Höstvandringen Brännvinslia-Lugnalandet den 2 november

Åtta vandrare fick en härlig söndag

Att höstvandra en lördag eller söndag i början av november är en tradition som Boxholms orienteringsklubbs trivselkommitté håller fast vid. Detta trots att intresset från BOK:s medlemmar brukar vara minst sagt magert. Men om nu arrangören (Klas) tycker det är trevligt och kul att ordna med vandring så finns det ju knappast någon anledning att avstå. Och historien visar att intresset för vandringar varierat väldeliga genom åren. Ibland väljer medlemmarna att vara hemma, och ibland blir man som arrangör positivt överraskad över intresset. Numera är även Föreningen Krafttagets medlemmar välkomna att vandra, men även från det hållet brukar intresset vara klent. Kanske ser de orienterarfolket som hurtbullar så att de är rädda att de inte ska orka hänga med... Men jag lovar, de flesta med en hyfsad hälsa klarar att hänga med. Vandringarna brukar ju mest locka de icke aktiva orienterarna i BOK, alltså "valigt" folk om ni förstår vad jag menar...

Årets vandring kom att bli Boxholm-Sommen. Eller Brännvinslia-Lugnalandet som jag valde att skriva i annonseringen. Datumet kom att bli söndagen den 2 november, en som vi visste tävlingsfri söndag.

Det var väl med viss skeptis som jag anlände till Parketten den morgonen. Förra året var vi fyra personer som kom att vandra från Trehörna till Sommen, detta trots en solig och vacker dag. Nu var det en solig och vacker söndag, men det hade ju blivit vinter! Vi hade ju fått ett litet snötäcke, och det var kallt, termometern visade minus sex grader när jag åkte hemifrån. Men jag blev verkligen glad då jag anlände till Parketten, det fanns ju några själar på plats! Totalt kom vi att bli åtta vandrare. Alltså en hundraprocentig ökning mot förra året! Klart positivt, även om vi absolut kunnat vara fler, men jag gissar att snön och kylan trots allt fick någon eller några att stanna hemma.

Vi begav oss i två bilar till Brännvinslia där vår vandring startade. Vi följde sedan Östgötaleden intill Svartån och Lillån, en riktigt naturskön sträcka och som också finns med i den nya boken; naturguide över Boxholms kommun. Det är klart att den snö och is som trots allt fanns gjorde vandringen något slirigare än vad den annars skulle ha varit, men man knappast säga att det var särskilt besvärligt. I skogen fanns det praktiskt taget ingen snö alls, däremot så låg den tjockare så fort naturen öppnade sig litegrann. På den lilla vägen fram emot Lilla Herkhult fanns det en del snö, men där bar faktiskt skaren så vi sjönk inte ner nånting!

I höjd med Alarp berättade Inger Svensson, en av dagens vandrare, att det legat en fotbollsplan. Hon pekade in i tätskogen och berättade att där hade hon en gång i tiden spelat fotboll...

Gunnar Palmqvist var en annan deltagare på vandringen, och vi gick ju förbi Lilla Herkhult där Gunnar bodde fram till 17-18:års åldern. Från Lilla Herkhult gick vi den gamla vägen ner mot Kröcklekulla. Och strax passerade vi ännu en fotbollsplan! Skogen stod tät, men plötsligt så visade Gunnar en plats där han som barn sparkade boll. "Där hade vi ett mål, och där borta var det andra. Planen var lång men smal minns jag. Och stenen mitt i planen finns kvar än..." Och idag fanns det fler hinder i vägen, nämligen ett flertal grova tallar...

Snart öppnade sig skogen, och vi kom ut i solskenet, så då passade det bra med fika. Den självklara äggmackan och kaffet smakade riktigt bra nu. Solen värmde riktigt gott, och det kändes egendomligt att veta att det bara var den 2 november. En söndag i början av mars hade känts mer naturligt med tanke på de snötyngda unggranarna och den värmande solen.

Vi fortsatte snart vandringen längs den gamla vägen och kom till brudesten där vi svängde av in på en hage och fortsatte ner mot Brokulla. Brudesten är en gränssten som finns angiven och beskriven i riktigt gamla dokument. Där möttes ägomarkerna till de tre gårdarna Norra Börshult, Kröcklekulla, Brokulla och Lilla Herkhult. På brudesten lär bruden också ha vilat förr i tiden på väg till bröllop i Ekeby kyrka. Hur som helst så kan man ju tänka sig vilken enorm väg till kyrkan människorna hade som bodde i trakterna av Kulla och Kröcklekulla. "Deras" kyrka var ju Ekeby kyrka och dit fick de traska och gå varje söndag.

Brokulla passerades, liksom ett fårstängsel. Där hade jag dock i förväg placerat ett par små kabelbobiner (kabeltrummor) att kliva på för att vi enkelt skulle kunna passera. Vid Krafttagets kolmileplats valde några att dricka upp den kvarvarande kaffeskvätten. Vägen mot Stekanäs passerades, liksom varggropen, och snart var vi vid gården Viken. Där stod en stor hund och gläfste i trädgården, och på håll såg den ganska så... otäck ut. Snart såg vi dock att den viftade på svansen och den verkade väldigt glad över att se människor. Den blev så glad att den hoppade igenom avspärrningen och hälsade på oss, innan ägaren lyckades få "stopp" på den.

Efter ungefär 10,5 kilometers skön vandring var vi framme vid Lugnlandet. Roger K och Lennart J kom strax i bilar och skjutsade oss tillbaka till Boxholm. Trots snö och kyla; detta blev en riktigt skön novembersöndag
i vår vackra natur!

Klas  J.

Nedan följer lite bilder från vandringen Brännvinslia-Sommen