Näta-Klara

Av Karin Svensson

Det var så hon kallades, den lilla nytra gumman som ibland kom till gårdarna invid sjön. Man hade sänt bud efter henne för att hon skulle komma och skjuta nät. Detta speciella arbete hade ingenting med annan skjutning att göra, det var endast en arbetsbenämning.

Men nu först något om Näta-Klaras person och hemvist. Hon bodde i en liten, liten stuga som hette Karlshamn ett par hundra meter söder om gården Landsnäs, en gudabenådad vacker plats invid sjön Sommen. Besittningsrätten till stugan var antagligen nedärvd från hennes fader som därmed kommer långt ner i 1800-talet. Man kan förstå att Klara var kär i sin stuga, om än dess fördelar inte var så påträngande. Den var helt avsaknad av kök men hade ett slags förrum som inhyste diverse behövliga redskap med mera. I stugan dominerade, som alltid i dylika stugor, en stor öppen spis, oftast en mycket vacker sådan med pelare och väld kupa. Denna hade inget spjäll utan när Klara på kvällen ville behålla något av värmen från glödhögen satte hon dit en så kallad täpp, det vill säga en efter innermuren anpassad träsak med en pinne som Klara placerade i en järngryta på ben över glödhögen (det blev nog inte så tätt att risk för os förelåg). Det har berättats att klara med flera åldringar av kommunen blev erbjudna järnspisar att mura in i de öppna spisarna, men nix, det gick inte alls det. Dels ville de nog värma sig vid den öppna elden, men kanske framför allt, behålla sina grytor och kastruller som var försedda med ben. När hon eldade med med avbetade fårriskärvar som hon tagit hem från gården, lystes hela stugan upp så härligt och lågorna slog upp ur skorstenen. Inga omvälvningar där inte.

Klaras vedskjul var av säreget slag. Nere vid sjön hade hon samlat ihop bräder, stockar, plankbitar med mera som alltid flyter in vid stränderna, och av detta rest liksom en mila eller kåta. Den var försedd med en plankbit eller läm som dörr. Därinne var ett tomrum och där låg den färdighuggna veden i gott förvar. Nöden är uppfinningarnas moder.

Inne i stugan hade Klara det pyntfint och nätt som ett dockskåp. Blommiga tapeter på väggarna, tavlor och småsaker. Denna del av stugan var även spånbeklädd utanpå, vilket väl avsåg att göra den varmare.

Men nu till näten. I mitt föräldrahem slogs dörrarna till logen eller kanske fäjset upp och golven sopades noga. Det senare var ju alltid uppsnyggat på somrarna då djuren var på utebete. Där spände Klara upp nättelnarna, två stycken, över hela planet i lagom höjd att arbeta vid. Vi hade i förväg skickat efter nätslungor som brukade vara tolv fot djupa. Dem klöv Klara mitt itu till sex fots djup som ansågs vara lagom nätdjup. Grovnät för större fisk, samt abborrnät med något mindre maskor, hade min gamle morfar bundit under vintern. Hans nätatjuga finns kvar än på bodvinden i mitt föräldrahem. Till dessa grovnät fick jag som barn hjälpa morfar att sy sänken, ”nätapungar”. De klipptes till av säckväv i halvcirkelformat, syddes och stoppades med grus eller småsten som fanns i skeppställena nere vid sjön. Morfar var förfärligt noga och det var inte alls lätt att göra honom till lags. Hur Näta-Klara så kvickt kunde få fast dessa klumpiga saker var förvånande, men även det klarade lilla Klara. På senare år kom ju dessa blytelnar fram som numera alltid används, vilka ger jämn tyngd och inte trasslar i näten som pungarna ständigt gjorde. På övertelnen skulle flöten fästas. De bestod då, för så länge sedan, av små näverrullar, ”flån”, som fanns i lager därhemma. Morfar hade nog flått björknäver i savtiden till mycket av dessa. Klara trädde nu upp dem på övertelnen, där hon sedan fäste dem undan för undan på lagom avstånd från varandra, vilket gick av gamla vanan.

Vidare förde Klara nu ut näten att ligga lite yvigt på telnarna, och så var det snart dags att starta. Men allra först trädde Klara med vinande fart några rejäla nätnålar 8de har en alldeles speciell form) med skjutegarn, en starktvinnad ganska fin tråd, något grövre än nätgarnet (kanske bör här upplysas, att vid denna tid inte fanns nylonnät, utan de bestod av vanligt bomullsgarn som måste färgas och underhållas). Äntligen kunde nu Klara sätta igång. Och den som har sett det glömmer det nog aldrig, ty något mer flyhänt får man säkert leta efter. Det var bara så att fingrarna flög, fattade upp maskor till lagom mellanrum, flög runt med nätnålen och slog nätknuten som inte vem som helst gör i första taget. Kan väl hända, att den snälla lilla tandlösa munnen gjorde lite tempon den också, vilket en bligande skolunge naturligtvis noterade.

Inte vet jag vad Klara hade i dagspenning. Kanske ett par kronor, framkastade jag till min vän målarmästaren som var granne med Klara då, i gården. ”Du pratar”, sade han, ”75 öre på sin höjd”. Mat och husrum ingick naturligtvis, och Klara drog sig fram. Med tiden blev hon medlem i baptistsamfundet, var med på möten och gästade vänner i hemmen där.

Men Klara hade inte alltid levat ensam i sin stuga. Hon hade en dotter, sedermera gift med en skräddarmästare. De bodde i Hammersberg (under Landsnäs) och där fick Klara en hel liten skara barnbarn att glädja sig åt. Omsider flyttade de till Linköping, han fick arbete vid en av de större herrekiperingsfirmorna där. Klara förblev sin stuga trogen.

Men så hände det ödesdigra. Klara steg ut ur stugan för att titta på någon som påbörjat ett bygge i närheten. Hon halkade på en isig brädlapp, föll och bröt lårbenshalsen. Det blev lasarettet, men ingenting företogs där, utan Klara fördes tillbaka och till ålderdomshemmet. Där slutade Klara Karlsdotter, som var hennes riktiga namn, sina dagar inom ett par veckor.
Efter väl förrättat värv hade de snabba händerna blivit stilla. Hon var då uppe i 85-årsåldern och det var år 1936.

Karin Svensson

 

Häradskartan nedan är från 1870-talet, då bodde Klara Charlotta Karlsdotter i Karlshamn under Landsnäs (vid pilen).

Den 10 december 2021 fanns det med en artikel om Näta-Klara i Länstidningen Östergötland. Läs artikeln här!