Så kom den då plötsligt. Vintern med snö och kyla. Jag kan väl tycka det är ganska trevligt. Från jul och ett par tre månader framåt kan det väl gärna få vara snö och minusgrader, även om jag själv inte är någon älskare av snö precis. Men snön ger ju lite ljus i  tillvaron, och hellre en lång period med minusgrader och snö, än en massa skiftningar i vädret som ger slask och elände. Sen kan man ju inte bortse ifrån än att det är enormt vacker i naturen nu. Något som de mellan 60 och 70 i publiken vid söndagsturen till stenstolparna kunde erfara. Platsen där de egendomliga stenstolparna ligger är ju väldigt naturskön, och de snötyngda träden gjorde att man kunde finna många vykortsmotiv på platsen.

Även löparna kunde säkert konstatera att det var vackert i naturen. Jag är lite osäker på hur många de var, men säkert närmare 15 stycken. Det är lite kul, löparna har i år varit betydligt fler jämfört med vad det varit under de senaste åren. Det är ju som bekant vätskeservicen till löparna som är bakgrunden till söndagsturerna. Jag hade kanske trott att många skulle plocka fram skidorna denna dag, men det blev alltså ändå många löpare.

Vi har ju tänkt länge att det skulle vara trevligt att förlägga en söndagstur till stenstolparna. Det är ju alltid kul att kunna visa lite vackra platser vid våra söndagsturer, samt visa upp de sevärdheter som finns i markerna, och här hade vi en plats som uppfyllde båda kriterierna; det vill säga det var både en vacker plats och en sevärdhet. Men en viss oro kände vi då planeringen gjordes, nämligen att vi skulle få snö när vi skulle hit, för då blir ju stolparna dolda av ett snötäcke! Och snö har vi ju fått. Mycket snö! Men far och undertecknad besökte stenstolparna dagen innan för att skotta fram dom så de framträdde ganska tydligt ändå.

Men varför ligger dessa märkliga stenstolpar där i skogen? Tja, det är väl ingen som säkert vet. Men en stenhuggare Dahlström har ju härjat i området det vet vi. Även sonen Dahlström lär ha varit stenhuggare. Dahlström lär ha byggt Dahlstorp, alltså torpet som låg där rastplatsen ligger idag. En stenhuggare Dahlström bodde också i torpet Karshult som låg lite längre ut i skogen. Man kan läsa mer om Dahlström här på Krafttagets webbplats. Klicka här för att få upp artikeln som är i pdf-format. Varför stolparna blev kvar här i skogen kan man ju bara spekulera i. Likaså vad det skulle bli. I samband med söndagsturen var det någon som sa sig ha hört att stolparna var tänkta till att användas vid uppsättning av vägräcken, och det är väl en förklaring som låter rimlig.

Johan Birath var ju dagens berättare. Och det var en trött och flåsig Johan som tagit sig upp på berget vid stenstolparna. Han menade att "det kan inte finnas något värt att se så mycket att det är värt att utsätta sig för detta". Men efter att han pustat ut så tyckte han nog trots allt att det var ganska trevligt. Och tillbaka till bilen hade han ju nedför...

Johan var som vanligt i högform, och när han kommer igång med att berätta så går det ju knappt att få stopp på honom. Efter ungefär en kvarts berättande kom han på att han hade anteckningar i fickan... Ämnet som Johan höll sig till var sten! Berget som vi vandrar på, och sten i alla former. Det finns väl bara en sådan som Johan som kan få ett ämne som "sten" att bli intressant. Det finns inte en chans ens att återge något som Johan sa här i denna sammanfattning, utan Johan måste upplevas!

Kanske, kanske går det att få lyssna på Johan också nästa söndag. Då ska vi ju till Knallen, och det är Regina Örup som är berättare. Men Johan har förfäder från Knallen, därför så sa han en gång att han eventuellt skulle kunna säga några ord om detta. Vi får se, och vi lovar inget. Däremot så ska Johan prata också den 21 februari, då vid torpruinen Viken på sjön Trehörningens västra sida. En gammal mordplats som Johan har skrivit om.

Gott Nytt år alla, och välkommen till Knallen den 3 januari!

Klas

Se bilder från söndagsturen vid Stenstolparna