Kapitel 26

HUSTRU ELLER HORA

Det där med försmådda kvinnor stämde då i alla fall, tänkte Anders, när han med släntrande, tunga steg gick vägen upp mot Örbäcken och sin faster och farbror. Hultberg hade hört ryktena om den unge släktingens illgärning, och han blev lättad då han fick höra hur det nu hade utvecklat sig.

- Dä ä dä enda du kan göra nu, sa han och knackade ur pipan mot spiselhällen. Mor Annika teg i sin gungstol. Som kvinna kunde hon föreställa sig hur stackars Katarina hade haft det under det gångna året. Hon avskydde sin brorson för vad han hade gjort. Och karlar likt: Nu var plötsligt det gjorda ogjort och allt skulle bli frid och fröjd...

- Ja, lyst har dä ju gjort, log Hultberg. När blir dä?

- Nyårsda´n. Också ett jävla sätt å börja 1824 på!

Hultberg skakade på huvudet.

- Dä va hasti´t, som bonn´ sa när han feck en örfil... Ja dä ä väl bäst di ser te att dä blir utav innan du rymmer te skogs!

Mor Annika blängde långt och länge åt brorsonens håll.

- Skäms du inte? sa hon till slut.

Anders ryckte till. Den salvan tog! Hon petade i ett öppet sår.

- Jo, erkände han.

- Ja, nu får du i alle fall ta ske´n i vacker hand, konstaterade Hultberg och stoppade sin pipa innan han strök eld och puffade ut ett rökmoln så både Anders och mor Annika försvann. Hon hostade så det skrällde men sa inget åt maken.

- Dä blir storbröllop då? sa Hultberg i den mungipa som pipan inte satt i.

- Mm. Baronen står för´t.

- Va gla för dä, du. Han tycker visst bra om dej i alla fall, baron.

- Ja tror dä.

- Ja, du ä ju egentlien en bra pojk, Anders, sa mor Annika. Va ska du re´ till ett för dej som du gör för?

Han hade inget svar. Hultberg kom på fötter och gick efter en brännvinsflaska och två stora spetsglas.

- Ja, ja får väl bju´ på en sup nu när du ska gifta dej å allt. Å mor å ja ä väl bjudna, förstår´a?

Anders log för första gången sedan han stigit på i knektatorpet.

- Jomen! Fattas bara annat.

- Ja, här hjälper dä inte å gnälla, som han sa som hängde hunn´! Nu får du ta´t som dä ä, Anders. Dä verkar ju va e rar flicka... Dä lille vi har fått se å´na. Ho duger allt å visa upp!

De svepte snabbt supen och Hultberg slog upp en till. Mor Annika och Anders bestämde att Katarina skulle följa med nästa gång han hälsade på i Örbäcken.

Försmådda kvinnor... Anna hade sånär gett sig på honom med knytnävarna när han kom hem från tinget och till slut fick ur sig vad resan hade lett till. Hon hade skrikit och hoppat och kallat honom saker som han inte trodde en kvinna var mäktig till att göra.

- Nu får du fan i mej bestämma dej! skrek hon. Ska ja bli di hustru eller di hora? För ja släpper dej aldri!

Han försökte hyssja ner henne men för sent. Runt knuten kom Eva med slaskspannen i näven. Hon hade naturligtvis hört alltihop... Anders försökte tysta Anna handgripligen, men hon tog ingen reson.

- Ja tar Eva te vittne! Ho vet no´ att vi har knullat mä varandra åtskilliga gånger! Du ä no´ väl så fast ve mej som ve Katarina! Ja går te Arneij å begär avlösning... då har du två brudar på halsen... å inga kronbrudar, precis...

Hon slog över i skratt. Hade hon mist förståndet? Anders blev rädd. Eva skyndade sig förbi så fort hon bara kunde med ett underligt uttryck i ansiktet.

Han fattade Anna i axlarna och skakade henne bryskt.

- Nu får du lugna ner dej! Tänk om baron...

Hon började skrika på nytt:

- Baron, ja! Varför i helvitte skulle du lägga dej platt för honom för? Han äger oss väl inte?

- Nä, men...

Hon blev plötsligt lugn. Kusligt lugn. De isblåa ögonen spändes i honom så han omedvetet tog ett steg bakåt.

- Aldri att ja släpper dej, Anders Andersson. Du ska no´ få se. Dä ska no´ bli du å ja - vänta du bara...

Det hade nästan varit skönt att lämna Stjärnesand den dagen. Han och Katarina hade fått kallelse för samtal till prosten. De hade fått öppna sig för Arneij och han hade under suckar och huvudskakningar tagit del av deras korta men mycket växlingsrika förhållande. När de skildes på prästgårdstrappan i Tumbo hade han tagit dem båda hårt i handen och rystat med eftertryck.

- Å kom dä ihåg: Vår Herre förlåter era synder om ni befäster era mellanhavanden mä vigsel som ni nu ska göra. Ja ä utomordentli´t glad för er skull! Gud välsigne ert kloka beslut!

De hade gått från prästgården sida vid sida om än inte hand i hand. I Malexander hade de skiljts för sista gången innan bröllopet skulle stå. Därefter hade han gått raka vägen hem till Stjärnesand och älskat med Anna.