Viken, en gång ett torp beläget på den västra sidan om sjön Trehörningen var platsen för säsongens sista söndagstur. En söndagstur som ju SKULLE ha genomförts på platsen den 21 februari men som då, på grund av snöoväder, kom att ställas in. Eller om ni så vill; skjutas upp till den 14 mars. Alltså till söndagen EFTER den söndag som SKULLE ha varit sista söndagsturen... Hur som helst, en söndagstur till Viken kom till slut att genomföras denna säsongen, även om det hela tiden fanns en oro för att den kanske inte skulle kunna bli av. Vädergudarna vet man aldrig var man har, och om värmen skulle komma så skulle ju vägarna kunna bli mjuka, leriga och kanske svårframkomliga. Men kalla nätter hela vecka 10 gjorde att vägarna var i ganska bra skick. Även om de var smala och vallarna höga. För säkerhets skull så vägvisade vi dock via vägen mellan Sommen och Mossebo. Det var klart längre än via Lagnebrunna, Stortorp, men det innebar bara 2,4 kilometers åkande på riktigt smala skogsvägar.

När man tittar tillbaka på torp- och söndagsturerna så är det ju ganska fantastiskt vad mycket sevärda platser det går att "fiska upp" i skogarna kring Boxholm. Torpruinen Viken låg ju ganska så långt bort ute i "härsmarka", men jag tycker det är väldigt trevligt att få visa upp lite "annorlunda" platser på söndagsturerna. Platser där 99 procent av besökarna knappast befunnit sig vid tidigare. En sådan plats tyckte jag Viken var, liksom Sjökullen där bilarna parkerades, och som är ett torp som Häradsmarken äger. Sjökullen kan hyras för skogsarbetarna som har Häradsmarken som arbetsgivare. En riktig idyll är det! Och ännu vackrare en varm vårdag givetvis...

Denna söndag var det, i och för sig, också en riktigt vacker vårdag, men det är klart att natursköna platser blir ännu vackrare när all denna snön försvunnit, och när gräset grönskar och träden knoppas. Denna sista söndagstursdag kunde vi dock njuta av en skön sol, och i varje fall nästan klarblå himmel. Nära ett 60-tal kom för att lyssna på Johan, och även ett gäng löpare syntes vid vätskebehållarna.

Men nog har det inneburit arbete för att vi skulle kunna ha en söndagstur vid Viken. Och att det blev möjligt kan vi tacka Kjell Wiström i Lagnebrunna för. Han plogar normalt inte ner till Viken, och definitivt inte över gärdet från Sjökullen mot Viken, men det gjorde han i veckan innan söndagsturen,  detta bara för att söndagsturen skulle kunna genomföras! Han gjorde det ju dessutom i veckan INNAN den 21 februari, då vi egentligen skulle hit. Sen har han fått göra om arbetet. Den sista gångvägen fram fick dessutom handskottas. Undertecknad och Tommy Svanström skottade inför den inställda söndagsturen och undertecknad och Jens Fasth inför den genomförda. Bra motion måste man väl säga att det var...

Vid Viken hade vi en väldigt intressant historia att återge. Platsen är alltså inte BARA en idyll att visa upp. Eller snarare Johan Birath hade en historia att återge! Han har ju själv berättat om mordet som ägt rum vid Viken i sin bok, "Brännvin, vatten och bröd, del 2" (som kan köpas på Boxholms kommunbibliotek eller hemma på min tröskel berättade Johan). Så det är bara att läsa Johans bok för att riktigt ordentligt sätta sig in i mordet som ägde rum på platsen 1847, men det är ju inte helt fel att få lyssna på Johans målande beskrivning om denna mordhistoria, och dessutom på platsen där den ägde rum.

Viken var en en stuga med två olika rum. I ett av rummen bodde Anders Andersson och hans son August. I den andra delen av stugan bodde två utfattiga kvinnor Anna Jonsdotter och Stina Andersdotter. En del av stugan delades mellan männen och kvinnorna. Anders Andersson var en otrevlig typ. Sur och rent våldsam, och sonen August var på väg åt samma riktning. De söp och levde rövare, och Anders skällde och gormade på Anna. När Anna var inne hos männen för att lämna tillbaka en lånad bunke kom ilskan över honom och han tog yxan han höll i handen och klippte till henne. Anna stöp i golvet och tillsammans med sonen baxades Anna ner i källaren. Så småningom började det att röra på sig i källaren; kvinnan levde. Man lyfte upp henne och slog henne med yxan igen, så att blodet sprutade runt omkring i stugan. Kroppen forslades sedan till båten och de båda männen rodde ut och tippade kroppen i sjön. Efter detta så fiskade männen i ett par timmar berättade Johan. Tillbaka till stugan började männen att försöka undanröja alla spår efter vad de gjort.

Men Anna hade barn, och de började snart att ana att allt inte stod rätt till. Fjärdingsman Fjätterström kontaktades, och man började dragga efter kvinnans kropp och den hittades ju snart också. Det var sommar och varmt när detta hände. Kroppen hade legat i vattnet i två veckor, och den som skulle likbesiktiga kroppen bodde i Kisa! Johan avstod att närmare beskriva likbesiktningen, men han tyckte att skräckfilmsregissörer borde läsa protokollet från likbesiktningen. "Så kanske de skriver barnböcker sen..."

Anders Andersson och sonen August var snart misstänkta för mordet, och bevisningen mot dom snördes åt allt mer. August erkände så småningom, och till slut kröp det fram även från den vresiga Anders vad som hade hänt. Domen blev ju halshuggning för båda männen, men detta behövde aldrig verkställas. Båda männen avled på länshäktet innan domen behövde verkställas.

I husförhörsboken Rinna A I:7 finns bevis för att Anders Andersson dömdes till halshuggning för mordet på Anna Jonsdotter. Jag har tagit en skärmdump från husförhörsboken, och klicka här för att läsa vad det står vid Anders Anderssons namn från husförhörsboken under rubriken Viken.

Ja, det blev verkligen en trevlig sista söndagstur för säsongen. Ett extra inslag denna söndag var ju att Föreningen Krafttaget bjöd alla besökare på Bullens varmkorv! Och själv blev jag ju också uppvaktad, det var en stor men kul överraskning. Karl-Johan Norén bröt av Johan mitt i sitt berättande, (vilket de båda herrarna kommit överens om) för att tacka mig för arbetet med söndagsturerna och tillhörande vätskeservice till löparna. Och Karl-Johan gjorde förstås detta väldigt fyndigt; jag fick nämligen brännvin, vatten och bröd!! Och så stack han till mig en chokladkartong också.

Nu är säsongen slut, och vi tackar all publik för den gångna säsongen. Nu får ni ordna era egna söndagsturer. Jätteroligt har det varit och en bra och lyckad säsong blev det, trots all snö som vi fått brottats med.

Inget lovar vi, men det är väl troligt att det blir söndagsturer även nästa vinter. En hel del namnförslag på berättare har droppat in, men sådana är varmt välkomna. Och när kör vi igång igen...? Tja, den 28 november borde vara ett lämpligt datum, men dit är det långt!

Klas

Se bilder från söndagsturen vid torpruinen Viken