkomna tillbaka då!

Klas

Se bilder från söndagsturen vid fångstgropen öster om Karsbo.