Denna dikt - kanske inget mästerverk i stilistisk mening, men ett mycket värdefullt tidsdokument - utkom för första gången i ett vershäfte år 1794 och hette "Plåcke-Gods". Författare är doktor E. O. Rydbäck (1732-1795), bl a stadsläkare i Vadstena och brunnsläkare i Medevi. Skildringen återutgavs i form av ett häfte 1926 - ett häfte som jag har glädjen att äga ett exemplar av.
Johan Birath
Boxholm.
1. Mellan Småland, Ydre, Kind,
Sommen swallar, full med öar,
Störst bland nedre Göthars Sjöar;
Här man får en bruten wind;
Ty bland holmar, berg och träd
Sig de stolta wädren bryta
Så, att windarna sig byta
Stundom mot och stundom med.
2. Sommen som sitt watten fått
Utur Säby wattendrager
Samt från Kindens bäck förlager
Gjuter ner sitt överskott
Uti Swartåns snabba fall,
som lik nordanwädret susar
Och med häftigt lopp framrusar,
Öfwer klippans brutna hall.
3. Liksom Hjeltens rätta mod
Mera grymt och farligt blifwer,
När han i sin warma ifwer
Ser en droppa af sin blod:
Allt hwad honom motstånd gör
Måste för hans kraffter wika,
Som är wan at anse lika
Om han segrar eller dör.
4. Likså Swartån rusar fram;
Alla motstånd öfwerwinner,
Til dess hon med buller hinner
Til at stöta mot en dam.
Boxholms Bruk är just det mål,
Der hon mäta får sin styrka;
Der Vulcani gossar yrka
Smiden utaf Järn och Stål.
5. Från en rund och löfwig högd,
Der et hus, med åtta kanter,
Blifwit byggt på grusets branter,
Kan man skåda, helt förnöjd,
Strömmens lopp, jag tror en mil;
Hur den hwita forsen brusar,
Som till konstens dammar rusar
Och förlöper som en pil.
6. Alla husen synas här;
Hwarje hus med hjul, och juta
At man här ifrån kan sluta
Til de Werk det innebär.
Men man blott det yttre ser;
Låt oss stiga från det höga,
Så får et begärligt öga
Innom skåda mycket mer.
7. Dock förrän wi träde dit,
Der Vulcanus har sitt näste,
Wår nygirighet wi fäste
På en Bro af skön Granit.
Bron som öfwer Strömmen går
Är med jämna hwalf belägen
På den östra Eksjö-wägen,
Derwid Rönn och Aspen står.
8. Hwad som pryder Bron som mäst,
Är twå rader huggne stenar,
Dem en järnked fast förenar,
Som på hwarje sten är fäst
Här far Smålands-Bonden fram;
Alla usla kärror köra,
Och til Skennings Torg framföra,
Sällja der sitt feta kram.
9. Bruket är fördelt i twå,
Dels i Söder, dels nordwäster;
Först uppmärksamhet jag fäster
Wid de hus åt norden stå.
Redan döf jag stiger in:
Hamrar dundra, Strömmen susar
Och Vulcani swarte busar
Gå i skjortan och et skinn.
10. Likafullt så må de wäl;
Alltid warma, alltid swetta,
Gå de i Arabisk hetta
Mellan Städet och sin Häl.
Hwar och en sin sysla wet:
Smältan wräkes ur sin brasa;
Gnistor kring om henne rasa
Och hon bärs på städet het.
11. Slagget sprutar om hwart slag
Som den tunge hammarn gifwer,
Til dess ämnet danadt blifwer
Efter Smedens wälbehag.
Med en knif mot samma Städ
Hugges det i smärre stycke,
Efter Mästarns egit tycke,
Som en Bonde klyfwer träd.
12. Hwarje bit skall bli en stång,
Som på städet wänds och wrides,
Och på fyra sidor smides,
Til dess hon blir lagom lång.
Detta ämnet blifwer blott
För de många sorter smiden,
Hwilka på Burénska tiden
All sin drift och upkomst fått.
13. I et annat hus man hör,
Hur de smärre hamrar smälla;
Allestädes bälgor gnälla,
Som här bullret dubbelt gör;
Här man smider, natt och dag,
Yxor, Billar, hwad som gagnar
Til beskoning uppå wagnar,
Spikar utaf alla slag.
14. Här den muntre hästen får
Godt beslag til sina hofwar,
At han trygg gör sina lofwar
Och ej rädd på isen går.
Åkermannen får här bill,
Axlar, skrufwar, hjul-beslager;
Dock hwad utländsk hand här tager,
Mycket mera stiger til.
15. Åter andra rum jag såg,
Der som flere filar höras,
Knifwar, Saxar, Eldstål göras,
Bättre än i Wedewåg;
Knappar, Spännen, ja långt mer,
Som altsammans wäl poleras,
Och med blommor siseleras,
Hwilket stycket skönhet ger.
16. Det jag aldrig förr har sett,
Är at grofwa slagget lägga
Under watten-hammarns slägga,
Och när detta först har skett,
At man krossat hwarje bit
Smältes alt i ugnen neder,
Och man järn deraf bereder
Som ger åter ny profit.
17. Men i Söder får man se,
Utom flere Stångjärns-hamrar,
Hwaraf hela trakten slamrar,
Äfwen et Trådrageri.
Både fin´ste Tråd och grof
Här man genom skifwan twingar,
Som hopsamlas uti ringar,
Til mångfaldiga behof.
18. Jemte mången nyttig sak,
Smidas allehanda Plåtar,
Som i fler afsigter båtar:
Nyttjas så til Spjäll, som Tak.
Annars smides också här
Pannor, Pottor, Kist-beslager
Och hwad eljest man hehager,
Som i köket nödigt är.
19. Wals- och Skärwerk äro sätt,
Att få Järnet klipt i tenar,
Som i smidets många grenar
Göra Smedens möda lätt:
Skurna tenar nytjas mäst,
Dels til tråd och dels til spiken:
Men så är Plåt-Fabriken
Walsadt järn som alldrabäst.
20. Qwarnen högst i fallet stäld,
Bör ej heller nu förglömmas,
Der så månge säckar tömmas
Utaf hela ortens mäld.
Hon är stor och bygd af sten;
Watten kunna här ej tryta
Som med häftighet frambryta
I en afstängd strömmens gren.
21. Särskild gård för Inspektor
Har man bygt helt nära wägen,
Som beqwämligt är belägen
För dess nya Påst-Contor.
Min beskrifning är för swag,
På et werk som i wårt Rike
Ej lär mångstäds få sin like,
Och förkofras dag från dag.
22. Det har kostat stort förlag,
At så många hus upsätta,
Och så sköna Werk inrätta
Som nu wisas för en dag.
Afwund wässar dock sin tand,
Och med sneda ögon smilar
På de hamrar och de filar,
Som ge winst åt Swerges Land.
23. Mem jag med förtjusning går
Ifrån dessa wackra werken,
Industriens minnes-märken;
Saker, som jag ej förstår.
Ingen kan wäl säga mot,
At ju werket Mästarn prisar,
Och med säkra prof bewisar
At Burén är Patriot.
24. Neptuns och Vulcani strid
Har jag redan här besjungit.
Strömmen, som alt motstånd twungit,
Blir på fältet mera blid,
Der han, med en stilla flod
Ödmjukast sig för Ceres kröker;
Jemwäl Floras fägring öker,
som wid Strandem bygsam stod.
25. Björkehagar, plögda fält,
Wexla ömsom med hwarandra,
När man will til gården wandra,
Och sin wäg til B o x h o l m stält,
Djurgårds-hagen är rätt snygg,
Utaf björkars höga toppar,
Der den unge Hjorten hoppar,
Som förglömt at wara Skygg.
26. Det förkofras år från år,
Och den höge gärdesgården
Kring om parken håller wården,
At ej Wargen plundra får;
Men Lokatten som jag tror,
Är det wärsta djur wi weta;
Ty han kan som katten speta,
Mördar grymt med wassa klor.
27. Bland det wackra man får se,
När man går uti det gröna,
Är en äng utaf de sköna,
Wäl planterad i Allé:
Höga Aspar, i förbund,
Stå på alla håll i rader;
Här Bofinken sjunger glader,
På den wackra aftonstund.
28. Framför Gården är en Bro
Öfwer Ån, som här går sackta
Hwarifrån man får betrackta
Båtar, som i lugnet ro.
Här ses Mört i hopar stå,
Hwilka spritta, blifwa räffa,
När de jagas af en Gädda,
Som will sluka desse små.
29. Gården ligger mitt framför:
Klipta Lindar ögat fästa;
Men det sköna och det bästa
Hufwud-byggningen utgör.
Af et wackert byggnings-sätt:
Trapp af järn med side-stänger,
och mitt öfwer, Uret hänger,
som båd´ slår och wisar rätt.
30. Husets färg är röd men blek;
Luckor, fönster-karmar hwita,
Utaf olja och af krita:
Taket är så swart som beck.
Wåningarna äro twå:
Rummen täcka som en dager:
När man förstun undantager,
Finnas femton rum ändå.
31. Här är Musernas Qwarter:
Herr Patron sin tid så delar,
At han på Violen spelar
Då en annan slår Claver.
I et rart Bibliothek
Ömsom han en stund fördrifwer,
Stundom läs och stundom skrifwer;
Allt sker muntert som en lek.
32. Han är glad och nöjsam wärd;
Philosophen han förnöjer,
Och i alla samtal röjer,
At han är en ägta Lärd.
Dess förnämsta egendom
Är dess Fru, en sällsynt Qwinna,
Angenäm och glad wärdinna;
Altid lika, altid from.
33. Mot en torftig är Hon öm,
Gifwer af det bästa hjerta,
Det som lindrar nästans smärta,
Utan afsigt på beröm.
Ingen fattig kommer här,
Som ej får med Henne tala,
Då Hon söker at hugswala
Hwar och en som nödstäld är.
34. Men min rätta föresats
War, att här en målning gifwa,
Och, så godt jag kan, beskrifwa
B o x h o l m s wackra boningsplats.
Fyra flyglar mot hwarann
Prydnad äfwen Gården lämna,
Utan at de husen nämna,
Som man utom gården fann.
35. Men jag ljufwa driller hör
Af den lilla trädgårds-Särlan,
som af larfwer utaf Fjärlan
Då och då en måltid gör:
Sjung din korta sommar-frögd,
Och din sång med Gökens blanda,
Och med Siskor allehanda,
Lef i desse buskar nögd.
36. Denne täcke trädgårds-plan,
Desse gröna Pyramider,
På de waxkra årets tider,
Då det gula pryder Gran:
Hwälfda gångar af Syrén
Mig til desse häckar låcka,
At den sköna blomman plåcka
Af det wassa törnets gren.
37. Bien samla der med flit
Blomstrens saft, som de behöfwa,
Och när någon will den röfwa,
Strida de med allmän nit.
O! hvad Skaparn synes stor,
Äfwen i de små Insecter:
Man må bli til undran wäckter,
När man ser hur Biet bor.
38. I et åttakantigt hus,
som med sådan konst beredes,
At ock sjelfwa Archimedes
Eh förmådde utan ljus,
Mäta ut et sådant fält,
Som en kaka skall utgöra;
Men när Bien Wisen höra,
Blifwer allting wäl bestält.
39. I en hage utanför,
Der små löfträn stå helt täta,
sine grenar sammanfäta,
Här man glade Foglar hör
Stämma upp sin ljufwa sång,
Gångar genombruta lunden;
Til en hwila, aftonstunden,
Bänkar stå wid slutad gång.
40. Annars träffar man också
Kring om gården wackra högder,
Som åskådarn göra nögder,
om han orkar til dem gå;
En af desse, rät och lång,
Ligger bakom skog och tallar,
Lik en fästnings höga wallar,
Ofwan på är gjord en gång.
41. Ner om branten är en bäck,
Som med lindrigt sorl framrinner
Och wid höjdens ås man finner
Konstens hand uti en häck,
Slutad med et Cabinett;
Här är Philosophens hydda,
Här de täta Björkar skydda,
Hwilka stå omkring helt tätt.