Skratt-Oskar

”Greven av Älmtastua”

Rätta namnet var Oskar Adamsson.

Född den 25 augusti 1857 i Lövarehultet under Somvik i Malexander. Oskar föddes som "oäkta", modern hette Carolina Johansdotter och var född 15 september 1828.

Oskar vistades en hel del i Älmtastugan dit hans mor flyttat 1881.

Avled den 13 januari 1932 på ålderdomshemmet i Malexander

Följande historia om Skratt-Oskar är en gång i tiden återberättat av Oscar Appel, Boxholm

”Skratt-Oskar var lång och kraftig. Han hade många drängplatser, och var glad och godsint. Han var ärlig och hjälpsam. Han fick många vänner långt utanför Malexanders gränser. Smeknamnet ”Skratt-Oskar fick han därför att han ofta skrattade och samtidigt slog sig för knäna.

Hur han fick detta skratt är det väl ingen som vet. Många äldre ville påstå att det genom olycklig kärlek. Oskar hade varit dräng på en gård i Tidersrum, och haft en förbindelse med en flicka i granngårdarna. Hon talade om för Oscar hur det var ställt med henne. Han började skratt och slog sig på knäna och menade att det fick hon själv svara för de följderna. Flickan skulle då ha blivit upprörd och arg och menat på att hon nog skulle se till att han skulle få skratta resten av sitt liv.

Flickan hade vänt sig till Edvard i Moo i malexander. Hon talade om för Edvard hur det låg till och önskade att Edvard skulle sätta på Oskar skrattet, och det lovade han att göra. Edvard var känd för sina svartkonster vida omkring.

Oskar kom hem till föräldrarna i Älmtehultet, här var han till 1912. Då kom han till fattighuset i Malexander. Bönder och torpare drog ofta nytta av Oskar på grund av hans enfaldighet. De lejde honom alltid att göra de tyngsta göromålen vid gården, lönen för sina tjänster var i bästa fall maten, och ibland en tjugofemöring. Många gånger fick han ingenting.

Oskar hade en syster som var gift och bosatt i Boxholm. Han gick ofta den långa vägen Malexander-Boxholm, bärande på en väckarklocka som fick pingla en gång ibland. Oskar kunde stanna kvar någon dag, men för det mesta återvände han samma dag. Det var inte alltid som han gick hela vägen, det var många torpare som hade ärenden till Boxholm, och då kunde han få hänga med.

Det kunde ibland hända att Oskar blev överförfriskad, och då blev bönder och torpare små för honom. Då var det Oskar som var stor och stark och då sträckte han på sig och sade: ”Här ser ni greven av Älmtastua”. Då glömde han att han bara var ett hjon från Malexanders fattighus.

Oskar kunde även vara allvarlig om det gick honom emot eller om någon hade varit häftig emot honom. Så var det när postmästare Blomqvists fru, en mycket ilsken temperamentsfull dam var ovettig på Oskar. Han hade av någon anledning råkat komma i onåd hos henne. Då hon länge öst otidigheter över honom, svarar Oskar så här: ”Gud nåde alla fattiga syndare som vettet fattas på”. På sommaren var det ofta fester på festplatsen intill kyrkbyn i malexander, då var det lustresor med ångfartygen Karl-Johan och Boxholm II och andra mindre båtar. De förde med sig resenärer från Tranås, Sommen, Boxholm och andra ställen utefter sjön.

Men det kom även andra festbesökare, de kom efter häst och många kom på cykel. Dessa fester var av Oskar mycket efterlängtade och uppskattade, då visste Oskar att det vankades dricka och smörgås, och kanske en och annan liten nubbe. Ty, han hade många goda vänner.

Oskar fick arbeta och hjälpa till vid fattig-huset eller så kallade ”hemmet”. Han skulle varje kväll hämta mjölken till ”hemmet” i från gården Ugglebo, en sträcka på sex kilometer. Han skulle såga och hugga ved. Han skulle vara behjälplig med allt!

Oskar var en trogen kyrkobesökare, och särskilt då det var nattvarden. Då prästen kom till honom med vinet brukade Oskar sätta ena handen under kalken och på så vis fick han lite extra. Då brukade Oskar säga: ”Si dä va ett gött brännvin dä”. Han lär ha yttrat sig så här en gång: ”Ja si när ja ska i jola. Då blir det bara två. Dä blir prästen före å ja ätter”. Men det blev inte som Oskar trodde. Han hade många vänner. Han begravdes den 6 februari 1932. Det var mycket folk, kyrkan var fullsatt för att ge Oskar en sista hyllning, och det var en riklig blomstergärd från när och fjärran.

Nedan följer en artikel tagen ur Östgöta Correspondenten den 10 januari 1969. Den är skriven av Karin Nilsson. Mycket är en upprepning från den föregående artikeln, men vi väljer ändå att publicera också denna artikeln.

Ja, visst var han ett original Skratt-Oskar, men ett mycket oförargligt original. Ty ingen kan väl bli förargad på någon som i alla lägen  och i de flesta situationer bara slår sig för knäna och skrattar. Vissa undantag finns givetvis, som till exempel när han sågade ved ihop med någon av de andra gubbarna på hemmet, eller när han hämtade mjölken varannan dag och bar två kopparkrukor på ok backe upp och backe ner i åratal, bland annat från gården Ugglebo, säkert en halvmil långt.

Han var stark, Skratt-Oskar, och ingen var väl heller rädd om honom utan han utnyttjades till allt det som gick. Men den utmärkt dugliga sköterskan på hemmet såg säkerligen till att han var både mätt och välklädd.

Ibland gav han sig ut på isen på sjön, som nog kunde hysa sina lömska faror. Kanske var han försiktig, kanske inte, svårt att veta så här långt efteråt. Jag anser nog att han var ganska förnuftig i dylika fall.

Hur han hade blivit sådan, lite larvig med det fåniga skrattet? Från min ungdom minns, att jag hört något om att det kom sig av olycklig kärlek, när han var ung. Alldeles så låg det inte till.

Att nysta upp Skratt-Oskars antecedentia, det vill säga föregående liv och vandel, hör inte till det lättaste. Än påstås det att han var född i Blåvik, än i Malexander. Närmast sanningen ligger nog konstaterandet, att han var född i en stuga någonstans på gränsen mellan de socknarna. Kanske återfanns han sedan i barndomen i det allra äldsta ålderdomshemmet i Sibirienskogarna i malexander, säkert ingen lysande tillvaro. Emellertid finner man honom sedermera som dräng på ett dagsverkstorp i Tidersrums socken, och det var där han mötte sitt öde i skepnad av en flicka som tjänade på en granngård. Denna kom i omständigheter och då hon meddelade Oskar det, lär han ha skrattat. Det var kanske inte så illa menat, men flickan ilsknade till och lovade att han skulle få skratta i alla tider. Kanske tog hon hjälp av någon trolldomskunnig person – det fanns sådana på den tiden – i varje fall så blev Oskar Skratt-Oskar.

Men ibland hände det, att han plötsligt blev djupt allvarlig och då kunde det komma verkliga snilleblixtar från honom. Som till exempel den gången han råkade ut för postmästarfrun, som var en temperamentsfull och något rivande kvinna. Oskar svarade så här: ”Gud nåde alla fattiga syndare som vettet fattas på”. Eller när han fantiserade över sin egen färd till det sista vilorummet och ofta utlät sig: ”Si när jag ska i jola, då blir vi två, prästen före och jag efter”.

Det blev nu inte så. Oskar hade i all sin oförarglighet vänner, och det var en ganska talrik skara som följde honom på den färden. Det var under kyrkoherde Fagerlinds sista tid i Malexander, och han höll ett verkligt inspirerat tal vid graven. Detta var år 1932. Oskar hade kommit till ålderdomshemmet år 1910 eller 1911.

Det är förunderligt att om en människa än är behäftad med många brister, så lämnar hon dock ett tomrum efter sig. Minnet av ”Skratt-Oskar” är väl inte sorgflorsbehängt men det är heller inte besmittat med något elakt utan snarare släkt med glädjen

Karin Svensson