Den här vintern kommer vi naturligtvis att minnas länge. Själv kommer jag garanterat att göra det. Vintern då jag låg i lumpen sitter tydligt kvar i minnet, och det lär säkert, som sagt, denna vintern göra också. Min lumparvinter (1981-1982) och denna liknar nämligen varandra och arbetet med söndagsturerna och halvmetertjockt snötäcke gör att detta är en vinter som blir svår att glömma. Samtidigt är ju denna vinter så som det ska vara, även om jag kan tycka att snötäcket är onödigt tjockt…

Den 14 januari var en riktigt härlig vinterdag. Precis som det ju egentligen har varit varje söndag den här säsongen, även om kylan fått folk att stanna inomhus vissa dagar. Men denna dagen var det några enstaka minusgrader, och även solen försökte ju tränga igenom molnslöjorna. Många ville förstås ge sig ut denna vackra vintersöndag, och ett 50-tal kom till kolbottnen för att lyssna på Sten Nordqvist, kanske något över 50 till och med. En hel del stoj hördes ju också från vätskedepån, även om jag inte kunde avgöra hur många löpare det var.

I planeringen denna säsongen så fanns tidigt tanken på att förlägga en söndagstur till en kolbotten. Sten Nordquist erbjöd sina "berättartjänster", och det passade ju alldeles utmärkt att ha Sten som berättare medan vi njöt av en varm brasa i en härlig skog vid en tydlig kolbotten. Sten Nordquist är ju expert på kolarhistoria! Så det blev som vi tänkt, men inte utan besvär. Tanken på att flytta elden till en lättillgängligare plats fanns när vi skulle till Hoppet, och den fanns nu också, men det hade ju absolut inte varit detsamma. När nu Sten skulle prata kolning och kolbottnar så ville vi ju bra gärna ha elden vid den kolbotten som setts ut. Det var förresten en kolbotten som valts med omsorg. Bengt Carlsson har ritat orienteringskarta ganska nyligen i skogen där elden brann (och åt Södra Kvisslehult och ända ner till Karsbo), så när jag frågade honom efter en riktigt tydlig och fin kolbotten så fick jag tipset om denna.

Men visst krävdes det arbete för att vi skulle kunna ha söndagsturen vid kolbottnen! Vi ansåg oss nämligen tvingade till att det fanns en skottad gångväg de dryga 300 metrarna in till kolbottnen från vägen. Annars hade vi knappast kunna hålla till på platsen. Det var främst Bengt Carlsson, Anders Thunell och Gunnar Palmqvist som ombesörjt snöskottningen. Pär Andersson såg dessutom till att vägen plogades upp bättre än vad den var innan, och detta gjorde ju att det fick plats några bilar vid grusvägen intill Lillån. Och Tommy Svanström hjälpte mig tidigare i vintras att, med motorsåg, såga av ett träd som låg rakt över promenadvägen till kolbottnen.

Och visst blev det väldigt lyckat alltihopa. Det är kul att lägga ner arbete när man märker att det är meningsfullt. Drygt 50 personer kommer till en kolbotten mitt i vildmarken, det är ju fantastiskt! Jag tror ingen kom att ångra sig, det var ju väldigt lättgånget till platsen, och naturen i området är ju bedårande vacker. Och inte mindra vacker nu i och med de snötyngda träden.

Publiken fick ju höra på en mycket intressant föreläsning av Sten Nordquist också. Nu vet alla hur man gör en Östgötamila! Jag föreslog efteråt att vi kanske ska samlas allihopa i höst och göra en mila...

På Wikipedia står det en hel del om kolmilning, läs gärna det (klicka på länken här intill). Det finns fler sidor om kolning på nätet. Webbsidan "Utsidan" beskriver hur man bygger en kolmila, och det finns också en hemsida som heter www.kolmila.se!

Jag fick låna Stens stödanteckningar också, därför kan jag här återge en del intressant som vi fick veta intill elden:

På den kolbotten där vi stod utkolades den sista milan i trakten. Det var 1956, och kolare var Alrik Alfredsson från Bocketorp. Även Roland Holmström i Jonstorp kolade en mila detta år. Skogskolningen hade fortgått sedan åren 1872-1884. Men även före 1872 kolades det i Boxholms skogar, vilket bland annat "de glömda milorna" i Blåvik vittnar om.

Strax efter bildningen av Boxholms AB kom skogskolningen igång i stor skala. Den högsta produktionen av träkol från egna milor nåddes redan åren 1878-1880 med över 30000 kubikmeter om året. Ytterligare ett par toppar nåddes åren 1914-1917 och 1935-1938.

Disponent Wettergren engagerade ett antal vana kolare från kolmården för att ytterligare höja produktionen.

Lite skogsstatistik: BAB:s skogsareal var cirka 20000 ha under åren 1872-1945. Under samma period stod den egna kolningen också för 20000 kubikmeter kol per år, det vill säga 1 kubikmeter ha eller 100 kubikmeter per kvadratkilometer. Det vill säga i snitt två medelstora kolmilor per kvadratkilometer vilket gör 700 meters avstånd mellan milorna och cirka 380-400 stycken per år!

Leverans av kolet skedde direkt till Boxholm alternativt kolhus längs Sommen såsom Håredal, Svärdsvik och Somvik. Och för milor kolade nära Sommens strand transporterades också kolet med pråm och vidare till Sommens järnvägsstation.

Vid två tillfällen har Boxholms AB varit värd för kolarskolan, 1923 och 1937. Jägmästare Otto Edlund var lärare och ledare och med Oskar Andersson som praktisk handläggare.

Angående kolning i mila: Två huvudtyper finns; liggmilor och resmilor. Sen finns det flera typer av resmilor: Östgötamilor, Värmlandsmilor, Österåkermilor, Lesjöforsmilor, Molindermilor med flera.

Val av kolbotten är viktigt! Men även övriga moment så som resning, barrning, stybbning, tändning, kolning varmrivning alternativt dämning...

Jag har själv deltagit aktivt vid kolning av sju milor. 1941 och 1944 i Österskogen, vid Löningen två milor, vid Storsund i Norrbotten i samband med skogsutbildning, samt två stycken vid Vivåsen, 1984 och 1992.

Som ni ser, det var mycket vi fick veta om kolning, och då är ju ändå ovanstående bara en liten del av det Sten pratade om! En mycket trevlig dag i skogen blev det. Nu hoppas vi det blir lika trevligt nästa söndag, och det har jag stora förhoppningar om att det ska bli. Så välkomna på söndagstur igen den 21 februari, och till den gamla mordplatsen Viken!

Klas

Se bilder från söndagsturen vid kolbottnen mellan Bocketorp och Södra Kvisslehult