Diverse anteckningar och citat från
BRUKSARKIVETS HANDLINGAR
Elis Wettergrens samlingar I-VI

_____________________________________________________________________________________________
L Minnen från förhistorisk tid (författad 1921 av dåvarande kandidat Sven Erlandsson till Boxholms AB:s
planerade 50-årsjubileum)

"I Åsbo socken finnes ett stort gravfält vid Strålsnäs på den så kallade "Herrmannekulle" intill Svartån. Här kan man räkna till ungefär trettiofem låga högar, några försedda med en stenkedja runt högfoten. Högarnas vidd är 7-8 m, och deras höjd 40-50 cm. Här ligger också en sönderslagen runsten från allra sista delen av vikingatiden med den ofullständigt bevarade inskriften (i lektor E. Brates översättning): "N. N. lät) resa denna sten efter Krok sin fader (och efter) Ärinvi (sin moder)".

I Blåviks socken skulle enligt gamla personers utsago finnas ett "domaresäte" eller ett "kungasäte", vilket gav anledning förmoda, att här funnes en vanligen s. k. domarering, d.v.s. en krets lagd av stora, glesa stenar, som förmodligen använts för ting eller offer. Detta "kungasäte", som låg ungefär en km. nordväst om Arrebo och väster om landsvägen skulle emellertid hava förstörts vid vägarbeten för några år sedan, och nu var ingenting annat att se än några oordnade stora stenar i en glänta i skogen.

I samma socken fanns ännu för några år sedan en offerkälla c:a 100 m. SSV om skogvaktarebostället Fällorna, i vilken offrats ännu i mannaminne mot sjukdomar. Genom utdikning hade emellertid källan sinat. En ensamt liggande gravhög finnes vid "Gubbanäset" nära Danielshammar, /hänvisning till fig. 2 och 3/ Högen ligger på en naturlig kulle och är vitt omkring synlig i dalen. Dess vidd är 11 m. och höjd 2 m." "Slutligen torde några fynd av järnslagg förtjäna att nämnas. De göras i skogarna, vanligen på någon sluttning mot sydväst, varifrån enligt uppgift de kraftigaste vindarna komma, vilket kunnat vara av betydelse för enkla blästerugnar. I några fall finnas de i närheten av mossar, ur vilka möjligen myrmalm hämtats. Någon datering av dessa rester av enkel järnhantering är icke nu möjlig.

I Ekeby socken lär slagg ha hittats vid Dungarp och vid det avbrunna torpet Gölarna nära sjön Stora Vind, i Rinna socken vid Klämmemålen och ganska rikligt vid Stensholm under Mon. I Blåviks socken är en mindre slaggförekomst på Bösebo mark vid Lafällemossen och en ganska riklig på Karsbo mark intill ett mindre grustag vid vägen till Ulrika socken. I Malexanders socken lär slagg hittats vid Fiskartorpet vid Långsjöns norra ända..." Arrebo omnämnes som sätesgård med underlydande hemman 19/1 1682, 4/5 1682, 27/9 1682, 29/1 1684.

_____________________________________________________________________________________________
II.Utdrag ur Göstrings härads dombok 1681-1720 samt några lagfartsprotokoll 1721-1813.
Arrebo omnämnes som sätesgård med underlydande hemman 19/1 1682, 4/5 1682, 27/9 1682 29/1 1684.
_____________________________________________________________________________________________
H a. 3/5 1681

Samma dag bland andra ärendens förrättande uppstod för rätten kronenes befallningsman välbetrodde Jonas Wahlberg och icke allenast Ratione Officii för åtskilliga vid Stora ån från sjön Sömmen och nedanför Börshultafisket belägna kronohemman, utan ock efter medgivna fullmakter, så av Högvälb. Hr Lars Sparres fullmäktige, som välborne Herr Per Rosenholm och Välborna Fru Brita Rutencrantz' vägnar jämte riksrådet hans excellence Högvälb. grev Johan Stenbocks mjölnare Jöns Andersson vid Öjebro samt överstens välb. Hr Jacob Hillchens rättare Måns Hemmingsson i Kårby, efter skriftliga fullmakter, tillika med bönderna Johan och Jöns i Öringe, Per Johansson i Dala, Börje och Lars i Bleckenstad jämväl Lars i Näsby med åtskilliga andra uthäradsbor ifrån Vifolka härad, vilka samtliga nu som tillförene sig högeligen över baronen och översten högvälb. Hr Linnart Ribbing och den olaga byggnad vid Börshultafisket, att det nu mera än i forna tider, dem till stor skada och avsaknad bebyggt och igen stängt är.
Insinuerandes befallningsman välbetrodde Jonas Walberg en skrifteligen fattad ransakning, vilken häradslänsmannen Gustaf Bengtsson tillika med häradsnämnd i befallningsmannens närvaro förmedelst Kongl. Maj:ts sistgivna resolution 12. punkt i Göstrings härads på riksdagen inlagda besvär, som ock till följe av hauptmannen välb. Hr Jacob du Rees av 26 nästledne april skriftliga order, om Börshultafisket ransakat och besiktigat således lydande:

l:o/ Själva ån beträffande, kallas den stora ån, och har sitt utlopp av den namnkunniga stora sjön Sömmen, vilken sjö fast många inlopp haver, men allenast detta utloppet vid Börshult och tager sin begynnelse en åttondels ungefär ifrån Börshult, där gamla odal kungsfisket varit.

2:o/ Vid samma begynnelse brukas nät att fiska med, vilka när fisken är nedergången in mot dammverket (som ett stycke från nätstället nederbyggt är) över än sättes från ett berg på västra sidan till en påle snett in till andra landet, där grundet tager vid, inneslutandes således all fisk, som emellan dammen och bemälta nät sig befinner.

3:o/ Emedan dammverket så alldeles förbyggt och stängt är, att där näppeligen någon fisk kan framkomma, ty ifrån begge landen befinner sig armar med stockar och sten således sammanbyggda och fästa att där intet liv fram slipper.

4:o/ Själva fisket och dammverket är på följande sätt byggt, mitt uti ån befinner sig ett stort stenkar, varpå själva byggnaden ifrån armar fästas, på båda sidor igenstängas både dag och natt med sina lanor, så att vad fisk som uti ån nedkommer antingen stannar i dessa lanor eller drives han av fiskarena tillbaka på förr sagda nät eller ock uti de mellan fisket och näten befintliga fiskekojor gripes.

5:o/ Ock ehuruväl på östra sidan om besagda mitt i kungsådran byggda stenkar något rum övrigt är, ungefärligt till ett litet lanstånd, var dock det här till antingen med låna förstängt eller med bräder täppt, som det ock nu täppt var, men en halv alns vatten över bräden nu stod öppet, där till nu lågo bräden på dammen, som sina rum igenkänns att stänga när behagas.

6:o/ Är att observera, det denna nu avskrivne damm på detta rum icke förr varit byggt, då kungsådran och fisket under Vadstena slott lydde utan längre neder.

7:o/ Som sig ock gamla rudera ögonskinligen befinna neder vid Börshults gård, därest fiskaren i all tid bott, och än i denna dag kallas fiskargården, belägen från detta fisket så långt som uti l punkten formäles, vilket fiske synes vara byggt med lag eller brädbotten, därom åtskilliga vid denna rannsakning gjorda berättelser vittna.

8:o/ Befanns och här hurusom kungsådra varit mitt uti öppen, så att de gamla rudera fullkomligt i denna dag utvisa kongsådran icke stängt varit.

9:o/ Berättas ock detta nu opbyggda fisket, aldrig varit så stängt som nu är, utan i de förra herrarnas tider, om dagen alltid stått öppet, både uti sal. baronens Erik Ribbings och dess faders tid, intill dess denne fogden Petter Johansson till Boxholm kom.

10:o/ Vid denna besiktning infann sig sal. Mathias Soops landbo från Kröcklekulla, utvisandes igenom sig själv havande vittnen och en gammal ägoskillnadsskrift dat. 20 martii 1597, hurusom hemmanet Kröcklekulla är ett gott stycke rådande uti ån ovan och ifrån förromtalade nätställe och neder till en torr ek, därifrån ett gammalt håg visar upp sig uti marken, till de orter som benämte ägoskillnadsbrev upptar. Påtalandes denne landbo huru som han förmenar allt fiske, där han likväl äger strand och till vidare skäl visar nämnden gamla rudera intill berörda strand uti ån, varest han säger, att Kröcklekulla fordom haft fiskeverkar, som det ock ögonskenligen uppå botten sig visar och haver kungsådra fritt varit.

11 :o/ Nedanför ovanbemälta fiskeverkar ungefär 1/2 liten mil, är en skön mjölkvarn och en sågkvarn, därest ån i lika måtto är överbyggd, som aldrig förr varit, därtill tecken även finnas, huru som sågen förr varit byggd på Ekebysidan och Bergs ägor, men mjölkvarnen på Åsbosidan och var emellan bägge dammverken öppet. Det vittnena Per Andersson i Hester och Nils i Spiksborg bevittnar.

12:o/ Litet här nedanföre ligger ett hälft hemman Bredgård, tillförene Ulf Sparre tillhörigt, men nu under Boxholm, därest i lika måtto alldeles överbyggt är, så att varken vatten eller någon fisk här framkommer.

13:o/ Öringe är i lika måtto över ån stängt, där överste Ribbing har sin mjölkvarn, där haver och förr varit en kronosåg och ett ålfiske, den skattebonden Ibm. efter uppvisat brev, som han haver påtalar, där sammanstädes finnes ock hurusom de på botten befintliga kännetecknen fullkomligt utvisa det kongsådra öppen varit. Varemot befallningsmannen välbetr. Petter Johansson på Boxholm (Båckzholm) inlevererade sin underskrevne inlaga, varuti han sig förfrågar, vad den hållna besiktningen uppå hans herres urminnes hävd och Börshultafisket, skall hava att betyda, emedan som Hr Befallningsmannen Walberg och en del av nämnden skola driva största saken emot hans Hr Principal, förmenandes såsom berörda ransakning å senaste tinget icke var omrört och således strider mot Sveriges lag, icke vitsord givas kunde och att den i framtiden icke måtte lända hans Hr Principal till något men på sin urminnes hävd, det att ej nämnden eller någon annan, som förberörda besiktning bevistat, måtte tillåtas att vittna, alldenstund hans herre och ingen fullmäktig med tillstädes vid ransakningen haft, begärandes för den skull hans Hr Principal vid lag och process bliva erhållna.

Därpå åter befallningsmannen Wahlberg och åtskilliga av nämnden straxt övertygade Petter Johansson varit tvenne resor tillsagd sig på samma ransakning att inställa, vartill han svarade sig icke haft någon befallning av sin herre, alltså sig absenterat.

Alltfördi Hr Befalhiingsmannen Wahlberg protesterade emot Hr Petter Johansson att han sig understår till att disputera Kongl. Maj:ts allernådigste resolution, vilket Petter Johansson förmenar sig intet gjort. Nämnden tillfrågades, om det som i ransakningen står så uti sanning befinnes, vartill de samtliga svarade, att allt vad däri fattat i fullo sanning är.

Tillfrågades Petter Johansson, om han ock något hade att svara emot den upplästa ransakningen, då han sade, skall nämnden vittna, så vill jag gå ut, svarade nämnden, såvida vi hava varit med på ransakningen bör oss inpå tillfrågan tala och svara, vad vi veta i saken tjäna, icke hållandes Petter Johansson god sig däri att nedertysta, utan tjänsteligen  begärandes sådant måtte ad notam tagas och han för sådan sidovördnad för rätten lagligen plikta måtte, varmed och en del av nämnden uppstod, viljandes för den orsakens skull bliva avhörda; dock uppå Hr Hauptmannens förmaning igen sig nedersatte.

Emot den 7 punkten i ransakningsskriften säger Petter Johansson, att neder vid Börshult aldrig varit fisket byggt, utan där det nu är, har det varit av urminnes tider, varpå befallningsmannen Wahlberg svarade, att gamla rudera och pålar samt andra kännemärken det nogsamt skole utvisa begärandes sig på merendels av häradsborna däröver till vittne, att fisket aldrig så tillförene varit stängt, vartill Petter Johansson svarade, sig icke därtill neka kunna, men det varit fiskarens orsak och förvållande, vägrandes svara till Kröcklekullas rågpng, helst och emedan den conserverar en annan materia och icke denne tvisten.

Sedan befallningsmannen Wahlberg och inlade tvenne Attester, den ena av högvälb. Hr. Krister Svantesson Horn av den 4 april 1681.1 bokstavligen så lydandes som följer: "Jag undertecknad bekänner med denna min skrift, att esomoftast, när stort vatten är uti Sömmen, lider jag, så väl som andra flera mina grannar, som sina ängar utmed  ovanbemälda sjö hava stor skada av den orsak, det vattnet så igenlägges av Boxholms herrefolk med fisket Börshult benämnt, så att det ej i sitt utlopp kan hava som sig bör, varigenom ängar och mer fördärvas, att de ej kunna bärgas, detta så sant vara verifieras med mitt namns undersättande."
Den andra attesten given av Måns Esbjörnsson i Söderlenna daterad d. 13 Febr. 1681, som innehåller, att vid pass 40 år sedan, när han med sin fader, som den tiden bodde i Torpa socken uti Dalby, reste till Ryckelsby att köpa kalk, gästade de åtskilliga gånger hos fiskaren vid Börshult, då han och hans fader ofta följde med fiskaren på fisket och där då ingen fast damm varit, utan några fiskekojor tre på var sida omkring ådran byggde och mellan dem, som längst utstode var öppet 8 eller 9 alnar, och att ingen kom över till kojorna på andra sidan, utan att han skulle ned till bron, som han erbjuder sig med ed verifiera.
Petter Johansson frågade om denne Måns ock skall vara en som bör vittna, eller om han är bofast, svarade Wahlberg honom vara en ärlig bofast man, som haver både hustru och hushåll, frågades och öveljutt, om någon annan om honom visste att berätta vartill ingen svarade.
Föreställde alltså befallningsmannen Wahlberg sina vittnen, som han begärde edligen avhöras måtte, då svarade Petter Johansson sig vilja gå ut och icke kunna unrestå sig på sin herres vägnar sådana vittnen tillåta, men välb. Hr Hauptmannen tillkallade honom och begärde att han måtte bliva inne och lagligen utföra denna påbörjade actionen om fisket efter förr ingivna fullmakt. Alltså insinuerade Petter Johansson sin herres skriftliga inlaga till rätten av d. 22 Apr. nästledne och därjämte en skriftlig syneransakning av d. 25 Maji 1631 om Börshultsfisket, men Befallningsmannen Wahlberg producerade till vittnen, först Jon Persson i Kämpehemmet, en man om 60 år gammal, emot vilken Petter Johansson exiperade sägandes honom vara en gammal båtsman och eljest sitta inhyses, dock likväl intet oärligt bevisa och för den skull såsom det betygades, att han nu brukar hemman och vore besutten man, tilläts alltså göra sin vittnesbörd, vilken efter avlagd ed betygade, att efter sin sal. faders ord, som bott i Lilla Målen, att den tiden var fisket till Vadstena slott och Sven Jon tog skattefisk och förde till slottet och gick av fisket 9 ålar i skatt och att fisket då var byggt mitt för Börshults gård. Säger ock att kongsådran då alltid varit öppen, men nu intet. Dessutom hade Befallningsmannen wahlberg många fler vittnen, men som de voro något intresserade med i fisket, blevo alla intet avhörda.
Sedan avlästes högvälborne baronens och överstens inlagor, som förmäler:
l :o/ Det Hr Översten sig själv nu på tinget till svars i saken gärna inställa ville, men av särdeles Kongl. Commissioner förhindrat, och dessutom ingen säker fullmäktige från orten fa kunnat samma ärende förtro att utföra, förmenandes därigenom denna gång bliva Excuserat, jämte ock åtskilliga andra påminnelser och föregivna skäl till sin rätts conservation där sammastädes infört, som själva documentet i bokstaven ad Acta utvisar, så förmäles ock i samma skrift, det Befallningsmannen Wahlberg tillika med andra intresserade klagande parter emot Översten en temetariam actionem intenderar, varemot Befalhiingsmannen Wahlberg alldeles protesterar, sägandes allt sådant lageligen utföra vilja och det så mycket säkrare, som han av samma fiske icke den ringaste nytta haver, utan allt sådant hans ämbetsskyldighet likmätigt är.
Syneransakningen av den 25 Maji 1631 avlästes, varuti tydligen förmäles, att lanorna den tiden alltid om dagen varit öppna så att fisken desto bättre kunde njuta sin framgång, och dessutom vid begge landen något öppen warit; befallningsman Wahlberg protesterar på expenser och skadeståndsrefusion, säger ock vad Petter Johansson emot den hållna besiktningen haver att tala, så är det en besiktning, som välb. Hr Hauptmannen uti Hans Excellens Högvälb. Gouverneurens frånvaro till följd av Kongl. Maj:ts allernådigste resolution beordrat och befallt hava att verkställa på det tvisten, som nu så länge stått haver, lagligen till ända komma kunde, säger ock det vara mycket sällsynt, att Petter Johansson sig nu vill undandraga att svara, emedan han ju för detta en sufficient fullmakt till sakers utförande inlevererat och jämväl item contesterat haver.
Här vid ock frälsebonden Oluf i Rövaretorpet berättade, att hans fader var fiskare vid Börshult i 40 år, och då hade han allenast lanorna ute på nättema, men intet om dagen och näten eljest tvenne gånger i veckan. Till sist bönfaller Befallningsmannen Petter Johansson till nämnden för det han mot dempeccerat och brusat haver, vilket de ock honom för denna gång tillgiver, men kommer han på sådant sätt fler resor igen då skall detta honom öppet stånda; varmed rätten skaen till sitt utslag och dom förfogade, som följer:
Uti den tvistighet ock här i rätten länge hängde sak emellan åtskillige krono- och frälsehemmans åbor, vid stora ån som löper ur Sömmen, å deras vägnar jämte andra fullmäktige Kronones Befallningsman Välbetrodde Jonas Wahlberg kärande, och Herr Baronen och Översten Högvälborne Herr Linnart Ribbing genom sin fullmäktige och fogde Välbetrodde Petter Johansson svarande, angående Börshultafisket med andra kvarn och sågdammars olaga byggnad och igenstängande, som tvistas om, är detta Göstrings häradsrätts äntliga dom avsagd å ordinarie tinget i Hogstad den 3 maj 1681.
Ehuruväl Hr Baronen och Översten Högvälborne Hr Linnart Ribbing i sin den 22 sistledne Aprilis till Rätten skriftliga inlaga behagar sig undandraga att för denna gång svara i saken om Börshultafisket, understår sig dock tingsrätten medelst lagen 25 och 34 Cap. Tingsbalken som ock kärandens inständiga begäran den tvisten ej längre uppskjuta, särdeles ock emedan Högvälborne Hr Baronens och Överstens före detta av den 14 sistledne Januari utgivna fullmakt för dess fogde Petter Johansson, honom i saken alldeles fullmäktigar, för den skull och emedan av Actis är att finna, huru som den stora ån, som har sitt utlopp av sjön Sömmen, skall bestå av åtskilliga verk, som fiskerier, mjöl- och sågkvarnar, att den med rätta en natur av kongsådra tilläggas kan, så har ock fullmäktige välbetr. Petter Johansson icke allenast inför rätten själv tillstått, att lanorna före detta om dagen uppe varit, ehuru han ock föregiver därtill vara fiskarens orsak, utan ock den av honom nu ingivna förr hållna ransakningen av den 25 maj 1631 tydligen förmäler, att den tiden lanor, som om dagen alltid stått uppe, dessutom ock vid begge landen öppet varit, då ock fisken någorlunda kunde njuta sin framgång, som honom nu sedermera avskuret är, i det över hela ån på åtskilliga ställen är byggt, och lanorna continuerligt nedersta, varav åtskilliga så inom som utomhäradsbor sig beklaga sig stor skada lida.
Alltså till följe av de i sådana mål allernådigst givna Kongl. Resolutioner som ock i förmåga av Sveriges Rikes lag 33 och 34 Cap. B.B., dömer rätten skäligt prövat, först det alle lanorna om dagen böra upp stånda. Sedan för det andra som av förbemälte Attest är att se, det förut lanorna varit rumma och att på bägge sidor vid landet öppning varit, varemot lanorna nu fyrkantiga och över allt förbyggt, ty för lagligt funnit det att lanståndet och det på östra sidan om stenkaret närmast därintill continuerligen öppet vara bör, och för övrigt såsom samtliga häradsnämnd efter förrgången oculär besiktning jämte ock andra trovärdiga berätta, det vid Öringe och Gropen, varest såg- och mjölkvarnar med sina dammar över hela ån byggde äro. I lika måtto, så skall ock vid Bredgården byggt vara, vilken byggning, såsom den så av forno icke varit, nu för den skull efter Lag och förbemälte Cap. rättas vill, så att uppå berörda dammar om rätt öppning av sex alnars bredd en sådan kongsådra, där ån djupast är, vara bör, vilket allt högvälborne Hr Baronen och Översten efter lag inom en halv månads tid till verkligt fullgörande ställa låter. Eljest de av kärandena pretenderade expenser, hinder och skadestånd har rätten av särdeles skäl härmed upphävt. Datum ut supra.

Notering:
Vid nästan varje ting under 1680- och 1690-talen har befallningsman Petter Johansson i Boxholm, sedermera Hageby haft något mål eller rättegång.

___________________________________________________________________________________________

II b. 12/21696

Kyrkoherde Abraham Wahrling i Åsbo hade instämt hustrun Anna Persdotter i Mostugan för att hava utspritt ett lögnaktigt rykte, att ett kyrkoherden tillhörigt sto, som var dräktigt, skulle hava förlösts på så sätt att kyrkoherden och hans husfolk med ett rep dragit fölet ur stoet. Hustru Anna hade kallats till tinget men ej infunnit sig. Vid tinget företeddes följande handlingar: l :o/ En undersökning, som prosten Anders Dyk gjort i saken. 2:o/ Ett brev, som överstelöjtnant Magnus Stråle skrivit till Åsbo församling, vari han kallade sockenmännen att komma tillsammans för att avgöra några angelägenheter, som anginge vår kyrka och särskilt åstundat få församlingens goda betänkande, huru man skulle avliva det rykte, som falskeligen utspritts om kyrkoherden vördig och vällärde Hr Abraham Warling, vilka ju alla kände som en i lärdom och leverne hederlig och "välskickat" prästman.

Då detta rykte kommit från sådant folk, som ingen redelig människa må eller bör sätta någon tro till, anser överstelöjtnanten att sockenmännen måtte fatta ett skriftligt beslut, som skulle undertecknas med vars och ens bomärke, att var och en, som vore så fåkunnig eller av den illviljan, att det ringaste nämna om ett sådant tal, som en så obetänksam människa uppkommit, måtte bliva förfallen ge och betala till Åsbo kyrka tio daler smt. "Vilket beslut jag å min sida för gott och giltigt erkännandes varder; befaller Eder härmed samtliga sockenmän i Guds mildastebeskydd till långvarig välmåga och förbliver samtliga goda och ärliga sockenmäns
Tjänstvillige vän
Magnus Stråle"
Datum: Strålsnäs 2 december 1695.

3:o/ (Med anledning av ovanstående skrivelse synas sockenmännen hava sammankommit i Åsbo sockenstuga d. 14 december 1695 samt avlåtit ett brev, som även företeddes för tingsrätten) Däruti de allt gott contestera om sin kyrkoherde och utsatt vite, att vilken, som kyrkoherden och hans hus i denna sak, som uppkommit genom en lösaktig människas prat om fölets av stoets utdragande, det må vara ung eller gammal något blammerar eller tillvitar, skall vara förfallen till 30 daler kopparmynt böter till sockenkyrkan, som sexmännen strax och ofbrsonligen skola av den brottslige uttaga och kyrkan till godo komma.

4:o/ Inlämnade kyrkoherden en av Erik Ohlsson och hustru undertecknad skrift, vari de på sin salighets ed intygade, att hustru Anna gjort sig skyldig till en hel del stölder såväl från kyrkoherden som från andra personer. Bland annat hade hon stulit ett förkläde från Anna Varelia (kyrkoherdens hustru) samt skurit sönder detsamma och gömt de stycken hon gjort av detsamma i sin kista. Tingsrätten fällde följande utslag: Änkan hustru Anna i Mostugan skulle först bota l daler smt för att hon utan laga förfall ej infunnit sig å tinget. Genom de skrivelser, som lämnats av hans sockneherre överstelöjtnant Stråle, sockneborna samt andra trovärdiga personer, vilka alla betygade det berömmeliga och ärbara välförhållande så i lärdom som leverne och ån ingen vore, som Hr kyrkoherden i någon måtto ser eller vet att beskylla än det, som ärligt och redeligt är; ty anser rätten honom så mycket skäligare ifrån bemälta onda rykte om stoets fosters utdragande alldeles libererat vid 60 mark silvermynts plikt och böter för den honom däruti något förevitar. För hustrun Annas osannfärdiga äregripliga talan på Hr. kyrkoherden dömes hon till 40 dalers smt böter. Som komplement till ovanstående domstolsförhandlingar må anföras nedanstående utdrag ur Linköpings domkapitels protokoll 24/7 1895. II. Förevistes överstelöjtnant Hr Magni Stråles skrift, varuti han klagar över kyrkoherden i Åsbo Hr Abraham Wahrling:

l: o/ för det han haft olovlig sammangång med sin piga. 

2:o/ detsamma barnet ej velat döpa utan låtit klockaren det göra.

3:o/ det kyrkoherden varit ihop med några kärringar och dragit med sina händer ut ett (sic venia in verbis) föl ifrån ett av sina stod. Consistorium fann gott att kalla kyrkoherden till att svara till ovanstående klagomål. Den 31 juli 1695 överlämnades Stråles skrift till warling att sig skriftligen förklara.

___________________________________________________________________________________________
II c. 18/2 1697

Samma dag besvärade sig gästgivarna Per Jonsson i Dala och Johan Persson i Högsta över bonden Nils Persson i Södra Bäck och Ekeby socken för han brukar öl- och brännvinssäljande till resande och vägfarande, varigenom de som uti onda och svåra tider med främmande och resande folk alltid stort besvär uttjäna och i annan måtto utstå skada och avsaknad, anhållandes ty tjänsteligen att bliva vid kongl. gästgivareordningen maintenerade. Alltså fannt rätten skäligt förbjuda lantbrukaren Nils Persson i Södra Bäck, att han hädanefter inte något öl eller brännvins sal sig må underså föröva vid 40 dalers smt plikt anseendes 39 act kongl. gästgivareordningen.
___________________________________________________________________________________________

II d. 15/6 1701

Samma dag inkom för rätten baron högvälb. hr Conrad Ribbing ifrån Boxholm och på dess moders friherrinnan högvälb. fru Catharina Falkenbergs vägnar androg i rätten, huruledes en och annan här i häradet, som boendes är vid Stora ån nedanför Börshulta lax- och ålfiske, icke allenast esomoftast tillförene utan ock nu nyligen sig utlåtit, att skola nederhugga och förstöra fru friherrinnans dammbyggnad och fiskeverkar, som hon där uppå dess egna ägor och fiskevatten i bemälta Stora å efter laga domar och resolutioner skall hava bygga låtit, varöver och fru friherrinnan icke vill gå, men lever däremot uti den förhoppning, att hon som andra må utan någon egenvilliga våldsamma ingrepp och oförrätt få njuta den säkerhet på dess ägor och laga fiskebyggen som vederbör; för den skull ock slika oförmodeliga våldsamheter görligast att förekomma, hr Baron Ribbing å välbemälte dess fru moders vägnar begärer och anhåller uppå berörda dess fiskeverker om tingsrättens laga förbud och ansenliga viten för den brottslige. Vårföre och som olag äger med lag styras och alla Kungl. Maj:ts trogne undersåtar äga fred och säkerhet uppå dess rätta ägor och egendom, jämväl ock laga process till godo njuta.
Således ock i anledning av 4. Kap. § l Konungabalken LL, fann rätten skäligt att förbjuda, det ingen på varjehanda sätt må understa sig att göra låta någon våldsam åverkan eller skada varken med nederhuggande eller i annan måtto uppå merberörda fru friherrinnas fiskeverkar, dammar eller byggen i Boxholm tillhöriga ägor i Stora ån vid 100 daler smt för brott och vite tillgörande för den skyldige, utan där någon olaga fiskeverksbyggnad finnas skulle, hava ju vederbörande sina händer däruppå lagl. tala och böter söka.
Sä förbjudes ock i lika måtto högvälborna fru friherrinna att låta bygga några olagliga fiskedammar eller verkar uti förbemälta Stora å, emot undfångna höglovl. Kungl hovrättens dom och dess rätta förstånd vid samma böter och vite tillgörandes. Actum ut supra.

15/6 1701

Baronen högvälb. hr Conrad Ribbing ifrån Boxholm å dess fru moders friherrinnan högv. fru Catharina Falkenberg vägnar, anhöll och begärde, att tingsrätten ville tillordna någre av häradsnämnden att utsyna och avmärka huruledes fru friherrinnan i anledning av höglovl. Kungl. Hovrättens högvisa dom, kommer att bygga eller bygga låta dess såge och fiskeverkers dammbyggnad i Stora ån vid Börshulta lax och ål fiske, varefter hon så mycket säkrare och oklandrat bygga kan; och som rätten välbemälta barons begäran i ty måtto skäligen icke vägra kunde, alltså förordnades häradslänsman välbetrodde Lars Andersson tillika med nämndemännen Gunnar Carlsson i Bjälbo, Per Nilsson i Vista och Hans Larsson i Karleby, att uti vederbörande jordägares och hemmansåbor, som där nedanför vid Stora ån boendes äro, närvaro samma sågedamm och fiskeverksbyggning lagl. utsyna alldeles efter högbemälte höglovliga Kungl. Hovrättens dom och rätta förstånd och innehåll, som den uti bokstaven lyder expimera, och som detta synes merendels av executionen härröra således ock för sakens särdeles nödvändiga riktighets skull och bestånd i längden, är det ock så mycket nödigare, att Cronones befallningsman uti egen person efter föregående välb. hr. Hauptmannens order vid samma syn böra med tillstädes vara och dess rätta verkeliga fullgörande hava att commendera.
____________________________________________________________________________________________

IIe-l0/10 1701

Befallningsman Petter Johansson i Hagby begärde å sitt herrskaps vägnar att få hugga 25 tolvter stockar i häradsallmänningen för ombyggnad av stora bron vid Boxholm. Nämnden ansåg att sedan så mycket timmer uttagits ur allmänningen, skulle det ej vara mycket timmerskog kvar, samt medgav att 6 tolvter stockar skulle få tagas. Återstoden skulle väl kunna tagas i Boxholms skogar.

___________________________________________________________________________________________
IIf.25/2 1701

Samma dag är nedanstående förlikning och union mellan överstelöjtnant välborne hr Magnus Stråle och kyrkoherden ärevördige hr Abraham Warling i Åsbo uppvist och publicae avläsen, och som det befinnes att den tvistiga saken förorsakats av kyrkoherdens legofolk gjort avverkning å Strålsnäs skog i den intention att ifrågavarande park varit hr kyrkoherden tillhörig men att han nu själv förbjudit dylikt. Ty bliver och samma förlikning icke allenast efter begäran så mycket skäligare av rätten confirmerad, utan ock härmed förbudet vid 40 daler smt böter, det ingen må sig understa Hr kyrkoherden Warling för denna saken till dess heder och honneur i någon mån gravera.

___________________________________________________________________________________________
II g. 21/10 1710

Ändock Olof Svensson i Södra Lagnebrunna månde, för en hos honom anno 1708 timad eldsvåda å dess badstuga med mera, om brandstod ansökning göra, så kan honom det nu så mycket mindre beviljas, som han med denna sin anhållan så långt efteråt sig framter och ingen vederbördig besiktning och värdering å skadan befmnes då straxt skedd vara, utan haver han inom häradet tillstånd att besöka och tillika krist-milda människor om någon hjälp och understöd i anseende till förberörda, som förmodligen något, dock efter vars och ens behag och kassa, till honom förskjutandes varde.

___________________________________________________________________________________________
II h. 1/6 1711

Såsom en fattig vid Boxholm hos frälsefogden Petter Johansson befinnes av pesten sjuk, dädan förder, straxt dött och ännu obegravder ligger till befarande smitta och skada. Ty pålägges Petter Johansson, att om den dödas jordsättning ofördröjligen omsorg hava, vid det hårda vite som i annor fallhärå följer efter förordningen.
___________________________________________________________________________________________

II i. 2/10 1711

Anno 1711 den 2 och 3 oktober hölls ordinarie ting uti Hageby emedan pesten vid ordinarie tingsstället Hogstad sig visat.
___________________________________________________________________________________________

II j. 24/10 1711

Kapten Ahlfort (på Liljeholmen) hade även instämt bonden Lars Larsson i Arrebo för att han skulle hava flytt från arrendet av Blåvik. Resolution: Lars Larsson befriades från åtalet för att hava lämnat arrendet, emedan Ahlfort ändrat arrendekontraktet. Han dömdes dock att ersätta husröta.
Gästgivaren i Hester välbetr. Johan Persson har angivit kvinfolket i sin tjänst Kerstin för nu andra gången begått lägersmål, påståendes plikt härför samt att få åtnjuta målsägarerätten av böterna efter kronobefallningsman sådant ickre angivit.
Konan Kerstin kom tillstädes, berättar sin lägrare varit en löjtnant, vars namn hon ej mintes och som kommit från Ryssland, där han varit fången, och contesterar högeligen sig med ingen annan haft köttslig beblandelse; vet icke heller varest denna löjtnant stannat eller tagit vägen. Ehuru tingsrätten sig vinnlade, kunde dock ingen annan efterrättelse härom bekommas. Ty resolverades: Kvinnfolket Kierstin i tjänst hos hos välbetr. gästgivaren Johan Persson i Hester, för nu andra begått lägersmål, pliktar nu efter kungl. maj:ts resolution de anno 1694 10 daler smt och står tvänne söndagar på pliktpallen, njutandes husbonden, som brottet angivit, målsägarerätten av böterna.
___________________________________________________________________________________________
 

II k. 8/2 1720

Kapten Stenfelt på Strålsnäs hade instämt kyrkoherde Johan Regnér i Åsbo, för att han skulle brutit ned gärdesgårdar och bergat hö på torpet under Stråisnäs. Kyrkoherden å sin sida förklarar, att torpet hörde till prästgårdens välfångna egendom samt åtalar kapten för att ha slagit prästgårdens drängar och olovligen bortfört 15 lass hö samt underlåtit erlägga innestående pastoralier. Då det rörde sig om tvistigheter angående ägoskillnad, beslöt tingsrätten, att saken skulle hänskjutas till laga syn, som skulle företagas till nästa ting. Efter instämning tilltalade sexmännen i Åsbo korpralen Jonn Quickfelt för att han skolat förorsakat buller och oro i kyrkan dom. 26 post trinitatis nästledne, vilket han icke vidare tillstår än att han då gudstjänsten var slutad och folket utgingo, sökt i bänken efter sina handskar, varav något buller och sorl blivit förorsakat utan någon människas vidare förargelse, det icke heller angivarna påyrkar. Ty böter korpralen Joen Quickfelt för denna sin förseelse l stop vin till Åsbo kyrka.
Carl Stenfelt på Sjögarp kärade till ärevördige hr kyrkoherde Regnér uti Åsbo för att han skolat våldsamligen låtit hämta en ko nyligen från dess hus, som han lagligen haft och ännu tiden för dess återgivande icke var för handen, beklagandes sig Stenfelt, att hr kyrkoherden vid samma tillfälle honom med slagsmål och injurier överylat, påstående att sådant rättvisligen bör beivras samt att han må tillerkännas behålla kon efter ingånget kontrakt till nästkommande Michaelis; häremot hr kyrkoherden vice versa låtit instämma hr Stenfelt l :o/ för att han skulle hava slagit och illa hanterat dess piga, då hon skulle hämta kon, det han 2:o/ angives med våld hava tagit från henne med hotande att vilja taga livet av henne i skogen, dessutom klagandes att Stenfelt skamlöst har överfallit hr kyrkoherden med hugg och hårdragande, då han ville försvara pigan och den ovanrörda kon, som han fått i likstol och nu återfordrade med expenser jämte för dess straffbara hanterande mot sin själasörjare. Då denna sakens sammanhang noggrant inqvirerades, efter som ingendera parten hade övertygande skäl till sitt påstående, överilade så väl käranden som svaranden varandra med ovettiga och skamlösa ord inför rätta, som hr fiskalen Wetterström reserverar sig att dem lagligen tilltala för samt för ovanstående slagsmål och simulationer, som tingsrätten intet kan förvägra, men om huvudsaken den instämda kon blevo parterna omsider således överens att hr Stenfelt nästkommande Michaelis ofelbart densamma utan vidare disput hr kyrkoherden återställer. (Denne Carl Stenfelt var sannolikt broder till kapten Georg Stenfelt, som var gift med Elsa Charlotta Stråle på Strålsnäs...)

___________________________________________________________________________________________

II I. 20/6 1720

Behandlades en tvist mellan kyrkoherde Regnér i Åsbo och hr Nils Gylling i Laggarp angående betalande av smörtionde. Av protokollet framgår att båda parterna vid behandlingen av ärendet "varit mycket stridiga i ord och åthävor, vilket kungl, rättegångsforordningen förbjuder" och därför fingo av domaren en admonition.

___________________________________________________________________________________________
III. Ett gästabud på Grönlund 1684

Vid tidpunkten för de händelser, som här nedan skola skildras, finna vi bland andra följande personer, som voro bosatta i Åsbo socken. Kyrkoherde Abraham Warling, född 1651, hade 9/1 1684 tillträtt kyrkoherdetjänsten i Åsbo och samma år gift sig med Magdalena Eosander, som var 10 år äldre och dotter till en föregående kyrkoherde i Åsbo prosten Johannes Eosander. Hon hade förut i tur och ordning varit gift med faderns närmaste tvenne efterträdare i tjänsten Petrus Warelius och Nikolaus Rising samt "konserverades" sålunda nu för tredje gången av Abraham Warling. På det största av de dåtida säterierna i socknen, Näs eller som det då började kallas Stråisnäs, bodde översteköjtnanten vid artilleriet Magnus Stråle, född 1646, som var son till Anders Stråle och Britta Gustafsdotter Rutencrantz, vilka ävenledes bott på Näs.

På den lilla bondgården Sjögarp bodde en svåger till Magnus Stråle, löjtnanten Johan Gabriel Grönfelt, som var gift med Christina Stråle. Denne löjtnant Grönfelt kallas i gamla handlingar endast löjtnant Johan Gabriel. Han hade mycket låtit tala om sig, emedan han 17/1 1 1682 var åtalad inför Ydre häradsrätt för att hava mördat en gosse, som tjänstgjort som vägvisare åt honom, när han var på besök hos sin svåger löjtnant Carl Stråle på Bålnäs i Malexanders socken. Av allt att döma kunde han emellertid ej överbevisas om mordet. Hans fru Christina Stråle avled i början av år 1685.

Grönlunds säteri beboddes och ägdes vid denna tid av överstelöjtnanten, sedermera översten, Jakob Hilchen, som var gift med fru Brita Törnsköld, född 1626 död 1693. Hon hade förut varit gift med assessor Måns Ekengren. Med Brita Törnsköld ärvde Hilchen Grönlund. Makarna Hilchen hade en dotter Christina, som 1681 gifte sig med ryttmästaren Jöns Lunow. Fru Christinas styvdotter, kallad jungfru Stina Luna, vistades även vid denna tid på Grönlund.

Under nästan hela 1600-talet hade det rått ett minst sagt spänt förhållande mellan kyrkoherdarna i Åsbo och herrarna Stråle på Näs eller Stråisnäs. Huvudsakliga orsaken härtill var att gamla Anders Stråle sökt taga från kyrkoherdarna stora delar av prästgården, som under medeltiden skänkts av ägaren till Näs för att prästerna skulle läsa böner och sjunga mässor för hans själ. Då detta efter reformationens genomförande ej längre gjordes, ansåg Anders Stråle såsom ägare av Näs att han skulle återfå prästgården. Då så väl domkapitlet som Kungl. Maj:t på det bestämdaste motsatte sig dessa återvinningssträvanden, synes Anders Stråle och hans son Magnus Stråle på allt sätt sökt trakassera kyrkoherdarna, vilka å sin sida ej voro sena att inrapportera dylikt till domkapitlet.
Den 23 november 1684 eller snart efter det den 33-årige kyrkoherden Abraham Warling kommit till Åsbo hade överstelöjtnant Jakob Hilchen och hans fru bjudit sina grannar till ett gästabud på Grönlund. Bland de närvarande märkas överstelöjtnant Magnus Stråle på Stråisnäs, hans svåger lötnant Johan Gabriel på Sjögarp, och kyrkoherde Warling med fruar samt gårdsfogdarna Petter på Stråisnäs samt Sven Svensson på Grönlund, och jungfru Stina Luna (Lunow).

Sedan gästerna på sätt under 1600-talet var vanligt rikligen förplägats med mat och dryck och enligt egna uppgifter voro tämmeligen starkt druckna, uppstod ett slagsmål mellan löjtnant Johan Gabriel och kyrkoherden, som fick näsblod samt tre sår i ansiktet. Angående de närmare detaljerna av slagsmålet gå uppgifterna i sär. Herr Abraham ansåg, att han blivit överfallen av löjtnant Johan Gabriel, samt anmälde omedelbart till domkapitlet, att Johan Gabriel överfallit honom "med hugg och slag", vilket även av domkapitlet anmäldes till landshövdingen. Vid nästa ting 9/2 1685 i Hogstad instämde ärevyrdige prosten Hans Phallenius i Hof och kyrkoherden magister Andreas Dyk i Skänninge å veberandi consistorii vägnar löjtnant Johan Gabriel för den "förgriplighet och slagsmål", som han förövat på vällärde kyrkoherde Warling. Hauptmannen över Vadstena slott och län Jakob du Rees, som fått saken till sig rapporterad dels av domkapitlet dels av Göta Hovrätt, anbefallde även att saken skulle undersökas av domstolen. Dessutom hade kyrkoherde Warling själv inlämnat en klagoskrift.

Det visade sig emellertid, att varken löjtnant Johan Gabriel eller något ombud för honom infunnit sig för att svara i målet. Kyrkoherden intygade att "löjtnanten skulle vara i sjukdom fallen och sistlidne söndag låtit bedja för sig i kyrkan". På grund härav och då löjtnanten vid Ydre häradsrätt var anklagad för annan grov ogärning, föreskrev hauptmannen, att länsman och tre nämndemän skulle göra en undersökning om huru det var med slagsmålet samt även skaffa sig kunskap om löjtnantens villkor och tillstånd.

Å ett extra ting, som hölls i Dala den 27 maj 1685, återupptogs målet. Bland de närvarande märktes Hauptmannen Jakob du Rees samt nämnden. Som kärande hade infunnit sig kyrkoherde warling själv samt domkapitlets fullmäktige kyrkoherdarna Hans Phallenius och Andreas Dyk. Som svarande inställde sig löjtnant Johan Gabriel själv. Som vittnen hade av båda parterna tillkallats överstelöjtnant Hilchen och gårdsfogden Sven Svensson på Grönlund.

Av den synnerligen detaljerade skildring med sina emellan skiljaktiga uppgifter angående det beklagliga slagsmålet, som lämnades av parter och vittnen, kan man läsa sig till följande händelseförlopp. Efter måltiden satt kyrkoherden tillsammans med överstelöjtnanterna Stråle och Hilchen vid bordet och resonerade om det snart förestående prostetinget. Ej långt därifrån satt löjtnant Johan Gabriel och talade vid jungfru Stina Luna.

Plötsligt reste sig löjtnanten, som fått för sig att kyrkoherden och överstelöjtnant Stråle talade om patronatsrätten "Jus Patronatus", vilket var ett mycket brännbart ämne, som lätt kunde leda till träta dem emellan, helst som kyrkoherden var "tämmeligen starkt drucken". Han ville därför avbryta detta samtal och gick därför fram till herr Abraham och slog honom sakta på ryggen "som en vän" och varnade honom för att "lägga sig i tal" med överstelöjtnanten. Kyrkoherden, som uppfattade det "vänliga" slaget i ryggen som ett överfall, rusade då upp och slog till Johan Gabriel. Slagsmålet var så i full gång och båda parterna föllo i golvet och drogo varandra i håret tills gårdsfogden Sven och överstelöjtnant Hilchens drängar skilde dem åt. På fru Hilchens befallning fördes antagonisterna ut ur rummet. Enligt Warlings uppgift skulle Johan Gabriel då dragit av sig tröjan och sökt sin värja, något som dock ej kunde styrkas med några vittnen.
Snart därefter hade överstelöjtnant Stråle bett dem åter komma in. Löjtnanten hade då sagt till kyrkoherden "käre broder, har jag gjort Dig emot, beder jag före", varpå Hr Abraham svarade "Gud skall vara en domare mellan mig och Dig". Omedelbart därpå drabbade de åter samman och kyrkoherden tog löjtnanten om halsen och axlarna och slog honom i golvet, varvid kyrkoherden kom över löjtnanten. Därefter skildes de åter av fogden och drängarna. När de så rest sig var Hr Abraham blodig i ansiktet och på kragen. Fortfarande höllo de dock varandra i håret och sist släppte kyrkoherden sitt tag.
Någon dag efter denna händelse hade nämndemännen Håkan i Bötinge och Per i Dala "synat" Hr Kyrkoherden och säga sig ej kunnat finna annat än att han haft en blånad över näsan och tre små blodsår. Tingsrättens resolution hade följande lydelse:
Då kyrkoherden vällärde Hr Abraham Warling i sin inlagda klagolibell föregiver och påstår som skulle löjtnanten mpns. Johan Gabriel honom av berätt mod med hugg och slag överijslat, därmed han skulle förgripit sig mot det vyrdiga prästerskapets privilegiers 22 punkt och således gjort sig skyldig till den plikt, som det 31 kap K.B. indigiterar (förlust av liv och lösöre), har likväl Hr kyrkoherden icke sådana kraftiga skäl och bevis kunnat framvisa som lagen i slika fall fordrar och honom löjtnanten Johan Gabriel till så grov missgärning binda kunnat, alltså och i förmåga av 35 och 36 punkterna i domarreglerna, har häradsnämnden enhälligt honom i den saken frikänt, men däremot erkänt honom löjtnanten skyldig att plikta för tre blodviten och en blånad 10 kap. såremålsbalken och som Hr kyrkoherden är en privilegierad man, bliver dessa böter dubbelt som är 24 riksdaler silvermynt. Besluter ock tingsrätten av de skäl in actis, att döma Hr löjtnanten med rätta böra betala detta extra tingets omkostnader till rättens förtäring och underhåll med 13 2/3 daler smt.

___________________________________________________________________________________________ IV. Ekeby pastorat (uppgifter lämnade av kyrkoherde A A Aurelius)

"Försök att från Omberg här acclimatisera bokträd och från Blekinge bovete hava misslyckats. Här begagnade sädesslag äro: vete, ärtor, råg, korn, biandkorn, havre (därav i skogstrakten blott råg och havre); lin och hampa blott till eget behov; foderväxter: klöver och timotej; jordfrukter: potatis och rovor. Rationelt lantbruk är infört vid säterierna och några andra herrgårdar; allmogen följer vanligen fädernas brukningssätt, dock med småningom skeende förändringar.

I hela skogsbygden bestämmas åkerbruksarbetena, särdeles såningen i överensstämmelse med den i hela Mmåland övliga veckoräkningen d. v. s. 13 veckor, räknat tillbaka från den 24 juni till d. 25 mars gamla stilen. Grov skog börja här bli sällsynt; i allmänhet är skogshushållningen mindre väl vårdad; flera hemman sakna för behovet erforderlig skog.

Att pastoratet är en övergångstrakt märkes icke blott av dess naturförhållanden, utan ock av dess invånare, som förete märkbar olikhet vid de tre mil avlägsna norra och södra gränserna. Från södra gränsen till Boxholms bruk i Ekeby och till Lillans böjning åt öster i Rinna röjer sig så väl genom utseende som i synnerhet genom lynne, språk och levnadssätt folkets frändskap med de gamla Wedernas bebyggare. Vid nämnda punkter är tämligen hastig övergång från Småländska tarvligheten till Östgöta slättbygdens lyx. Huvudnäringar äro: åkerbrak, boskapsskötsel och därjämte i Ekeby järnbruksrörelse; binäringar: kolning, tegel-, kalk-, pottaske-, tjära-, och becktillverkning, läggning, fiske, m.m.

Vattenverk vid Svartån äro: Tolhems såg, Boxholms järnbruk med 2 sågar och en större kvarn samt tröskverk och tegelbrak, Linnefors och Öringe kvarnar samt Öringe stampverk; vid Lillan: Kivarps såg, Rickelhags kvarn och såg, samt vid ett av Svartåns tillflöden: Arrebo såg."

"Folkmängden i Ekeby uppgick 1810 till 1.827,1840 till 2.205 och 1856 till 2.363 personer." "Ekeby utgör tillika med Rinna ett patronelit pastorat av 2:a klassen i Göstrings kontrakt och Linköpings stift, vartill ägaren av Boxholm och Mossebo sedan år 1729 har fullkomlig patronatsrätt. Den första här kända pastor var Andreas, Curatus in Egby-Holavid 1223, första bekanta komminister Andreas, som underskrev Uppsala mötesbeslyt 1593. Nuvarande pastor är A. A. Aurelius sedan 1855, komminister i Ekeby F. J. Lindhagen sedan 1855. Uti Ekeby folkskola, upprättad 1837, meddelas årligen undervisning åt 250 barn på 3 stationer, Skolhus äro uppförda vid kyrkan och det 7/8 mil därifrån belägna Boxholms bruk.
I Ekeby har omkring 20 år varit verksam en arbetsinrättning som ledes av fattigvårdsstyrelsen med biträde av en
fruntimmersförening."

"Å ett fält från Svartån till Hagby tegelbrak, i synnerhet den bergiga delen därav, där en höjd förekommer med namnet "Vimpelthussberget", finnes en mängd kummel, de flesta fyrhörningar, men icke alla rätvinkliga, en del med upprättstående stenar i hörnen, närmare ån en stor hög, omgiven av en stenring. I Hageby därintill belägna äng ha  funnits flera högar med uppresta stenar, men som genom odlingar i detta sekel blivit förstörda. Hela denna trakt, som mot norden angränsas av det forna Götawij utgöres av utjordar tillhöriga åtskilliga hemman i församlingen. Där vägarna till Boxholms järn och tegelbruk skilja sig, vid skogshöjdens fot, är en större trekantig stensättning, kallad jättegraven. Jättens huvuds, utsträckta armars och fötters lägen skola vara med stensättningen utmärkta. Folktron fäster sig ännu vid förmenta uppenbarelser av "Tyrsjögubben" å Ekeby skog, Gubben i "Rädsberget" vid Fjetmunna, innevånare i Pukeberget å Göstrings allmänning, Ringsberget vid Blåvik, Gubbeberget mellan Ekeln och Sömmen, det vilda Fiskeviksberget m.fl.

Sägnerna om Ekeby storklocka, som skulle bortföras av en jätte, men tappades i Igelbäcken å Ekeby gärde, där en stor ännu befintlig videbuske överväxt klockan, till vilkens upphämtande flera misslyckade försök skulle blivit gjorda, samt om stenarna i Steringe strömmen av en jätte slungade från södra skogstrakten för att krossa Ekeby kyrka, men i anseende till slungbandets bristande ej till vederbörlig ort framhunna, med flera dylika, antyda väl dunkla minnen från den tid, då kristendom och hedendom här våldsamt kämpade. Striden är beklageligen ännu ej utkämpad.

I sundet mellan Sömmen och Andersbosjön (Svartåns utlopp med namnet "Virken") äro några murlika revlar tvärsöver sundet, höjande sig nära vattenytan. De äro enligt traditionen början till en fördämning för att avleda Sömmens avlopp i annan riktning och dymedels beröva en nedanför boende ovän det fördelaktiga fisket. Nära Eklabo, vid en vik av Sömmen kallad Ekern, är en hög oval sandkulle, benämnd "Slottsbacken", enligt sägnen använd till "lekplan", då stället ägdes av Krister Lillie på Liljeholmen i Torpa. En annan sägen förmäler, att en Somme där residerat; men inga lämningar efter byggnad märkas. Av skogstraktens invånare vid Sömmens stränder omtalas "Sven Somme" såsom en mäktig och trollkunnig man, vilken man under stundom tillskriver förutnämnda fördämning; men sagan förmäler varken när han levat eller var han bott (om ej vid Eklabo). Den enda Somme, som veterligen haft egendom inom detta pastorat, var Sven Somme till Götery (i Rinna) och Oplunda (i Vikingstad), vilken officierade vid hertig Johans jordafärd från Vadstena slott 1618, och vilken vapen med årtalet 1624 finnes i Ekeby kyrka.

På Ryckelsby södra gärde, en knapp 1/4 mil från Ekeby kyrka, har fordom varit Gisings (nu Göstrings) härads tingsplats, utmärkt genom åtskilliga stensättningar, som i början av innevarande sekel funnos kvar, men nu är
förstörda.

Å Bleckenstad boställes ägor, ej långt från landsvägen, äro upptornade stensättningar, enligt sägnen lämningar av någon förskansning.

Mellan Ekeby kyrka och Fjetmunna å Ljungby ägor, nära vägen, äro en mängd kullar, somliga försedda med nu nedfallna stenar, kallade "Jutebackarna" till minne av danskar, som där blivit begravna efter ett fältslag med svenskarna under det danska mordbrands- och plundringståget i Erik XIV:s tid.

Vid "Juteliden" å landsvägen nära Hester skall vid samma tid ett slag blivit hållet. Kulor av omkring 2 tums diameter hava i senare tid blivit funna där och i en kålgård vid det närbelägna Stora Herkhult.

I Hästmarken vid Tingkullanäs (på en udde i Sömmen) stå 3 höga stenar välvda mot varandra, och vid Jakobsberg nära Ekeby kyrka är rest en hög, nu lutande sten, å vilken inga inskriptioner finnas, och om vilken sägnen tiger. Vid en källa med starkt flöde invid landsvägen å hemmanet Korskälla är upprest ett kors, som innehavarna av nämnda hemman för undvikande av ofärd från uråldriga tider ansett sig pliktiga att vidmakthålla. Det berättas att detta kors blivit upprest antingen till minne av en drottning, som där fött barn, eller till minne av någon som där blivit mördad.

På flera ställen i skogarna och även å Ekeby prästgårds ägor förekomma backar med benämning "Brudelid", till erinran om att en brud där blivit bortförd under färden till kyrkan." "Det är allmänt bekant, huru illa beryktad Holaveden var i fordna tider, varom ock de gamla hemmansnamnen Rövaretorp och Tjuvarp bära vittnesbörd. Ännu för 200 år sedan klagade "Mäster Nils i Egby" (prosten N. Juringius, pastor i Ekeby och Rinna 1626-1648), att här var "ett argt och tredskt folk, som ringa aktade Herrans ord Kristi tjänare", varför han ock fann sig föranlåten en kyrkolag för Rinna i 36 artiklar, vilken 1630 antogs på sockenstämman. Under de senare åren av hans här ådagalagda nitiska och kraftfulla själavård var förhållandet redan mycket förbättrat. Herdakallet har sedan här blivit förvaltat av flera kristligt sinnade och verksamma män, vilkas minne lever i välsignelse."

(Om Åsbo:)

"Jordmånen är dels or, dels sand, dels svartmylla, dels lera, men utan kalk, och bördigast på norra dalslätten; mångenstädes har svedjandet utarmat jordens växtlighet. Huvudnäringarna äro åkerbruk, boskapsskötsel och skogsbruk."
"Huvudsädet är råg. Under senare åren har odlingen gjort betydande framsteg, dels genom mossodlingar, dels och mest genom den gamla åkerns förbättrande genom stensprängning och brytning och plöjning; mindre har blivit gjort för ängens och betets förbättring, vilka dock av gammalt anses för någorlunda tillräckliga. Vid några herregårdar, särdeles Grönlund, drives jordbruket på rationelt vis. Skogsbruket bedrives mycket förödande genom försäljning av hela skogsparker, blott vid Stråisnäs är trakthuggning införd. Såsom binäring drives brännvinsbränning i stort vid Grönlunds ångbränneri, något mindre vid Stråisnäs och på andra ställen, dock mindre än förr; i skogsbruket ingår kolning för Boxholms järnbruk, som till en del jämte övriga vattenverk hör hit; även finnas många sågar och kvarnar vid de mindre vattnen." 

"Aasbo förekommer i gamla handlingar, Åsbo 1382; även uppgives namnet hava varit Oshult och Osbohult (kanske av det gamla os i bemärkelsen åmynning). Socknen utgör för sig ett patronelit pastorat av 3:e kl., vartill patronatsrätten, sträckande sig till utnämning av både pastor och komminister, (enligt Göta hovrätts dom av l april 1734) tillkommer ägaren av Stråisnäs säteri.
Kyrkan av gråsten, 4 mil från stiftsstaden Linköping, invigd 1181 av biskop Colo..." "Socknen har en fast skola om 2 klasser, och två småskolor; undervisningen bestrides av en lärare och en lärarinna; skolbarnens antal är 220 (140 fler än år 1852), därav 61 undervisas i hemmet; till skolan hör ett planteringsland av 14.000 kvadratfot; skolkassans saldo 1865 var 3.690 rdr; fattigmagasin finnes sedan 1832.
Till fornminnen och antiqviteter torde få räknas, utom en i Grönlunds park stående, 3 alnar hög runsten, vara läses: "Kuthmuntr risti stin thinsa eftir vistin fathur sin kuth hialpi hans saul." och en på Gärdslösa ägor, tvänne gamla korkåpor, l dopfunt, l 1/2 aln hög, rund och slät..."
"Vid katolska tidens slut hava kyrkliga stiftelser ägt här 12 gårdar och 4 kloster. Nu utgör hälvten eller hör under säterier, nära hälvten äges av allmoge, sällan i byar, mest smärre gårdar. "Förmo 1/2 mtl skatte med ångbränneri..." "Kvarnkulla 3/8 skatte med kvarn, såg och tegelbruk..." "Björke l mtl skatte med gästgivaregård..."
___________________________________________________________________________________________

V. Utdrag ur "Historiskt-Geografiskt och statistiskt lexikon"

Femte bandet. Tryckt i Stockholm 1864.

(Malexander:)

"Huvudnäringen skulle vara skogsbruk, om ej vägarna för avsättningen skulle vara så svåra; nu produceras och säljes mest ladugårdsalster samt beck och tjära; under året 1861 upptogos från 5 sjöar 1.665 t:r sjömalm. Åkerbrukets avkastning torde väl knappt motsvara det egna behovet. Socknen, som 1805 beboddes av l .089, 1860 av 1.611 men 1862 av 1.591 personer..."
"Levnadssättet är allvarsamt och sinnelaget fromt bland befolkningen, som tillika är känd för nästan allmän ärlighet. Malexander förekommer ej i förteckningen på stiftets kyrkor från Brasks tid, men väl på 1530-talet och då som eget  pastorat. "Rörande den ena klockans gjutning fortlever ännu en allmän berättelse, att mästaren under smältningsprocessen bortrest, samt att gesällen, sedan han blivit av folket nödgad att avtappa metallen ur smältugnen, inkastat däruti, under väntan på mästaren, allt befintligt silver. Gjutningen lyckades och det myckna silvret skulle hava varit orsaken till klockans ovanligt sköna klang. Emellertid blev mästaren vid återkomsten så förbittrad, att han dödade gesällen, som skall vara begraven under själva klockan. Allmogens plägsed att vid barndop offra är sedan 1847 bortlagd. Bamundervsiningen bestrides i en fast och 2 ambulatoriska skolor av examinerad lärare. Antalet i skolåldern varande barn uppgick 1862 till 387. Äldsta bygden skall hava varit kring Sömmen; men fornlämningar saknas, och blott vid prästgården Tumbo är fastad sägnen om jätten Tumme, som så ofta han velat tala med sin stallbroder Oden på Härsmåla (i Asby), 1/2 mil härifrån, uppgått på kullen Högatoft, varifrån man har utsikt över större delen av Ydre härad.
___________________________________________________________________________________________

VI. Sveriges förste spikklippare (Klipp ur Östgöta Correspondenten, onsdag 4/7 1945)

- Dansken von Stöckel, som dog i Boxholm för jämnt 40 år sedan -

Klippspiktillverkningen börjades i Sverige 1862 av den mångfrestande brukspatronen Carl Pontus Buren i Boxholm, som samma år lät uppföra den första fabriksbyggnaden under ledning av ingenjör C. V. Selander. Man har antagit att klippspikstillverkningen skulle vara en uppfinning, gjord i England. Det sannolika är dock att den förskriver sig från Frankrike. Därmed må dock vara hur som helst, till Boxholm kom den från Danmark, närmare precuserat från Köpenhamn, där en mekansik verkstad fanns som tillverkade maskiner för klippspiksfabrikation. Från denna verkstad engagerade brukspatron Buren två män, dels för uppsättningen av maskinerna, dels för att visa och lära hur dessa skulle användas. Den ene av dem hette von Stöckel, den andre Jensen. Jensen trivdes dock ej i Sverige utan återvände snart till sitt land igen, under det att von Stöckel stannade kvar i Boxholm till sin död den 4 juli 1905. Denne danskfödde man var Sveriges förste spikklippare.
Ivar Fredrik Christian von Stöckel föddes den 15 december 1834 i Aarhus på Juylland. Som helt ung kom han till Köpenhamn, där han ägnade sig åt det mekaniska facket, lärde till smidesmästare och fick erbjudande att resa till Sverige och Boxholm för att sätta upp spikmaskinerna. Den 7 november 1862 anlände von Stöckel till Boxholms bruk, efter att ha gått landsvägen från Motala. Resan hade företagits kanalvägen, och i resplanen ingick att mellan Motala och Boxholm använda diligensen. Denna hade emellertid avgått två timmar före Stöckels ankomst, och då han fick höra att avståndet blott skulle vara ett par mil, beslöt hans sig för att gå denna sträcka. Kommen till Boxholm mötte han på bron över Svartån den förste boxholmaren, skräddare Gustafsson i Rösta. Av denne upplystes han om var brukspatron Buren bodde och gick så till Carlsberg och anmälde sin ankomst. På Carlsberg pågick en större festlighet, men brukspatronen lämnade sina gäster för en stund för att personligen hälsa främlingen från ett annat land och på bästa sätt ordna för denne. Von Stöckels arbete med själva spikklippningen pågick dock inte så länge, han fick nämligen full sysselsättning med smide och reparationer av maskinerna m.m. Då disponent Hansson 1873 blev chef för Boxholms bruk insåg han snart vilken mekanisk förmåga han hade i von Stöckel. Han satte honom till förman för den mekaniska verkstaden. Denna, obetydlig u sin början, kom under von Stöckels ledning att så småningom utveckla sig till aktningsvärda proportioner. I det nydaningsarbete på området som utvecklades under 1800-talets sista del vid Boxholms bruk har von Stöckel stor del. Att hans arbete uppskattades förstår man även därav att då brukspatron Wettergren utverkade Patriotiska sällskapts medalj åt några av sina mera förtjänta plikttrogna arbetare var von Stöckel en av dessa. Nu är det icke många som minnas von Stöckel, men de som det göra ihågkomma honom som en rättrådig man, som med sin tids resurser på bästa sätt sökte gagna det företag han ägnat sina bästa år och krafter. Han minnes som en glad och god människa i besittning av det äkta danska gemytet. Pensionerad något av de första åren på 1900-talet avled han som nämnts den 4 juli för 40 år sedan och ligger begraven på Boxholms kyrkogård, där en enkel minnesvård på hans grav talar sitt tysta men vältaliga språk, minnande eftervärlden om främlingen från vårt broderland, som hos oss utförde en redlig och uppskattad livsgärning.
Von Stöckel har ännu efterlevande kvar i våra bygder. En av dessa är f. lokomotivföraren Ivar von Stöckel, bosatt i Mjölby.

C. F. S.