Såsom läsaren redan långt före detta säkerligen har sig bekant, hade brukspatron m. m. hr D.P. af Burén, jemte hans fru, född Ehrencrona, inbjudit h. m. konungen [Oscar II], att på resan till Nässjö för östra stambanans inwigning intaga middag på Boxholms säteri den 17 dennes samt logera der öfwer natten till inwigningsdagen. Såsom wi i senaste nummer äfwen omnämnde, anlände h. m. till Boxholms banstation sagde dag kl. omkring 6 på aftonen.
Inom orten hade ryktet ej mindre om konungens besök än om de wid Boxholms bruk och säteri widtagna och storartade anordningarna för högst-densammes emottagande spritt sig, och från alla håll samlade sig äfwen en talrik befolkning.
Aftonmörkret hade redan utbredt sig öfwer trakten, då omsider, under liflig förbidan från mången, en raket tillkännagaf det kungliga extra bantågets ankomst.
Stationsbyggnaden var redan rikt upplyst. Fönstren åt alla sidor af den betydliga, twå wåningar höga, byggnaden strålade af ljus. Midtelfönstret å frontsidan fyldes af en transparent, innehållande ett krönt O, och den swenska jernwägsfanan, med sitt lokomotiv i midten af de svenska färgerna, utbredde för winden sin tretungade duk. Emellan ett dubbelled af mareschaller skred tåget in på bangården, helsat af folkets lifliga hurrarop. Enär brukspatron D.P. af Burén af åren hindrades att personligen emottaga konungen, emottogs h. maj:t på perrongen af wärdens trenne söner, brukspatron C. P. Burén, löjtnanten wid kongl. lifregementets husarer c. Burén och tjenstgörande kammarjunkaren Axel Burén, hwilka helsade honom wälkommen. Till dem hade föröfrigt anslutit sig närmare angörige, såsom löjtnanten wid kongl. Smålands husarregemente Axel Pontus Sjögrèen, kanslisten i civildepartementet och notarien i k. wet.-akad. Otto August Sjögrèen och löjtnanterne wid kongl. första lifgrenadierregementet, A. J. Keij och grefwe P. O. L. Klingsporr m. fl.
I konungens svit bemärkte man general Lagerberg, hofmarskalken Holterman, kabinettkammarherren Flach, professorn och med. doktorn Malmsten, majoren Erling Ribbing, och förste sekreteraren i utrikes departementet grefwe C. J. G. Snoilsky.
Konungen åtföljdes för öfrigt av statsråden C. O. Weidenhjelm, P. A. Bergström och Gunnar Wennerberg, äfwensom af general Abelin, landshöfdingarne i Östergötlands och Stockholms län, grefwe R. de la Gardie och W. Stråle, chefen för statens jernwägstrafik generaldirektören C. O. Troilius, chefen för statens jernwägsbyggnader öfwerste G. Beijer, jemte byråchefer, första och andra lifgrenadierregementenas båda chefer öfwerstarne A. G. Örn och grefwe G. H. Spens, distriktsingengören kapten O. F. Zander med många flera, alla inbjudna till den festliga middagen.
Sedan konungen wäxlat några ord med omgifningen på perrongen, begaf han sig, åtföljd af de övriga, inbjudna genom wäntsalen till stationens motsatta sida, der omkring ett tjugotal ekipager wäntade, hvarefter, sedan man tagit plats, det långa wagnståget satte i gång.
Stationsbyggnaden är belägen på ej höjd, i sjelfwa werket en i följd af jernbanans framdragande der numera afjemnad sandås, hwilken dock ännu reser sin skogsbekrönta kam ö öster, hwaremot den på något afstånd från byggnaden sluttar utför åt wester, till den wackra, på alla sidor af skog och löfträdshöjder omgifna samt af Swartån genomslingrade Boxholmsdalen.
Stationsbyggnadens och Boxholmsdalens läge till hwarandra är emellertid af den beskaffenhet, att men från den förra icke har någon fullständig öfwerblick öfwer den senare. Från stationen kunde man därför gerna göra sig någon egentlig föreställning om beskaffenheten af de storartade tillredelser, hwarom ryktet gått. Landswägen ifrån stationen til säteriet kröker sig nära nog alldeles i formen af ett gigantiskt S, ett S på ej mindre än i det allra närmaste en half mils längd, wid hwars öfre punkt stationen är belägen och wid hwars nedersta slutpunkt säteriet ligger. Proportionerna i detta S äro följaktligen betydliga.
Hela denna, genom en rikt omwexlande mark löpande wäg ifrån stationshuset till säteriet war upplyst af en dubbel rad af mareschaller, en werklig owanlig mareschallparad på en half mil, ett helt regemente, om man så will, af mareschaller, uppgående, efte hwad man sade oss, till omkring, för att så uttrycka oss, 1000 nummer. I sanning, det war werkligen en liten strålande wintergata.
Den kungliga kortegen hade emellertid icke hunnit långt, knappt nog förbi första bugten af wårt S - hwilket wi anhålla att läsaren må hafwa i sitt minne - förr än man bemärkte en wiss något underbar förändring - i första rummet - på den nattliga himmelen. Wåra läsare ha sig säkert bekant, huruledes, då en stor eldswåda nattetid bryter ut -- himmelen snart sagdt första rummet signalerar den genom att i högröd glans liksom återspegla densamma. Så eldades himmelen äfwen nu, och eldglansen spred sig nära nog öfwer hela fästet. Något hwar kunde gerna föreställa sig att hela Boxholms bruk, som nu låg straxt nedanför, härjades af en utbruten wåldsam eldswåda; men ryktet om de storartade anordningarne föranledde wäl något hwar att i stället föreställa sig en storartad öfwerraskning. Så war äfwen förhållandet. Sedan man passerat en hel del arbetarebostäder, det nya hotellet, bruksförwaltarens bo-stad, med flere byggnader, hwilka alla woro wackert dekorerade och rikt upplysta, framkom man, ungefärligen på midten af wägens eller S:ets mellersta krökning, till den första öfwer Swartån ledande bron. Och en mera storartad syn än som här wisade sig, kan man gerna ej få se. Från bron hade man till wenster om sig Swartåns hela betydliga s. k. Boxholmsfall, af omkring 89 fots höjd på omkring 1000 famnars längd, å båda sidor omgifwet af alla de brukslokaler, stångjernshammare och härdar, plåt- knip- och spiksmedjor, samt sågar och qwarnar, hwaraf det består — alltsammans — det ena med det andra, wattenfallet och himmelen deröfwer, samt werkstäder och byggnader liksom stående i ljusan låga. Det war, i sanning, en syn af sällsynt storhet, intrycket war mägtigt, taflan bländande.
Wi måste också stanna ännu ett ögonblick wid den.

Från Boxholms aktiebolag 1872-1947, minnesskrift av Elis Wettergen, sid. 304.

Swartån hade, till följd af årstidens wattenbrist, äfwen sinat på den allra sista tiden.
Hr brukspatron Hanström, aktieegare i bruket och föröfrigt dess nu-warande disponent, hade emellertid under senaste dagarne låtit dämma upp wattnet, hwarigenom Swartån nu war wid sina wanliga friska och fulla krafter. Och i samma ögonblick, som konungens ankomst signa-. lerades, uppdrogos fördämningarne och fallet — på samma gång som ett stort flertal högröda bengaliska eldar, anbragta på alla sidor derom, tändes — lemnades fritt lopp. Brusande störtade flodwattnet klippa från klippa utför, under det att dess perlande skum höjde sig luftigt och lätt såsom hwirflande rök mot skyn, det ena såwäl som det andra genomspegladt af den bengaliska glöden. Reflexen mellan elden och wattnet war af en effekt, som knappast låter beskrifwa sig. Allt war rörelse och lif i taflan; med en grundton af eld skiftade den i wexlande färger, allt efter som wattenpartierna koncentrerade eller upplöste sig. Man skulle nästan kunna säga att det brusande, långsträckta och breda wattenfallet stod i lågor, ej mindre än den dunkla natthimmelen deröfwer. Och de många byggnaderna och werkstäderna på sidorna om fallet stodo, i sanning, i eld — lyckligtwis dock utan att — brinna.
Men om detta parti af de lysande och lyckade anordningarna, till följd af det sätt, hwarpå fallet blifwit anwändt, alltid på det mest fängslande sätt anslog, återstodo dock ännu flera öfwerraskningar.
Knappast har man lemnat det brinnande wattenfallet, förrän wägen kröker sig in i S :ets nedersta bugt. Till wenster derom höja sig löfträds-klädda kullar, den ena bakom den andra, och till höger utbreder sig Swartån, slingrande fram genom den wackra Boxholmsdalen.
De storartade ljusdekorationer, som här wisade sig, woro, ehuru af en helt annan art än det föregående, ej mindre praktfulla. Till wenster såg man ett tempel af lampor och det af ganska stora dimensioner, och ytterligare ett annat sådant, af ännu mångdubbelt större, längre upp på höjden. Det förra hwälfde sig — såsom en slags portik af färgskiftande lågor — öfwer allen upp till sjelfwa bruksegendomens, Carlsbergs, herre-säte, hwilket kröner höjden, och hwars hela fagade nu war dekorerad med kulörta lampo , i form af en grekisk tempelbyggnad. Arrangemen-tema här woro werkstälda af brukspatron Hanström. Längst bort till höger utbredde sig återigen ett ännu större ljusparti af hwalfbågar och pelare af omkring zoo fots längd. Det war det på den allra sista tiden ny-byggda herresätet Flemminge, som der genomstrålade nattmörkret. Afståndet gjorde det wisserligen omöjligt att i detalj urskilja de lysande dekorationerna, men i sin helhet war effekten, genom sitt omfång och sin ljusrikedom, imposant. Man kan wäl säga att egaren, brukspatron C. P. Buren, på ett lysande sätt ej blott illustrerade festen, utan äfwen inwigde egendomen.
Härifrån såg man äfwen Swartåns stränder kantade med en kedja af eldar, mångdublad återspeglad i den böljande wattenytan.
Den af mareschaller upplysta wägen fortgick nu till wenster om Swartån fram till Boxholms säteri. På wägen stannade ögat med werk-ligt behag wid en byggnad, som man passerade förbi. Utom den wackra fönsterbelysningen och de dekorativa partier af pelare och guirlander i grönt samt färgskiftande wimplar som, allt wittnande om en ädel fin smak, smyckade fagaden, höjde sig från foten af dess midtelparti omkring 2/3 af en glob, föreställande jorden, öfwer hwilken solen jemwäl till omkring 2/3 höjde sig. I en praktfull bandå deröfwer lästes i skiftande färgglans det gamla latinska ordspråket »Post tenebras lux» — efter mör- ker kommer ljus. Wår kände och widtbereste naturforskare, med. doktor Goes har här uppslagit sina bopålar. Hans penater hade också förwandlat det trefliga rimitaget till ett litet dekorativt mästerstycke.
Men läsaren torde tröttna wid wår möjligtwis allt för fullständiga skildring, och för att göra en liten frontförändring i tankegången, wilja wi genast föra läsaren in i Boxholms salonger, der kristallkronor och arm- stakar sprida det klaraste midsommardagsljus omkring sig. Den åldrige, men ännu lika ståtlige, som hjertlige, wärden träder wänligt emot dig med ett warmt handslag. Redan före dig hafwa flere gäster instält sig, och lysande uniformer och enkla civila drägter wimla om hwarandra. Bland de förra återser du flertalet af dem, med hwilka du wid banstationen redan gjort bekantskap, och bland de senare upptäcker du från gam- malt redan wäl kända ansigten och ibland dem, för att nämna några, en bland provinsens aktade veteraner, bergmäst. C. E. Sjögråen, samt för- samlingens ärade prost och kyrkoherde o. s. w. Du införes i en annan salong och har det nöjet att blifwa förestäld för wärdinnan, som, äfwen hon, med utmärkt artighet wälkomnar dig. Omgifwen, som hon är, af anhöriga fruntimmer, intages du af den angenäma känsla, som endast närwaron af qwinliga, älskwärda och milda behag förmå ingifwa. Gästernas antal förökas härunder och omsider inträder h. m:t konungen. Okonstlad och tillgänglig, öppen och wänlig, som han är, sprider han ökad glädje och lif omkring sig. Så förswinner en stund af werkligt lif- wande interesse.
På en gång öppnas dubbeldörrarne till stora salen. Ett bord — med omkring ett femtontal kuverter inbäres i första salongen — och ett hästskobord wisar sig ute i salen. Första Lifgrenadierregementets musik- corps blåser upp ett musiknummer, och snart hafwa gästerna intagit sina bordsplatser.
Wid h. m:t konungens bord, der wärden och wärdinnan presiderade, bemärktes föröfrigt, bland andra, de trenne statsråden, herrar Weidenhjelm, Bergström och Wennerberg, general- löjtnanten m. m. Abe- in, landshöfdingarne De la Gardie och W. Stråle, professor Malmsten, bergmästaren Sjögren o.s. w.
Middagen war icke blott lysande, utan kryddades äfwen den af hjertlighet och glädje, som besjälade festen och stunden. Utan att matsedeln för tillfället lånat något hwarken från Paris eller Berlin, hwarken från Hamburg eller Lybeck, war den utmärkt, alldeles sådan som en rik och wälmående ort kan, då den frikostigt öppnar sina skafferier och källare, bereda. Taffelmusik tonade genom rummen och bewingade wäl i sin mån äfwen hjerta och sinne. Omsider äskade wärden ljud, först helsande konungen med en i wäl lagda ord framstäld skål, hwarefter en annan följde för h. m:t drottningen. I den första af dessa twå skålar framhöll talaren de stora fördelar, som östra stambanan kommer att tillskynda såwäl Östergötland och nordöstra Småland, som äfwen hela riket, på samma gång den jemwäl förskaffat honom enskildt den oskattbara tillfredsställelsen och glädjen att få emottaga och hysa konungen, under wägen till inwigningsplatsen, såsom en kär gäst. I den andra skålen beklagade talaren att h. m:t drottningen warit förhindrad att fullfölja sin afsigt att öfwerwara östra stambanans inwigning samt sålunda nu saknades wid konungens sida, hwarefter talaren hembar h. m:t sin undersåtliga wördnad och tillgifwenhet.
Fanfarer ljödo, och folksången uppstämdes härefter, hwari gästerna deltogo.
H. Maj:t konungen beswarade skålarne på det mest hjertliga sätt.
Efter middagens slut samlade sig gästerna i den stora salongen. På en gång drogos gardinerna åt sidan och — hwad wi gömt till sist — ekläreringen wid Boxholms säteri wisade sig nu i oförminskade prakt, sådan som den war, då den kungliga kortegen anlände.
Allen från säteriet till landswägen är omkring en half fjerdingswäg. Längst bort i allen, på andra sidan om sjelfwa landswägen, strålade en betydligt lång, twå wåningars byggnad, uppförd åt en del af egendomens arbetare, i stark belysning. Det war onekligen en glänsande fondillustration. Med sina dubbla mareschallrader ledde allen derifrån allt närmare och närmare. På midten af den, der Swartån skär fram under sin brygga, såg man en äreport i grönt, med sitt krönta O öfwerst, och inskriften: »Brödrafolkens wäl» derunder. Mareschallraden närmade sig widare derifrån alltmera, och delade sig, då den framkom till sjelfwa gårdsplanen, såsom detacherade trupper, till höger och wenster, nu intagande sina postställen kring de gröna rundlar, hwarmed gårdsplanen är prydd. På sidorna derom stodo de fyra flygelbyggnaderna i ljus. Men om allt detta äfwen war på det högsta tilldragande wackert, fanns det dock en enda punkt, som öfwerglänste alla de öfriga. På midten af gården har man näml. en rund, af granit huggen cistern, med en i dess centrum uppförd rörlig wattenkastare. Från denna cisterns yttre kanter woro höga bågar, sammanlöpande upptill öfwer cisternens midt, sålunda tillhopa bildande en werkligt jättestor och — till följd af de å bågarne till rikt antal fästade kulörta lamporna — i glödande eller flammande guld strålande krona. Men ej nog härmed. Wattenbassinen war näml. jemwäl omgifwen af bengaliska eldar i flera färger, röda, gula och blå, hwarigenom, då skenet häraf föll på de inuti kronan oupphörligt rörliga och om hwarandra lekande wattenstrålarne, dessa skimrade i en ständigt wexlande glans. Wärdens sinnrika uppfinning hade likwäl ännu en ytterligare öfwerraskning att skänka. I detsamma, som konungen trädde till fönstren, uppkastades ett antal raketer, som ur skyn, man kan wäl säga, kastande glänsande stjernor ned öfwer kronan.
Wi sluta här.
Efter dagen derpå intagen kaffefrukost, begåfwo sig alla gästerne till Boxholms banstation, för att ansluta till festtåget.
Konungen qwardröjde wid Boxholm en stund efter de öfriga gästerna.

Avskrivet från Boxholms aktiebolag 1872-1947, minnesskrift av Elis Wettergen, sid. 301.