Bästa läsare! Denna historiska utflykt fyller två funktioner. Den är dels tänkt att redogöra för ursprunget till festplatsen Granforsen i Ekeby; dels förmedla nygammal kunskap om hur man ska förhålla sig till bordets gåvor - den goda nen ack så farliga maten. Den röda tråden må vara till bristningsgränsen uttunnad i denna skildring, men så är det ofta i hembygdsforskarnas förbryllande värld... Det är min övertygelse att historien ändå förtjänar att berättas som den här föreligger.

_____________

Nybyggaren i Granforsen

År 1785 övertog en optimistisk smålänning halva Ryckelsby Gästgivaregård. Hans namn var Anders Andersson och han var barnfödd i Alvesta. Tidigare hade han varit hemmansbrukare i Lönsås men av någon anledning drogs han till den sköna boxholmsbygden. Han var gift och hade barn, men bara en dotter - Stina - fick förmånen att överleva barndomen och uppnå vuxen ålder. Hon var vid inflyttningen till Ekeby socken endast två år gammal. Frun i huset hette Maria Andersdotter och hon var född i Småland liksom maken Anders.

Så värst bra gick det inte för Anders Andersson och hans familj på det nya stället. Det gick raskt utför, och för att få någon styrsel på sin trassliga ekonomi bestämde sig husfadern för att ta värvning i armén. På grund av Gustav III:s utrikespolitiska ambitioner fick Anders år 1789 bege sig till Finlands östra gräns för att gå i strid mot den otäcke ryssen. Han överlevde dock umbärandena borta i öster, och kyrkboken berättar om hur han med försvagad hälsa eftertänksam kom tillbaka hem efter krigets slut. Hans yrkesbana i det militära var över; i stället fick han dra sig fram genom att syssla med lite av varje. Han snickrade, skodde hästar och som så många andra gamla knektar fick han ägna sig åt undervisning och lära traktens små barn att läsa.

Genom sin flit skaffade sig Anders ett gott rykte, och han var vid ett tillfälle till och med påtänkt som kyrkoväktare. På lediga stunder var han sysselsatt med att uppföra en ny bostad åt sig och de sina. 1794 var nybygget färdigt och han gav det namnet Granforsen.

Det lilla torpet med dess omedelbara omgivning måste ha gjort ett ordentligt intryck på herrarna av rang, för han fick till följd av sin nybyggargärning Kungliga Patriotiska Sällskapets hederspenning. Huset var en liten stugbyggning med storstuga, kammare och förstuga. Dessutom hade han på sin jordplätt uppfört en liten loge, två små lador och ett fähus. Det lilla mönstertorpet blomstrade.

_____________

Dottern blir giftasvuxen

Dottern Stina växte upp till en ung skönhet. Så småningom blir hon giftasvuxen, och hon finner - eller blir funnen av - en ung skomakare vid namn Gustaf Frinnberg från Grebo på Mulebo ägor. Hon gifter sig med honom i september 1810 och bosätter sig hos honom i Grebo. Den äktenskapliga lyckan manifesterar sig snart i tre barn födda inom ett fåtal år, helt i linje med dåtidens familjebildning.

Gamle Anders Andersson i Granforsen får tyvärr aldrig se något av sina barnbarn. I juni 1811 ändade den store och fruktade mandråparen lungsoten hans liv. Änkan, Maria, fick ensam bo kvar på torpet fram till dess hon själv avled i maj 1818. Kyrkoherde Ekmarck - en av de mest omtyckta prästerna socknen haft - skrev i sin dödsnotis över henne:

"...måste 1811 sakna det nöje hon efter åtskilliga bepröfvelser gjorde, har sedan som from Enka under långsam vattusot aftynat, och uptogs af Guds Nåd till Himlaglädjen, lemnande sitt sista jordiska hemställe i arf åt sin enda efterlefvande dotter Mäster Frinbergs hustru."

_____________

En ny generation flyttar in

Stina Andersdotter ärvde således Granforsen, som även om det nu saknade sin fräschör från 1700-talets slut fortfarande var ett gott hem. Här födde Stina ytterligare två barn, och lyckan hade kanske varit fullständig om inte två av barnen ryckts bort i en kikhosteepidemi som drog fram i trakten. Med bara två månaders mellanrum miste Stina och Gustaf ende sonen Carl Gustaf och blott halvårsgamla Anna-Stina. En stor tragedi, och inte var det någon tröst att fler i socknen drabbades. På höstkanten hade kikhostan tagit livet av småbarn i såväl Karsbo och Dala som i Stora Bäck och Eklabo. På våren hade även en liten pojke i Trimplamo fått sätta livet till.

Så småningom börjar trots allt den tredje generationen på Granforsen att växa till sig. Vi har nått fram till hösten 1838 och två av de tre döttrarna har hunnit flytta hemifrån. Snart är det också 15-åriga Sofias tur. Paret Frinnberg har det bra. Gustaf har gott om skor att tillverka och laga och alla döttrarna är granna, friska och kristliga. Den äldsta, 27-åriga Lotta, har till exempel funnit ett gott parti i en järnbruksarbetare från Ankarsrum. Framtiden ser ljus ut för Frinnbergs.

_____________

Skänningeresan

Den åttonde oktober 1838 - en måndag - beger sig två karlar från Ekeby till staden Skänninge. Skomakare Gustaf Frinnberg har i sitt sällskap den gode vännen Anders Berggren, en smed från Hageby.

Båda har de ärenden att uträtta; skomakaren köper läder för sammanlagt sex och en halv riksdaler banco. Innan hemresan har Berggren lovat att bjuda på en bättre middag på Skänninge Gästgiveri.

Ärendena tar sin tid, men till slut sitter de ändå vid ett bord på "Gästis" och väntar på maten de beställt. Oxkalv, minsann! Det vattnas i munnen på skomakar Frinnberg.

Maten har nätt och jämt hunnit hamna på bordet förrän de hungriga ekebypojkarna börjar lassa in. Efter en kort stunds ätande märker emellertid Berggren att allt inte står rätt till hos kamraten på andra sidan bordet. Det verkar som om han skulle behöva kräkas... Nej, han har satt i halsen! I sin glupskhet måste han ha underlåtit att tugga det möra köttet, och nu står han halvrest upp och snappar förgäves efter luft. Nu är goda råd dyra!

Smeden skriker åt sin kamrat att gå ut, men denne tar sig inte ur fläcken. Tillsammans med en annan middagsgäst lyckas Berggren baxa ut den arme Frinnberg på gården. När de väl kommit ut bär inte benen längre på skomakaren - han rasar ihop på backen.

Panikslagna släpar Berggren och den andre in honom i hållstugan, nu biträdda av gästgivare Andersson själv. Gästgivaren har varit med förr och han vet vad som måste göra. De turas om att dunka Frinnberg kraftigt i ryggen, dock utan resultat. Nu är den stackaren blå i ansiktet. Är allt hopp ute? Desperat växlar männen blickar. Efter en kort överläggning, som måste ha varit som en evighet, skickar gästgivaren bud efter stadsläkaren, doktor Ullman.

_____________

Till apotekaren

Det visar sig dessvärre att doktor Ullman ligger sjuk. I all hast får man i stället tag på stadens apotekare. Under tiden har naturligtvis många dyrbara minuter tickat iväg för Frinnberg, vars andning vid apotekarens ankomst till hållstugan alldeles har avstannat.

Högberg lyckas fumla fram ett instrument med vilket han snart fiskar upp ett köttstycke ur svalget på Frinnberg. Senare ska det visa sig att köttbiten har flera lods vikt (1 lod = ca 15 gram) och att det har de imponerande måtten fyra gånger två tum (1 tum = 2,47 cm). Tanken går till tjockänden på en fläskfilé.

Hur ska man lyckas få liv i den arme saten nu när luftvägarna är fria? Åderlåtning, naturligtvis! Med ett vant grepp öppnar apotekaren med ett snitt en åder på Frinnberg, som redan har börjat kallna. Inte en droppe blod får han fram. Uppgivet tvingas man konstatera att allt som kunnat göras redan är gjort. Nu återstod bara att kontakta rådhusrätten för att anmäla det tragiska dödsfallet.

_____________

Hemåt i träfrack

Den 11 oktober bar det av hemåt med den avlidne skomakaren. Rådhusrätten hade kunnat konstatera att brott eller självmord inte hade förekommit, och han kunde därmed i stillhet skickas hem till Ekeby för att begravas. Med på skjutsen låg hans persedlar: två buntläderstycken, några kontanta penningar, en gammal handduk, en liten påse och en snusdosa i silver, vars lock utgörs av en gammal medalj från Kungliga Patriotiska Sällskapet.

Den 19 oktober 1838 begravdes skomakaren från Granforsen, och dagen därpå hålls bouppteckning efter honom hos hans änka, Stina. Trots att Frinnberg varit skyldig pengar både här och där, till exempel hos Bergman i Boarp, Andersson i Lagnebrunna och Petter i Källhemmet, översteg tillgångarna skulderna tack vare fastigheten, - som dock var i dåligt skick - tackan med sitt lilla lamm och silversnusdosan. Dessvärre var ju tillgångarna ingenting som kunde omsättas i pengar. Änkan skulle få dra sig fram i fattigdom under sina återstående levnadsdagar.

_____________

Slutet för Granforsen

Stina överlevde sin make med knappt elva år, sjuklig och utfattig. På det allt mer förfallna torpet inhystes periodvis andra gamla fattiglappar. Den sista som bebodde stugan var Alin i Fjättmunnas gamla mor Brita, som avled i december 1853. Därefter lät man huset förfalla innan det slutligen revs år 1860. Jordplätten brukades fortsättningsvis till Fjättmunna Södergård, men namnet på platsen levde ändå kvar. Jag misstänker nämligen på goda grunder att det är just på platsen för det gamla torpet Granforsen som festplatsen med samma namn i dag återfinns. En festplats som efter en nedgångsperiod renoverats och byggts till på bästa möjliga sätt och som i dag är en stor tillgång och attraktion i Ekeby. Den hålls i gott skick av Föreningen Granforsen, som anordnar danser, fester och andra aktiviteter på platsen där en gång skomakare Frinnberg satt och pliggade skor.

_____________

Några lärdomar

Hur mycket visare blir man av att forska fram en historia som denna? Ja, förutom att man rekonstruerar ett intressant händelseförlopp kan man hitta gamla exempel på vår sköna dialekt. I bouppteckningarna skrev man ofta som man talade, och därför ger dessa utmärkta exempel på uttryck och uttal som till exempel i orden spånkorje, saxer, baljer och bytter. Dessutom kan det vara nyttigt för en så glupsk och matglad person som artikelförfattaren själv att bli påmind om att maten ska tuggas väl innan den sväljs ner!

 

Johan Birath

 

(Skriven för Kommunkuriren 1994, publicerad 21 och 28/6 1995, redigerad 1998)