Denna dikt - kanske inget mästerverk i stilistisk mening, men ett mycket värdefullt tidsdokument - utkom för första gången i ett vershäfte år 1794 och hette "Plåcke-Gods". Författare är doktor E. O. Rydbäck (1732-1795), bl a stadsläkare i Vadstena och brunnsläkare i Medevi. Skildringen återutgavs i form av ett häfte 1926 - ett häfte som jag har glädjen att äga ett exemplar av.

Johan Birath



Boxholm.


 

1. Mellan Småland, Ydre, Kind,

Sommen swallar, full med öar,

Störst bland nedre Göthars Sjöar;

Här man får en bruten wind;

Ty bland holmar, berg och träd

Sig de stolta wädren bryta

Så, att windarna sig byta

Stundom mot och stundom med.

 

2. Sommen som sitt watten fått

Utur Säby wattendrager

Samt från Kindens bäck förlager

Gjuter ner sitt överskott

Uti Swartåns snabba fall,

som lik nordanwädret susar

Och med häftigt lopp framrusar,

Öfwer klippans brutna hall.

 

3. Liksom Hjeltens rätta mod

Mera grymt och farligt blifwer,

När han i sin warma ifwer

Ser en droppa af sin blod:

Allt hwad honom motstånd gör

Måste för hans kraffter wika,

Som är wan at anse lika

Om han segrar eller dör.

 

4. Likså Swartån rusar fram;

Alla motstånd öfwerwinner,

Til dess hon med buller hinner

Til at stöta mot en dam.

Boxholms Bruk är just det mål,

Der hon mäta får sin styrka;

Der Vulcani gossar yrka

Smiden utaf Järn och Stål.

 

5. Från en rund och löfwig högd,

Der et hus, med åtta kanter,

Blifwit byggt på grusets branter,

Kan man skåda, helt förnöjd,

Strömmens lopp, jag tror en mil;

Hur den hwita forsen brusar,

Som till konstens dammar rusar

Och förlöper som en pil.

 

6. Alla husen synas här;

Hwarje hus med hjul, och juta

At man här ifrån kan sluta

Til de Werk det innebär.

Men man blott det yttre ser;

Låt oss stiga från det höga,

Så får et begärligt öga

Innom skåda mycket mer.

 

7. Dock förrän wi träde dit,

Der Vulcanus har sitt näste,

Wår nygirighet wi fäste

På en Bro af skön Granit.

Bron som öfwer Strömmen går

Är med jämna hwalf belägen

På den östra Eksjö-wägen,

Derwid Rönn och Aspen står.

 

8. Hwad som pryder Bron som mäst,

Är twå rader huggne stenar,

Dem en järnked fast förenar,

Som på hwarje sten är fäst

Här far Smålands-Bonden fram;

Alla usla kärror köra,

Och til Skennings Torg framföra,

Sällja der sitt feta kram.

 

9. Bruket är fördelt i twå,

Dels i Söder, dels nordwäster;

Först uppmärksamhet jag fäster

Wid de hus åt norden stå.

Redan döf jag stiger in:

Hamrar dundra, Strömmen susar

Och Vulcani swarte busar

Gå i skjortan och et skinn.

 

10. Likafullt så må de wäl;

Alltid warma, alltid swetta,

Gå de i Arabisk hetta

Mellan Städet och sin Häl.

Hwar och en sin sysla wet:

Smältan wräkes ur sin brasa;

Gnistor kring om henne rasa

Och hon bärs på städet het.

 

11. Slagget sprutar om hwart slag

Som den tunge hammarn gifwer,

Til dess ämnet danadt blifwer

Efter Smedens wälbehag.

Med en knif mot samma Städ

Hugges det i smärre stycke,

Efter Mästarns egit tycke,

Som en Bonde klyfwer träd.

 

12. Hwarje bit skall bli en stång,

Som på städet wänds och wrides,

Och på fyra sidor smides,

Til dess hon blir lagom lång.

Detta ämnet blifwer blott

För de många sorter smiden,

Hwilka på Burénska tiden

All sin drift och upkomst fått.

 

13. I et annat hus man hör,

Hur de smärre hamrar smälla;

Allestädes bälgor gnälla,

Som här bullret dubbelt gör;

Här man smider, natt och dag,

Yxor, Billar, hwad som gagnar

Til beskoning uppå wagnar,

Spikar utaf alla slag.

 

14. Här den muntre hästen får

Godt beslag til sina hofwar,

At han trygg gör sina lofwar

Och ej rädd på isen går.

Åkermannen får här bill,

Axlar, skrufwar, hjul-beslager;

Dock hwad utländsk hand här tager,

Mycket mera stiger til.

 

15. Åter andra rum jag såg,

Der som flere filar höras,

Knifwar, Saxar, Eldstål göras,

Bättre än i Wedewåg;

Knappar, Spännen, ja långt mer,

Som altsammans wäl poleras,

Och med blommor siseleras,

Hwilket stycket skönhet ger.

 

16. Det jag aldrig förr har sett,

Är at grofwa slagget lägga

Under watten-hammarns slägga,

Och när detta först har skett,

At man krossat hwarje bit

Smältes alt i ugnen neder,

Och man järn deraf bereder

Som ger åter ny profit.

 

17. Men i Söder får man se,

Utom flere Stångjärns-hamrar,

Hwaraf hela trakten slamrar,

Äfwen et Trådrageri.

Både fin´ste Tråd och grof

Här man genom skifwan twingar,

Som hopsamlas uti ringar,

Til mångfaldiga behof.

 

18. Jemte mången nyttig sak,

Smidas allehanda Plåtar,

Som i fler afsigter båtar:

Nyttjas så til Spjäll, som Tak.

Annars smides också här

Pannor, Pottor, Kist-beslager

Och hwad eljest man hehager,

Som i köket nödigt är.

 

19. Wals- och Skärwerk äro sätt,

Att få Järnet klipt i tenar,

Som i smidets många grenar

Göra Smedens möda lätt:

Skurna tenar nytjas mäst,

Dels til tråd och dels til spiken:

Men så är Plåt-Fabriken

Walsadt järn som alldrabäst.

 

20. Qwarnen högst i fallet stäld,

Bör ej heller nu förglömmas,

Der så månge säckar tömmas

Utaf hela ortens mäld.

Hon är stor och bygd af sten;

Watten kunna här ej tryta

Som med häftighet frambryta

I en afstängd strömmens gren.

 

21. Särskild gård för Inspektor

Har man bygt helt nära wägen,

Som beqwämligt är belägen

För dess nya Påst-Contor.

Min beskrifning är för swag,

På et werk som i wårt Rike

Ej lär mångstäds få sin like,

Och förkofras dag från dag.

 

22. Det har kostat stort förlag,

At så många hus upsätta,

Och så sköna Werk inrätta

Som nu wisas för en dag.

Afwund wässar dock sin tand,

Och med sneda ögon smilar

På de hamrar och de filar,

Som ge winst åt Swerges Land.

 

23. Mem jag med förtjusning går

Ifrån dessa wackra werken,

Industriens minnes-märken;

Saker, som jag ej förstår.

Ingen kan wäl säga mot,

At ju werket Mästarn prisar,

Och med säkra prof bewisar

At Burén är Patriot.

 

24. Neptuns och Vulcani strid

Har jag redan här besjungit.

Strömmen, som alt motstånd twungit,

Blir på fältet mera blid,

Der han, med en stilla flod

Ödmjukast sig för Ceres kröker;

Jemwäl Floras fägring öker,

som wid Strandem bygsam stod.

 

25. Björkehagar, plögda fält,

Wexla ömsom med hwarandra,

När man will til gården wandra,

Och sin wäg til B o x h o l m stält,

Djurgårds-hagen är rätt snygg,

Utaf björkars höga toppar,

Der den unge Hjorten hoppar,

Som förglömt at wara Skygg.

 

26. Det förkofras år från år,

Och den höge gärdesgården

Kring om parken håller wården,

At ej Wargen plundra får;

Men Lokatten som jag tror,

Är det wärsta djur wi weta;

Ty han kan som katten speta,

Mördar grymt med wassa klor.

 

27. Bland det wackra man får se,

När man går uti det gröna,

Är en äng utaf de sköna,

Wäl planterad i Allé:

Höga Aspar, i förbund,

Stå på alla håll i rader;

Här Bofinken sjunger glader,

På den wackra aftonstund.

 

28. Framför Gården är en Bro

Öfwer Ån, som här går sackta

Hwarifrån man får betrackta

Båtar, som i lugnet ro.

Här ses Mört i hopar stå,

Hwilka spritta, blifwa räffa,

När de jagas af en Gädda,

Som will sluka desse små.

 

29. Gården ligger mitt framför:

Klipta Lindar ögat fästa;

Men det sköna och det bästa

Hufwud-byggningen utgör.

Af et wackert byggnings-sätt:

Trapp af järn med side-stänger,

och mitt öfwer, Uret hänger,

som båd´ slår och wisar rätt.

 

30. Husets färg är röd men blek;

Luckor, fönster-karmar hwita,

Utaf olja och af krita:

Taket är så swart som beck.

Wåningarna äro twå:

Rummen täcka som en dager:

När man förstun undantager,

Finnas femton rum ändå.

 

31. Här är Musernas Qwarter:

Herr Patron sin tid så delar,

At han på Violen spelar

Då en annan slår Claver.

I et rart Bibliothek

Ömsom han en stund fördrifwer,

Stundom läs och stundom skrifwer;

Allt sker muntert som en lek.

 

32. Han är glad och nöjsam wärd;

Philosophen han förnöjer,

Och i alla samtal röjer,

At han är en ägta Lärd.

Dess förnämsta egendom

Är dess Fru, en sällsynt Qwinna,

Angenäm och glad wärdinna;

Altid lika, altid from.

 

33. Mot en torftig är Hon öm,

Gifwer af det bästa hjerta,

Det som lindrar nästans smärta,

Utan afsigt på beröm.

Ingen fattig kommer här,

Som ej får med Henne tala,

Då Hon söker at hugswala

Hwar och en som nödstäld är.

 

34. Men min rätta föresats

War, att här en målning gifwa,

Och, så godt jag kan, beskrifwa

B o x h o l m s wackra boningsplats.

Fyra flyglar mot hwarann

Prydnad äfwen Gården lämna,

Utan at de husen nämna,

Som man utom gården fann.

 

35. Men jag ljufwa driller hör

Af den lilla trädgårds-Särlan,

som af larfwer utaf Fjärlan

Då och då en måltid gör:

Sjung din korta sommar-frögd,

Och din sång med Gökens blanda,

Och med Siskor allehanda,

Lef i desse buskar nögd.

 

36. Denne täcke trädgårds-plan,

Desse gröna Pyramider,

På de waxkra årets tider,

Då det gula pryder Gran:

Hwälfda gångar af Syrén

Mig til desse häckar låcka,

At den sköna blomman plåcka

Af det wassa törnets gren.

 

37. Bien samla der med flit

Blomstrens saft, som de behöfwa,

Och när någon will den röfwa,

Strida de med allmän nit.

O! hvad Skaparn synes stor,

Äfwen i de små Insecter:

Man må bli til undran wäckter,

När man ser hur Biet bor.

 

38. I et åttakantigt hus,

som med sådan konst beredes,

At ock sjelfwa Archimedes

Eh förmådde utan ljus,

Mäta ut et sådant fält,

Som en kaka skall utgöra;

Men när Bien Wisen höra,

Blifwer allting wäl bestält.

 

39. I en hage utanför,

Der små löfträn stå helt täta,

sine grenar sammanfäta,

Här man glade Foglar hör

Stämma upp sin ljufwa sång,

Gångar genombruta lunden;

Til en hwila, aftonstunden,

Bänkar stå wid slutad gång.

 

40. Annars träffar man också

Kring om gården wackra högder,

Som åskådarn göra nögder,

om han orkar til dem gå;

En af desse, rät och lång,

Ligger bakom skog och tallar,

Lik en fästnings höga wallar,

Ofwan på är gjord en gång.

 

41. Ner om branten är en bäck,

Som med lindrigt sorl framrinner

Och wid höjdens ås man finner

Konstens hand uti en häck,

Slutad med et Cabinett;

Här är Philosophens hydda,

Här de täta Björkar skydda,

Hwilka stå omkring helt tätt.