Sven Johan Bergman föddes den 6 maj 1785 i Säby socken. Efter några års studier vid Linköpings läroverk kom han år 1803 till en häradsskrivare, för att några år senare erhålla plats på häradsskrivarekontoret i Jönköping. År 1810 blev han mönsterskrivare vid Jönköpings regemente. Mönsterskrivarens arbete synes ha varit att föra de militära räkenskaperna samt avlöningslistorna. År 1824 kallades han för vice auditör samt tilldelades år 1832 fältkamrertitel.

År 1814 gifte han sig med Anna Maria, en dotter till amiralskaptenen Erick Ahlfort från Liljeholmen, i nuvarande Blåvik, samt släkt till den beryktade jorddrotten Gabriel Gyllenståhl, ägare till Liljeholmen, Fiskevik, Blåviks gård, Kopparhult jämte underlydande gårdar, samt därjämte gårdar i Torpa, Ekeby, Tjärstad och Åsbo.

Sedan Finska kriget var avslutat började de hemvändande krigarna se sig om efter mera fredliga arbeten samt bilda familj. På våren 1814 inköpte Bergman Boarps gård i Ekeby där han bosatte sig med sin brud Anna Maria. Efter svärfaderns amiralskaptenen Ahlforts död ärvde han jämte hustrun mesta av den avlidnes jordagods samt inköpte år 1853 Schedevi säteri i Tjärstad socken, med gårdarna Lund, Torsbo, Ytterbo, och Övrabo, tillhopa 622 hektar för ett pris av 112.333 riksdaler banko. Efter Bergmans död den 30 april 1868 ärvdes större delen av hans egendomar av döttrarna, fröken Matilda Bergman, som synes ha varit ogift hela sitt liv, samt Adéle, gift Pontin. Efter deras död ärvdes Boarp med flera gårdar av Esbjörn Pontin, bosatt på Schedevi. De flesta av dessa ärvda gårdar sålde han till Boxholmsbolaget medan Boarp såldes 1909 till en lantbrukare Napoleon Andersson och år 1930 förvärvades gården av nuvarande ägaren Gideon Karlsson.

Ekeby socken omfattade ända till 1870-talet nuvarande Blåviks kommun där släkten Ahlfort var ägare till de flesta gårdarna och det syntes som om fältkamrer Bergman fört deras talan vid sockenstämmorna i Ekeby. Därvid framförde han vid flerfaldiga tillfällen förslag om att en socken borde bildas av vissa gårdar tillhörande Malexander, Torpa, Säby, Södra Vi och södra delen av Ekeby socken. Den nya socknen skulle heta ”Sommebygd”.

Ville själv tillsätta präst

Som vi finner i flera kommunalstämmoprotokoll, begärde Bergman att han därvid skulle tilldelas patronatusrätt, att ensam tillsätta präst i den församlingen. Då detta nya förslag förelades respektive socknar, vilka skulle avstå vissa gårdar till den nya församlingen, ingavs genmäle till domkapitlet från prästerna , som motiverade sitt genmäle med att deras löner komme att minskas med tiondet från dess gårdar. Men löfte erhölls från domkapitlet att vid kommande prästbyte taga ärendet under övervägande.

I långa tider och på många stämmor hade Bergman sitt förslag uppe, alltid med motiveringar. En av dessa var att körbar väg saknades till Ekeby kyrka från den södra delen av församlingen samt att även vattenvägen i Svartån var oframkomlig.

Han hänvisade också till påbudet att från varje hushåll skulle ju minst en person deltaga i högmässan. Att på obanade stigar genom skogen taga sig till kyrkan tog en halv dag samt lika lång tid hem igen under vissa tider på året.

En särskild skrivelse inkom även från inom socknens södra del bosatt grenadjärer och deras befäl, vilken skrivelse påtalade svårigheterna även för dessa att på obanade stigar och på vägar i djup snö, ta sig till den mer än en mil bort avlägsna kyrkan för att få reda på kungörelserna samt i vissa fall även orderna.

Skrivelsen var tillstyrkt av regementschefen som också för att ge eftertryck åt de svåra förhållandena påbjöd: ”När snöfall inträffar till mer än en fots djup, skall rotehållaren före knekten bana till kyrkan , så att han därpå kan gå. Men soldaten Nöjd i Stensjön, som hade svaga ben, tillåts att åka med rotebonden”. Förmodligen var inte fältkamrer Bergman ovetande om denna klagoskrivelse.

Stora utfästelser

År 1866 uppvaktade han ånyo myndigheterna om kyrkan. I ett förut givet löfte hade han utlovat mark på Blåviks ägor för kyrka, skola, kommunalrum samt begravningsplats. För kyrkans uppförande skulle han skänka 6000 riksdaler, till blivande prästboställe skänkte han ett halvt mantal Kopparhult samt till kaplans avlöning en summa av 3000 riksdaler, vars ränta årligen fick användas. Nu vid stämman hade han återkallat sin begäran om att bli tilldelad patronatusrätten för den nya församlingen och därtill utökat prästbostället med ett torpställe – Häggarp – under detsamma.

Beslut om den nya sockenbildningen och byggande av kyrka i Blåvik fattades dock först två år senare eller samma år som den då 83:årige fältkamreraren fick lägga sitt trötta huvud till ro och lämna de kryckor varmed han stödde sig de sista levnadsåren. Bergman dog den 30 april 1868. Juldagen 1865 hade hans maka Anna Maria slutat sina dagar.

Kyrkan i Blåvik blev färdigbyggd år 1872 då den invigdes av biskop Bring. Invånareantalet i den nybildade församlingen var då 471. Kyrkan, som rymmer 400 personer, är uppförd på en udde i sjön Sommen. Den är byggd i trä samt reveterad. Dess läge med utsikt över sjön betraktas som Östergötlands vackraste kyrkoplats.

Pension till torpare

För att ännu mer hugfästa minnet av sina föräldrar skänkte fröken Matilda Bergman kyrkan dess orgelverk samt en del kyrksilver. Men även Ekeby församling blev ihågkommen. År 1855 fick socknen motta en donation på 500 riksdaler riksmynt av fältkamrer Bergman. Till donationen var fogad en skrivelse: ”Av tacksamhet emot Gud, som välsignat min del, och av välvilja för Ekeby församling, varav jag nu 44 år varit medlem och vilkens väl jag alltid åsyftat och deltagit i alla kommunala befattningar, så länge min hälsa och mina kroppskrafter därtill kunde användas, och sedan detta förhållande nu några år sedan upphört, anslår jag härmed som fortsättning av mitt bemödande Femhundrade Riksdaler Riksmynt till grundfond för ett lånebibliotek…” Även en fond grundades av Bergman på 1500 riksdaler, vars avkastning skulle utdelas till fattiga barns beklädnad samt till böcker åt skolbarn.

Pensionsfrågan synes även vara påtänkt i det Bergman grundade en sorts pensionsstiftelse. Han donerade 3000 riksdaler vars avkastning skulle utdelas till hans ”jord- och stattorpare” som oklanderligt tjänat i minst 20 år, den årliga pensionen utgick till var och en med högst 20 riksdaler.

Den store donatorn och jorddrotten Bergman har beskrivits som en barsk herre, utrustad med stark vilja  och bestämda åsikter. Berättelser och sägner om honom äro många. En nu 90-årig fru, hade i sin ungdom haft tjänst i Ekeby prästgård och hört följande berättas:

När kamrern på sin ålderdom skulle till att dö var det mycket svårt för honom. Han hade nämligen svurit bort sin själ till den onde, samt lovat denne att om han fick framgång i livet samt blev rikt gift, skulle den onde få hans själ efter döden. Nu var han kommen på sitt 83:e levnadsår och änkling samt svårt besatt av krämpor av många slag. Han kände hur krafterna började svika. Då uppenbarade sig den onde i skepnad av gårdens stora tjur. Men som kamrern inte kände sig färdig med livet och ville leva ännu några årför att få se sin kyrka färdig, befallde han därför att tjuren skulle motas ut. Men då ingen vid gården kunde mota bort tjuren beslöts att tillkalla församlingen präst. Den till socknen nykomne pastorn tillkallades men intet hjälpte. Pastorn hade senare själv förklarat att han var för ung och oerfaren för att utföra en sådan handling. Flera prästmän jämte kontraktets prost tillkallades men resultatet blev detsamma, tjuren var kvar.

Då beslöts att tillkalla biskopen. Gårdens kusk fick sätta för de vita vagnshästarna samt fara till Linköping efter biskopen. Som han var förnämare än alla de andra prästmännen skulle han säkert lyckas mota bort odjuret. I sjukrummet varseblev även biskopen tjuren. Han förklarade: Jag kan hjälpa dig eftersom du gjort så mycket för en kyrkas byggande samt givit bort så många gåvor till de fattiga, men först måste jag döpa dig.

Så lät biskopen hämta vatten från en ”upprinnekälla” samt döpte därmed fältkamrern. Biskopen läste sedan en särskild bön som ingen mer än han kunde. Därpå tog han en synål med vilken ha gjorde ett hål i fönsterblyet varpå han befallde tjuren att avlägsna sig. Och det har berättats av de närvarande att tjuren med ett hiskeligt vrål sågs krypa genom hålet i blyinfattningen. Den gamle fick sluta sina dagar i lugn och ro.

En nu avliden Ekebybo, som mycket väl kände till Boarps gård, berättade: Bergman var mycket intresserad av förbättrings- och uppbyggnadsarbeten vid gården, men detta försvårades av att pysslingar och otyg om nätterna förstörde vad som byggts upp om dagarna. Särskilt utsatt för otyget var en brännvinskällare vid gården. Där var väggarna flera gånger nedbrutna och stor villervalla rådde därinne. Bergman beslöt därför att tillkalla en klok gubbe för att få råd. Denne förklarade att för att bli av med otyget måste fältkamreraren låta gjuta om gårdens vällingklocka samt lägga i ett ”ort” guld, för att så långt som ljudet hördes från klockan, så långt var gården tryggad för otyg. Klockan nedtogs samt sändes till en gälbgjutare varvid en vigselring smältes in i klockan och ingöts också kamrerns namn i klockan.

Efter det att klockan åter blivit upphängd i sin stapel hade otygen ingen makt vid gården. Sedan kallade den i många år samman gårdens arbetare, dels till arbete, dels till matraster och även till vila efter mödosam dag. Den med guldstänk blandade klockan har av nuvarande ägaren nedtagits, då hennes uppgift numera upphört. Men hon har bevärdigats med en hedersplats i hallen på Boarp och där kan den ännu kalla till måltid men även till andakt.

Severin Fredriksson

Från Gunilla Kindbergs anteckningar kan följande rader tilläggas:

Fastän Bergman var en ganska barsk herre vågade sig tydligen några av torparna på Boarp att sätta sig upp emot honom.

År 1845 skrev prästen ut ett frejdebetyg för Sven Andersson i Kretan som var angiven att ha velat slå sin husbonde.

Drängen Gustaf Nilsson från Trehörna som tjänat i Boarp uppgav att Sven i Kretan, överlastad, tillika med Per Carlsson i Lugnet och unge Johan Fredrik Samuelsson som varit dräng i Svarvaretorp slagit ut fönster i Boarps stall och velat slå fältkamrern.

Ovan ses Sven Johan Bergman, och nedan hustrun Anna Maria