Fångstgropen belägen på Hesters marker är en plats där jag flera säsonger tidigare tänkt förlägga en Söndagstur. Av olika anledningar har gropen/platsen till de söndagsturssäsongerna inte blivit en av de utvalda då programmet fastslagits, men till denna säsongen var det dags. Det är alltid roligt att förlägga Söndagsturerna till de sevärdheter som finns kring Boxholm, men det finns förstås inte hur mycket sevärdheter som helst. Men ibland blir jag förvånad att det ju ändå finns så mycket se som det verkligen gör!

Fångstgropen på Hesters marker är belägen intill vägen mot Stekanäs. När gropen användes till sitt ändamål var det förstås mycket som var annorlunda. Landsvägen liknande säkert mer en kostig än en landsväg, det var väl en och annan hästskjuts som passerade. Kanske red några ryttare förbi ibland, annars så var det nog promenerande människor som rörde sig på vägen. Järnvägen fanns ju inte heller när fångstgropen var i bruk och man kan tänka sig att det var en ås i terrängen åt Hester och Sandliden till. En ås som försvunnit då järnvägen drogs fram och då landsvägen fick sin nuvarande sträckning.

På höjderna väster om fångstgropen (alltså på andra sidan järnvägen och landsvägen) låg torpet Lyckan, det är på Sandlidens ägor, granne med Hester. Platsen är markerad med en minnesskylt, torpet är alltså rivet, och den 11 januari 2004 hade vi en torptur vid Lyckan. Tyvärr finns inga bilder eller referat från den torpturen, det var ju innan hemsidan fanns. Hur som helst; i torpet Lyckan bodde Carl Johan Nilsson i mitten av 1850-talet. Torpet står i husförhörsboken som nybygge 1846, och de första som bodde där var just Carl Johan Nilsson och hans familj bestående av hustrun Carolina Sandström, dottern Johanna och en son som också hette Carl Johan. Carl Johan den äldre var född i Rinna 1819, hustrun Carolina Sandström i Ekeby 1816. I husförhörsboken står kommentaren "utfattiga" vid paret. År 1849 dör hustrun Carolina, men åtta år senare gifter Carl Johan om sig med Anna Greta Erlandsdotter, född i Linderås 1821, och de får tre barn. Tre döttrar, Anna Sophia 1857 och Emilia Elisabeth 1860 (som dör efter fyra månader) och Hedda Matilda i november 1861. Men även Carl Johan Nilssons andra hustru dör tidigt, nämligen 1867. Så Carl Johan gifter om sig igen, nu med Johanna Persdotter född 1835, och från Lönnshult. Med henne får Carl Johan sonen Carl August 1868, Gustaf Adolf 1872 och Anders Johan 1875. Carl Johan Nilsson dör vid Lyckan den 10 augusti 1886 och hustrun Johanna den 5 februari 1893. Sonen Karl August blir dräng vid Tånghult, och Gustaf Adolf i Knallen. Yngste sonen Anders Johan hamnar i Säby socken (Sommen och Tranås ligger i Säby), exakt var vet jag inte.

I dödboken framgår inte Karl Johan Nilssons dödsorsak (nu stavat med K) Där står endast: "Karl Johan Nilsson, inhyses från Lyckan. Efterlämnar enka Johanna Persdotter och barnen Karl August f 68, Gustaf Adolf f 72 och Anders Johan f 75." När Johanna dör 1993 så står det så här i dödboken: "Johanna Persdotter, inhyseshjon från Lyckan under Sandliden. Enka efter Karl Johan Lyrén som afled 10/8 1886. Tre söner efterleva." Namnet "Lyrén" stod det i parentes i den sista husförhörsboken där familjen stod med, så han bytte väl till detta namn.

I boken Tusenårssteg står det att "i Ekeby socken fångades den sista vargen i en grop vid Hester 1854. Den fångades av Carl Johan Nilsson, bosatt i torpet Lyckan på Sandlidens ägor. I nämndeman Gustav Anderssons närvaro skar han av ett öra samt en bit av skinnet som han sedan visade upp för sockenstämmans ledamöter och fick därmed sin belöning".

Om det var den fångstgrop som vi förlagt denna Söndagstur vet vi ju inte hundraprocentigt säkert, men nog känns det ganska troligt. Undertecknad känner inte till någon mer fångstgrop på Hesters ägor (det gör heller inte paret Bruhn, boende på Hester), även om någon grop KAN ha försvunnit då järnvägen kom till eller då landsvägens sträckning gjordes om.

Platsen vid gropen består av vacker tallskog, så det är en riktigt naturskön plats. Bruset från landsvägen var kanske lite störande, men med högtalarväst så hörs ju berättaren i regel tydligt. Denna söndag var det Petter Birath som var berättare. Han är kanske inte riktigt lika välkänd som sin far, men han kanske kan bli... Johan har i skrivande stund 2079 vänner på facebook, Petter har 225 vänner. Fast det kanske är ett dåligt mått på hur välkänd man är...

Vasaloppssöndagen var en helt bedårande vacker dag. Drygt 40 personer räknade jag till kring elden. Vi säger väl att det var 45 personer. Det var alltså lite glesare i publikledet denna söndagen, det finns alltså en del som hellre stannar hemma och ser på Vasaloppet i stället för att få en underbar förmiddag i naturen! Även löparna var betydligt färre denna söndagen mot normalt. Jag såg faktiskt bara EN löpare (Kenth Edin), men jag kan i och för sig ha missat någon. Jag vet inte riktigt hur Kenth gjorde när han drack av vätskan. När jag plockade ihop grejerna upptäckte jag nämligen att jag glömt lägga fram muggar...

Petter studerar som lärare, och en del av det som han pratade om var när han genom studierna kom att få åka på en form av studieresa till Kenya. Något eleverna då kom att få se var ett barnfängelse! Petter pratade på ett mycket fängslande (!) sätt så det var enormt intressant att ta del av det han sa, även om vissa saker kändes riktigt ruskigt. Petter kom också in en hel del på vargen, ett ämne som passade med tanke på att vi ju var vid en fångstgrop. Vargen var ju helt utrotad (praktiskt taget) i Sverige kring 1980, men nu räknar man med att det finns ungefär 350 djur i landet, även om den siffran varierar något. Det finns massor att läsa om vargen på Wikipedia, så läs gärna mer där om ni är intresserade. Länk här!

Petter Birath har verkligen "svada" som min mor uttryckte det i bilen hem. Det var mycket intressant att dal av Petters historia från Kenya, liksom övergången till vargproblematiken. Enligt Petter har vargen bara har två fiender; människan och tigern!

När Petter tackat för ordet var det många som skyndade hemåt, kanske för att ta del av målgången i Vasaloppet. Andra stannade kvar en god stund och njöt av vårvintern och solen i den härliga skogen.

Nästa söndag är det den 11 mars, och vi har därmed nåt fram till säsongens SISTA Söndagstur. Det känns som det brukar vid den här tiden på året. Lite ledsamt, men också riktigt, riktigt skönt! Det sköna i detta är nog att den långa vintern är slut och att vi har VÅR.

Den sista elden för säsongen tänder vi alldeles norr om skjutbanan i Linneberg. Åk den gamla landsvägen mot Strålsnäs. Strax efter Rävtomta och Lokarp är det skyltat till Söndagsturen. Bilarna leds in mot Linneberg, sen åker man uppför backen mot skjutbanan, där ju en vändplan idag och där får bilar parkera. Sen är det en kort promenad under vägtunneln och fram till elden.

Berättare vid den sista Söndagsturen är den mer kända (kanske) Birathen; alltså Johan Birath.

VÄLKOMNA

Klas

Se bilder från söndagsturen vid fångstgropen på Hesters ägor.