Vid en mindre skogsväg mellan Hultarstugan och Skräppe i Rinna, nära sjön Hultaren, finns en grav markerad med ett träkors. Graven är även markerad på den ekonomiska kartan som " klockarens grav". Här begravdes 1833 en klockare i Väderstad, som tagit livet av sig genom att dränka sig. Detta hände den 19 september detta år. Häradsrätten i Göstrings Härad hade sedan att ta ställning till hur man skulle förfara med kroppen, och detta togs upp som ett av flera ärenden vid urtima ting i Hogstad den 17 oktober 1833. Ofta kunde häradsrätten vid sådana fall finna förmildrande omständigheter som medgav, att den som begått självmord begravdes i vigd jord på kyrkogården " i tysthet" som termen löd. Så dock icke i detta fall som framgår av följande.

Klockaren, vars namn var Anders Forselius, var född 1794 i Stenstugan på Viprödsle ägor i Ulrika. Hans föräldrar var Nils Andersson född 1754 i Ulrika och Anna Larsdotter född 1765, också i Ulrika. År 1819 kom han till Väderstad från Åsbo och blev klockare efter den 1818 avlidne Erik Landerberg. Han gifte sig 1822 med Maja Stina Månsdotter (1799-1868). Hon var född i Kärrbetorp i Rinna och syster till Anders Magnus Månsson i Kärrbetorp. De fick 2 överlevande barn, dottern Anna Sofia född 1823 och sonen Fredrik 1827. Efter mannens död gifte hon om sig med torparen Nils Larsson i Ekstugan på prästgårdens ägor (1796-1884). Med honom hade hon två döttrar. Dottern Anna Sofia gifte sig 1848 med skomakaren Anders Bengtsson Glad och var bosatt i Mossatorpet på Rinna skrivaregårds ägor. De emigrerade till Amerika 1879. Sonen Fredrik hade emigrerat dit redan 1852, förmodligen som en av församlingens första.

Vid sommartinget 1833 var Forselius av kronolänsman Fjetterström instämd för, att han femte dagen av nästlinda ting skulle varit av starka drycker överlastad. Man kunde av vittnesmål inte få fram någon klar bekräftelse på detta, och då man bland annat ville höra kyrkoherden Ohrling i Väderstad sköt man upp målet till ordinarie höstting. Enligt ett intyg från kyrkoherde Ohrling daterat den 30 april 1833 hade Forselius på femte rättegången förra tinget åkt med Ohrling hem på kvällen och då ej verkat "överlastad" men hela vägen klagat på en Sven Jonsson i Valby att denne skulle ha knuffat Forselius från tingshusets förstutrappa, så att han föll omkull och blev smutsig.

Då häradsrätten den 17 oktober skulle ta ställning till begravningen av Forelius, hade man inkallat flera vittnen som kände honom eller kände till vad han hade sagt och gjort under sin sista tid. Dessa gav en ganska samstämmig bild av vad som hänt, vilket säkerligen bidrog till att häradsrätten snabbt kunde fatta ett beslut.

Torsdagen den 19 september på förmiddagen hade Forelius besökt torparen Olof Carlsson och hans hustru Stina Andersdotter, som var bosatta i Nötariket på Vistads ägor. De pratade om en del likgiltiga saker, men Forelius hade även fört ett underligt tal som gick ut på, att han ville veta djupet på åtskilliga vattengölar i grannskapet. Sedan gick han därifrån och sa, att han skulle gå till klockaren i Rinna, Simon Apelman. Emellertid kom han aldrig dit och ej heller hem igen, och då torparen Olof Carlsson ett par dagar senare fick veta detta, gick han ut och letade, ty han misstänkte, att Forselius skulle kunna påträffas död. Detta gav inget resultat, men då, hans hustru Stina på tisdagen veckan därpå gick ut i en hage för att plocka enbär, fick hon se Forelius liggande död framstupa i en göl eller träskliknade område som hörde till Rinna herrgård. De underrättade då prosten Ohrling om detta.

Vittnena var ense om att Forselius var en "stark supare" och att han ofta uppträtt på ett hårt och otidigt sätt mot sin hustru, som han beskyllt för slösaktig med deras gemensamma egendom och otrohet. Han hade bland annat kallat henne för tjuvkona och "prestehora". Detta hade också skett i andra personers närvaro. Ingen visste någon faktisk orsak till dessa beskyllningar utan menade, att hon varit sin man behjälplig "i vad på henne ankom". Enligt intyg från Ohriing hade han skött sin tjänst som han borde och icke såvitt känt under tjänstgöring varit berusad. Däremot hade han varit begiven på brännvin. Ohrling nämner också en annan sak, som även flera betygade att han haft en slags kramper eller "starka convulsioner" som medförde, att han ibland var omtöcknad eller påverkad av dessa i en till två dagar, och att man då ett par gånger måst hålla honom under uppsikt. Detta kallas av andra, att han ibland var besvärad av fallandesot. Inget tydde emellertid på, att han haft något sådant anfall innan eller vid tillfället för sin död. Kyrkoherden betecknar avslutningsvis sin käre klockare som till sin karaktär "egoistisk och inbilsk". Forselius hade också enligt flera vittnen fört ett tal som gick ut på att han inte skulle leva så länge. Enligt kronofjärdingsman Svanberg hade han i samband med sina beskyllningar mot hustrun för misshushållning sagt "det räcker väl min tid, den skall ej bliva långvarig ".

Enligt inhysesmannen Anders Lindblom, som ganska nyligen arbetat hos Forselius med att gödsla på hans åker, hade då Forselius sagt att han inte skulle leva, när skörden kom upp. Då Lindblom invänt att "varken Forselius eller någon annan visste hur länge det var en tillåtet att leva", så hade denne svarat att "ej tror jag, att jag gör av med mej". Möjligt är att de som hörde sådana yttranden tog dem för ett tomt hot eller reagerade med olust, även om de sedan fick sina föraningar. Betonas bör också att då Forselius försvann den 19 september var han fullt nykter och vid god hälsa. Inget speciellt hade alltså fått hans hustru att befara, att han tänkt ta livet av sig inom kort. Kronofjädringsman Svanberg uppgav, att han träffat Forselius två dagar före hans död i Skänninge och då förebrått, att han oriktigt lånat sitt namn till en angivelse mot kronolänsman Fjetterström. Forselius hade då visat ånger över detta men yttrat att "du vet väl vem som givit anledning därtill ".

Av läkarintyg som utfärdades av provincialläkaren F A Djurberg efter obduktionen framgick, att han dött till följd av drunkning. Inget tydde på något annat än att han med uppsåt sig själv avdagatagit".

Med anledning av detta och med bakgrund av hans klandervärda levnadssätt samt att inget tydde på, att han varit sjuk eller förvirrad av något anfall av fallandesot, fattade tinget det beslutet, att Forselius döda kropp skulle av skarprättaren till skogs föras och i jord grävas. "Till skogs " betydde häradsallmäningen belägen i Rinna och Ekeby. Emellertid fick det hela ett bisarrt efterspel.

Enligt vad fornminnesvårdare C J Stark, vilken skrev en utförlig beskrivning över Väderstad socken på 1930- och 40-talen har berättat, skulle han begravas vid Brännbålskärr i Rinna. Men de som skulle verkställa denna begravning och bära kistan tyckte, det började bli tungt och besvärligt och tog och begravde honom vid ett kärr på Skräppe ägor.

Detta upptäcktes dock och det blev till att flytta kistan ett stycke in på allmäningen som gränsar till Skräppes ägor. Han begravdes nu i stället på allmäningen "utanför Skräppes grind".

 

Avskrift från Mjölby kommuns hembygdsråds årsbok 1990.

 

Nedan följer bilder på Anders Forselius (klockarens) grav. Rinna byalag har som synes markerat platsen med en tydlig minnesskylt också, väldigt positivt. Efter bilderna följer tre kartklipp som visar var Klockaren ligger begravd. Som synes är texten "Klockarens Grav inskrivet på den nedre kartan. Detta står alltså inskrivet på originalkartan.