Det var någon gång tidigt i höstas, kanske rent av i augusti som undertecknad fick ett mail från Lennart Gustafsson. Det löd ungefär så här: Härmed bokar jag in söndagen den 19 december för en Söndagstur. Berättare blir Lisbeth Gustafsson. Platsen Götevi gamla tomt"!

Då hade jag ju inga berättare eller platser inbokat så det vara bara att tacka och notera de uppgifter som Lennart mailat mig.

Lisbeth Gustafsson är ju syster till Lennart, och hans familj och närmaste släktingar brukar - precis som många andra familjer - samlas vid jul och därför ville förstås Lennart "ha" detta datumet. Lisbeth bor numera i Sigtuna, och vi är nog många som minns då hon var nyhetsuppläsare på Aktuellt. Jag uppskattar att detta kan ha varit i början av 1980-talet. Det som Lisbeth sysslar med idag kan man ta del av genom att klicka sig in på hennes hemsida.

När datumet bestämdes hade vi självklart ingen aning om vilken vinter vi skulle komma att få, och Lennart hade säkerligen, precis som vi övriga, hoppats på ett bättre väder denna den 19 december. Men vädret är som det är, och visst ser det ofta vädret värre ut hemma vid köksfönstret, än vad det sedan är då man tar sig ut i naturen och den värmande brasan. Nu var ju inte platsen, Götevi gamla tomt, riktigt optimal med tanke på de friska vindarna, men det hade blåst värre om elden brunnit exakt där det var tänkt. Elden skulle ha tänts nedanför kullen där Götevi gamla tomt ligger, men platsen kom att flyttas fram något. Eller snarare lite längre söder ut och bort från Götevi. Platsen blev nästan mitt emot Hagby gård, och det passade ju också bra. Det var vackert intill ån, och dagens berättare, Lisbeth Gustafsson, växte ju upp på Hagby Gård. Numera bor ju Lisbeths bror Lennart på gården.

Lisbeth berättade mycket minnen från sin uppväxt i Hageby och trakten däromkring. "Detta är hemma för mig" inledde Lisbeth sitt berättande. "Hageby, och Ekeby, var jag än befinner mig i världen så räknar jag det som hemma!" Lisbeth berättade bland annat om minnen från sin uppväxt. Om livet på Hagby Gård då hon var en liten flicka och hur barnen fick hjälpa till med olika sysslor då hon växte upp. Som att ta in ved och "hålla liv" i spisen. "Det känns som om det alltid fanns något som skulle göras på den tiden" sa Lisbeth. Hon berättade också minnen från skolåren, Lisbeth gick ju i Ekeby skola som låg mitt emot kyrkan. Hon hade samma skolfröken som sin pappa Sven. Vi fick också veta en hel del om när Hagby Gård styckades i början av 1900-talet till flera mindre småjordbruk. Hageby var Sveriges första jordbruksegnahemsförening! "Nu är det ju storjordbruk som gäller igen, men det positiva idag är ju att det blev så mycket bostäder" sa Lisbeth. Ett positivt minne som Lisbeth berättade om var julfirandet förr, med alla lekar som lektes. Något som försvann när TV:n kom... På tal om TV så berättade hon också en historia från 1959 och familjen stod i valet av att köpa en frys eller en TV. "Vad tror ni pappa och mamma köpte?" frågade Lisbeth publiken... Det blev förstås en frys.

Sammanfattningsvis var det mycket intressant att lyssna på Lisbeth och det var en halvtimma som gick väldigt fort. Det tyckte säkert de 48 personer som kommit för att lyssna på henne. Det var det antal som jag räknade till. En bra siffra med tanke på det snöiga och lite småkyliga vädret. Men väl på plats, och med rejält med kläder så kändes det ju inte så kallt trots allt. Förutom Lisbeths publik så var det hyfsat många löpare också och som ju fyllde på vätskeförråden vid elden.

Söndagsturerna rullar på, trots stundande julhelger. För några år sedan gjorde vi uppehåll när annandag jul var en söndag, men det gör vi inte i år! Jag tror det är smart att rulla på, kanske vill många komma ut en stund på annandagens förmiddag, julhelgen tenderar ju annars att innebära mycket stillasittande för många. Berättare Annandag Jul blir Ann-Sofie Johansson, och platsen nära intill där torpet Dalen legat. Ann-Sofies ämne lär bland annat bli språkhistoria. Det blir säkert intressant. Så välkomna den 26 december, och ha en riktigt God Jul!

 

Klas

Se bilder från söndagsturen vid Götevi gamla tomt!

 

Under söndagskvällen mailade Lennart Gustafsson sin syster Lisbeths hela berättelse från söndagsturen, så nu kan alla läsa hennes anteckningar och ta del av det som hon berättade.

 

Förebilder i min barndomsbygd

Jag vill bjuda in er till mitt ”hemma”, dvs de här gårdarna med alla ansikten som har kommit och gått genom åren. De är en del av mig varhelst jag rör mig i världen. Jag kan när som helst återkalla människor ur min barndom, höra dom och minnas möten och samtal.

Men – och det tror jag gäller alla utvandrare – min kunskap om dagens Hageby och Ekeby är mycket begränsad. Vi som flyttat ut är inga sanningsvittnen om vår hembygd. Vi är hemlängtans röster och saknadens stämmor.

1. En bild av kontinuitet

Med den varudeklarationen vill jag ta med er femtio år tillbaka i tiden. Jag är 8 eller 9 år och går i småskolan i Ekeby skola, det stora vackra skolhuset från 1897 som stod mitt emot Ekeby då vita kyrka. Rosa blev den inte förrän 1967.

Det lite märkliga är att jag och min pappa har gått i Ekeby skola för samma småskolefröken. Pappa i mitten på 30-talet och jag i slutet av femtiotalet. Tala om kontinuitet!

Fröken Alice Gustafsson var en ensamstående kvinna som bodde och arbetade ett helt yrkesliv i Ekeby skola.  Hon hade sina föräldrar på Bryggargatan i Boxholm. Fröken Alice hade inte problem med sin lärarauktoritet. Vi hade inga vikarier som jag minns. Hennes uppmärksamhet var helt inriktad på oss 1:or och 2:or som gick tillsammans i hennes klassrum. Hon var bestämd och mycket omsorgsfull.

När pappa gick i Ekeby skola 1935-36 fanns det ingen värmepanna. Varje klassrum hade en vedeldad kamin som sköttes av vaktmästaren. Pappa brukar berätta om en ensam flicka i Strömskullen flera kilometer ovanför Gärdebo. Hon hette Elsa och gick till fots genom skogen hela vägen till skolan. När det hade regnat eller snöat var hon ofta genomblöt. Då tog fröken Alice av henne de våta kläderna och satt med henne i knäet invid den värmande kaminen.

Men myntet har som alltid två sidor. Pappa påminde mig om att fröken Alice hade den egenheten att hon favoriserade alla barn så länge de gick hos henne. Sen blev det andra tongångar.

2. Tant Annas mat

I vårt samhälle får skolmaten mycket kritik. Så var det inte i Ekeby skola tack vare en annan trygg, kompetent och beskyddande kvinna. Det var Anna Nilsson, mor till bl a Sten Nilsson och farmor till Olle och Anders. Tant Anna ansvarade för matbespisningen i Svartå och vi promenerade från skolan ner till henne varje lunch. Där serverade hon den godaste tänkbara, hemlagade mat. Stuvade makaroner med köttbullar, ugnspannkaka med sylt, dvs riktig husmanskost. Dessutom intresserade hon sig för oss och tog hand om oss och vårt bordsskick.

Jag tänker ofta tillbaka på henne och den bild av den goda måltiden som hon stod för.

3. Alf Hellman – en vidsynt konstnär

Innan jag lämnar Ekeby skola vill jag berätta om en annan person som kom att bli en viktig förebild för mig. Det var kantor Alf Hellman. Mellanstadielärare för oss i tredje, fjärde och femte klass – alla i samma klassrum. Alf Hellman var en kunnig och kompetent lärare och samtidigt musiker i kyrkan, eller kantor. Och konstnär! Alf Hellman och hans fru Helga bodde också en trappa upp skolhuset. Hon var skolad sångare och han målade i sin ateljé.

Mötet med Alf Hellman var min första bekantskap med en skapande människa, en lyhörd och känslig musiker och konstnär. Jag var en liten flicka på nio som redan då tänkte mycket på de stora frågorna om livet och döden.  Jag hade en vän i kantor Hellman.

En gång hade jag läst om själavandring i en tidning och blev helt tagen av den indiska tron på att människan lever flera liv. Jag måste ha litat blint på kantor Hellman för jag sökte upp honom och berättade att jag hade bestämt mig för att bli hindu. Och jag undrade förstås hur jag skulle göra när han hade kristendom för oss i skolan.

 Då svarade kantor Hellman, frid över hans minne, att han först och främst var glad för min skull. Och så undrade han om det var okey för mig att sitta med på hans kristendomstimmar i skolan – en och annan tanke i den kristna tron kunde kanske vara intressant även för mig…

Vilken vidsynt lärare och vilken respekt för ett barn. Det är en förmån att ha fått gå i skola hos en sådan lärare. När Alf Hellman gick i pension några år senare, 1965, så lades Ekeby skola ned för alltid. Alf Hellman dog tyvärr kort efteråt

4. Egnahemsrörelsen

Mina rötter har jag i Hageby här framför oss. Hit kom min farfars far och mor Johan Oskar och Augusta Charlotta Gustafsson 1920. De kom från Arrebo utanför Boxholm och de köpte Lövhagen. Så småningom kom två söner och en dotter hit. John, som är min farfar, Allan som tog över Lövhagen och Elsa som gifte sig Ahl och bodde i Hammarsberg i Hageby.

Byn Hageby är resultatet av en visionär folkrörelse som nådde hit 1905. Sveriges första egnahemsförening. Idag är vi vana vid att man säljer åkermark för att bygga villor. Motiven skiftar men handlar ofta om vinst och spekulation. Men här var drivkraften en annan – det handlade om att ge människor möjlighet till ett värdigt liv. Man ville motverka utflyttningen från landsbygden och också emigrationen till Amerika.

Visionären hette Frans Wilhelm Johansson och var grundaren till den mest livaktiga grenen av egnahemsrörelsen som startade i Motala 1892. Frans Wilhelm var bondson från Linköpingstrakten, äldst av nio barn och han utbildade sig till kakelugnsmakare. Han flyttade till Stockholm och gifte sig med en flicka från Kristbergs gård utanför Motala. Så småningom flyttade familjen tillbaka till Östergötland.

Frans Wilhelm Johansson hade sett att små jordbruk, som var stora nog att försörja en familj, ofta sköttes bättre än stora gårdar. Han fick regeringen att anslå 10 miljoner för lån till ”småbrukaregenhem”. Genom föreningen Egna hem så köpte han stora gårdar och styckade upp dem i mindre lotter. Priset bestämdes av föreningens styrelse. På det sättet skapades små bärbara jordbruk och möjligheter att få lån för egnahemsägare.

En av de stora gårdarna var Hageby gård,  som ägdes av godsägare Kernell i Laggarp. Han sålde all mark här en novemberdag 1905 för en köpeshilling av 63 000 kronor. Och så delades marken upp i 38 jordlotter som annonserades ut till försäljning. Det blev totalt 25 småbruk eftersom några lotter slogs samman direkt. Till varje gård hörde lite skog och betesmark.

Det var inte enkelt från början. Många hade svårt att klara sina avbetalningar. De flesta blev tvungna att ha ett arbete vid sidan om för att klara ekonomin. Lars Andersson berättar i boken Ett sekel i Ekeby om en auktionsfirma här i trakten som brukade börja sina auktioner med att säga: ”Bud från boxholmssmeder och Hageby egnahemmare undanbedes.”

Idag är det stordrift som gäller igen och det finns bara en handfull brukningsenheter kvar i Hageby. Men det goda med egnahemsrörelsen var ju alla dessa bostadshus som byggdes och som idag är permanentbostäder.

5. Levande landsbygd

Jag föddes en aprildag 1951 på Hageby gård. Då hade min pappa tagit över gården av min farfar John som bodde en trappa upp tillsammans med farmor Hildur. Idag är det min lillebror Lennart som brukar gården, dvs fjärde generationen Gustafsson i Hageby och den femte generationen är nu på väg att bli vuxen.

Som barn är det en stor förmån att få växa upp i en levande landsbygd. Det fanns till exempel tre affärer här på femtiotalet som vi kunde cykla till när vi ville. Kalle i Åhagen hade allt – specerier, mat, hästskor, tyger. Dessutom fanns Wille Adolfssons affär i vägkorset i Ryckelsby – ett stenkast från Åhagen. Det låg alltså två lanthandlar så nära varandra i tjugofem år. Båda fanns kvar till mitten av sextiotalet. Ville man inte handla där så cyklade vi till Karlssons i Öringe, en lanthandel som verkligen var värd namnet. Den fanns kvar till 1970.

Om man växer upp i småbrukarhem så har man lärt sig att arbeta. Att arbeta är ett sätt att leva och vara tillsammans. Det fanns alltid något att göra när jag var liten. Det goda med det var att man alltid kände sig behövd. Jag tror inte alltid att det är så för barn idag.

En vanlig uppgift för oss barn var till exempel att hämta ved till spisen i köket. Vi bar vedkorgar och fyllde ständigt på vedlåren i köket. Att lägga på i spisen och i kaminen för att det inte skulle slockna var allas ansvar när jag växte upp.

Pappas dag började vid halvsextiden på morgonen. Mjölkbilen från Ryckelsby kom halvsju varje morgon för att hämta mjölken och köra den till Andelsmejeriet i Mjölby. Halvsju skulle korna vara mjölkade och såarna fyllda och uppställda på mjölkbordet nere vid vägen. Sovmorgon fanns inte i mitt föräldrahem och det är fortfarande ett laddat begrepp för mig…

På eftermiddagarna turades min syster och jag om att hjälpa pappa i lagården. Vi mockade, malde betor och lärde oss också att sköta mjölkmaskinen. På somrarna följde vi med honom till mjölvagnen som stod uppställd i beteshagen i t ex Skytthemmet. Det var mindre roligt för korna var ofta irriterade av flugor när de skulle mjölkas och sparkade ibland av sig mjölkmaskinen.

På somrarna var vi alltid med i höbärgningen. De vuxna körde släpräfsan efter hästen, pålade för stakarna, ”snörade” hässjelinorna och hässjade för hand. Vi barn försåg dem med vatten i värmen och sen fick vi trampa hölass när höet skulle in. Och fortsätta att trampa på logen när höet skulle packas. Vi blev så familjära med höet att vi till och med sov på höskullen vissa sommarnätter.

På hösten var det dags för tröskningen. Då kom Ivar Nilsson med tröskverket. Ett trösklag bestod av mellan sju och åtta personer som tröskade säden i vår lagård. Två i ladan, två i halmen, en maskinist, två som skötte säckarna osv

Mamma hade ofta sju ”tröskekara” i maten under en tröskvecka. På den tiden serverades det frukost, förmiddagskaffe, middag mitt på dagen, eftermiddagskaffe och kvällsmat för gubbarna!

Min mamma är min viktigaste förebild. Hon kommer från Västkusten och visste hur man skapar ett hem och sköter en gård.

Hon har varit lika aktiv inomhus som utomhus, och så småningom lika aktiv på gården som i samhället och politiken. Hon vävde och sydde våra kläder. På femtiotalet så var matlagningen ett grovgöra. Vi slaktade hemma och mamma styckade och tog hand om allt. Hon saltade ned köttet för att det skulle hållas över vintern. Syltade och saftade och konserverade bär och frukt som hon själv hade plockat eller odlat i sin stora köksträdgård.

1959 stod vår familj inför ett val mellan två nymodigheter. Skulle vi köpa en TV-apparat eller en frysbox.  Det fanns bara TV i två gårdar då – hos Ivar och Ebba Nilsson och så Paul och Barbro i Blekingstad. Våra föräldrar valde… frysbox. Jag förstår mamma men vi barn gillade inte det beslutet. Vi fick fortsätta att gå till Ebba och se Humle och Dumle…

6. Andlig spis

Arbetet på gården tog ofantligt mycket tid och kraft av mina föräldrar. Vi försörjde oss på gårdens produktion plus jakt och fiske. Men människan lever inte av bröd allena! När jag var fem år tog min mamma mig och min lillasyster IngBritt på pakethållaren och cyklade flera kilometer upp mot Ljungby till Missionshuset i Åhagen. Där var det söndagsskola för byns alla barn.

Där mötte jag tant Karin som tog hand om de små barnen ute i kafferummet. Karin Svensson från Frälsegården var lite handikappad och hade svårt att gå. Men hennes sätt att berätta var det inget fel på. Söndag efter söndag levandegjorde hon Bibelns berättelser för oss barn och det har jag burit med mig genom hela livet. Jag hoppas att unga mammor idag gör som min mamma gjorde då för femtio år sen. Idag säger man till och med i FN:s barnkonvention att barn har rätt till andlig utveckling.

7. ... och så alla julkalasen!

Nu har jag kanske låtit väldigt allvarlig. Som om livet i Hageby för femtio år sedan bara bestod av arbete och slit. Men så var långt ifrån fallet. För om det är något jag minns från min barndom så var det alla julkalasen.

Alla hade kalas under juldagarna. Alla serverade samma sak – kaffe med minst sju sorters kakor, ostkaka och syltpäron och julgodis. Dagarna fylldes av julkaffen i gård efter gård i Hageby. Det jag minns är alla jullekarna när vuxna och barn lekte tillsammans. ”Denna ringen den ska vandra från den ena till den andra…” En tradition som tyvärr tog slut när TV-n kom i slutet av femtiotalet.

Det var några bilder från en annan tid och från en svunnen värld.

Mitt ”hemma” i hjärtat som är så förbundet med marken och människorna här.

Och jag vill tacka Krafttaget för möjligheten att få dela med mig av det.