Sven Wiger, livgrenadjären.
När dessa rader nedtecknas är det alltså 232 år
sedan Nils Svenssons hustru Brita Ericsdotter nedkom med en son, vilken i dopet
gavs namnet Sven. Det exakta datumet för Svens födelse var den 28 september
1786. Sverige regerades av den upplyste despoten Gustaf III och ute i Europa
jäste det lite varstans bland massorna. Det skulle bara dröja 3 år innan den
franska revolutionen bröt ut och under mottot ”Frihet, jämlikhet och broderskap”
banade vägen för de demokratiska idéernas genombrott.
Någon gång under åren l800-l804 tog Sven tjänst som dräng, alldeles i närheten
av föräldrahemmet, nämligen på Fjättmunna Norrgård 1. 1804 flyttade han till
Åsbo församling och gården Wisätter under Näsby rote, tre år senare till torpet
Humpen, Lagarps ägor under samma rote. 1808 slutligen flyttade han tillbaka till
Ekeby, efter att dessförinnan ha tagit värvning vid livgrenadjärregementet, det
nuvarande I 4.
Det är om Sven 17 år som soldat i den indelta armén följande sidor avser vara
ett försök att skildra.
Det var den 5 april 1808, vid 22 års ålder, som Sven blev grenadjär vid
Livgrenadjärregementets Rothållsdivision, det vill säga infanteriregementet.
Hans soldatnamn blev Wiger och det namnet behöll han även efter tiden som
soldat. Som en av löneförmånerna som indelt soldat tilldelades Sven Wiger år
1809 livgrenadjärtorpet Brunsvik under stamroten nr 132 Öringe i Ekeby
församling.
Redan samma år tvingades Sven lämna knekttorpet på grund av det pågående kriget
mellan Sverige och Ryssland. Enligt 1822 års stamrulla för Överstelöjtnantens
kompani (Ombergs) kompani, Kungliga Första Livgrenadjärregementet, I 4, deltog
Sven i krigshändelserna vid de västerbottniska byarna Sävar och Rathan, de sista
platser på svensk mark där svenskar slogs mot en invaderande fiende. Bakgrunden
till dessa strider var Sveriges nederlag i kriget mot Ryssland 1808-1809.
Finland med Åland var i ryssarnas händer, förutsättningarna för en hygglig fred
för Sveriges del var sämsta tänkbara. Att skilsmässan var definitiv framgick
redan under de första dagarnas fredsförhandlingar i augusti 1809 i Fredrikshamn.
Finland avfördes helt enkelt från diskussionerna och den avgörande frågan blev
regleringen av de nya gränserna. I det läget hängde de svenska förhandlarna fast
vid en sista skör förhoppning om, att den expedition som svenskarna planerat mot
Västerbotten skulle kunna bli så pass framgångsrik att den kunde påverka
förhandlingarna till Sveriges fördel.
I dessa krigshändelser deltog Livgrenadjärregementet, som den 1 augusti år 1809
embarkerade en transportflotta vid Gräddö tillsammans med andra förband under
befäl av överamiralen Johan Puke. Omkring 14 dagar senare landsteg trupperna vid
Rathan, omkring 4 mil norr om Umeå. Under generalmajoren Wachtmeisters befäl
ryckte styrkan söderut mot Umeå, där ryssarna gått i land under vintern över den
isbelagda Kvarken. Den 19 augusti mötte svenskarna vid Sävar en överlägsen rysk
motståndare - 396 svenska soldater stupade för ryska hugg och kulor. Ändock
tycktes en svensk seger ligga inom räckhåll, men den defensivt inställde
Wachtmeister gav order om reträtt. Under återtåget norrut mot Rathan anföll
ryssarna. Dessa slogs emellertid tillbaka men Wachtmeister underlät att förfölja
dem. Slaget vid Rathan, den 20 augusti 1809, anses som ett av de blodigaste
under 1808-1809 års krig. Omkring 1 000 svenska soldater (ungefär lika många
hustrur och kanske 4 000-5.000 barn blev änkor/faderlösa). Motsvarande siffra
för ryssarna var cirka 1 500 stupade soldater.
Överamiralen Puke gav order om inskeppning och det bar iväg till Härnösand, där
trupperna landsattes. Efter mönstring där den 10 oktober återstod endast för
Sven och hans kamrater att fotvandra den långa vägen hem. Marschvägen gick över
Sundsvall, Hudiksvall, Gävle, Hedemora, Arboga, Örebro och vidare söderut. Sven
kom snabbt hem till roten och torpet (förmodligen fick han skjuts någonstans
från gränsen mellan Närke och Östergötland, ty bataljonscheferna hade skrivit
till landshövdingen i Östergötland och begärt, att rothållarna skulle möta
truppen med fordon vid gränsen mellan dessa landskap) ty han gifte sig den 23
oktober 1810. Hustrun var den 10 år äldre Stina Persdotter, som föddes den 6
februari 1776 på Höjden under Dala.
Det skulle nu gå några år, närmare bestämt till april 1813, innan Sven åter fick
ikläda sig soldatmunderingen och plocka ned geväret från väggen, denna gång för
att nere i Europa slåss mot Napoleons arméer. Men åren fram till dess hemma i
Sverige var inte enbart frid och fröjd. Det är nämligen sannolikt, att Sven i
maj 1811 fick vara med om att kväsa ett uppror på egendomen Julita i Sörmland,
där utskrivning av förstärkningsmanskap pågick på grund av det försämrade
militära läge, som Sverige hamnat i efter kriget 1808¨-1809. Ägaren till Julia
hade mötts med vanvördnad när han ingrep mot sina underlydande och hade därför
vät sig till tronföljaren, kronprins Karl Johan, för att få råd och hjälp Denne
beordrade helt frankt militära åtgärder för att stilla upproret. (Det förtjänar
nämnas att som Sveriges konung valde denna fransman, stamfader till vårt
nuvarande kungahus, valspråket ”Folkets kärlek, min belöning”). Bland de trupper
som kallades till Julita var Överstelöjtnantens kompani, i vilket ju Sven Wiger
ingick.
På hösten samma år, drygt tio månader efter giftermålet, föddes dottern Greta
Lisa den 6 september 1811. Hon skulle komma att leva ända till år 1900 och hon
blev den som uppnådde högst levnadsålder av de förfäder, som beskrivs i dessa
anteckningar. Greta Lisa döptes den 8 september och faddrar var hennes morbror,
Israel Persson i Bärbäck och dennes hustru samt gästgivaren i Dala, Sven
Jacobsson med hustru och två barn. Gästgivarefamiljen var helt säkert bekanta
till Stina Persdotter, - de kom ju liksom hon från Dala.
Några släktingar på Svens sida återfanns inte bland faddrarna.
I april 1813 var det så dags för Sven att följa med Livgrenadjärregementet, nu
kallat LivgrenadjärBrigaden, för att överskeppas till Tyskland och där delta i
kampen mot Napoleon. Anledningen till att Sverige tillsammans med nästan hela
det övriga Europa, nämligen England, Ryssland, Österrike, Preussen och Spanien
(Danmark var allierat med Frankrike) deltog i denna kamp var i korthet följande.
I januari 1812 ryckte fransmännen in i Svenska Pommern, som Karl Johan bytt till
sig av Frankrike 1810. Detta anfall gjorde, att opinionen i Sverige slog om till
förmån före en allians med Ryssland, den tidigare fienden. I april 1812 ingicks
ett första fördrag mellan Sverige och Ryssland och vid ett möte i augusti samma
år i Åbo mellan Karl Johan och ryska Alexander I utvidgades alliansen. Sverige
förband sig att hjälpa Ryssland mot Napoleon och i gengäld skulle Ryssland
understödja Sveriges krav på en förening med Norge. Det var meningen att först
sedan Norge förvärvats skulle Sverige delta i kriget mot Napoleon, men genom att
den ryska armén blev så hårt engagerad i striderna mot fransmännen måste dessa
planer ställas på framtiden. Ryssland, och även Preussen, förklarade sig villiga
att stödja Sveriges förvärv av Norge, men krävde, att Karl Johan först skulle
hjälpa dem i fälttåget mot Napoleon och i juli 1813 gav kronprinsen efter för
deras krav. Redan i april 1813 hade svenska trupper, däribland
Livgrenadjär-Brigaden, börjat överskeppas till Tyskland Karl Johan utsågs till
chef för den Norra allierade armén, där svenskarna ingick med
30 000 man Dagarna 16 - 19 oktober 1813 möttes de allierade arméerna och
Napoleonsk trupper. Den stora ”folkslakten” började och den slutade med
Napoleons fullständiga nederlag. De svenska trupperna sparades medvetet av Karl
Johan och de svenska förlusterna uppgick endast till 180 man. Mot detta kan man
ställa de franska förlusterna, 73 000 man, och de övriga allierades,
56 000 man.
Efter slaget vid Leipzig vek Karl Johan av med de svenska trupperna och delar av
nordarmén norr ut mot Danmark och den 7 december vann de segern över danskarna
vid Bornhöft. I freden den 14 januari 1814 i Kiel avträdde den danske kungen
Norge till Sverige. Med alla medel försökte dock Norge att torpedera Kielfreden
och därför inskeppades de svenska trupperna och seglade mot Norge. Befälet över
flottan fördes av den tidigare bekante överamiralen Johan Puke. Kriget -
Sveriges sista - började den 25 juli och inmarschen i Norge skedde från olika
håll i början av augusti. Några sammanstötningar mellan svenska och norska
trupper kom dock aldrig till stånd om man bortser från några små ”nålstick”. Den
14 augusti 1814 gick Norge med på att ingå förening med Sverige.
Hösten 1814 var det så dags för Sven och hans kamrater att ta sig hem, vilket
skedde med båt till Uddevalla. Därifrån landsvägsmarsch hem över Vänersborg,
Jönköping och Gränna till Ödeshög, dit regementet kom den 28 november. Här
upplöstes regementet.
I februari 1817 föddes familjens andra och sista barn, en son vilken man kallade
Israel efter morbrodern Israel Persson, fadder också vid systersonens dop.
Övriga faddrar var en Anders Nilsson med hustru Brita Andersdotter på Linnemo.
Linköping i april 2018
Per-Arne Wisén
Sven Wiger, Häradsprofossen
År
1825, efter 17 års tjänst, fick Sven Wiger avsked som indelt soldat på grund av
sjukdom och han gick därför miste om soldattorpet och övriga löneförmåner. Året
därpå, när den nya soldaten Anders Wigg skulle installera sig i torpet, flyttade
familjen till Fjettmunna Norrgård, där de bodde till 1828, då de flyttade vidare
till torpstället Lilla Pölen på Hesters ägor. Under vistelsen där, nämligen
1829, lämnade Greta Lisa vid 18 års ålder föräldrahemmet. 1831 flyttade så Sven
med hustru och kvarvarande sonen Israel återigen, den här gången till Pilstugan
på Stora Herkhults ägor. I husförhörslängden har prästen noterat ”Får bo här
till sommaren”, en anteckning som tycks avslöja en viss motvilja mot att ha
denna familj boende på gården. Mycket riktigt flyttade de också (i hushållet
ingick nu även dottersonen, Greta Lisas år 1832 födde son) året därpå, nu till
torpet Sjöstugan, Hesters ägor, där de blev inhyses. Men inhyses menades en
person som var inneboende eller hade bostad på annans ägor utan att vara i
dennes tjänst. Här tycks dock familjen vara än mer ovälkommen ty ”Jordägarn
Patron protesterar mot dennes vistande här” och vidare ”För 1834 skattskriven
här men med brukspatrons protest.” Det är klara besked - patron, som hette Burén,
ville bli av med familjen Wiger. Åren 1834 - 1835 bodde familjen på Stekanäs
ägor och 1835 flyttade också Greta Lisa hem till föräldrarna och sin lille son
Carl Johan. Det gick där som på de andra gårdarna, Sven ”får ej jordägarns löfte
att bo qvar” och 1836 flyttade familjen vidare till Wikön och ett där samma år
uppfört nybygge. Det kan ha varit Sven själv som byggde denna stuga. Eftersom
han, enligt bouppteckningen, ägde en uppsättning snickeriverktyg och alltså bör
ha varit snickerikunnig.
Man frågar sig onekligen vad det kan ha berott på, att den avskedade
livgrenadjären sågs med sådan antipati, att han tvingades flytta från gård till
gård och att ägarna i tur och ordning protesterade mot att han bodde på deras
ägor. Svaret är med all sannolikhet den sysselsättning Wiger, frivilligt eller
ej, som Wiger valde. Han utsågs nämligen till häradsprofoss för Göstrings härad.
Varje stad och varje härad hade på den här tiden sin stads- respektive
häradsprofoss. Profossen var i den civila förvaltningen ett slags rättsbetjänt,
som personligen hade att verkställa av domstolen utdömda kroppsliga
bestraffningar samt ha uppsikt över folk som hamnat i arresten, möjligen också
sätta folk som misskött sig i stocken utanför kyrkan. Just denna profossens
uppgift att utföra spöslitningsstraff medförde att hans sociala anseende hastigt
sjönk, han blev illa omtyckt och isolerad. Oviljan mot att ha en ”tjyvapiskare”
boende på gården kunde ta sig så kraftigt uttryck, att ägaren skrev till
sockenstämman för att bli kvitt honom. Ett sockenstämmoprotokoll från den här
tiden berättar bland annat följande:
”Ägaren till ¼ hemman Stekanäs J.P. Jonsson i Stallberga inlämnat till
sockenstämman en skrift däri han säger sig inom viss föreskriven tid
vilja bli entledigad från häradsprofossen Sven Wiger och hans hushåll.
Församlingen fann sig ej befogad att härmed vidtaga någon åtgärd,
utan hänvisar honom att enskilt genom ansökan hos landshövdinge-
ämbetet, om ej Wiger till utsatt tid skaffar sig hemvaro, söker befrielse
från honom och hans folk på sina ägor.”
Att det var profossbefattningen som tvingade honom att gång på gång flytta stöds
slutligen av de tidsuppgifter som finns till hands. Sven Wiger var häradsprofoss
i 19 år och om man antar att han innehade befattningen till sin död i maj 1851
blev han alltså profoss omkring 1831 - 1832, det år Sven bodde i Pilstugan på
Stora Herkhults ägor, samma år som den första anteckningen av karaktär ”icke
önskvärd” nedskrevs.
År 1840 slutligen flyttade Sven för sista gången i sitt liv, det blev till
Häradsallmänningen, där han fick en fristad. Eftersom han var häradsprofoss
måste ju rimligen häradsallmänningen upplåta en bit mark åt honom där han kunde
få bo. Han byggde sig en liten stuga, vilken han lät kalla Wigersberg efter sitt
namn. Den stod färdig 1841.
Linköping i mars 2017
Per-Arne Wisén
Wigersberg
Förutom Sven Wiger, hans hustru Stina Persdotter och dottersonen Carl Johan
Carlsson (sedermera i kyrkböckerna benämnd Carl Fredrik Blomqvist efter fadern),
bodde dottern Greta Lisa på Wigersberg 1843 - 1844 och från 1845 till 1858. År
1850 flyttade också sonen Israel Wiger till föräldrarna och systern och
därigenom slumpade det sig så, att hela familjen Wiger bodde på ett och samma
ställe. Senast detta hade varit fallet var 1818 - 1829, då familjen bodde på
Lilla Pölen. Någon kortare period bodde även Israels son Johan August (vilken
som vuxen tog sig namnet Wisén) här.
Det skulle visa sig, att 1850-talet blev ett decennium fyllt med mestadels
tragiska händelser för den före detta livgrenadjärens, numera häradsprofossens,
familj. Det började med att Sven Wiger dog i maj 1851 av ”bröstfeber” och
lämnade efter sig den nu 75 år gamla hustrun. Hon åsattes stämpeln ”utfattig”
och blev fattighjon. Försörjningsmöjligheterna för hennes del måste ha varit
närmast obefintliga.
Två år senare, i maj 1853, gifte sig Israel - efter att dessförinnan den 26 mars
1853 ha fått tillstånd av Stina Månsdotter, den före detta fästmön och mor till
hans två söner Johan August och Gustaf Adolf - med en Hedda Persdotter från
Svanshals. I det äktenskapet föddes i augusti 1853 sonen Johan Vilhelm och i
april 1855 dottern Mathilda Charlotta. Dessa barn var alltså halvsyskon till
Johan August och Gustaf Adolf. Äktenskapet blev dock inte långvarigt, det
avbröts genom Israels alltför tidiga död i april 1856. Israel blev bara 39 år,
som dödsorsak har angetts ”magsjukdom”, vilket väl kan ha varit vad som helst
från blindtarmsinflammation till cancer. Förutom den unga änkan, bara 26 år, och
de små barnen (Johan Vilhelm var 2 år 8 månader och Mathilda Charlotta 1 år)
lämnade han efter sig den nu 80 år gamla modern Stina Persdotter samt systern
Greta Lisa och de två sönerna med Stina Månsdotter. Efter Israels död beviljades
Stina Persdotter en plats i fattighuset men före flyttningen dit avled hon i
december 1856 av ”bröstfeber”, samma åkomma som hade skördat makens liv fem och
ett halvt år tidigare. Efter de här tre dödsfallen var det bara Greta Lisa och
änkan Hedda Persdotter med barnen som bodde på Wigersberg. (Carl Fredrik
Blomqvist hade gett sig iväg till Hagby).
Men ödet hade ett än värre dråpslag i beredskap åt Hedda Persdotter. Båda hennes
små barn rycktes bort med endast några få dagars mellanrum i oktober 1857, 1,5
år efter maken Israels död. De dog båda av rödsot, eller dysenteri som man
numera benämner denna tarmsjukdom med feber. Den karakteriseras av täta,
smärtsamma avföringar, innehållande blod och slem.
(Hedda Persdotter gifte senare om sig och blev mor till inte mindre än nio barn.
Hon levde ända till 1929 och blev 98 år gammal. Men det är en annan historia).
År 1857 dog sammanlagt 92 personer i Ekeby församling. Av dessa avled 38 st i
den rödsotsepidemi, som härjade i slutet av året. Av de 38 rödsotsfallen var det
hela 25 st som inträffade i oktober och 10 st i november. I hela landet dog
26.000 människor åren 1851 - 1860 i denna sjukdom.
Efter de fem dödsfallen åren 1851 - 1857 (Sven Wiger, hans hustru Stina
Persdotter, deras son Israel Wiger samt barnbarnen Johan Vilhelm och Mathilda
Charlotta) fanns bara Greta Lisa kvar på Wigersberg av den egentliga släkten
Wiger, samt hennes svägerska Hedda Persdotter. De lämnade båda Wigersberg år
1858, som därefter antingen revs eller fick förfalla. I kyrkböckerna är nämligen
noterat ”raseradt” och i böckerna från och med 1862 finns inte Wigersberg alls
antecknat.
Per-Arne Wisén
Kartor från Lantmateriet.se
