Det började 1838. Då utflyttade i mars statdrängen Jan Larsson från Ekeby till Rök, där han blev ”laga stadd” på Hejla Gård. Han stannade emellertid inte länge där, utan ”bortvek olovligen ur sin tjänst” och lämnade hustru och barn åt sitt öde. På sockenstämman i Rök den 2 september beslutades då, att hustrun och barnen skulle återflytta till Ekeby, eftersom de där senast var mantalsskrivna.

Sagt och gjort. Röks församling lät skjutsa dem tillbaka till utgångspunkten, som var Boarps Gård. Ekeby sockenstämma sammanträdde den 30 september för att som enda ärende behandla denna sak. Man fann att Rök handlat både olagligt och orimligt. Jan Larsson var dock lagstadd dräng och hade i laglig ordning blivit kallad och antagen av husbonde i Röks socken. Nu hade visserligen denne husbonde, häradshövding Hedelius, uraktlåtit att inlämna flyttningsattesten för ”hjonelaget” i fråga, och då Jan Larsson tidigare i Ekeby varit utan stadig sysselsättning, kunde han nu anses vara lösdrivare. Men detta berodde på husbondens pliktförsummelse och kunde ej rättfärdiga hitsändandet av hustrun och barnen. Därför beslutade Ekeby sockenstämma, att dessa ofördröjligen skulle återsändas till Rök. Protokollet justerades omedelbart och tillställdes pastorsämbetet i Rök.

Var nu saken bragt ur världen? Nej, långt därifrån. Röks församling nöjde sig ingalunda med beslutet och ville ej mottaga de arma resenärerna. Sockenstämman i Rök anförde besvär över Ekebystämmans beslut hos länsstyrelsen i Linköping. Häröver yttrade sig Ekeby sockenstämma den 28 november. Inte heller nu kunde Ekeby finna annat än att Röks åtgärder saknat lagligt stöd. ”Hade Jan Larsson med sin hustru och barn kommit såsom strykare och utan husbondes kallelse eller tillåtelse nedsatt sig inom Rök, skulle den församlingen ägt den största rätt att vidtaga de mått och steg som skett. Men Jan Larsson, som hösten 1837 blev härstädes utan laga försvar, antog på våren detta år av häradshövding Heldelius i Rök städja och lämnade orlovssedel, av fältkamrer Bergman på Boarp utgiven, och inträdde i tjänst såsom dagkarl på herr Hedelius egendom Hejla. Församlingens ledamöter förmena alltså, att Jan Larsson med hustru och barn, tillfölje av Kungl. Legostadgan den 23 november 1833, paragraf 35, då ägde laga försvar.

Ekeby sockenstämma hade mycket mer att säga och skrädde ej orden, särskilt när det gällde husbonden häradshövdingens beteende. Det var nämligen så, att Jan Larssons orlovssedel och prästattest ”icke å frejdens vägnar voro alldeles rena, ehuru aldrig något lagvunnet brott varit i fråga”. Detta var måhända anledningen till att Hedelius dröjde med att låta skriva Jan Larsson hos sig. Men Ekeby hävdade bestämt, att Jan Larsson var lagstadd dräng i Rök, eftersom Hedelius ju hade mottagit orlovssedeln och givit städja. Det måste betraktas som ansvarslöst att handla så som han gjort; först i laga ordning städja och kalla tjänare och sedan efter efter godtycke vräka dem samt kasta den därigenom ådragna bördan av egna skuldror på samhällets. ”Kanske hade därför Röks församling rättsenligare bort göra sina påståenden gällande mot denne sin ledamot än mot Ekeby, till vilken ofta berörde personer icke mera i något avseende höra. Och vågar Ekeby församling tillförde sig Kung. Befallningshavandes gunsträttvisliga befrielse, ej mindre från Jan Larssons hustru och barn än den av besvärandena orimligen yrkade rättegångskostnad mm.

Så gick alltså ärendet till länsstyrelsen. När utslaget kom innebar detta en seger för Ekeby. Länsstyrelsen kunde sålunda inte gilla Röks besvär i målet, utan gav Ekeby rätt.

Men nu var väl saken bragt ur världen? Nej, Röks församling fogade sig inte i det givna utslaget utan överklagade detta hos närmast högre rätt; kammarkollegiet. När Ekeby sockenstämma nu skall yttra sig över dessa nya besvär, har vi kommit fram till 4 augusti 1839. Hedelius inlaga till kammarkollegiet (Hedelius förde talan å Röks församlings vägnar) är tyvärr ej tillgänglig för undertecknad. Men Ekeby församling som ju redan vunnit i första instansen, är rätt styv i korken och svarar ampert. Bland annat heter det att ”tvisten bör således välva sig allenast kring den frågan, varest inom Röks församling detta hushåll skall bliva boende och ej huruvida de skola vistas i Ekeby, därifrån de, på orlovssedel i Rök emottagne, utattesterades och bortflyttade.

Eftersom Hedelius besvärsskrift till stor del var riktad mot hjonelagets förre husbonde i Ekeby, fältkamrer S.J. Bergman i Boarp, befullmäktigades denne att gå på egna församlingens vägnar särskilt avgiva förklaring och inom föreskriven tid till höga vederbörande översända handlingarna. Man kan förmoda, att den förklaringen blev ord och inga visor, ty fältkamrern kunde konsten.

Så gick alltså ärendet till kammarkollegiet. Och nu inträffade det för Ekeby församling oväntade: Kammarkollegiet upphävde länsstyrelsens beslut. Jan Larsson med hustru och barn tilldömdes Ekeby. Alltså segrade Röks församling den gången. Det var väl ej så lätt att tvista med en häradshövding ändå.

Vid Ekeby sockenstämma den 26 januari 1840 upptogs frågan om målet skulle föras vidare genom besvär hos kmt:t. Men det heter där, att varken församlingen eller fältkamrern var sinnade att processa vidare. Nästan två år hade tvisten pågått, och det fick vara nog. Både Jan Larsson och hustrun var vid stämman närvarande och fick stränga order att snarast möjligt skaffa sig jämn sysselsättning och bostad ”för att ej såsom försvarslöse bliva behandlade”

Jan Larsson hade alltså kommit tillbaka till sin familj, men i äktenskapet rådde söndring, och han flyttade snart åter från hustru och barn. Till levnadens slut bodde parterna på skilda ställen i Ekeby. Jan Larsson som hann med att senare bli både ”lårbruten” och insatt i fängelse för stöld, slutade som fattighjon 1865.

Nils Johansson