Stuga för häradsprofossen Sven Wiger och hans familj på Allmänningen
Märkt år: 2018


Platsen för Wigersberg uppdagades under vintern 2017. Som genom ett under föll en massa pusselbitar på plats och utan Facebook hade vi knappast kunnat markera Wigersberg. Klas Johansson hittade Wigersberg i husförhörsboken, tog en skärmdump på sidan och delade detta i Föreningen Krafttagets grupp på Facebook. Wigersberg var ett exempel på en stuga som vi inte hade en susning om var den har legat, det finns en del sådana. Spekulationer om var stugan kunde ha legat vidtog och vi insåg att platsen ju trots allt kunde ringas in till en inte så jättestor del, för Wigersberg hade ju legat i Ekeby socken och på häradsallmänningen.

Per-Arne Wisén kommenterade inlägget, han kunde berätta att i Wigersberg bodde Sven Wiger med sin familj och han är en farfars farfars far till Per-Arne Wisén. Sven Wiger var född 1786 och han dog 1851. I släkten lär Sven Wiger ha kallats för tjuvapiskaren. Per-Arne kunde nämligen berätta att Sven Wiger var häradsprofoss. Detta innebar att Wiger hade till uppgift att utdöma spöstraff och liknande till de som blivit dömda till detta straff. Han skulle också vara bödeln behjälplig. Vid Brännbålsbärr fanns ju förr en avrättningsplats och bödeln bodde i Skogbo strax intill Brännbålskärr så dit hade han ju inte långt. Per-Arne skrev i tråden på Facebook att häradsprofossen Wiger inte var populär, han hade en syssla som gjorde honom socialt stigmatiserad. Han bodde tidigare med familjen på Stekanäs marker men församlingsborna ville ha bort honom därifrån och kanske var det därför som han 1841 fick uppföra en stuga ute på allmänningen. För detta år står Wigersberg som nybygge i kyrkboken. Redan 1858 lämnades Wigersberg öde, då flyttade de sista medlemmarna av familjen Wiger från stugan, Sven Wiger själv dog 1851. Så Wigersberg var alltså bebodd i endast 17 år, en väldigt kort tid! Man kan ju tänka sig att det var en väldigt torftig stuga och att Sven Wiger uppfört stugan själv. Enligt Per-Arne Wisén fanns det en uppsättning snickeriverktyg upptagna i bouppteckningen.

Men hur vet vi då att Wigersberg legat på just denna plats??? Jo, i tråden på Facebook spekulerade vi i tänkbara platser och i skogen en bit från vägen mitt emellan Lilla Bäck och Brännbålskärr är det ritat en torpruin på Sommenbladet, en orienteringskarta från 1966. Där finns spår av mänsklig aktivitet, även om bevis för att det legat en stuga just där har saknats. Det finns en del högar med stenar, men inga spår av spiselmur till exempel.

Men kunde Wigersberg ha legat där kanske...? Mikael Lüddeckens Persson delade en karta över allmänningen i Facebooktråden. Kartan var upprättad under åren 1839, 1840 och 1841 och som rubrik till kartan stod det: "Karta öfver Rågångarne omkring Göstrings Häradsallmänning jemte derå belägne hemman och Intagter uti Östergöthlands län Rinna och Ekeby socknar" . Sjöarna i området var redovisade liksom en och annan väg och så fanns det många nummer på kartan. Efter kartan fanns en beskrivning som visade vad numren stod för. Mitt emellan Lilla Bäck och Brännbålskär och vid den plats där vi tänkte att Wigersberg kanske har legat fanns nummer 50. I förteckningen letade vi upp nummer 50 och där stod så här: "Byggnadstomt för Härads Profossen / Ny/". Det var helt chockerande! Allt stämde och vi var nu hundra procents säkra på att Wigersberg legat på denna plats!

 

Länk till referat av märkningstillfället.

Bilder från märkningstillfället


Sven Wiger, livgrenadjären.


När dessa rader nedtecknas är det alltså 232 år sedan Nils Svenssons hustru Brita Ericsdotter nedkom med en son, vilken i dopet gavs namnet Sven. Det exakta datumet för Svens födelse var den 28 september 1786. Sverige regerades av den upplyste despoten Gustaf III och ute i Europa jäste det lite varstans bland massorna. Det skulle bara dröja 3 år innan den franska revolutionen bröt ut och under mottot ”Frihet, jämlikhet och broderskap” banade vägen för de demokratiska idéernas genombrott.

Någon gång under åren l800-l804 tog Sven tjänst som dräng, alldeles i närheten av föräldrahemmet, nämligen på Fjättmunna Norrgård 1. 1804 flyttade han till Åsbo församling och gården Wisätter under Näsby rote, tre år senare till torpet Humpen, Lagarps ägor under samma rote. 1808 slutligen flyttade han tillbaka till Ekeby, efter att dessförinnan ha tagit värvning vid livgrenadjärregementet, det nuvarande I 4.
Det är om Sven 17 år som soldat i den indelta armén följande sidor avser vara ett försök att skildra.

Det var den 5 april 1808, vid 22 års ålder, som Sven blev grenadjär vid Livgrenadjärregementets Rothållsdivision, det vill säga infanteriregementet. Hans soldatnamn blev Wiger och det namnet behöll han även efter tiden som soldat. Som en av löneförmånerna som indelt soldat tilldelades Sven Wiger år 1809 livgrenadjärtorpet Brunsvik under stamroten nr 132 Öringe i Ekeby församling.

Redan samma år tvingades Sven lämna knekttorpet på grund av det pågående kriget mellan Sverige och Ryssland. Enligt 1822 års stamrulla för Överstelöjtnantens kompani (Ombergs) kompani, Kungliga Första Livgrenadjärregementet, I 4, deltog Sven i krigshändelserna vid de västerbottniska byarna Sävar och Rathan, de sista platser på svensk mark där svenskar slogs mot en invaderande fiende. Bakgrunden till dessa strider var Sveriges nederlag i kriget mot Ryssland 1808-1809. Finland med Åland var i ryssarnas händer, förutsättningarna för en hygglig fred för Sveriges del var sämsta tänkbara. Att skilsmässan var definitiv framgick redan under de första dagarnas fredsförhandlingar i augusti 1809 i Fredrikshamn. Finland avfördes helt enkelt från diskussionerna och den avgörande frågan blev regleringen av de nya gränserna. I det läget hängde de svenska förhandlarna fast vid en sista skör förhoppning om, att den expedition som svenskarna planerat mot Västerbotten skulle kunna bli så pass framgångsrik att den kunde påverka förhandlingarna till Sveriges fördel.
I dessa krigshändelser deltog Livgrenadjärregementet, som den 1 augusti år 1809 embarkerade en transportflotta vid Gräddö tillsammans med andra förband under befäl av överamiralen Johan Puke. Omkring 14 dagar senare landsteg trupperna vid Rathan, omkring 4 mil norr om Umeå. Under generalmajoren Wachtmeisters befäl ryckte styrkan söderut mot Umeå, där ryssarna gått i land under vintern över den isbelagda Kvarken. Den 19 augusti mötte svenskarna vid Sävar en överlägsen rysk motståndare - 396 svenska soldater stupade för ryska hugg och kulor. Ändock tycktes en svensk seger ligga inom räckhåll, men den defensivt inställde Wachtmeister gav order om reträtt. Under återtåget norrut mot Rathan anföll ryssarna. Dessa slogs emellertid tillbaka men Wachtmeister underlät att förfölja dem. Slaget vid Rathan, den 20 augusti 1809, anses som ett av de blodigaste under 1808-1809 års krig. Omkring 1 000 svenska soldater (ungefär lika många hustrur och kanske 4 000-5.000 barn blev änkor/faderlösa). Motsvarande siffra för ryssarna var cirka 1 500 stupade soldater.
Överamiralen Puke gav order om inskeppning och det bar iväg till Härnösand, där trupperna landsattes. Efter mönstring där den 10 oktober återstod endast för Sven och hans kamrater att fotvandra den långa vägen hem. Marschvägen gick över Sundsvall, Hudiksvall, Gävle, Hedemora, Arboga, Örebro och vidare söderut. Sven kom snabbt hem till roten och torpet (förmodligen fick han skjuts någonstans från gränsen mellan Närke och Östergötland, ty bataljonscheferna hade skrivit till landshövdingen i Östergötland och begärt, att rothållarna skulle möta truppen med fordon vid gränsen mellan dessa landskap) ty han gifte sig den 23 oktober 1810. Hustrun var den 10 år äldre Stina Persdotter, som föddes den 6 februari 1776 på Höjden under Dala.

Det skulle nu gå några år, närmare bestämt till april 1813, innan Sven åter fick ikläda sig soldatmunderingen och plocka ned geväret från väggen, denna gång för att nere i Europa slåss mot Napoleons arméer. Men åren fram till dess hemma i Sverige var inte enbart frid och fröjd. Det är nämligen sannolikt, att Sven i maj 1811 fick vara med om att kväsa ett uppror på egendomen Julita i Sörmland, där utskrivning av förstärkningsmanskap pågick på grund av det försämrade militära läge, som Sverige hamnat i efter kriget 1808¨-1809. Ägaren till Julia hade mötts med vanvördnad när han ingrep mot sina underlydande och hade därför vät sig till tronföljaren, kronprins Karl Johan, för att få råd och hjälp Denne beordrade helt frankt militära åtgärder för att stilla upproret. (Det förtjänar nämnas att som Sveriges konung valde denna fransman, stamfader till vårt nuvarande kungahus, valspråket ”Folkets kärlek, min belöning”). Bland de trupper som kallades till Julita var Överstelöjtnantens kompani, i vilket ju Sven Wiger ingick.

På hösten samma år, drygt tio månader efter giftermålet, föddes dottern Greta Lisa den 6 september 1811. Hon skulle komma att leva ända till år 1900 och hon blev den som uppnådde högst levnadsålder av de förfäder, som beskrivs i dessa anteckningar. Greta Lisa döptes den 8 september och faddrar var hennes morbror, Israel Persson i Bärbäck och dennes hustru samt gästgivaren i Dala, Sven Jacobsson med hustru och två barn. Gästgivarefamiljen var helt säkert bekanta till Stina Persdotter, - de kom ju liksom hon från Dala.
Några släktingar på Svens sida återfanns inte bland faddrarna.

I april 1813 var det så dags för Sven att följa med Livgrenadjärregementet, nu kallat LivgrenadjärBrigaden, för att överskeppas till Tyskland och där delta i kampen mot Napoleon. Anledningen till att Sverige tillsammans med nästan hela det övriga Europa, nämligen England, Ryssland, Österrike, Preussen och Spanien (Danmark var allierat med Frankrike) deltog i denna kamp var i korthet följande. I januari 1812 ryckte fransmännen in i Svenska Pommern, som Karl Johan bytt till sig av Frankrike 1810. Detta anfall gjorde, att opinionen i Sverige slog om till förmån före en allians med Ryssland, den tidigare fienden. I april 1812 ingicks ett första fördrag mellan Sverige och Ryssland och vid ett möte i augusti samma år i Åbo mellan Karl Johan och ryska Alexander I utvidgades alliansen. Sverige förband sig att hjälpa Ryssland mot Napoleon och i gengäld skulle Ryssland understödja Sveriges krav på en förening med Norge. Det var meningen att först sedan Norge förvärvats skulle Sverige delta i kriget mot Napoleon, men genom att den ryska armén blev så hårt engagerad i striderna mot fransmännen måste dessa planer ställas på framtiden. Ryssland, och även Preussen, förklarade sig villiga att stödja Sveriges förvärv av Norge, men krävde, att Karl Johan först skulle hjälpa dem i fälttåget mot Napoleon och i juli 1813 gav kronprinsen efter för deras krav. Redan i april 1813 hade svenska trupper, däribland Livgrenadjär-Brigaden, börjat överskeppas till Tyskland Karl Johan utsågs till chef för den Norra allierade armén, där svenskarna ingick med
30 000 man Dagarna 16 - 19 oktober 1813 möttes de allierade arméerna och Napoleonsk trupper. Den stora ”folkslakten” började och den slutade med Napoleons fullständiga nederlag. De svenska trupperna sparades medvetet av Karl Johan och de svenska förlusterna uppgick endast till 180 man. Mot detta kan man ställa de franska förlusterna, 73 000 man, och de övriga allierades,
56 000 man.

Efter slaget vid Leipzig vek Karl Johan av med de svenska trupperna och delar av nordarmén norr ut mot Danmark och den 7 december vann de segern över danskarna vid Bornhöft. I freden den 14 januari 1814 i Kiel avträdde den danske kungen Norge till Sverige. Med alla medel försökte dock Norge att torpedera Kielfreden och därför inskeppades de svenska trupperna och seglade mot Norge. Befälet över flottan fördes av den tidigare bekante överamiralen Johan Puke. Kriget - Sveriges sista - började den 25 juli och inmarschen i Norge skedde från olika håll i början av augusti. Några sammanstötningar mellan svenska och norska trupper kom dock aldrig till stånd om man bortser från några små ”nålstick”. Den 14 augusti 1814 gick Norge med på att ingå förening med Sverige.

Hösten 1814 var det så dags för Sven och hans kamrater att ta sig hem, vilket skedde med båt till Uddevalla. Därifrån landsvägsmarsch hem över Vänersborg, Jönköping och Gränna till Ödeshög, dit regementet kom den 28 november. Här upplöstes regementet.

I februari 1817 föddes familjens andra och sista barn, en son vilken man kallade Israel efter morbrodern Israel Persson, fadder också vid systersonens dop. Övriga faddrar var en Anders Nilsson med hustru Brita Andersdotter på Linnemo.

Linköping i april 2018

Per-Arne Wisén


Sven Wiger, Häradsprofossen
 

År 1825, efter 17 års tjänst, fick Sven Wiger avsked som indelt soldat på grund av sjukdom och han gick därför miste om soldattorpet och övriga löneförmåner. Året därpå, när den nya soldaten Anders Wigg skulle installera sig i torpet, flyttade familjen till Fjettmunna Norrgård, där de bodde till 1828, då de flyttade vidare till torpstället Lilla Pölen på Hesters ägor. Under vistelsen där, nämligen 1829, lämnade Greta Lisa vid 18 års ålder föräldrahemmet. 1831 flyttade så Sven med hustru och kvarvarande sonen Israel återigen, den här gången till Pilstugan på Stora Herkhults ägor. I husförhörslängden har prästen noterat ”Får bo här till sommaren”, en anteckning som tycks avslöja en viss motvilja mot att ha denna familj boende på gården. Mycket riktigt flyttade de också (i hushållet ingick nu även dottersonen, Greta Lisas år 1832 födde son) året därpå, nu till torpet Sjöstugan, Hesters ägor, där de blev inhyses. Men inhyses menades en person som var inneboende eller hade bostad på annans ägor utan att vara i dennes tjänst. Här tycks dock familjen vara än mer ovälkommen ty ”Jordägarn Patron protesterar mot dennes vistande här” och vidare ”För 1834 skattskriven här men med brukspatrons protest.” Det är klara besked - patron, som hette Burén, ville bli av med familjen Wiger. Åren 1834 - 1835 bodde familjen på Stekanäs ägor och 1835 flyttade också Greta Lisa hem till föräldrarna och sin lille son Carl Johan. Det gick där som på de andra gårdarna, Sven ”får ej jordägarns löfte att bo qvar” och 1836 flyttade familjen vidare till Wikön och ett där samma år uppfört nybygge. Det kan ha varit Sven själv som byggde denna stuga. Eftersom han, enligt bouppteckningen, ägde en uppsättning snickeriverktyg och alltså bör ha varit snickerikunnig.

Man frågar sig onekligen vad det kan ha berott på, att den avskedade livgrenadjären sågs med sådan antipati, att han tvingades flytta från gård till gård och att ägarna i tur och ordning protesterade mot att han bodde på deras ägor. Svaret är med all sannolikhet den sysselsättning Wiger, frivilligt eller ej, som Wiger valde. Han utsågs nämligen till häradsprofoss för Göstrings härad. Varje stad och varje härad hade på den här tiden sin stads- respektive häradsprofoss. Profossen var i den civila förvaltningen ett slags rättsbetjänt, som personligen hade att verkställa av domstolen utdömda kroppsliga bestraffningar samt ha uppsikt över folk som hamnat i arresten, möjligen också sätta folk som misskött sig i stocken utanför kyrkan. Just denna profossens uppgift att utföra spöslitningsstraff medförde att hans sociala anseende hastigt sjönk, han blev illa omtyckt och isolerad. Oviljan mot att ha en ”tjyvapiskare” boende på gården kunde ta sig så kraftigt uttryck, att ägaren skrev till sockenstämman för att bli kvitt honom. Ett sockenstämmoprotokoll från den här tiden berättar bland annat följande:


”Ägaren till ¼ hemman Stekanäs J.P. Jonsson i Stallberga inlämnat till
sockenstämman en skrift däri han säger sig inom viss föreskriven tid
vilja bli entledigad från häradsprofossen Sven Wiger och hans hushåll.
Församlingen fann sig ej befogad att härmed vidtaga någon åtgärd,
utan hänvisar honom att enskilt genom ansökan hos landshövdinge-
ämbetet, om ej Wiger till utsatt tid skaffar sig hemvaro, söker befrielse
från honom och hans folk på sina ägor.”

Att det var profossbefattningen som tvingade honom att gång på gång flytta stöds slutligen av de tidsuppgifter som finns till hands. Sven Wiger var häradsprofoss i 19 år och om man antar att han innehade befattningen till sin död i maj 1851 blev han alltså profoss omkring 1831 - 1832, det år Sven bodde i Pilstugan på Stora Herkhults ägor, samma år som den första anteckningen av karaktär ”icke önskvärd” nedskrevs.

År 1840 slutligen flyttade Sven för sista gången i sitt liv, det blev till Häradsallmänningen, där han fick en fristad. Eftersom han var häradsprofoss måste ju rimligen häradsallmänningen upplåta en bit mark åt honom där han kunde få bo. Han byggde sig en liten stuga, vilken han lät kalla Wigersberg efter sitt namn. Den stod färdig 1841.

Linköping i mars 2017
Per-Arne Wisén


 

Wigersberg
 

Förutom Sven Wiger, hans hustru Stina Persdotter och dottersonen Carl Johan Carlsson (sedermera i kyrkböckerna benämnd Carl Fredrik Blomqvist efter fadern), bodde dottern Greta Lisa på Wigersberg 1843 - 1844 och från 1845 till 1858. År 1850 flyttade också sonen Israel Wiger till föräldrarna och systern och därigenom slumpade det sig så, att hela familjen Wiger bodde på ett och samma ställe. Senast detta hade varit fallet var 1818 - 1829, då familjen bodde på Lilla Pölen. Någon kortare period bodde även Israels son Johan August (vilken som vuxen tog sig namnet Wisén) här.

Det skulle visa sig, att 1850-talet blev ett decennium fyllt med mestadels tragiska händelser för den före detta livgrenadjärens, numera häradsprofossens, familj. Det började med att Sven Wiger dog i maj 1851 av ”bröstfeber” och lämnade efter sig den nu 75 år gamla hustrun. Hon åsattes stämpeln ”utfattig” och blev fattighjon. Försörjningsmöjligheterna för hennes del måste ha varit närmast obefintliga.

Två år senare, i maj 1853, gifte sig Israel - efter att dessförinnan den 26 mars 1853 ha fått tillstånd av Stina Månsdotter, den före detta fästmön och mor till hans två söner Johan August och Gustaf Adolf - med en Hedda Persdotter från Svanshals. I det äktenskapet föddes i augusti 1853 sonen Johan Vilhelm och i april 1855 dottern Mathilda Charlotta. Dessa barn var alltså halvsyskon till Johan August och Gustaf Adolf. Äktenskapet blev dock inte långvarigt, det avbröts genom Israels alltför tidiga död i april 1856. Israel blev bara 39 år, som dödsorsak har angetts ”magsjukdom”, vilket väl kan ha varit vad som helst från blindtarmsinflammation till cancer. Förutom den unga änkan, bara 26 år, och de små barnen (Johan Vilhelm var 2 år 8 månader och Mathilda Charlotta 1 år) lämnade han efter sig den nu 80 år gamla modern Stina Persdotter samt systern Greta Lisa och de två sönerna med Stina Månsdotter. Efter Israels död beviljades Stina Persdotter en plats i fattighuset men före flyttningen dit avled hon i december 1856 av ”bröstfeber”, samma åkomma som hade skördat makens liv fem och ett halvt år tidigare. Efter de här tre dödsfallen var det bara Greta Lisa och änkan Hedda Persdotter med barnen som bodde på Wigersberg. (Carl Fredrik Blomqvist hade gett sig iväg till Hagby).

Men ödet hade ett än värre dråpslag i beredskap åt Hedda Persdotter. Båda hennes små barn rycktes bort med endast några få dagars mellanrum i oktober 1857, 1,5 år efter maken Israels död. De dog båda av rödsot, eller dysenteri som man numera benämner denna tarmsjukdom med feber. Den karakteriseras av täta, smärtsamma avföringar, innehållande blod och slem.
(Hedda Persdotter gifte senare om sig och blev mor till inte mindre än nio barn. Hon levde ända till 1929 och blev 98 år gammal. Men det är en annan historia).

År 1857 dog sammanlagt 92 personer i Ekeby församling. Av dessa avled 38 st i den rödsotsepidemi, som härjade i slutet av året. Av de 38 rödsotsfallen var det hela 25 st som inträffade i oktober och 10 st i november. I hela landet dog 26.000 människor åren 1851 - 1860 i denna sjukdom.

Efter de fem dödsfallen åren 1851 - 1857 (Sven Wiger, hans hustru Stina Persdotter, deras son Israel Wiger samt barnbarnen Johan Vilhelm och Mathilda Charlotta) fanns bara Greta Lisa kvar på Wigersberg av den egentliga släkten Wiger, samt hennes svägerska Hedda Persdotter. De lämnade båda Wigersberg år 1858, som därefter antingen revs eller fick förfalla. I kyrkböckerna är nämligen noterat ”raseradt” och i böckerna från och med 1862 finns inte Wigersberg alls antecknat.
 

Per-Arne Wisén


 


Kartor från Lantmateriet.se