Här följer en renskrivning från en tidningsartikel ur Östgöta Correspondenten, årtalet är tyvärr okänt.

Besök hos smältsmeder i Boxholm

Det sitter två smältsmeder i skuggan utanför Storholmens rödtimrade vägg och mediterar i den behagliga försommarvärmen. Eftermiddagssolen har ännu inte hunnit runt södra gaveln, men den kommer snart att vara där. Då flyttar smederna till en mera skuggad plats, ty hur skön solen än så kan det ändå bli litet för mycket av den goda värmen.

De två är smältsmederna Fritz Strömberg 84 år och Arvid Lööke 85 år – hederskarlar och trotjänare inom järnhanteringen. De har åtskilligt gemensamt. Bekantskapen stiftades 1895 på Brevens bruk dit Arvid Lööke kom för att se hur det var att arbeta där. Fritz Strömberg hade då varit här ett par år. Lööke hade hoppats på bättre förtjänst däruppe. Men det blev liksom att komma ur askan i elden. Medan en duktig smältsmed vid dåvarande Flemminge bruk kom upp till en månadsinkomst på 85-90 kronor, så låg denna vid Brevens bruk inte vid stort mer än hälften, 45-50 kronor. Lööke återvände därför snart nog till Boxholm, och efter kom Strömberg som av brukspatron Carl Burén blivit lovad anställning.

Så har de två under ett långt och slitsamt liv följts åt, först vid Brevens bruk och senare vid Flemminge och Boxholms bruk. På ålderdomens sena höst har de också blivit så nära grannar man kan bli. I Storholmen bor de nu i samma trappuppgång, Lööke på nedre botten och Strömberg på övre. Båda är änkemän och har samma bestyr med att sköta hem och hushåll. När Lööke tycker det blir lite tyst så ropar han upp till Strömberg och så kilar denne ner för en pratstund.

En smältsmed kommer till Boxholm

Vi följer med Strömberg upp till hans lya. Här är allt i sin ordning, väl fejat och prydligt uppställt.

- Ja, här trivs jag, och vill inte flytta härifrån till något pris säger han.

Och vi förstår honom så väl. Det är en nätt liten lägenhet med vacker utsikt mot Storgatan och Älvkullevägen. Så finns ju Lööke inunder.

- Det var en vecka före jul 1899 jag kom till Boxholm. Lööke hade kommit tidigare samma höst. Jag fick åka hästskjuts med en bonde till Mariedamm mellan Hallsberg och Motala och sedan åkte jag tåg till Boxholm, berättar hr Strömberg. Du må tro att det var stor skillnad på Boxholm då och nu. På torget stod en ångsåg, varifrån det gick en rälsbana till järnvägsstationen. En stor tallbevuxen ås fanns utmed nuvarande järnvägsgatan och på Parkgatan stod vattnet meterdjupt. Det fanns bara ett fåtal hus i förstaden – Mandisas (nuvarande Engbergs affär), där man sålde choklad och gotter av allehanda slag, Blixtens (slakteri), skräddare Gustafssons och Hällbergs fastigheter. Storholmen var ju uppförd 1872, men däremot fanns inte Bergholmarna.

- Jag hade ju min anställning klar, och därför var det bara att gå ner till brukspatron och anmäla sig. Burén var en hygglig karl, och jag blev väl mottagen. Så det var bara att ställa in sig på arbetsplatsen och hugga i. Förstatiden var jag smältsmed. Yrket hade jag lärt av min far, som var smältsmed liksom min farfar. Om smedtraditionen sträcker sig längre tillbaka i släkten vet jag inte, men förmodligen tillhör vi Strömbergare en invandrande smedgeneration. Det kom ju många tyskar, belgare med flera till Sverige i järnhanteringens barndom.

Ett hårt arbete

Smältsmeden hade ett hårt arbete. Fritz Strömberg säger sig inte vilja ha tillbaka tiden i smedjan, och framförallt inte åren man fick arbeta utan maskinell utrustning. Med sextimmarspassen blev det si och så med sömnen och vilan. Man var halvtrött för jämnan. På passet gjordes sex smältor. Det var sällan betinget tog precis sex timmar, det kunde ta både längre och kortare tid. Därför hörde det till att den som gick av passet skulle väcka avbytaren. Smeden bultade på och ropade: ”Nu är du väckt!” Vid den signalen måste man upp, hur sömnig och trött man än var. Då smederna i regel bodde trångt och hade många barn kunde det lätt uppstå irritationer, men smedhustrurna försökte på alla sätt hjälpa sina män så man skulle få nödvändig ro och vila.

- Vid Flemminge fanns det sex härdar, men snart nog utökades de till tolv. Produktionen var efter förhållandena stor. Vid en härd smiddes 800-900 kg på ett sextimmarspass. Lancashirejärnet från Boxholm var känt vida omkring.

Fritz Strömberg kan leta fram många roliga händelser ur minnenas vrå. Riksdagsmannavalet det året brukspatron Burén kandiderade för Lysingskretsen är ett sådant där muntert minne. Valet förrättades i Ekeby kyrkskola. Förrutom att många fick gratis skjuts av brukspatron och en del tog med sig båt till Ekeby så ställde samhällets tre musikkårer upp i spetsen för ett väljaretåg på över 400 personer och marscherade till Ekeby. Burén hade förberett det hela med ett tal till folket i Minerva. Uppslutningen kring brukspatron var också stor, och han invaldes med god marginal. Hr Strömberg erinrar om att det på den tiden fanns en inkomstspärr för rätt att rösta. Endast de som hade inkomster på 800 kronor och uppåt hade denna medborgerliga rätt. Bland arbetarna var det i stort sett bara smederna som hade sådana förtjänster.

- Brukspatron blev emellertid inte gammal i riksdagen. Han trivdes inte med gubbarna däruppe. Dom pratar så mycket strunt, lät han förstå. Och folk av den sorten finns det väl alltjämt, säger hr Strömberg.

Ett par timmar har snabbt sunnit iväg i den gamle smältsmedens sällskap. Men nu är det dags för Riksronden. Den går han inte gärna miste om, och så sätter sig hr Strömberg tillrätta framför radion. Sedan skall han gå några ärenden och uträttar i förbifarten även vännen Löökes ärenden.

- Han är pigg han, säger Arvid Lööke, som tagit sin stol och flyttat in inunder en skuggande björk.

Det är två förnöjda och tacksamma bruksarbetare vi säger farväl till. De har inte sparat sina krafter så länge men de har ork i armar och ben, och den smula ro, stillhet och ekonomiska bekymmerslöshet en väl förvaltad folkpension kan ge är dem väl unnad.

Thor