Nu har åtta söndagsturer genomförts, och det betyder att vi har passerat halvvägs. Femton söndagsturer är ju inplanerade denna säsongen. Snö och elände (elände om ni frågar mig...) har vi fått dras med alla söndagar. Trots detta så har elden brunnit på de tänkta platserna varje gång fram till idag. Det är egentligen bara premiärelden som flyttades något, men annars har vi kunnat köra som det varit tänkt.

Men då Rankeberget var den planerade platsen, då fick vi ändra på planerna. När jag rekade platserna i höstas så besökte jag förstås Rankeberget, och jag tänkte då att nog kan vi ha elden där med den vackra utsikten som en fond, även om det innebar en ganska ansträngande promenadväg. Alla tar sig ju inte fram i terrängen som löparna som får sin vätska vid söndagsturerna, och jag måste tänka på att en del har svårt att gå långt och att det inte får vara för besvärligt. Det är en avvägning vad som kan vara lämpliga platser. Rankeberget bedömde jag som "godkänt", men det fick inte bli snöpulsning om vi skulle kunna ta oss dit, och det var ju precis vad det blev! Så att ha elden på Rankeberget... Nej det finns inte en chans till det! Synd, det är roligt att få visa vackra och intressanta platser för Söndagsturspubliken. Så därför hamnade elden intill vägen, strax "bortanför" Åsbodalen, men det funkade ju bra det också. Jag får rekommendera att - de som orkar och kan - att besöka Rankeberget när snön är borta och vårsolen börjar värma. Utsikten från berget är verkligen grann. Kolla gärna in bilderna jag tog från Rankeberget inför Söndagsturerna, klicka här!

Strax intill den lilla grusvägen från Åsbodalen som ringlar sig genom skogen vidare mot Åsbo, där brann elden. Platsen var ett hundratal meter efter Åsbodalen, den vackra idyllen intill Lillån. Arne Sandberg och Monika Carlsson i Åsbodalen upplät sin ladugårdsplan och de upplogade ytorna kring torpet som bilparkering. Stort tack för detta! Men många valde som vanligt att ta en längre promenad till elden, några ända från Boxholm. Och många löptränade självklart och fick sin vätska vid Söndagsturen, det är ju vätskeservicen som är grundorsaken till Söndagsturerna!

Marianne Holmbom var denna söndags berättare. Hon har blivit ett känt ansikte i Boxholm. Hon hade ju en stor roll i sommarens krönikerspel; "Jag var en herrgårdsflicka" vid Boxholms säteri. Där spelade hon Margareta Lindström som kommer tillbaka till säteriet, platsen där hon växte upp. Kanske krönikerspelets största roll, och Marianne gjorde rollen suveränt bra! Marianne är också ordförande för SPF Stenbocken Boxholm. Den 18 januari 2009 var Marianne Holmboms son, Jan Holmbom berättare på en söndagstur. Då brann elden nära Jannes hem vid Linnefors. Nu, nästan exakt två år senare var det dags för Marianne att vara berättare. När jag frågade henne tidigare i höstas så tvekade hon att ta sig ann uppgiften, men efter en veckas betänketid så tackade hon ja!

Det som gjorde Marianne tveksam till att åta sig berättaruppdraget var att hon inte visste vad hon skulle prata om. "Ofta pratar ju berättarna om platsens historia, eller Boxholms historia, men om detta ska inte JAG prata om", så inledde Marianne sitt dryga 35 minuter långa berättande. "Jag ska i stället prata om MIN historia" sa hon! Och vi fick verkligen veta mycket om Mariannes liv och alla slogs nog av vilket intressant liv Marianne har haft, och så mycket hon varit med om. Likaså vilken driftig och modig kvinna hon är! Hon föddes i Boden 1936. Jakten på jobb gjorde att först hennes man fick jobb i Vallentuna, sedan också Marianne. Historien om när Marianne fick jobbet i Vallentuna var en historia "i historien" och som lockade fram mycket skratt! Marianne jobbade som socionom, och hon utredde faderskapen för födda oäkta barn. Senare kom hon också att arbeta mycket med adoptioner, och hon var till exempel i Indien där fyra barn hämtades för att få nya hem i Sverige. Speciellt fäste hon sig för en av dessa flickor, en flicka som nu är 27 år, bor i Värmland och som Marianne fortfarande har kontakt med. Flickan gifte sig nyligen och Marianne närvarade på bröllopet. Marianne var också en av pionjärerna för att ordna dagmammeverksamhet, det var då nytt i Vallentuna och något ovanligt i Sverige på den tiden. Hon har också varit mycket engagerad inom Röda korset, och hon berättade en del av arbetet hon lagt ner där. Marianne berättade för mig, precis när hon anlände till söndagsturen, att hon var nervös, men det behövde hon verkligen inte vara. Hon hade ju så enormt mycket att berätta ur sitt liv, och det var verkligen intressant att lyssna på henne. Hon berättade på ett lättsamt sätt, och ibland kryddat med saker som lockade fram en del fniss och skratt.

Jag räknade till nära 60 personer som stod i den halvcirkel för att lyssna på Marianne. En fantastiskt bra siffra, och kanske säsongens tredje bästa siffra. Det var nog lite fler i publiken förra helgen vid Lokarp, och som kom för att lyssna på Johan Birath vid Ribbingska fåfängan. Men det var många som sprang denna söndagen. Jag hörde någon som sa att det var 14 plus 4 löpare, kanske det var så. Jag antar att det innebar att 14 sprang från Vivåsen, och 4 personer hemifrån.

Vädret denna söndag var ju riktigt skönt, även om det kom en del regnstänk lagom när Roger Karlsson fått fyr på brasan, men det var knappast något som kom att störa.

Nästa söndag blir det självklart en ny söndagstur. Då har Anders Wikström berättaruppdraget. Platsen blir alldeles intill Svartån i höjd med Jansbo, alltså mellan Skyttebo och Tolhemsbron. Välkomna då!

 

Klas

Se bilder från söndagsturen som förlagts till intill vägen strax efter Åsbodalen!