Tidig östgötaskola

I Ekeby socken i Östergötland hade man en sockenskola med obligatorisk skolplikt flera år innan Folkskolestadgan i vårt land tillkom 1842. En yngre vice pastor, Pehr Hanner, föreslog år 1836 att en allmän undervisningsanstalt skulle inrättas i Ekeby socken och det var en ide som sockenstämman gillade och en ordentlig skolinrätting blev verklighet redan 1837.

Skolan skulle delas i tvenne avdelningar med en skolmästare för vardera.

Avdelningens lokaler skulle vara dels i sockenstugan med fast skola - samt Boxholms bruk och ett par andra ställen inom förvaltningsområdet där undervisningen skulle fungera som ambulerande verksamhet.

Till lärare antogs organisten Carl Johan Svarthling och 16-årige Sven Gustaf Steineck, en lärare med kapacitet trots sin ringa ålder. Redan år 1841 blev Svarthling sjuklig och avled året efter i 45-årsåldern. Den tidigare" "fixa" avdelningen i sockenstugan blev nu en tid ambulatorisk även den och skolmästaren Steineck fick ensam bestrida lärartjänsten och sannerligen leva på rörlig fot!

Skolan var bra efter dåtida förhållanden och fyllde väl sin funktion. Barnen hade ett digert program på sitt undervisningsschema med innanläsning, religionskunskap och biblisk historia, skrivning, de fyra räknesätten i hela tal samt kyrkosång, De barn, som ansågs vara särskilt duktiga, erbjöds - utöver det ordinarie programmet - även undervisning i fysisk och politisk geografi, fäderneslandets historia, naturlära, geometri och "räknekonsten till och med sammansatt regula de tri uti hela och brutna tal."

Kostnader

En inskrivningsavgift fick föräldrarna betala for sina barn och beloppet varierade efter rang och värdighet. För hemmansägares barn betalades 24 skilling banco, för hemmansbrukares barn 16, hantverkares, grenadjärers och stortorpares 12 och för övriga torpares barn fick föräldrarna punga ut med 8 skilling banco. Fattiga backstugubarn och inhysesfolks barn hade avgiftsfri undervisning men en skilling och fyra runstycken måste dock alla barn erlägga som bidrag till ved i klassrummet. Inskrivningsavgiften slopades redan efter ett par år, men bidragen till ved fick vara kvar en längre tid.

Barnen fick själva bekosta skolböcker, skrivmaterial, grifflar och räknetavlor. Särskild personal att städa skolsalen fanns inte den här tiden, det var elever av lite äldre årgångar som fick turas om att klara av den sysslan och även anskaffa dricksvatten. Det var skalledigt en vecka i påskhelgen, kring midsommar och under potatisupptagningen.

År 1847 genomgick skolmästare Steineck folkskoleseminariet i Linköping och då var han redan en erfaren elev med 10 lärarår bakom sig! Han var mycket omtyckt av sockenborna och som bevis på hans kompetens tillerkändes han en löneökning år 1848 då hans lön bestämdes till 8 tunnor råg, plus 133 riksdaler och 16 skilling banco "i ett for allt för lön, kofoder, hushyra och ved." I samma veva beslöts att lördagarna skulle vara skalfria,

Tvättade och kammade

Ett skolreglemente från 1847 föreskrev bland annat att läraren skulle tillse att barnen var tvättade och kammade och att  de under rasterna inte ägnade sig åt någon "oskicklig eller skadlig sysselsättning." Här biträddes läraren av monitörer, det vill säga duktiga och pålitliga barn, som var skickade som medhjälpare under lärotimmar och raster. Alla barn uppmanades att infinna sig i skolan minst en kvart före morgonbönen för att undervisningen med säkerhet skulle kunna bölja i utsatt tid.

Klockan 8 varje morgon var läraren på plats och då var det ringning som uppmanade barnen till uppställning, det ringde för inmarschen till skolbänkarna, det ringde när undervisningen skulle bölja för dagen, då hemläxorna skulle läsas upp och det ringde för innanläsning i psalmboken. Ringklockan tycks ha haft en märklig roll i äldre tider!

Skolarbetet gick sin gilla gång. Skolmästare Steineck flackade omkring i det vidsträckta Ekeby och måste ha tillbringat en slitsam tid i sin ambulerande verksamhet. Givetvis fanns det även under förra decenniet regler för hur eleverna skulle uppföra sig. Det gällde för lärjungen att vara aktningsfull och lydig mot lärare och lärarinnor, att vara god kamrat, hjälpsam, vänlig och hövlig, att vara punktlig och komma till skolan ren och snygg, att vara aktsam om skolans, kamraternas och sina egna tillhörigheter, att vara vaken och flitig under lärotimmarna, att vara anständig och uppföra sig oklanderligt även utanför skolan, att vistas ute i det fria på rasterna såvida inte vädret lade hinder i vägen, vara skyldig att ersätta skador han eller hon vållat skolans tillhörigheter, att respektera att svordomar och annan råhet i tal och uppförande är förbjudna, samt att respektera tobaksförbudet. Det var alltså åtskilligt som inte fick falla i glömska.

Bestraffningar

Bestraffningen fick inte utföras hur godtyckligt som helst. Man skulle ta hänsyn till det felande barnets sinnesart, ålder och kön. Oöverlagd eller olämplig bestraffning fick inte förekomma och innan någon aga tillgreps skulle läraren noga överväga om inte rättelse kunde vinnas genom, andra åtgärder. Ingen aga fick skada barnet.

Men det kunde bli hårda tag för ordningen och dygdens efterlevnad. I skolstyrelseledamöters närvaro blev tre skolpojkar bestraffade för uteblivande från skolan och två av pojkarna straffades dessutom för snatteri och annan oart.

Men även föräldrarna kunde ställa till besvär för skolledningen. Åtskilliga föräldrar och målsmän fick stå tills svars för att de trotsat skolans regler och det gick minsann inte ostraffat förbi. Då fick de ansvarslösa föräldrarna utföra ett "karldagsverke" vid skolhuset efter skolmästarens anvisning. Skulle föräldrarna fortsätta att tredskas, ja, då kunde det hända att barnen togs från dem och överlämnades i andras vård, samt att all kostnad härvidlag skulle utmätas hos föräldrarna. I något enstaka fall hade man nödgats tillämpa detta hårda förfaringssätt.

Överläraren hade i äldre tider både stor makt och stort ansvar och var anlitad till en mångfald uppgifter. Han skulle bland annat se till att stadgarna åtlyddes, kontrollera att lärarkåren skötte sig klanderfritt och han skulle se till att flit, ordning, tukt och goda seder var rådande hos skolbarnen. Dessutom skulle han göra besök i skolorna och åhöra undervisningen och iaktta barnens uppförande och efter lektionen skulle han ha överläggning med klassläraren.

Att samla förteckningar över de barn som behövde understöd för sin skolgång samt att sköta kontakten mellan skolan och hemmet hörde också till överlärarens arbetsuppgifter. Överläraren var också ansvarig för att vaktmästaren skötte sina sysslor till belåtenhet och att skolhuset och skolgården var i god ordning.

Ny skola

I början av 1850-talet tyckte sockenstämman att skolmästare Steineck kunde få slippa att fara runt i socknen och hålla lektioner på så många skilda ställen. Man började planera för en ny skola i Boxholm med riktiga undervisningslokaler och en fast bostad till läraren. Brukspatron Burén visade välvilja och upplät tomtmark till skolbygget. Den nya skolan – Flemmingeskolan – blev verklighet redan 1851 men det dröjde några år innan den togs i bruk. Äntligen, efter 18 ambulerande undervisningsår, hade Steineck vid 34 års ålder fått en fast tjänstebostad!

Ekeby skolråd beslöt 1864 om ett slags skolmåltid, en åtgärd som var mera nödtvungen, men beslutet vittnar dock om en viss framsynthet. För att även de fattigaste barnen skulle kunna gå i skola fick sådana barn varje dag vid middagstid en kaka mjukt bröd, en bit sill och svagdricka eller mjölk, en förplägnad som bekostades av fattigvården.

När skolmästare Steineck år 1877 ansökte om avsked från sin långa lärartjänst visade en förteckning att han under 41 år undervisat 6 757 barn! Under sista tjänsteåret undervisade han 186 elever i Flemmingeskolan. Den här beundransvärda människan blev vid en prostvisitation föremål för översvallande hyllning för sin nit och skicklighet i förening med oavlåtlig värme för sitt kall, för sin sällsporda förmåga att enkelt och för barnen så lättfattligt kunnat dela med sig ur sitt rikliga förråd av vetande. Skolmästare Sven Gustaf Steineck slutade sina dagar 1883 och därmed hade en märkesman i Ekeby skolhistoria gått ur tiden.

Större skolhus

År 1887 byggdes ett nytt, större skolhus i Boxholm. På grund av folkökning och ett ständigt ökat barnantal hade Flemmingeskolan blivit otillräcklig att ensam kunna ta emot alla skolbarn. Den nyuppförda skolan fick namnet Bruksskolan och var närmast avsedd för de barn vars föräldrar var anställda hos Boxholms AB eller brukade bolagets jordar. Min mor hörde till de många barn som började i Bruksskolan 1902. Läraren hette Anders Knutsson.

En av pojkarna i klassen hette Sven Jonsson. Han blev så småningom välkänd som "Farbror Sven" Jerring, radions populäraste personlighet. Svens far var veterinär och familjen bodde i villan Ekenäs. Sven var både snäll och duktig i skolan och fick bra betyg i de flesta ämnen och det var bara hans sångröst som blev underkänd, har min mor berättat.

Bruksskolan och Villan Ekenäs har sedan många år försvunnit ur samhällsbilden. Nya skolhus har tagits i anspråk med många lärare och lärarinnor. En ny tid med moderna arbetsuppgifter. Ingen i lärarkåren behöver fara omkring i olika rotar och hålla skola i tillfälliga lokaler.

Ingemar Carlsson

Fotnot: Ingemar skriver ovan att bruksskolan uppfördes år 1887. Detta stämmer troligen inte, Karl-Erik Wennerqvist anger året 1876 för den skolans uppförande och det verkar mera troligt. Skolan finns nämligen markerad på häradskartan som var färdig någon gång under 1870-talet, och det borde den alltså inte ha varit om skolan stod klar 1887.