Romanutkast av Johan Birath, 1996, baserat på verkliga händelser i Malexander socken på 1820-talet

Efter ett tips från en äldre malexanderbo gjorde jag under våren och sommaren 1996 efterforskningar kring ett mord som enligt min uppgiftslämnare skulle ha inträffat "långt tillbaka i 1800-talet". Malexander död- och begravningsbok gav öppningen i fallet, och efter forskning i domstolshandlingar och länsstyrelsearkiv framstod mordet och omständigheterna kring det i tydlig dager. Kompletterande forskning i kyrkoarkivalier och andra arkiv resulterade så småningom i ett nästan färdigt kapitel i en tänkt bok om Boxholmsbygdens historia.

Emellertid tyckte jag att händelserna i gamla Malexander var lite för dramatiska och fantasieggande för att sluta som en strikt - källkritiskt korrekt - uppsatsliknande redogörelse. Lite dialog, lite forcering i de tunga häradsrättsförhandlingarna och ett stänk allmänhistoriskt tankegods resulterade i det utkast till roman som jag har valt att lägga ut i sin helhet på denna websajt. Så småningom är det tänkt att utkastet skall byggas på till en "riktig" bok, men jag vill ändå inte undanhålla den intresserade denna försmak.

Ramen för berättelsen är klar, kronologin är den rätta och persongalleriet är komplett. Återstår gör lite mer "kött på benen" i form av utförligare miljöbeskrivningar, finslipning av dialog och händelseförlopp samt eventuellt en inledning där bygden och tiden beskrivs på ett mera "vetenskapligt" sätt.

 

Johan Birath

---

Kapitel 1

SLÅTTERÄNGEN

Solen stod högt på himlen. Inte en krusning syntes på sjön Sommens klarblåa vatten. Inte ens ett litet eftermiddagsregn verkade Vår Herre ha tänkt sig denna stekheta dag jämnt en vecka efter midsommar. På slåtterängen ner mot sjön kämpade ett halvdussin karlar med sina liar som bet gott i det friska gräset. Hade det inte varit för hettan hade det varit gudomligt att arbeta, tänkte Anders, där han gick och lät högerarmen pendla i jämn takt medan vänsterarmen drog med små, fasta tag i tvärhandtaget.

Flugorna surrade irriterande omkring honom och de andra karlarna. Inte heller räfserskorna gick säkra för de små plågorisens ihärdiga cirklande omkring dem. De var sex stycken. Lika många som karlarna. Det var mitt på eftermiddagen och säkert tre kvarts timme var ännu kvar till kaffetåren.

Katarina kände suget. Hur skönt skulle det inte bli att få sjunka ihop i skuggan av några björkar och dricka en tår, ja, helst påtår och tretår också. Det kliade något alldeles infernaliskt i bakskåran, där den fräna svetten fann sin väg efter att ha passerat ryggradsdalen, som i sin tur hämtade sin försörjning från hår, hals och skuldror. När ingen såg passade hon på att snabbt som ögat klia sig längst upp mellan skinkorna där det var som värst. Det gjorde dock bara plågan än större. Helst skulle hon vilja kasta omkull sig i gräset och riva allt vad hon orkade, men det var naturligtvis uteslutet. Det gjorde inte ens backstugetöser som hon.

Anders kämpade även han mot sina önskemål. Tänk att få kasta av sig de genomsvettiga kläderna och springa ner för att kasta sig i sjön. Simma runt i det avsvalkande vattnet, doppa huvudet och trampa vatten tills kroppen hade kommit ner i sin normala temperatur. Han undrade hur många av de andra som gick och önskade detsamma. Erkänna det skulle dock ingen av dem komma sig för att göra. De var ju alla högst dugliga drängar. Då gjorde man sitt utan att klaga. Åtminstone gnällde man inte under arbetet. Det vore ett bevis på klenhet, och vem ville väl verka klen bland människor där en stark kropp prisades skyhögt högre än alla andra egenskaper en människa kunde tänkas ha. Det var inte de svaga och arbetsskygga drängarna som fick tjänst hos herr Lagergren på Bollnäs säteri. Klipsk i huvudet fick man gärna vara, men det var kroppen och dess resurser som räknades.

Befallningsmannen gjorde sig ibland en tur neråt strandängen för att se så att arbetet flöt som det skulle. Året bjöd på god växt även om fodergräset först nu kunde slås och hässjas. Värmen bådade dock gott. Fint torkväder! Han satte sig på en liten granithäll för att betrakta slåttersceneriet med sjön som fond. Ingen oäven utsikt! Unga, friska, starka och solbrända människor i arbete med att bärga en god skörd. Och själv hade han fått en sådan position att han slapp delta i arbetet. Befallningsman på ett säteri! Det var inte tvi skit.

Så snart befallningsmannen rest sig för att gå bort till andra ängar och kontrollera arbetsdisciplinen avstannade arbetet nere på strandängen. Karlarna drog sig neråt sjön för att dricka och detsamma gjorde de unga kvinnorna. Anders drack sig otörstig ur sin näverskopa och Katarina gjorde detsamma ur sin. Sjövattnet var både kallt och friskt trots värmen i luften. Solen hade ännu inte hunnit värma vattnet i någon högre utsträckning.

 

- Inte ä de som gårdsbrunn i alle fall, sa Anders.

- Nä, sa en av de andra unga männen. De ä de lickste!

- Bare en inte drecker för fort. Då blir en rent heser!

Katarina fnissade och så gjorde de andra pigorna. Det räckte för det mesta att Anders bara öppnade munnen eller tittade på dem för att få just den effekten. En yngling av det osäkrare slaget skulle antagligen undra vad han hade sagt eller gjort för galet för att locka fram sådana fnissanfall, men Anders njöt i fulla drag. Han visste att de fnissade i förlägenhet och beundran. Han tillhörde den kategorin män som hade lätt för det där med kvinnfolk. Han var axelbred och stilig, och han var själv övertygad om att han kunde få vilken av pigorna han ville när den dagen kom. Men han ville nog ha lite roligt först... Gifta sig hann man alltid.

Snart var den korta rasten slut. Katarina hade hällt en skopfull vatten i halslinningen. Hon höll på att tappa andan av njutning när det kalla sjövattnet följde den väg som svetten redan banat. Ända ner emellan skinkorna, och, ja, ner till självaste... Med nya krafter räfsade hon på. Kaffetåren kändes inte längre så avlägsen. Det dröjde rentav flera minuter innan hon var för varm igen.

Solen rörde sig sakta om den nu rörde sig alls. Inte en enda liten molnsudd fanns som kunde lindra dess hetta. Luften stod alldeles stilla. Liarnas skär, räfsornas drag och tjänstefolkets tunga andhämtning blandades med flugsurr och gräshoppsspel till en sövande ljudmatta. Anders orkade knappast tänka på hur skönt det skulle bli i kvällningen när han och de andra som kunde simma gav sig ut i det härliga vattnet. Herrskapet - de som inte alls behövde slå med lie eller gräva eller hacka - varför låg de inte i sjön hela dagen? Eller satt i svalkan i potatiskällaren? Fast å andra sidan: det var väl inte fullt så hemskt en sådan här dag om man slapp att arbeta.

Kapitel 2

KATARINA

Efter kaffet hade den värsta hettan gett med sig. Nu gick det att tänka på annat under arbetet. Medan Anders vid sin lie gick och tänkte på vackra flickor i allmänhet och kanske på Katarina i synnerhet hade hon i sin tur helt andra funderingar. I tanken färdades hon hem till föräldrarna borta i Hallen. Hur hade de det nu i värmen? Hennes far var ledbruten och sliten och modern hade varit mer eller mindre sängliggandes i åtskilliga år. Båda var de femtio fyllda och väl det. Syskonen flög ur boet när de kunde. Torpet kunde inte försörja dem alla. Nu bodde åtminstone två av syskonen hemma. Det var en tid sedan hon hade varit där, men senast var både Lars och äldsta systern Anna Maja hemma. Det var en lättnad för Katarina; då slapp hon göra så täta besök för att titta till föräldrarna. Hon hade varit här på Bollnäs i över åtta månader nu, och hon trivdes bra. Det var på många sätt och vis tryggare att tjäna på säterier och storgårdar än hos bönder och torpare. Husbondefolket hade det bra ställt och detta smittade väl av sig neråt också, tänkte hon. Värre då med småbönder som blängde ilsket om man åt lite för mycket av sillen eller drack lite för mycket av mjölken. Man åt väl inte ihjäl sig på Bollnäs heller, men man gick mätt från bordet. Det satte hon stort värde på.

Nå, därhemma gick det väl som det kunde och hon hade tjänst till Mikaeli allraminst, så varför oroa sig? Det var sommar, skördegillen stundade runt omkring i socknen och hon var alldeles nyligen tjugotvå år fyllda och frisk som en nötkärna. Och tänk om hon fick dansa med Anders... Brunögd och mörkhårig, ett leende som gjorde henne knäsvag.

Om kvällarna när de lagt sig brukade pigorna anförtro varandra vem de gick och tänkte på. Det var sällan det rörde sig om någon dräng på gården. Oftare var föremålen för deras intresse drängar och bondsöner från annat håll. Gräset är alltid grönare på andra sidan gärdesgården. En av flickorna hade blivit alldeles betuttad i en salpetersjudare från Åsbo socken - hon var inte ens säker på var han bodde - och en annan erkände att hon hade haft mycket verklighetstrogna drömmar om sig själv i armarna på en av drängarna på Skärlunda gästgiveri.

Katarina trodde hon var ensam om sina känslor för Anders tills lillpigan Maria högröd i ansiktet och med bara nästippen ovanför täcket stammade fram att det nog var Anders Andersson hon höll för att vara den lickste. Så var de två om sötbiten! Och kanske fler ändå. Det fanns pigor och bonddöttrar i hundratal om man räknade ihop alla som kunde tänkas besöka skördegillena, logdanserna och danserna i vägkorsen. Katarina suckade. Livet var en strid. Men fick man inte den man älskade fick man älska den man fick. Vem nu det skulle bli. Hon kände sig ful när hon jämförde sig med lillpigan. Där stod hon sig nog slätt om han fick välja, Anders...

Kapitel 3

ETT NÄRMANDE

I drängstugan rodnade man inte. I takt med solens nedgång ökade uppsluppenheten. En brännvinsbutelj vandrade laget runt. Det blev inga större mängder per man, men det räckte gott så här efter en dag i värmen. Håret växte på bröstkorgen och armarnas omfång ökade med varje liten smutt. Smårusiga filosoferade drängarna om sina egna företräden och meriter i allmänhet och om utvalda flickors dito i synnerhet. Anders smålog medan han beundrade sig själv i den dammiga glasbiten som fick tjäna som spegel för de unga männen. Nybadad, kammad och med tre slurkar vitt brännvin i magen - skada att det inte redan var skördegille! Han kände sig rent oemotståndlig.

 

- Nå, lillen... Har du doppat göken i krösatuvan än? frågade gammeldrängen den yngste i sällskapet. Denne blev inte svaret skyldig:

- Åjo! Senast i lördags mot hönsahuset uppe på Berggår´n. Ja flådde på´na så ja tror ho kippar än... Maria från prästgår´n.

Anders log för sig själv. Hela lördagen hade lilldrängen varit här hemma på Bollnäs och förgäves uppvaktat Katarina och en annan piga nere vid sjökanten. Det där med prästgårdspigan hade han nog drömt.

 

- Va de gött? frågade gammeldrängen som var nästan fyrtio år och så ful att till och med korna gick undan för honom. Munnen stod halvöppen och både snus och saliv letade sig ner utefter pipskägget.

- Jomän, sa ynglingen. Särskilt när jag körde´n i botten! Då kvirra´ de ända ner i skoskafta!

Gammeldrängen blundade och försökte föreställa sig scenen vid hönshuset på Sjöbo berggård. Det måtte ha varit en syn för gudar!

 

- Sa ho nå´t? frustade han och lutade sig fram i fållbänken.

- Ho stönade å sa "mer, mer, längre in" hele tia´. Å ja gav´na - de kan du skriva upp!

- Sluta nu, innan han får slaget, bröt Anders av. Han iddes inte avslöja sanningen om lilldrängens lördag. Bäst att var och en av dem fick vara salig på sin tro. Gammeldrängen såg åtminstone ut att vara det.

 

- Än du då, Anders? sa en av de andra. Tyckte jag inte att du tittade åt mi räfserska flera gånger ida´?

Anders log. Ditåt lutade det, som bonn sa om hölasset. Katarina tålde att tittas på. Och han skulle nog snart ta reda på om hon tålde att ligga på också för den delen.

- Du pratar skit, Johan, sa han. Ja tänkte inte ens på vem som räfsade åt vem. Ja skötte mitt, ja!

 

Han öppnade dörren och gick ut i sommarkvällen. Tog en sväng bortåt sjön för att se om möjligen Katarina eller för all del någon annan intressant flicka - kanske lillpigan? - kunde sitta någonstans och njuta av den svalkande kvällen. Vad kunde klockan vara? Säkert inte mer än tio. Då hade de nog inte gått och lagt sig än. Det var för varmt för att sova.

Han knäppte upp skjortan så hela bröstet blottades. Han andades in och blåste upp bröstkorgen. Strök bak håret och satte upp näsan. Satt det inte någon där framme? Han stegade mot siluetten som avtecknade sig på en av de små bergknallarna ner mot sjön. Kände tyngden där fram i byxorna. Kvirret i magen.

 

- Gokväll! sa han med den manhaftigaste stämma han kunde leverera. Flickan på bergällen spratt till och snodde runt. Hon hade inte märkt det allra minsta att någon människa var i närheten.

- Ge sej iväg! skrek hon, reste sig upp och backade ett par steg. Det var Katarina.

- Men...

- Ja, försvinn bara!

Hon verkade alldeles vettskrämd.

 

- Men kära... De ä ju bara ja. Ja mena´ inte å skrämma dej. Anders kände sig alldeles bortkommen.

Katarina lugnade ner sig en aning. Sätta sig tänkte hon i alla fall inte göra. Vad ville han egentligen? Just han som hon hade suttit och tänkt på? Det kändes overkligt och otrevligt, inte alls som hon hade fantiserat nyss. Då hade hon velat haft honom här bredvid sig. Nu när han nu väl var här var hon närmast rädd.

 

- Ä de te å titta på utsikten? frågade Anders. Rösten var inte fullt lika manlig längre.

- Ja... kom det tyst från Katarina. Ja sitter å försöker tänka mej var Malexander ä...

 

Visste hon inte det? Han pekade åt höger samtidigt som han steg närmare henne.

- Å där tvärs över har du Aspenäs, å Landsnäs där bortanför. Å åker du längre bort mä skepp så ä du snart nere ve Döraberget, där trollena bor!

 

Katarina rös.

- Har du vart där? undrade hon.

Anders nickade och viskade förtroendeingivande:

- Å ja har sett ett!

- Har du?

- Ja. Sätt dej så ska ja berätta...

 

Tvekande gled Katarina ner på hällen. Anders satte sig på huk ett par alnar ifrån henne. Han intalade sig själv att inte gå för fort fram. Nyss hade hon varit rädd för honom, nu hade han lyckats skrämma henne för något annat i stället. Men hur skulle han nu gå vidare? Inte hade han varit år Döraberget och inte hade han sett några troll.

- Nå? stötte Katarina fram. Hur va dä mä trollet?

- Jo... far å ja va ute å... rodde. Å vi skulle ner te ett ställe därnere i vika. Ja minns inte va dä hette...

 

Snart hade han serverat den längsta och fräckaste lögnen någonsin i sitt snart tjugofyraåriga liv. Han rodnade nästan, men Katarina hade tappat åtskilligt av solbrännan. Blek av lustblandad olust hörde hon andlöst på Anders upplevelser med trollet vid Döraberget.

 

- Ja blir alldeles rädd, sa hon när han var klar. Tror du dä finns troll här mä?

 

Anders anade stundens möjligheter.

- Javisst! De finns överallt under jorden. De kan bo en hoper här i berget...

- Säg inte så där! avbröt Katarina honom och kröp ihop där hon satt. Han avhöll sig från att lägga armen om henne redan nu, men han gled försiktigt ett stycke närmare på berghällen. Snart satt de där i skymningen, höft mot höft.

Kapitel 4

SPIRANDE KÄRLEK

Nästa dag var en torsdag. Lördagskvällen närmade sig så sakterliga. Strandängen var snart upphässjad och klar. Värmen från gårdagen var tillbaka med oförminskad kraft. Arbetet gick framåt, men det var ett lidande. Drängarna och pigorna arbetade närmare varandra nu; hässjningen försiggick i könsblandade smågrupper om fyra och fyra. Tre sällskap. Anders och Katarina hade sett till att de hamnade i samma arbetslag. Då och då nickade Anders åt Katarina och blinkade. Hon nickade tillbaka, blinkade och log.

Mörkret var borta och hennes rädsla för trollen med det. I går hade hon känt det som om hon skulle bli bergtagen när som helst. I dag, i solljuset, tyckte hon nog att hon hade varit lite fånig. Inte fanns det då troll överallt! Då skulle ju fler ha sett dem. Men åt Döraberget skulle då ingen få henne! Inte någonsin.

 

Så fin han hade varit, Anders Andersson. Inte påflugen som den där drängen från Somvik som hon dansade med i lördags och gick en sväng med. Inte alls. De hade suttit där och pratat om allt möjligt och glömt bort både tid och rum. Och han hade lagt armen om henne men inte mer. När de skiljdes åt i gryningen utanför drängstugan hade hon gett honom en kyss. En lång kyss som sånär tagit andan ur henne. Den levde hon på än.

 

Anders knogade glatt på. Hur i hela friden hade han kunnat hålla sig i natt? Kanske att brännvinet hade hunnit ur kroppen? Tur var nog det. Nu gick det i en takt som verkade passa flickorna bättre än pojkarna. En del blev skrämda om man gick för hårt fram, det hade han fått lära sig mer än en gång. Och ändå hade han sett lite av ena bröstet titta fram lite under hennes blus där hon satt i månskenet. Det hade varit nog för att ta kål på gammeldrängen, men han... han tog det varsamt. På lördag visste han nog vem han skulle dansa ut med på Bjälnäsa loge! Än en gång fick de ögonkontakt. Hon log och blinkade. Anders myste, belåten över sig själv.

Katarina såg spänt fram emot lördagen. Hon mindes den misslyckade midsommardansen då Anders hade hållt sig till en piga hon inte kände igen. Troligen var hon väl från Ulrika eller Tidersrum. Inte såg hon särskilt bra ut heller, tyckte Katarina. Själv hade hon gått hem i förtid från dansen. Hon hade inte velat se var det slutade. Några sju sorters blommor under huvudkudden hade hon inte heller brytt sig om. Kanske var hon för gammalt för sådant. Hon hade till och med somnat före ladugårdspigorna, som också fått masa sig hem från dansen. Skillnaden var väl att de hade velat stanna kvar medan Katarina tyckte att hon hade gjort sitt. Besviken hade hon somnat ganska snart efter att hon hade lagt sig.

Nu var det annorlunda. Hur stor skillnad kunde det inte vara från ena veckan till den andra! Hon hade varit förtjust i Anders redan när hon trodde att han var en flickjägare som bara rusade på med vem som helst. Nu när han visade sig vara en fin och försiktig karl tyckte hon riktigt mycket om honom, det kände hon. Inte blev det sämre av att han var den grannaste unge mannen i hela Malexander socken. Det fanns det fler än hon som tyckte, det visste hon mer än väl.

 

De hann hässja klart i god tid till kaffet. Efter ett kort eftermiddagsregn som knappt orkade fukta hässjorna sken solen snart lika starkt över strandängen. De unga männen och kvinnorna drack sitt kaffe i samma grupper som de hade arbetat.

Samtalet gick lite trögt. Nu var de inte på tu man hand som kvällen innan. Lilldrängen var olyckligtvis med i sällskapet, och den lille kaxen höll låda för alla fyra. I damsällskap hade han åtminstone vett att inte skrodera om sina amorösa eskapader, men han reparerade den skadan genom att spekulera i andras äventyr. Hade inte den och den setts smyga iväg med den och den på midsommardansen?

- Och du då, Anders... började han, men slutade mitt i meningen då han mötte Anders blick som sa: Håll käften, annars...

Båda undvek de att spinna vidare på det som lilldrängen just hade nosat på. Midsommardansen var förgången tid. Nu var det annat som gällde.

Lilldrängen malde glatt på om vad han hade sett och gjort under försommarens danser och lekstugor. Den andra pigan försökte se artigt intresserad ut, men varken Anders eller Katarina orkade bry sig längre. Försiktigt kanade de närmare varandra. Anders lutade sig mot Katarina och viskade:

- I kväll efter maten på samme ställe!

 

Katarina nickade ivrigt och fnissade till. Den andra pigan och lilldrängen tittade förvånat på henne. Vad fnissade hon åt?

Nu var det hög tid att dra sig uppåt gården. Annat arbete väntade. Befallningsmannen hade säkert tänkt ut något nytt åt de tolv som nu var klara på strandängen. Fanns det inte nog att göra på Bollnäs kunde man alltid bli utlånad till något av de andra säterierna nu när det var bråda tider. Både Stjärnesand och Somvik låg inom gångavstånd. Herrarna tog gärna hjälp av varandra och tjänstefolket hade i det fallet inget att säga till om. Förresten kunde det vara omväxlande att arbeta någon annanstans en tid. Ledig var man sällan ändå.

Anders tog både sin tjuga och Katarinas räfsa när de gick uppåt Bollnäs. Ett par av pigorna tisslade och tasslade där de gick bakom dem. Nu hade visst hennes drömmar gått i uppfyllelse. De spekulerade i var de båda kunde ha träffats kvällen innan. Katarina hade ju inte kommit i säng förrän frampå småtimmarna...

Kapitel 5

STÖRDA

Kvällen kom till slut. När aftonvarden var uppäten drog sig tjänstefolket neråt sjön i spridda grupper. De som gärna badade gick åt sitt håll. Förvånat konstaterade man att Anders Andersson inte var med som han alltid brukade. Han, den flitigaste badaren av dem alla, hade stannat uppe i drängstugan utan att ge den minsta förklaring till varför han inte kom med. Vad kunde det bero på? undrade drängarna, som inte hade samma blick för vad som var på gång som pigorna hade. De behövde inte undra. De visste varför Katarina hade gått åt ett annat håll. Det enda de inte hade räknat ut var vart hon skulle gå. Men de visste vem hon skulle träffa. Lillpigan Maria såg mer trulig ut än hon brukade. Det såg ut som det var lika bra att sluta fantisera om Anders Andersson. Det var inga snälla tankar hon hade om Katarina Andersdotter denna sommarkväll.

 

Nere vid hällen träffades de båda. Hela kvällen var deras. En lagom vind låg på utifrån sjön. Svalkande efter en het dag. Det höll mygg och flugor ifrån dem. Ett par sommaskepp låg en bit ut i sjön, bortåt Malexander till. Kvällsmete, tänkte Anders.

- Vi hann undan bra ida´, sa han och satte sig genast alldeles intill Katarina, som redan gjort det bekvämt för sig på den solvarma berghällen.

- Ja, de gick lätt å hässja, log hon.

- Va tänkte du på?

- På igår kväll.

- På oss?

- Ja.

 

Var de att betrakta som fästefolk redan? undrade Katarina. Kunde det verkligen gå så här smidigt och snabbt? För bara någon vecka sedan hade hon börjat förbereda sig på att slå Anders Andersson ur hågen för all framtid, och nu satt de här. Tillsammans vid sjön i kvällningen. Hon kastade sig om honom och kramade hårt.

Anders blev förvånad över det oförberedda och kraftiga famntaget. Snart hade han emellertid anpassat sig till situationen. Inom kort låg de ner och kramades och kysstes. Han hade all möda i världen att inte följa sina instinkter direkt. Handen vandrade utefter hennes sida där de låg, men han aktade sig noga för att alltför snabbt nalkas de mer känsliga och förbjudna delarna på hennes härliga kropp. De som drog och lockade.

Katarina glömde sig alldeles. Var det så här underbart det var med någon man tyckte riktigt mycket om? Hon kände sig febrig och andhämtningen blev bara tyngre och tyngre. Ville han ta henne helt och hållet kunde han göra det här och nu. Motståndet, om hon nu någonsin skulle förmått bjuda upp ett sådant, fanns helt enkelt inte längre. Hjärtat slog så att det bultade inne i öronen på henne. Vad var det som höll på att hända egentligen? Hon var inte sig själv längre...

 

- Ä de här du håller hus, Anders? Hä, hä, hä, skrockade gammeldrängen som plötsligt stod emellan ett par martallar och naturligtvis inte hade takt nog att lämna de förälskade i fred. Anders kunde ha dödat honom!

 

De kunde inte gärna ligga kvar som de hade legat. Inte ens inför den halv- eller helfånige gammeldrängen.

- Nu förstår´a varför du inte geck mä di andre å badade...hä, hä, hä, fortsatte han skrockande och menande. Saliven yrde och snuset rann.

 

- Har du inte vett å lämna oss i fre´, din förbannade dumskalle? röt Anders, som insåg att herdestunden han hade tänkt sig - och som det verkade Katarina också - inte kunde bli av denna kväll. Gammeldrängen, som enligt de flesta var lite efterbliven, skulle inte ge sig av med mindre än att Anders pucklade på honom. Det ville nu inte Anders. Det var under hans värdighet att ge sig på en fåntratt. Okristligt stark var han också. Det var också dårar likt! Armar och bröstkorg fick vad huvudet gått miste om.

 

Tillsammans gick de tillbaka mot Bollnäs, arm i arm. Tätt efter följde gammeldrängen, tjattrande i sitt oförstånd:

- Du, Anders, ja vet ett fint hönshus... hä, hä, hä... Där släpper di te´, å en får köra´n i botten direkt... hä, hä, hä... å då säger di: Mer, mer, längre in...ho, ho, ho, hä, hä...

 

- Hör inte på den dåren, väste Anders i ena mungipan. Han vet inte va han yrar om.

- Ska ni gefta er? flåsade deras ovälkomna sällskap. Kom bare ihåg: Mun men inte mus förrn´s ni har vart i Guds hus, hä, hä, hä...

 

Katarina var fortfarande knäsvag efter deras famntag. Å, så illa hon tyckte om gammeldrängen och hans pladder. Kunde det ha hänt något mer störande och ovälkommet egentligen? Det hade känts som om de skulle ha fortsatt vad som än hände... vem som än kom och ville glo... Så blev det nu ändå inte. Förtrollningen var bruten, även om inte hela hon hade accepterat det än. Snart var de framme vid gården. Anders kysste henne ömt och länge innan de gick. Var och en till sitt. Kontrasten mellan de härliga famntagen nyss och fotsvettsoset inne i drängstugan var enorm. Alla hade då inte badat, det kändes.

 

Det var väl lika så gott att lägga sig och sova. Det var två arbetsdagar kvar än tills lördagkvällen ringdes in borta i kyrkstapeln i Malexander. Hade han tur fick han alltid drömma en fortsättning. Blodet hade lämnat lemmen nu, men känslan malde ännu omkring i trakten. Plågade honom.

Inom en halvtimme snarkades och pustades det i drängstugan. Anders låg och försökte sova, men det var lögn efter kvällens snöpliga slut. Han låg och tänkte på gammeldrängens inklampande. Vore inte karln så stark och arbetsvillig hade man nog låtit köra honom till hospitalet i Vadstena för länge sedan. Visst var det kroppskrafterna som räknades när man var tjänstehjon. Ibland undrade han om det inte vore skönt att vara lika dum i huvudet som gammeldrängen. Han såg ju ut att trivas bättre än de flesta med livet. Ständigt fånleende och med plats bara för fitta och salt sill i huvudet. Ett bekymmerslöst liv, tänkte Anders där han låg, för säkerhets skull med händerna på täcket, och försökte somna in. Gammeldrängen sov som ett barn, med kvällens sista fånleende stelnat på läpparna. Torsdagskvällen var till ända.

Kapitel 6

FREDAGSKVÄLL

Under fredagen hamnade Anders och Katarina på olika dagsverken. De möttes bara som hastigast på morgonen innan de skulle ut på ängarna.

- Om inte förr så imorron, viskade Anders.

- Imorron men kanske i kväll, svarade Katarina. Därefter sågs de inte förrän till kvällsvarden. Efter maten följde Anders med badarna ner till sjön. Gammeldrängen tittade besviket efter honom. När de kommit utom synhåll från gården vek Anders av tvärt åt ett annat håll.

 

Ingen väntade honom vid berghällen. Han satte sig ner för att se om Katarina skulle dyka upp. Inget hände. Kanske hade hon också sett honom försvinna med badarna? Han förbannade sig själv för att han inte bestämt tid med henne här. Nu satt hon kanske och väntade på att han skulle komma tillbaka från badet

 

Efter en halv timme eller mer gav han upp och släntrade tillbaka upp mot säteriet. Inte heller på vägen dit mötte han henne. När han kommit tillbaka gick han och satte sig med de andra drängarna vid drängstugans solsida. Där spelades det kort. En flaska brännvin hade de också kommit över.

- Vill du va mä?

- Näää...

- Men en sup då?

- Jooo...

Anders tog en rejäl klunk. Grinade illa och torkade av sig på skjortärmen. Lutade sig fram på bänken med armbågarna mot låren och tittade förstrött på kortspelet. Kvällen masade sig fram. Ett par klunkar till i flaskan blev det innan han bröt upp från sällskapet och gick en runda åt ladugården och svinhusen. Inga pigor i närheten. Lika bra att gå och lägga sig.

Det gjorde han. När de andra sent omsider bröt upp och fnissande gick till sängs sov han redan tungt.

 

Katarina satt uppe sent. När inte Anders hade kommit tillbaka med de andra från badet hade hon i stället tagit sig för att titta över sina lördagskläder. Ett par gräsfläckar på klänningen hade hon lyckats få bort, och hon hade också strukit både den och sitt bästa linne. Även lillpigan Maria hade suttit inne och ägnat sig åt sina kläder. Katarina anade att det var henne hon bevakade, men nämnde inte Anders med ett ord. Maria lyckades i alla fall få ur Katarina att hon kvällen efter skulle på slåttergillet i Bjälnäs.

- Ska Anders också dit, tror du?

- Dä vet ja inte. Fråga´n får du se.

- Dä törs ja inte! pep lillpigan. Katarina log inåtvänt och tog nya tag med strykjärnet.

Kapitel 7

INFÖR SLÅTTERGILLET

Så kom lördagskvällen till slut. Efter helgmålsringningen blev det lördagsmat med flera supar därtill. Stämningen steg under måltiden. Husbonden var nere och önskade trevlig kväll. De skålade till hans ära och gammeldrängen hade nog hållt ett tal också, om inte Anders hade lyckats få hejd på honom i tid. Han visste bara alltför väl hur det talet skulle ha gestaltat sig.

Pigorna lämnade snart bordet. Som alltid tog det längre tid för kvinnfolket att komma i ordning inför kvällen. Fast de startade förberedelserna långt före karlarna kom de ändå alltid senare till logen eller dansbanan.

 

Samtalet ändrade snart karaktär. Drängarna anförtrodde varandra sina planer. Den skulle man dansa med och den skulle man ge på käften! Anders lyssnade smått road till lilldrängens storvulna planer.

- Om ja får tag på Sven i prästgår´n ska han få på söte knölen! Å se´n ska ja både danse å göke!

 

En ny flaska kom fram.

- Slåtterbrännvin från husbonn! förklarade drängen Johan, som tydligen hade fått förtroendet att fördela de dyra dropparna. Snart var muggarna fyllda. Lilldrängen tog sin i ett drag.

 

Han somnar tidigt i kväll, tänkte Anders. Själv drack han inte så hårt. Han hade till och med stått över ett par varv. Det gällde att bli lagom i tagen, inte ta snesteg redan på vägen dit. I valet mellan yrseln och flickan hade han inga svårigheter denna kväll. Inte annars heller, om sanningen skulle fram. Värre då med de flesta andra unga männen. Det var många som hamnade sovandes i något hörn eller ute i skogen i stället för att dansa och vänslas med flickor. De verkade inte ha särskilt trevligt i kyrkan dagen efter heller. När Anders mest led av för lite sömn hade de helt andra bekymmer. Det hade till och med hänt att någon av dem hade spytt i kyrkbänken med kyrkoplikt som given påföljd. Vilken skam!

Prosten var av naturliga skäl orolig för det tilltagande superiet i socknen. Ungkarlarna var som vanligt värst. Om sommaren var brännvinet omnämnt var och varannan predikan. Prosten nyttjade förvisso själv, men bara som medicin, betonade han. Att styrka sig med brännvin i arbete eller på frikvällar var av ondo. Det bröt ner människan, hävdade prosten.

- Se´n ja, sa Johan till Anders. Men när en dricker´t då bygger dä upp!

- Skulle en inte sluta då, menar du? sa Anders.

- Jooo... Men inte kan dä va så illa som prosten säger. Då skulle ju ingen dricka´t. Å inte skulle kungen tillåta folk å göra´t.

- Nä, dä ä klart.

- Å så gott en mår! Kan inte va farli´t, smackade den andre och tömde sin mugg.

 

Larmet ökade runt bordet. Badarna bröt upp under stort oväsen. Nu skulle de löga sig så flickorna slapp hålla för näsan!

- Asch! En bra kropp håller sej ren själv, muttrade Johan som nyss prisat brännvinet så högt. Di tycker dä ä bättre när dä luktar karl!

- Snarare galt, sa Anders och bröt upp från bordet. Han var en självskriven badare i vanliga fall; en sådan här kväll låg han extra länge i sjön. Lite såpa i en burk hade han också fått med sig. De rena lördagskläderna låg och väntade i solen då han kom upp, nybadad och frisk. Om en timme skulle han kliva in på Bjälnäsa loge. Han log för sig själv.

Kapitel 8

DANSEN

Klockan halv nio spelades det upp till dans. Än var inte allt kvinnfolk på plats; utefter logväggen trängdes lördagsyra drängar med varandra. Spanande än åt höger, än åt vänster. Mer än en högröd i ansiktet av häftig solbränna och brännvinsrus. De flesta välklädda, men en och annan verkade ha gått direkt från ladugården och hit. Kvällens två första slagsmål hade redan avklarats. Det ena på vägen dit och det andra på backen utanför. Till följd av detta stod tre man en bra bit från varandra blödandes näsblod och med gräsfläckar på skjorta och byxor. Det såg ut att bli en lyckad kväll.

Han fick syn på henne så fort hon stod i dörren. Innan hon hade upptäckt honom hade han hunnit fram och bjudit henne armen. Snart virvlade de runt på loggolvet. Det var ännu tidigt på kvällen och bara ett tiotal par var uppe och dansade. Av dem var de flesta fästefolk. Anders förde Katarina runt logen med fart och kraft. Hon hade bara att följa med. Ja, dansa det kunde han! Hon hade många gånger beundrat hans förmåga lite på avstånd. Runt, runt gick det. Någon kvällssvalka att tala om fanns inte på logen. Snart svettades de ymnigt. Efter tre danser var det dags att ta igen sig lite.

 

På vägen ut ryckte Johan Anders i skjortärmen.

- Ska du mä å ha en sup? frågade han.

Anders skakade bestämt på huvudet. Arm i arm med Katarina gick han neråt sjön. Vid vattenbrynet satte de sig. Båda skvätte de på sig svalt sjövatten i hår och ansikte. Anders kupade händerna och drack åtskilliga klunkar. Katarina satt och flämtade.

- Ska du inte dricka?

- Se´n.

 

Än var det för tidigt att gå tillbaka. Visserligen hade många strömmat till, men de kände att de behövde pusta en stund till.

- Ska vi gå en sväng? undrade Anders.

Katarina mindes torsdagskvällen. Tänk om de fick vara ostörda!

- Javisst. Vart ska vi gå?

 

De gick utefter sjökanten. Bjälnäs låg närmare sjön än Bollnäs. Nästan i sjön, tyckte Katarina som kom från skogen. En bit bort låg ett par skepp förtöjda.

- Ska vi ta en roddtur? undrade Anders.

- Men vi kan väl inte...

- Ja känner han som rår om skeppen! Vi känner varandra.

- Men ja vet inte...

 

Katarina kunde inte ro. Sanningen att säga var hon inte alls så van vid sjön och båtarna som man kunde förvänta av folk från trakten. Hon kunde inte simma heller. Badade gjorde hon i laggkärl inomhus, kanske någon gång att hon plaskade längst inne vid stranden.

- Vi går i stället, sa hon.

 

Anders ryckte på axlarna. De fortsatte bort från dansen och stojet. Det började svalka skönt ute, och det luktade gott från skogen. Det luktade sommarskog, tänkte Katarina. Själv var hon ju skogstös, hade alltid bott en bra bit från sjön. Det blev mest till att gå till den lilla Hynngölen, knappast en så stor och farlig sjö som den mäktiga Sommen. Sjön nöjde sig aldrig med mindre än ett människoliv om året, hade hon hört. Vad hon visste verkade det stämma. För två vintrar sedan hade Anders från Högliden under Somviks säteri drunknat, bara tjugotvå år gammal. Lika gammal som hon själv var nu. Och i februari detta år, 1822, hade Petter Karlsson från Skurebo mött samma öde. Han hade varit tjugotre år, och honom hade Katarina känt mycket väl. Skurebo låg åt hennes håll till.

 

Anders undrade varför hon var så tyst.

- Va tänker du på?

- På dej.

- Jaså. Va tänker du då?

Katarina kom inte på vad hon skulle säga. Hon hejdade honom i stället och lindade armarna runt hans midja. Snart kysstes de. Häftigt.

Kapitel 9

I SJÖBODEN

- Ska vi gå tebaka te dansen?

- Nä.

- Va ska vi göra då?

- Bestäm du.

Anders drog med sig Katarina bort mot ett par sjöbodar som låg bortom platsen där skeppen var förtöjda. Det luktade tjära och sjögräs. Han tittade in i fönstret i båda bodarna.

 

- Vi går in.

Det var lite halvskumt inne i boden. Dammet yrde i solstrimman som sken in genom det enda fönstret. Här fanns pytsar och nät, ljuster, bräder, tomsäckar och en gammal bänk som sett bättre dagar. De gled ner bland näten, som låg hoptrasslade i en hög i ett av bodens hörn.

- Här får vi va i fre´, sa Anders med forcerad röst. De höll om varandra där de låg. Snart vandrade Anders arm efter Katarinas sida, precis som ett par kvällar innan. Det dröjde inte länge förrän de båda var lika upphetsade som då. Och nu fanns ingen gammeldräng som kunde störa dem. Nu var de ensamma.

 

Efteråt gläntade Anders försiktigt på dörren. Inte en människa i närheten. Katarina låg kvar. Det hade gjort ont. Men hon hade hört av andra att det alltid gjorde så första gången. Sedan blev det bättre. Hon undrade det.

När även hon hade kommit i ordning tassade de ut och gick tillbaka mot logen, där det nu var full fart. Det dansades både inne och ute. Snart dansade också Katarina och Anders. Lillpigan Maria stod avundsjukt och blängde utefter en av väggarna.

Om du bara visste, flicka lilla, tänkte Katarina och mindes den häftiga smärtupplevelsen en knapp halvtimma tidigare. Då kanske du inte vore så avundsjuk!

 

Den här gången orkade de med fler danser innan det var dags att gå ut och pusta. Det var nu ganska mörkt ute, även om månen lyste ut över sjön. Ett och annat par slank iväg från festen, bort utåt udden, åt Bjälnäsa hall. Ute på logbacken cirkulerade brännvinsbuteljerna mellan törstiga karlar. Det var mest ungdomar på logdansen. De äldre hade sitt. Anders och Katarina höll på att snubbla på Johan från Bollnäs, som låg och sov mellan ett par enar. De banade sig vidare genom det höga gräset, över en stätta och ut på en av slåtterängarna. Vid foten av en hässja slog de sig ner.

 

De satt tysta en bra stund innan Anders kom sig för att fråga:

- Har du mycke ont?

Katarina ryckte till. Hur kunde han veta att hon hade ont? Hon hade gjort allt för att dölja det.

- Ja har inte ont, sa hon.

- Jaså? sa Anders.

 

Åter tystnad. Plötsligt frågade Katarina:

- Är ja den första flickan du fått göra så här mä?

Anders teg en lång stund innan han svarade ja på frågan. Han lät inte särskilt övertygande. Det hörde Katarina.

- Varifrån har du fått att ja skulle ha ont? undrade hon.

- Ja tänkte bara dä, slog han ifrån sig. Ja har hört att dä ska göra dä. På kvinnfolk. Förste gången.

 

Han log brett.

- Men dä lär ska va bra mycke bättre andre gången! Å se´n... Ja, se´n tycker en att dä ä dä lickste som finns.

Hon orkade inte le tillbaka. Det kändes inte alls lika härligt nu som det hade känts då hon gick hit över höjderna mellan Bollnäs och Bjälnäs. I sommarskogen mellan de täta granarna på båda sidor om vägen. Förväntansfull och lycklig.

Bjälnäs låg ju precis vid sjön; vackrare beläget än Bollnäs tyckte de flesta. De satt kvar, lutade mot hässjan, och tittade ut över sjön. Musiken ekade ut över vattnet. Det var vackert, enades de om.

 

- Kanske att vi skulle se om dä känns bättre redan i natt? sa Anders plötsligt.

Katarina skakade på huvudet. Hur hade han mage?

- Vi går tebaks å dansar, sa hon mycket bestämt. Anders suckade, reste sig sakta och följde henne tillbaks mot logen.

Kapitel 10

KYRKSÖNDAG

Som alltid följde söndagen på lördagen. Om det ändå vore tvärtom, tänkte Anders där han med de andra tjänstehjonen vandrade till kyrkan. Johan fick stanna och spy vid vart och vartannat träd på vägen. Även ett par av de andra såg ut att vilja sällskapa med honom emellanåt. Anders var mest trött. Trött, men ganska nöjd med gårdagskvällen. Han hade fått löfte om att få träffa Katarina igen redan på söndagkvällen. Först skulle hon bara hem och hälsa på sina föräldrar borta i Hallen. Hon trodde hon skulle vara tillbaka till kvällsmaten. Matmor hade gett henne fritt efter högmässan, och hon hade fått löfte om skjuts ända till Somvik. Därifrån var det inte alltför långt till Hallen och hennes föräldrar. Han hade gjort upp med henne att de skulle träffas vid Stjärnesands säteri och så skulle han följa henne på vägen tillbaks. Ifall trollena försöker ta dej, hade han sagt. Det var inte ett dugg roligt tyckte hon.

 

Pigorna gick en bit längre fram på kyrkvägen. Ibland fnittrade det till där framme. Anders undrade vad de hade roligt åt. Han höll ett öga på Katarina, men hon vände sig inte om på hela vägen. Efter en halvtimme var de på plats i kyrkan. Snart skulle de få lyssna på prosten Arneijs utläggning om hor och otidigt sängelag. Sannolikt med anledning av årstidens frestelser och de många oäkta barnen som brukade födas fram i mars-april. Om detta visste de emellertid inget när de tog plats på Bollnäs bänkar på ömse sidan om mittgången.

 

Johan satt framlutad i bänken bredvid Anders. Vad han än hade så inte var det några horsbrott på samvetet efter denna natt. Fast det han bar på kunde å andra sidan vara nog så tungt att bära. Kallsvetten i pannan och den flackande blicken bar tillsammans tungt vittnesbörd om att han hade sitt att genomlida. Orgellåten skar i hans känsliga öron. En kyrksup efteråt skulle nog inte sitta dumt, tänkte han kavat, men vid tanken på hur denna skulle smaka höll han på att kasta upp där han satt. Han övergick till mer fromma tankar medan Arneij skred på plats framför altarringen. Högmässan hade börjat.

Kapitel 11

PÅ VÄG I FÄLLAN

Sommarveckorna gick. Det höll i sig mellan Anders och Katarina. Ett och annat famntag blev det fortfarande om kvällarna och nätterna, men när Anders ville gå längre än så blev det stopp. Han tålde sig till en början, men tålamodet tröt fram i mitten av juli. En kväll då de stämt träff uppe på logen och han hade lyckats få in hela armen under klänningen på henne fick han en ilsken klatsch på fingrarna. Han satte sig upp, tvärarg.

- Men vi ä ju så gott som fästefolk!

 

Katarina började gråta förtvivlat.

- Ja törs inte, fick hon fram mellan snyftningarna.

 

Anders ångrade nästan sitt häftiga utbrott. Vad skulle han nu säja? Han lade armen om henne. Först trodde han nästan att hon skulle dra sig undan, men efter ett tag slutade hon darra. Hon tittade upp på honom med tårblanka ögon.

- Ä vi fästfolk? Ä dä säkert dä?

 

Anders sken upp.

- Javisst ä vi dä. Vi har ju haft ihop´et i gott å väl två vecker. Å vill du bara ha mej så vill ja ha dej. Dä ä ett som ä säkert! sa han med eftetryck.

 

Det hade han aldrig lovat någon förut! Han kunde ha bitit tungan av sig. Var han egentligen beredd att binda sig redan? Han fick passa sig med vad han lovade i framtiden. Det här gick ju alldeles för fort.

 

Katarina torkade tårarna och lutade sig åter bakåt i höet.

- Kom, viskade hon.

 

Den gången gjorde det inte det minsta ont.

Kapitel 12

SOMMARKVÄLLAR

Resten av sommaren var den lyckligaste tid Katarina någonsin hade upplevt. Ja, hon hade inte kunnat föreställa sig att livet kunde vara så underbart. Arbetet gick som en dans om dagarna, och kvällarna var hennes. Hennes och Anders. De var på danser tillsammans, de var ute och gick tillsammans och precis som Anders hade sagt: det där andra, det som de hade sig emellan, det blev faktiskt bara bättre och bättre. Både före, under och efter. Nu kunde hon än bättre förstå varför andra hade så brått att gifta sig. Det var inte utan att hon skulle vilja ha det så. Redan nu.

 

Anders hade bestämt sig för att hjälpa Katarina av med rädslan för sjön och för båtarna. Var och varannan kväll tog han med henne ut i ett av gårdens skepp. Ibland för att fiska, ibland bara för att ro en tur i sjön. Några gånger gjorde de strandhugg på någon ö och hade matsäck med sig.

 

Han lärde henne att ro. Först gick det bara runt, runt, men efter lite övning kunde hon snart ro som vem som helst.

- Du styr ju skeppet som en hel karl! berömde Anders där han satt på akterbrädan och kisade mot kvällssolen. Katarina sög i sig av berömmet och slet i årorna.

- Ska vi ro åt Döraberget? skrattade hon.

 

Vad fanns det nu att vara rädd för? Med Anders kände hon sig trygg.

Simma ville hon dock inte. Hon följde gärna med honom när han badade, men hon höll sig vid stenarna på stranden. Han lovade att hålla hårt i henne om hon bara försökte, men det var stört omöjligt.

- Dä kommer nog dä mä, tröstade Anders. Inte tar Näcken så söta flicker som dej!

Men Katarina satt bra där hon satt.

Katarina hade ett par gånger föreslagit att Anders kunde följa med henne och hälsa på föräldrarna borta i Hallen. Anders hade svarat glidande på frågan båda gångerna. Ändå hade de ju kunnat hälsa på hans föräldrar på vägen utan att det blev alltför lång omväg? Varför ville han inte det?

 

Anders föräldrar var torparfolk och bodde i Älgaberget som låg i Malexander, om än åt Ekebyhållet. När Anders hälsade på dem for han med skepp, eftersom det gick snabbare över sjön.

Nu var det inte så ofta han var hemma hos dem. Däremot gick han på ganska täta visiter hos sin faster Annika i Örbäcken och hennes make, knekten Hultberg. Men inte heller dit hade han tagit med sig Katarina.

En sen augustikväll kunde hon inte låta bli att fråga:

- Skäms du för mej? Varför kan vi aldri gå bort bägge två? Å varför vill du inte mä te Halla?

 

Anders teg och såg ut att fundera.

- Dä ä väl inga brådska mä dä. Vi har ju vårat uppgjort. Dä kan va logom te lysninga...

- Te lysninga? Katarina spratt till. Menar du att vi ska ta ut lysning snart?

 

Anders våndades. Han kände snaran dras åt. Det där med lysning och giftermål hade han skjutit framför sig. Inte velat ta upp ens. Visst var det hög tid - de hade rätta åldern inne - men var det verkligen Katarina han hade tänkt sig som sin äkta hustru? Hon hade ju alla möjliga fördelar, men... Det var som om något höll emot. Han kände sig väl helt enkelt inte mogen för giftermål.

Han förbannade sin snabba trut. Rätt vad det var satt de väl hos prosten och pratade bröllop. Hur skulle han kunna hålla grytan puttrande utan att göra slag i saken?

 

Katarina grep tag i halmstrået han hade gett henne.

- Vi kanske skulle tinga ti´ hos prosten? När vi ä på gusstjänst näste gång?

- Kanske dä, muttrade Anders och bytte samtalsämne.

Kapitel 13

BISTRA BESKED

Oktober kom med singlande löv och kalla kvällar och nätter. Tjänstetiden på Bollnäs var till ända för både Anders och Katarina. Anders hade varit förtegen om sin nya plats ända tills Katarina berättade att hon skulle börja tjäna hos nämndeman i Ugglebo. Först då lät Anders henne veta att han hade fått löfte att börja hos självaste baron Pfeiff på Stjärnesand.

Han nämnde inte med ett ord att uppgörelsen med baronen hade träffats redan på sommaren, ja, faktiskt den dag han hade stämt träff med Katarina utanför baronens säteri. För honom kändes det nödvändigt att de hamnade på olika platser. Kanske hon skulle bli lite mindre efterhängsen då.

 

Ugglebo låg långt upp i skogen, Stjärnesand precis vid sjön. Katarina hamnade längre bort från sina föräldrar, han kom närmare sina. Anders var nöjd med sin nya bostad, Katarina var bedrövad. Hade inte Anders låtit henne veta att han skulle söka plats åt samma håll som henne? Nu hävdade han att det hade varit kalla handen överallt. Ändå visste hon minst ett par ställen där de hade städslat tjänstehjon senare än vad nämndeman i Ugglebo hade gjort. Nu hamnade de ju alltför långt från varandra.

Katarina var missnöjd. Humöret sjönk i botten. Hon grät oftare, ibland till synes utan anledning. Ibland kände hon sig dödligt trött. Vad var det som höll på att hända med henne? Och hur skulle det gå med henne och Anders?

 

Platsbytet hade gjort Anders gott. Han slapp sällskapet i drängstugan på Bollnäs som han var utled på vid det här laget. Det verkade vara vettigare folk här på Stjärnesand. Drängstugan var dessutom större. Till närmaste sänggranne hade han drängen Petter, en stillsam och oförarglig person. Ingen gammeldräng som dygnet runt fånlog och frossade i fortplantningskonstens mysterier.

Här ville han bli länge! Baronen var en vänlig själ. Han visste redan att Anders var en förstklassig dräng, och Anders missade inte ett tillfälle att visa honom att det låg mycket sanning i detta omdöme. Han kunde det mesta som hörde lantbruket till. Slapp fråga befallningsmannen jämt och ständigt. Skötte sina åligganden exemplariskt. Nu när inga fruntimmer störde hans tankar gick det dessutom bättre än vanligt att arbeta. Det dröjde hela två veckor innan Katarina gjorde sitt första besök hos honom. Att söka upp henne hade han inte ens tänkt på.

 

De hade redan hunnit bli främlingar inför varandra. Efter bara två veckor! Men sanningen att säga så hade han ju redan under den sista tiden på Bollnäs undvikt henne så gott han kunde. Inte ens sänglaget drog som innan. Det, om något, borde vara ett tecken på att kärleken hade svalnat. Om det nu var kärlek han hade känt? Han visste det knappt.

Samtalet gick trögt där de satt på hans säng inne på drängstugan. Petter hade gått ut en sväng. De andra var och fiskade. Katarina tittade okynnigt på honom.

- Ska vi inte lägga oss ner, Anders?

 

Nej, det ska vi förbaske mig inte, tänkte han. Han hade på sätt och vis väntat på det här ögonblicket. Han skulle - här och nu - tala om för henne som det var. Att de nog inte var ämnade för varandra. Han hade räknat ut att hon då skulle fråga om det var någon annan, men det var det ju inte. Med lätt samvete kunde han säga att deras sommarromans hade gått ut sig.

- Va tänker du på, Anders? sa hon smeksamt.

 

Han kunde inte få ett ord över läpparna. Tänk om hon blev så till sig att hon gick raka vägen till prosten? Han kunde få gifta sig med henne vare sig han ville eller inte, det insåg han nu. Han hade ju faktiskt, som det hette, lägrat henne under löfte om äktenskap. Med både kroppen och sina enfaldiga löften hade han knutit henne intill sig! Men han måste ju göra ett försök att komma ur hennes grepp! Skedde det inte nu så var han fast. För alltid.

 

Han såg redan sig själv som fattigtorpare på Hallen med hennes utlevade föräldrar på undantag och en massa ungar kring benen. Var livet redan slut? Hur var det nu Hultberg brukade säga? "Efter söt klåda kommer sur sveda sa flickan - fick barn". Då var det väl svedan som kom nu, tänkte Anders dystert. Kunde det bli värre? Det kunde det.

 

- Ja ä mä barn, sa Katarina plötsligt.

En hård knytnäve på hakan hade inte kunna träffa mer oväntat och förödande!

Han blev alldeles kall. Hade han hört rätt? Hon skojade väl? Men sån´t kan man väl ändå inte skoja om?

Hon nickade som om hon hade läst hans tankar.

- Ja, ja ä mä barn.

 

Han försökte tänka, men det gick inte.

 

- Så nu får vi allt ge oss iväg te prosten å dä kvickt nog. Ja vill då inte stå mä magen i vädret i körka. Dä blir prat nog ändå bland dom som kan räkna på´t...

- Jovisst.... ja, jovisst, stammade Anders. Men hur...

- Va menar du?

- Ja, hur kan du va så säker?

- Ja ä säker. Räcker inte dä?

 

Tänkte hon snärja honom på det där urgamla viset? Han visste mer än en som hade lurats till altaret utan att det hade varit mer än luft i magen på fästmön. Nu gällde det att dra ut på det hela. Om hon verkligen var på det viset skulle det snart synas.

Nu såg han åter den där spjuveraktiga glansen i hennes ögon.

- Så nu ä dä redan gjort, viskade hon ömt. Ska vi inte...

Ja, varför inte? De lade sig ner i hans säng och drog fällen ordentligt över om det skulle komma någon oförhappandes.

De krånglade och bökade under fällen en bra stund. Men det ville sig inte. Lemmen lydde inte! Den slokade som ett gammalt konfirmationsminne trots att han tyckte han hade kommit i rätt stämning och allt. Och detta trots det allvarsamma läget.

 

- Va ä dä mä dej? frågade Katarina förvånat. Hon begrep sig tydligen inte på att det kunde bli så med karlar. Han hade ju aldrig betett sig på det viset med henne...

Han försökte hjälpa sig själv medan Katarina förvånad undrade vad han smusslade med. Inget verkade hjälpa. Det var som om känseln hade försvunnit.

Det gick åtskilliga minuter. Han svor för sig själv och svettades allt mer. Katarina låg beredd; henne var det inget fel på.

 

Han tog en paus. Suckade.

- Ja känner mej inte bra. Ä nog sjuk...

- Du verkar då inte särskilt sjuk, svarade hon. Lite irriterat, tyckte han det lät som.

Tystnad. Suckar.

 

- Du har väl aldri fått fransosen? frågade hon efter en lång stund.

- Fransosen? svarade han fåraktigt. Rösten gick upp i falsett.

 

Inte var det väl fransosen? Han hade hört farbror Hultberg berätta om knektar som hade skaffat sig fransosen efter tillfälliga bekantskaper ute i fält. Eller i storstaden... Fransosen slutade med döden! Han bleknade.

- I så fall har vi fått´en bägge två, konstaterade han med gryende panik i rösten.

- Dä ä Guds straff för dä vi har hållt på mä. Otidi´t sängelag.

 

Även hennes lust hade dämpats nu. De satte sig upp och rättade till klädseln under eftertänksam tystnad. Olyckan förde dem närmre varandra än Anders hade upplevt på länge. Gemenskap under yttre hot. Fransosen hade lagt sin kalla hand på dem.

- Du har hört va di har sagt... sa Katarina. Att fransosen följer på köttsligt umgänge. Att dä ä syndens lön.

- Nu låter du som prosten! sa Anders, men han skrattade inte.

 

- Å barnet föds mä fransosen, sa Katarina. Dä har syndens tecken redan från början. Å, Anders, va har vi gjort?

- Lugna dej! Vi vet ju inte om dä ä fransosen ja har. Ja kanske håller på å bli förkyld eller va som hälst...

- Män dä sätter sej väl inte i...

 

Det var som om deras värld hade rämnat. Det blev dags för Katarina att återvända hem till Ugglebo. Hastigt bröt hon upp. Anders lämnades ensam med sin ångest. Oron drev honom ut ur drängstugans kvalm och instängdhet. Han måste träffa någon han litade på och vågade fråga. Nu. Han drog på sig rocken och gick ut i oktoberkvällen. Med bestämda steg gick han mot sin fasters hem i Örbäcken.

Kapitel 14

HULTBERG

Livgrenadjär Hultberg var i gott skick trots över tjugo år i kronans tjänst. Han var fyllda fyrtiosex, men såg fortfarande ut att vara i sina bästa år. När Anders kom gående med andan i halsen höll han på att gräva dike en bit från stugan.

Anders såg upp till sin ingifte farbror. Skulle han skämma ut sig för honom och gå rakt på sak? Hade han något val? Vem annars i hela Malexander skulle kunna berätta för honom hur det förhöll sig med den fruktade fransosen? Hultberg var en erfaren man. Under ryska kriget 1808-1809 var han först kommenderad till Skåne och sedan till Västerbotten där han var med i striderna mot ryssen vid Sävar och Ratan. 1813 hade han deltagit i den stora folkslakten vid Leipzig - mot självaste Napoleon. Året efter var kommenderad till Norge till de sista krigshandlingarna för Sveriges och Hultbergs eget vidkommande. Sedan dess hade det varit lugnt. Anders kunde lyssna i timmar till hans krigarminnen.

 

Hultberg var värd all respekt, och åtnjöt också en hel del. Erfaren var han, men ändå utan tillstymmelse till skrävlighet eller dryghet, som förvisso vidhäftade mången gammal livgrenadjär. Och till honom kom Anders dragande med sin veneriska sjukdom! Han skämdes som en hund.

 

- Fattas dej nå´t, Anders? frågade Hultberg så fort han hade fått syn på honom från sin position i diket. Anders blev stående framför dikeskanten. Hur skulle han börja?

- Godda, farbror. Jo, dä ä på dä viset att... att...

 

Hultberg satte spaden i jorden och svingade sig med stor spänst upp ur diket. Han var huvudet längre än Anders när de nu stod mittemot varandra.

 

- Va vill du, Anders? Ja ser att nå´t trycker dej.

- Jo, farbror... Ja har en go´ vän. Å han har bekymmer.

Hultbergs ögonbryn åkte i höjden.

- Jaså?

 

- Han har kanske fått nå´t som ja tänkte att farbror kände till... Ja, ja menar inte att farbror skulle... Nej, men... ja menar...

- Ja va menar du? log knekten. Va har han fått, din kamrat?

 

Nu lossnade det!

- Han tror han har fått fransosen! Å ja tänkte om farbror visste hur den... ja, hur den visar sej. På kroppen å så.

 

Hultbergs leende hade försvunnit. Han såg strängt på Anders.

- Fransosen? En vän te dej? Du menar veneriskt, va?

Anders nickade. Ivrigt. Hultberg såg sig omkring och sa i förtrolig, låg ton:

- Har han ett sår på själve...?

 

Anders skakade på huvudet.

 

- Har han ont i´n, då?

- Nä.

- Men va ä dä me´n?

- Han... Han sloknar för´n. När han ska... ja, när...

 

Hultberg stirrade storögt på Anders ett par ögonblick innan han brast ut i skratt. Anders rodnade så det brändes om öronen.

- Inte ä dä fransosen! skrattade Hultberg. Dä låter mer som om din vän va nervöser... Om han inte ä gammal, förstås, din kamrat. Nåja... Den vägen ska vi alla vandra, som bonn´ sa när han slakta´ gödgrisen!

 

Han blinkade åt Anders.

- Va dä förste gången han skulle te, tror du?

- Kanske dä, svarade Anders. Han kände en ofantlig lättnad över att det inte verkade vara något kroppsligt.

- Så dä kan bli så om han ä nervös eller oroli´ för nå´t?

Hultberg nickade bestämt.

- Å inte utav nå´t annat skäl?

- Nääej... Inte va ja vet. Om han inte ä gammal, som sagt. Utgammal. Men dä ä väl inte din gode vän?

- Nä. Han ä som ja ungefär. Han ä från Kisa, så farbror känner´n nog inte. Men ja ska hälsa´n va farbror har sagt. Då blir han nog gla´. Han... han va så oroli´, se.

 

Hultberg nickade instämmande. Anders tyckte sig ana ett småleende i ansiktet på farbrodern, men han var inte riktigt säker.

 

- Du ska väl mä in. Faster ligger. Ho ä inte riktigt bra. Som dä nu ä...

Anders följde efter Hultberg in i det lilla soldattorpet. På soffan låg hans faster Annika. Hon reste sig mödosamt upp när hon såg vem det var som hade kommit på besök.

 

- Nä se Anders! Dä va e överraskning. Har du hittat hit? Dä va ett tag se´n.

- Ja.

Anders höll med. Det var onekligen ett tag sedan.

 

- Hur mår faster?

- Å, dä gamla vanli´a. Ingen fara på taket direkt. Men dä ä så ja får gå ikull imellanåt.

- Jaha.

- Men va du ser bekymrad ut! Du har väl inte hamnat i nå´t elände?

- Nä, faster. Ja tog mej bara en sväng för å se hur dä va mä er.

- Du ä snäll du, Anders. Har du vart hemma i Älgaberget på sistone?

- Nääej. Inte di siste veckera. Men dä va bra mä dom sist ja va hemma.

- Gott å höra.

 

Mor Annika gick bort och tände i spisen. Hultberg bjöd Anders att sitta fram vid köksbordet.

- Nu ska vi ha oss lite kaffe. Så får vi höra hur du har´t på Stjärnesand. Dä ä te å ha kommit upp sej här i jämmerdalen!

- Tackar för dä, sa Anders. Dä ska bli härli´t!

 

Hultberg vände sig bort ett ögonblick för att dölja en skrattattack. Han visste nog sjutton vem som trott sig ha fått fransosen!

 

Sent på kvällen lämnade Anders Örbäcken med betydligt lättare steg än de som hade fört honom dit. Visslande vandrade han mot Stjärnesand. Natten skulle bli kall och klar. Han hoppades att Petter hade eldat upp drängstugekaminen ordentligt. Att Katarina var lika gravid nu som tidigare på kvällen hade han alldeles glömt bort. Så stor var hans lättnad efter att under flera timmar ha varit underkastad det dödliga hotet från den ökända fransosen - skammens och förtvivlans sjukdom.

Kapitel 15

ANNA

Katarina skötte sina sysslor exemplariskt uppe i Ugglebo, men tankarna var inte med henne i arbetet. Det mesta flöt på av gammal vana. Nämndeman Svensson och hans Maria var bra att arbeta hos, sönerna var snälla och de övriga tjänstehjonen verkade vara vettigt folk. Ändå kunde hon knappast påstå att hon trivdes. Hon gick och längtade efter Anders och mindes deras sommarkvällar nere vid Bollnäs. De kändes otroligt avlägsna nu.

Hur länge skulle det dröja innan hennes tillstånd syntes utanpå? En havande piga var värdelös, det hade hon fått lära sig. Av Anders hade hon fått lugnande besked beträffande sjukdomen de befarat att de hade fått, men det var ändå en klen tröst. Det plågade henne att Anders hade blivit så förändrad. Det hade gått lång tid sedan de älskade med varandra. Sedan den där gången det knöt sig för Anders var det som om han alldeles hade tappat intresset. Inte kunde hon komma sig för att prata med honom om det heller. Bara det snuddades vid ämnet gled han undan. Och hon var inte den som pressade på. Inte om sådana saker! Lika undvikande var han när det gällde lysning och äktenskap. Det gick inte längre att känna igen den Anders hon lärt känna under sommaren. Ändå ville hon ha honom. Mer än någonsin.

 

Under hösten tittade hon ner till honom ett par gånger i veckan. Han däremot kom ytterst sällan och hälsade på uppe i Ugglebo. När de träffades var det hon som pratade, hon som kom med idéer och förslag, hon som föreslog när de skulle träffas nästa gång. Anders var håglös, ointresserad, disträ.

Om hon ändå hade kunnat se den förändring Anders genomgick så snart hon hade lämnat Stjärnesand! Visst hade deras förhållande påverkats av hennes havandeskap och av Anders ovilja att älska med henne. Men det fanns något annat som var i ännu högre grad förödande för deras förhållande. En orm hade börjat nästla sig in i Katarinas Paradis.

 

Samtidigt som Anders hade städslats i tjänst hos baronen hade också en knappt tjugoårig piga börjat arbeta på Stjärnesand. Anders lade till en början inte märke till just henne och knappast till någon av de andra pigorna på säteriet heller. Han hade liksom nog med sitt. När han inte arbetade höll han sig helst inne på drängstugan, där han låg och försökte lösa sina bekymmer med Katarina och deras barn som sakta men säkert växte till sig i hennes mage.

Hur det kom sig mindes han inte, men en dag under potatisplockningen hade de kommit att arbeta bredvid varandra, han och den unga pigan. Han hade nog lagt märke till att hon såg utomordentligt bra ut med sitt lätt böljande ljusa hår och sina blåa ögon. Trots att hon var kort var hon välväxt med precis sådana former som kunde göra en karl alldeles tokig. En riktig skönhet var hon, men Anders hade i sitt grubblande tillstånd inte närmare funderat över henne. Inte förrän den där dagen då de hamnade i varandras närhet.

 

De hade pratat med varandra. Sådär som man gör under arbetet. Lite småprat om allt möjligt. Hon hade frågat om honom och han hade fått reda på en del om henne. Hon hette Anna Axelsdotter. Hennes mor var död, men hennes far och en äldre syster levde. Fadern var torpare i Linneberg uppe i nordligaste delen av socknen och systern tjänade piga i Västra Hargs socken. Anna själv hade flyttat hemifrån två år tidigare och hon hade hunnit att tjäna på två ställen innan hon nu hade fått tjänst hos baronen.

Anders fick under dagen veta en hel del om denna Anna Axelsdotter eftersom hon var mycket pratsam. Glad av sig verkade hon också vara, och det lyckades henne också under dagens lopp att sprida lite ljus i Anders mörka sinne. Bekymren lämnade honom för en stund. Katarina och hennes växande mage tonade bort. Det kändes befriande.

 

Under kafferasten kom de att sitta bredvid varandra. Det var väl naturligt eftersom de hade arbetat sida vid sida. Han hade studerat henne närmare under deras samtal. Hade inte det här med Katarina varit så kanske... Tänk om han bara inte hade träffat henne i somras! Nåja, som man bäddar får man ligga.

- Ä du trolovad mä ho som har vart här hos dej ett par gånger? hade Anna plötsligt frågat.

 

Anders vet inte varifrån ingivelsen hade kommit när han svarade att Katarina bara var en gammal bekant, en god vän. Kanske hade Anna genomskådat honom redan då. Kanske hade det bara ökat hennes intresse för Anders. Han kände att hon beundrade honom på något sätt. Tittade på honom som om... Jo, hon skulle nog vara med på noterna!

Om han nu hade velat. Eller snarare kanske: om han nu hade kunnat. Hans oförmåga den där dagen han och Katarina hade legat i hans säng i drängstugan förföljde honom i tankarna. Visst verkade lemmen vara som den skulle där den stod i givakt på mornarna, men om han till äventyrs tänkte på Katarina och deras gemensamma upplevelser på skullar och till skogs var den sorgligt oberörd. Ja, krympte den inte rentav? Som om den ville gömma sig.

 

På kvällen hade han haft svårt att somna. Anna Axelsdotter höll honom vaken långt efter att hon själv måste ha somnat inne i pigkammaren. Det hade funnits något i hennes sätt att tala med honom och se på honom som gjorde honom upprymd. Orolig på ett skönt sätt. Han låg och fantiserade om hur det kunde utveckla sig om bara han inte hade ställt till det med Katarina. När han hade somnat hade han ingen uppfattning om, men av hans trötthet dagen efter drog han slutsatsen att det måste ha varit mycket, mycket sent.

Så var det nu och så hade det varit en tid. Anna och han hade inte arbetat ihop sedan den där dagen, men de började träffas efter arbetets slut för att prata och hålla varandra sällskap. Anna trivdes inte så bra med de andra pigorna och förutom Petter var det ingen av tjänstehjonen som Anders hade blivit närmare bekant med. Petter trivdes bra på egen hand, och därför kände inte Anders att han var okamratlig när han i stället satt inne i köket och pratade med Anna där hon diskade undan efter kvällsmaten. Han satt kvar långt efter att hon var klar om sanningen ska fram.

Kapitel 16

LUST

Mot slutet av november hettade det till på allvar mellan Anders och Anna. Katarinas besök hade märkbart glesats ut, och kanske var det därför han kände att han på något sätt var friare. Det gick nu dagar utan att han bekymrade sig med vad han hade ställt till med henne.

Tröskningen pågick för fullt och skulle vara länge. Den enformiga tröskningen var vinterhalvårets tråkigaste arbete, tyckte Anders. Kylan på trösklogen led man visserligen inte så svårt av när man väl hade arbetat sig varm med slagan, men han föredrog sysslor i ladugården eller inomhus. Tyvärr blev det mest tröskning. Just denna dag var han dessutom ensam på logen, vilket inte gjorde det hela trevligare precis.

 

I skymningen kom Anna upp med kaffe. En sup hade hon också lyckats få med sig. Med välbehag satte han i sig såväl kaffe som brännvin, och när Anna strax efter på lek knuffade honom baklänges i bosset, drog han henne med sig. Snart hade brottningen övergått i smekningar och kyssar som sånär tog andan ur honom. Och Anna tog för sig! Olikt kvinnfolk var det hon som drev på. Ökade hettan emellan dem. Sökte upp ställen som aldrig Katarina skulle ha kommit sig för med.

Hans kropp svarade precis som den skulle. Utan att för ett ögonblick bekymra sig för att bli ertappade var de snart invecklade i ett underbart, ja, nästan obeskrivligt skönt boleri - Anders hade aldrig upplevt maken till brunst vare sig hos sig själv eller någon av de kvinnor han tidigare kommit så här långt med. Och Anna... Ena stunden kom hon i full extas för att sedan slappna av en stund. Snart var hon åter på väg upp mot vågtoppen; varm, skön och följsam. Han lät det komma. Låg kvar. Tände på nytt. Omvärlden hade upphört att existera. När han åter kom - efter en evighet av njutning men nu mer behärskat och kontrollerat mitt i all extas - trodde han för ett ögonblick att han skulle dö. Och vilken död... Att det kunde vara så här! Rena trolleriet!

 

Efteråt låg hon och smekte hans fortfarande svullna lem. Försiktigt och ömt, liksom i tacksamhet. Fastän alldeles slutpumpad kände han att han snart skulle vara beredd på nytt. Anna kysste honom medan hon smekfullt plockade med hans åter stående lem. Hon överöste honom med kärleksförklaringar. Jollrade med honom.

- Nu ä de vi, Anders... Känner du att vi ä som skapta för varandra? Ja har vetat´et hela ti´n. Anders... ja har velat ha dej se´n ja kom hit... Ja älskar dej, Anders, å nu ä de vi...

 

Vad skulle han svara? Han visste att han var fast. Nu var det Anna och han. Hon ville ha honom och han ville ha henne. Punkt slut. Han lät handen vandra över hennes höft, in över hennes mjukt håriga kulle, upp över hennes lena mage innan han kupade den runt hennes ena bröst. Vårtan var stor och styv och kittlade honom i handen. Nu var han klar. Han rullade över och tog henne för tredje gången. Det kändes som om lemmen aldrig mer skulle återta sitt vardagliga format. Inte skulle den krypa under skinnet och gömma sig heller. Han kände sig på något sätt återupprättad. Tillfrisknad. Renad.

 

Efteråt hade han svårt att låta bli att skrika ut sin lust och glädje. De klädde på sig under lek och smekningar. När hon samlat ihop kaffekannan, supglaset och muggen för att gå drog han henne till sig, yr av hänförelse.

- Nu Anna, sa han bestämt. Nu släpper ja dej aldrig!

Kapitel 17

MELLAN TVÅ HÖTAPPAR

Hur skulle han nu göra med Katarina? Det blev visst bara värre och värre. Hon hade varit och frågat efter honom hos Petter och de andra i drängstugan en kväll då han och Anna om vanligt hade smugit undan för sig själva någonstans på Stjärnesand. Han hade inte låtit någon annan veta vad han och Anna hade för sig och hon hade å sin sida varit lika förtegen inför de andra pigorna. Om de sedan hade kunnat undgå att märka den heta passionen mellan Anders och Anna var en helt annan sak. Hur det nu var så visste ingen i drängstugan var Anders höll hus, och Katarina hade så småningom fått ge sig tillbaka till Ugglebo utan att ha träffat honom.

Borde han inte söka upp henne och förklara sig? Han borde kanske ha dåligt samvete för vad han höll på med, men det ville liksom inte infinna sig. När han var med Anna fick hon hela hans uppmärksamhet och när han inte var med Anna längtade han efter att få vara med henne. Det blev ingen tid över för Katarina, och vetskapen om att hon sökt honom i drängstugan kom som en mycket obehaglig överraskning. Han beslöt sig för att ta tjuren vid hornen. Redan samma kväll ursäktade han sig inför Anna, sa att han skulle ro till sina föräldrar i Älgaberget, men ändrade riktning när han kommit utom synhåll från Stjärnesand. Han drog upp skeppet på land vid Sjöbo och vandrade därifrån raka vägen upp mot Ugglebo. På vägen funderade han ut hur han skulle lägga orden för att såra Katarina så lite som möjligt. Det skulle inte bli lätt, det visste han.

 

Väl framme i Ugglebo hälsade han på drängen Anders Persson, som höll på att sätta gärdesgård. De var gamla bekanta och pratade en stund med varandra innan Anders framförde sitt ärende: visste drängen var Katarina höll hus?

- Ho ä i lagår´n mä husbonn´. En å kalvarna ä inte riktit kry. Men ho komm...

 

Han hann inte avsluta meningen. Katarina hade hört Anders välbekanta stämma och kom halvspringande ut ur ladugården.

- Anders! Kommer du? Hon strålade av glädje.

 

Det här skulle inte bli lätt. Om hon ändå inte hade varit så glad i honom! De gick avsides, en bra bit från Anders Perssons nyfikna öron.

- Jo, Katarina... började Anders, men redan där tog det stopp. Hon tog ingen notis om det utan kramade honom hårt och pratade en massa om hur hon hade saknat honom. Innan han hunnit komma till sak hade hon hunnit fråga när de egentligen skulle gå till prosten och ta ut lysning. Anders kände det som om han befann sig i en mardröm. Tankarna gick till Anna nere på Stjärnesand. Han måste klara upp det här nu. Han måste!

 

- Dä ä nå´t ja måste få tala om, Katarina... började han. Inte heller den här gången räckte krafterna till. Inombords förbannade han sig själv för sin oförmåga att komma till sak. Varför skrek han inte rakt ut att han hade träffat en annan och gav fullständigt fan i Katarina och hennes unge? Nu stod han och förmådde sig inte ens ta sig ur hennes famntag fast det kröp i honom.

 

Innan han gått därifrån hade han lovat att de skulle gå och ta ut lysning innan jul. Detta nämnde han naturligtvis inte ett ord om när han senare samma kväll låg på skullen i Stjärnesand med Anna. Konstigt nog hade han då redan glömt bort det. Lagt undan det där han skulle slippa se det. På något sätt skulle han nog finna på råd...

 

Julen kom och gick. Det hann bli nytt år innan lysning mellan drängen Anders Andersson från Stjärnesand och pigan Katarina Andersdotter från Ugglebo förkunnades från predikstolen i Malexanders kyrka tre söndagar efter varann.

Anders hade invigt Anna i sitt dilemma i god tid innan dess. Hon visste var hon hade honom, och snart hade de gjort upp en plan. Någon vigsel skulle det aldrig bli, det hade de bestämt. Under en resa med baronen till Skänninge stad hade Anders köpt konfekt till sin blivande hustru. Anna sa att hon hade ett medel som, rätt använt, skulle omintetgöra själva grunden för det förestående bröllopet. Hon föreslog att det skulle blandas i konfektasken...

De visste båda att vad de nu ämnade göra var olagligt, men inget fick längre hindra deras lycka. Absolut ingenting.

 

- Dä ä inget farli´t, sa Anna. Dä gör bara att ungen far ut.

Kapitel 18

RUSSIN I SOCKER

En sen söndagkväll i slutet av januari var Katarina på hemväg från sina föräldrar. Hon hade varit där och hämtat tyg till sin brudslöja som hon skulle börja sy på. Det snöade och var förskräckligt kallt, och Katarina gick i rask takt för att inte bli för nerkyld. Barnet kunde ta skada, tänkte hon. Än var hon inte tjock och otymlig på något vis; hon var ungefär i sjuttonde veckan hade hon räknat ut.

Några troll var hon inte rädd för längre. Dels trodde hon inte det fanns några här i trakten, dels hade hon aldrig hört talas om att några troll var ute på vintern. Det var väl för kallt för dem, tänkte hon där hon gick och imman rök om henne när hon andades ut. Stjärnorna var små och långt borta, men ändå hjälpte de till att lysa upp januarinatten. Det var alldeles stjärnklart och mycket vackert, tyckte hon. Sjön hade lagt sig och det var gott om gnistrande snö på isen. Snart såg hon ljuset från Stjärnesand.

 

När hon kom fram traskade hon fram till drängstugan och knackade på. Det var mörkt därinne - tydligen hade de redan lagt sig - men hon hörde att det rörde sig där inifrån. Dörren öppnades och Johannes, en sjudardräng som tillfälligt bodde på Stjärnesand, tittade ut.

- Men se Katarina! Kliv på! Ja, dä ä ja som har fått låna Petters säng. Vi ä här på går´n å sjuder nu, se.

Hon hukade sig när hon gick in i den låga dörren. Därinne var det instängt kvalmigt men ganska varmt. Hon slog sig ner på Anders sängkant.

 

- Är du vaken, Anders?

Han öppnade sakta ögonen och kisade mot Katarina som just höll på att få eld på en talgdank som satt nertryckt i halsen på en gammal brännvinsflaska. När hon ställt ifrån sig det brinnande ljuset på det lilla bordet mellan hans och sjudardrängens sängar såg Anders vem det var som hade kommit.

- Jaså kommer du? Å så sent?

- Ja har vart hemma.

- Jaså du.

 

Johannes hade krupit ner under sitt täcke igen. Han vände sig åt andra hållet. En tredje gestalt rörde sig i halvdunklet på andra sidan om honom. Antagligen en annan sjudare, tänkte Katarina. De andra drängarna sov tillfälligt i en annan av säteriets många byggnader.

- Blås ut ljuset igen, sa Anders. De behöver sova.

 

Hon gjorde som han sa och kröp ner under täcket hos honom. Pliktskyldigast lade han armen om henne där han låg på sidan med ryggen mot ytterväggen. Han rös när han kände hur kall hon var om händer och ansikte.

Katarina kröp intill sin trolovade och myste. Så hon hade längtat! Det var länge sedan de låg så här: tätt intill varandra under ett varmt, skönt täcke. Hon borrade in näsan under hans öra och gned sig mot honom.

 

- Snart du. Snart ä vi gifta.

- Mm.

- Har du pratat mä prosten om nå´t datum?

- Inte än, käre du. Men ja ska...

- Ska å ska! Dä syns ju snart på mej!

- Schhh...

- Va hyssjar du mej för? Di sover ju som grisar, di där bägge!

 

Det verkade stämma. Dova snarkningar fyllde rummet. Sjudarna sov tungt.

Katarina fortsatte att pressa honom. Han fann situationen konstig: här låg han och höll om en kvinna som öste ovett över honom. En kvinna han egentligen helst skulle vilja slippa se. Någonsin mer.

Han somnade till igen. Efter ett par timmar skakade hon liv i honom.

- Nu måste ja gå. Ja har lagår´n om ett par timmar.

 

Anders blev med ens klarvaken. Var hade han nu asken? Han trevade under tagelmadrassen. Mot sängbotten kände han något kantigt och hårt. Där var den.

- Ja har ju ingen fängning åt dej, Katarina. Men vill du inte ha lite konfekt som ja köpte åt dej i Skänninge?

- Njaa...

- Russin i socker! Ja har sparat´et te dej.

 

Katarina strök eld och kisade mot Anders, som höll fram sin ask åt henne. Det var mycket riktigt russin i socker. bara två, men de var stora och såg goda ut. Det kunde väl smaka bra, tänkte hon.

 

- Ta bara!

Han trugade.

Hon petade runt de två stora russinen i sockret för att samla upp det innan hon glupskt stoppade dem i munnen. Det var åtskilliga timmar sedan hon åt något.

 

Anders iakttog henne på ett konstigt sätt, tyckte hon, när hon svalt de båda frukterna.

- Va dä gott? frågade han.

Hon hade tyckt det var sött till en början, men eftersmaken visade sig vara otroligt besk - nästan bitter. Hon försökte att inte grina illa. Anders hade kanske blivit pålurad för gammal frukt och hon ville inte visa sig otacksam nu när han bjöd henne på något han trodde var gott.

- Dä va fint dä där, Anders, sa hon lite ansträngt. Men nu måste ja ge mej iväg. När ses vi?

 

Han svarade inte utan satt och såg frånvarande ut. Drömmande.

 

 

- Ja sa: när ses vi härnäst, Anders?

Han ställde sig upp på sömniga ben. Skulle hon aldrig ge sig iväg?

- Jaa... vi ses väl i kyrka. Ja kan bli mä dej upp te ditt efteråt.

 

Katarina sken upp. Hon kastade sig om halsen på honom och gav honom en kraftig kram. Oförberedd som han var höll han på att dratta baklänges i Johannes säng och dra henne med sig. Han vacklade till, men lyckades hålla sig på fötter.

- Vi ses på sönda, viskade hon i hans öra. Ja kan knappt tåla mej tills dess!

 

Väl utkommen i friska luften började hon känna sig illamående. Hade hon stigit upp för tidigt? Fått för lite sömn? Var det barnet i magen? Illamående hade hon ju varit ganska mycket sedan hon blev rådd med barn.

Hon svalde luft ett par gånger, hämtade andan och började gå uppåt höjderna mellan Stjärnesand och gästgivargården Skärlunda. När hon väl kommit dit visste hon att hon var nästan halvvägs, åtminstone i tid räknat. Det skulle gå bra mycket bättre att vandra den sista biten till Ugglebo.

Kapitel 19

BLOD I SNÖ

Hon hade gått ungefär en halv fjärdingsväg då hon började mattas alltmer. Trots kylan svettades hon, och händerna darrade. Det snurrade för henne.

Jag får lov att pusta efter den här backen, tänkte hon och ökade farten lite för att nå krönet. Innan hon kommit upp hade hon svimmat och ramlat framlänges i snön.

Hur länge hon kunde ha legat där hade hon ingen uppfattning om när hon så småningom återfick medvetandet. Först låg hon alldeles stilla, men när hon kände hur det slet och drog i magen på henne drog hon ihop sig som i kramp.

 

Blod! Hon fick se att det hade kommit blod på kjolen och på strumporna. Omedelbart kopplade hon det till smärtan i livet. Hon lyfte på kjolen och blev varse en stor blodlever som hade trängt ut ur henne. Hon tog sig med stor ansträngning upp på knä och skakade ut den ur kjolen. Hennes vita linne var alldeles mörkt av blod.

Skulle hon bli kvar här i snön? Nej, aldrig så länge det fanns något liv kvar i henne. Hon visste bara alltför väl vad som hade hänt henne: hon hade fått missfall! Blodklumpen som nu låg på vägen var hennes och Anders lilla barn. Omtöcknat kom hon på fötter och stapplade bort mot ett par björkar som stod intill vägen.

 

Hon lutade sig mot träden för att samla kraft innan hon fortsatte. Det gjorde mindre ont nu, men hon kände sig svag - intill döden svag. Hon visste dock att det bara var ett litet stycke kvar till ett hus som låg intill vägen. Med stapplande steg började hon gå vägen fram. Blod droppade hela tiden ur henne och ner i snön.

Efter vad som kändes som en evighet nådde hon till slut det lilla huset. Hon bultade på dörren med sina sista krafter innan hon säckade ihop på förstubron. Hon varsnade aldrig när dörren öppnades och en mansröst utropade:

- Men käre! Va har hänt mä dej, människa!

Kapitel 20

FAMNTAG

Anna smekte sin Anders över den breda ryggen där han låg vid sidan av henne inne på pigkammaren. Det var kväll och de andra pigorna var båda på besök hos sina föräldrar. De hade flera timmar på sig att vara ensamma. De hade just avslutat ett som alltid ljuvligt samlag och nu hämtade de andan inför vad som säkert skulle utveckla sig till ett till. De tog noga vara på stunderna de var tillsammans, och de verkade inte kunna få nog av varandra.

Hennes fingrar lekte med hans nackhår. Han rös av välbehag. Anna hade en rent förtrollande inverkan på honom, tänkte han där han låg och stornjöt. Nyckeln satt omvriden i låset och de hade för ovanlighetens skull vågat klä av sig helt nakna. Det var fantastiskt. Här behövdes inga filtar och täcken mot eventuell blygsel, och Anna var fullständigt oblyg. För första gången - och då hade han ändå varit med ett bra tag - fick han se hur en naken kvinna tedde sig i helfigur och på nära håll.

 

- Åt hon av´et? Ä du säker?

- Mm.

- Å svalde?

- Mm.

 

Anders hade försökt att inte tänka på vad han gjorde en knapp vecka tidigare. Det kändes avlägset nu på något sätt. Han visste ännu inte om medlet hade haft någon verkan, men han tyckte att Katarina hade sett plågad ut på något sätt när hon gick.

- Tror du att dä tog? frågade Anna som nog hade sett på honom vad han tänkte.

- Mm.

- Nu behöver ni ju inte gifta er... Vi väntar ett tag å så gifter vi oss du å ja...

- Mm.

 

Anders funderade på hur han skulle kunna ta reda på hur det hela hade avlöpt utan att röja sig. Missfall kunde ju vem som helst få; i synnerhet en hårt arbetande piga som travar fram och tillbaka på en dag genom halva socknen fast hon är i fjärde, ja, femte månaden. Inget konstigt med det.

Tankarna avbröts av Annas förföriska, spinnande röst:

- Har du gjort´et bakifrån nå´n gång?

 

Snart hade han det också.

 

Han undvek att fråga var och hur hon hade lärt sig allt. Han ville inte veta. Hon ville ha honom och ingen annan nu. Det räckte. Det räckte gott och väl. De fantiserade tillsammans om hur de skulle ha det när de hade gift sig och flyttat ihop. Anna hade så när möblerat hela huset när de kom på att klockan måste vara ganska mycket. Nu gällde det att bryta upp innan Eva och Kajsa kom tillbaka! De anade nog hur det var mellan Anders och Anna, men man behövde ju inte precis skriva dem på näsan vad som försiggått i deras pigkammare. Anders lämnade huvudbyggnaden för att gå in till Petter och sjudarna och ta ett par supar med dem. Det var ju ändå lördag.

Kapitel 21

VISIT

Två söndagar gick utan att Katarina dök upp till gudstjänsten. På hemvägen från kyrkan den nionde februari bestämde Anders och Anna att Anders skulle göra ett besök i Ugglebo redan nästa dag. Ingen av dem orkade sväva i osäkerhet längre. Inte hade Anders kommit sig för att fråga nämndeman Svensson hur det var med hans piga - tvärtom undvek han att komma i närheten av folket från Ugglebo. Han hade smugit in i kyrkan efter att de hade bänkat sig och när gudstjänsten var slut dröjde han kvar tills de hade lämnat sina platser och gått ut.

 

Måndagen gick utomordentligt långsamt. Anders lyckades förhandla till sig ett beting av baronen, men ändå kom han inte iväg förrän efter skymningen. Det var riktigt kallt ute. Han mötte inte en enda människa på vägen upp till Ugglebo.

Han tyckte att nämndemannen hade sett forskande på honom när han släpptes in i mangårdsbyggningen. Han försökte själv att spela så ovetande som det bara gick. Ingen svår uppgift förresten; han hade ju i själva verket ingen aning om hur det var med Katarina.

 

Nämndeman knackade på dörren till pigkammaren. En svag röst hördes där inifrån:

- Ja?

- Gå in du, Anders, sa nämndeman och återgick till köksbordet och sin kvällsmåltid. Katarinas matmor nickade vänligt åt Anders håll.

 

Inne i sängen under ett tjockt stickat täcke låg Katarina. Han blev stående i dörren. Hon reste sig inte upp och gick honom till mötes, vilket nog var vad han hade hoppats på. Ingen av dem kom sig för med att inleda samtalet. Till slut vågade han sig dock över golvet. Han satte sig vid fotändan av hennes säng.

- Ja har inte kunnat komma ifrån, urskuldrade han sig. Ja har inte sett dej i kyrka heller... Har du inte vart bra?

 

Hon såg honom allvarsamt rakt in i ögonen. Han kände sig genast mycket illa till mods. Anade hon något?

- Ja har vart dåli´, sa hon efter en lång stunds tystnad. Vi... vårat barn...

- Ja?

Anders höll andan.

 

Katarina suckade tungt.

- Ja måste ha ta´tt ut mej alldeles. Ja fick missfall den där natta när ja gick ifrån dej sist.

 

Anders fick anstränga sig för att inte sucka högt av den oerhörda lättnad han kände. Hon verkade inte alls koppla ihop det skedda med vad hon hade ätit innan hon gick. Hon trodde honom visst bara om gott? Om hon bara visste... Mitt i sitt inre glädjejubel kände han skam. Skam över att vara så älskad av någon han inte höll av det allra minsta längre. Hon litade på honom! Det här var väl ändå för bra för att vara sant... Vägen ut ur trolovningen låg nu öppen!

 

- Vi får nog skjuta på bröllopet, sa hon. Ja har inte vart kry se´n dess, å dä verkar ta ti´. Ja to´ mej inte ur sänga på flera da´r efter att ja hade kommit hem. Anders hämta´ mej från ett ställe på vägen.

- Va?

- Ja orkade inte hem hit. De fick skicka efter Anders. Ja vet knappt om´et...

 

Nu skulle han spela upp sin väl inövade föreställning var det tänkt. Han plockade fram sin lilla ask ur fickan. Anna hade rengjort den noga redan dagen efter att han bjudit Katarina ur den sist.

- Ja tog mä mej lite konfekter.

 

Katarina log svagt och tittade på honom ömt med blanka ögon:

- Du ä allt bra snäll ve mej, Anders...

Hon öppnade asken. Den var till brädden fylld med sockrade russin. Hon tog genast ett.

 

- Konsti´t... sa hon. Va söta de är.

- Javisst. Dä ä klart.

Han iakttog henne spänt. Hon stängde asken och la den under kudden.

- Lägg dej ner brevé mej.

 

Kunde han annat än lyda? Han drog av sig stövlarna och kröp ner under hennes täcke. Hon drog honom intill sig. Strök honom över det bruna håret. Såg in i hans ögon med sina blanka...

Hundögon, tänkte Anders. Som en ledsen hund. Så borde nog han se ut, egentligen. Som en hund som hade pissat inne. Det var ingen vacker roll han spelade denna kväll.

 

Hennes ömhet plågade honom mer än någonsin. Han ville henne inget illa. Inte det minsta. Han ville bara bli fri från henne. Han ville springa därifrån och aldrig se henne mer. Han ville springa hela vägen ända till Stjärnesands pigkammare, kasta sig om halsen på Anna och fria till henne meddetsamma. Och hon skulle svara ja!

 

Men nu fick han ta det varligt. Spela den här föreställningen till slut. Det gällde att avveckla det här vackert och stilla nu. Utan gråt och skrik och scener.

 

- Tror du nämndeman vet va som fattades dej? frågade han.

- Nä. I alla fall har ja inget sagt. Å sjuk kan´en ju bli.

- Å ingen har vetat att du va rådd mä barn?

- Inte va ja vet. En kan ju inte precis fråga när en inget har sagt...

 

Han tänkte en stund.

- Vi måste lova varandra å inget säga te nå´n. Inte en levandes människa! Tänk, va de skulle prata om´et å gotta sej!

Hon nickade eftertänksamt.

- Men om nå´n kommer på´t?

- Då säger du att ja to´ hand om´et å påta´ ner´t på körgår´n.

 

Efter en stund tillade han:

- Men bara om nå´n kommer på´t! Lova mej dä!

Hon nickade igen.

 

Till Anders stora lättnad verkade hon inte det minsta intresserad av något mer än att kramas lite. Han klappade henne tafatt på huvudet och hoppades att hon inte skulle höra hur falsk han var när han bedyrade henne att de kunde skaffa fler barn. Ett missfall var väl ingen katastrof!

 

- Vi vet ju hur en gör! skrattade han. Forcerat. Hon rörde inte på munnen ens.

 

När han hade legat bredvid henne precis så mycket som nöden krävde lösgjorde han sig och steg upp.

- Ja måste gå. Ska upp riktit tidit imorron. Ska köra skit.

I storstugan tog han artigt adjö av nämndeman och hans hustru. Nämndeman bjöd honom på en färdknäpp innan han åter kom ut i februarikvällen.

 

På hemvägen visslade han glatt. Halade upp pluntan och tog en rekorderlig sup. Den han tog på vägen dit hade varit för att ge honom mod. Den han tog nu var för att fira. Sommarromansen från året innan var nu på väg att avvecklas. För alltid. Tänk vad Anna skulle bli glad! Deras tilltag med konfekten skulle aldrig bli genomskådat. För första gången sedan den där natten i drängstugan kunde han koppla bort Katarina ur tankarna. Han var en fri man.

Kapitel 22

PRESS

Anna blev naturligtvis mycket lättad när hon fick ta del av Katarinas godtrogenhet. Kunde det hela ha avlöpt på ett bättre sätt? Knappast. Nu hade hon Anders för sig själv. Nästan. Om han nu bara också kunde ge den andra korgen på riktigt. Gå och prata med prosten. Tala om att han hade ångrat sig. Det svåraste var ju redan gjort...

 

- Nu skiter vi i henne ett tag, sa Anders. Du begriper väl att ja måste ta´t mä henne innan ja går te prosten.

- Du gör hur du vill, sa Anna. Bara det blir gjort nå´n gång. Tänk när vi blir gifta, du...

Hon nafsade honom i örsnibben. Spann som en katt.

 

Anders hade verkligen hoppats att Anna nu skulle nöja sig för en tid. Han vågade inte skynda på för mycket med Katarina. Det hela måste avvecklas en liten bit i taget. Han fick inte väcka misstänksamhet eller ilska hos sin trolovade. Det var ju ändå det de var fortfarande: trolovade. Hur var det farbror Hultberg hade sagt en gång? "En försmådd kvinna är det farligaste som finns". Han hade då aldrig kommit på sin farbror med att ha fel förut. Kanske skulle han gå och be honom om råd innan han gick vidare?

Men Anna var envis nu. Inte en gång träffades de utan att hon tog upp frågan på nytt: Skulle han upp till Ugglebo och säga henne som det var? Det fick hon väl tåla? Begrep hon inte att han hade tappat lusten?

 

- Ho tror att ja är gla´ i´na än, bedyrade Anders.

- Asch! Sån´t känner väl ett kvinnfolk! Gör slut på´t!

En kväll kom så orden som ingen ung man kan stå emot. Orden som tvingade fram handling:

- Du ä väl inte feg, Anders lille?

 

Dagen efter gick han till baron och sa som det var. Kunde hans högtärade husbonde möjligen hjälpa honom ur klämman?

Löjtnanten Högvälborne Herr Baron Gotthard Teodor Pfeiff på Stjärnesand var en aktad man. Han var dessutom högst mänsklig och förstående, det visste Anders. Nu, om någonsin, skulle han dra nytta av det anseende han hade byggt upp. Baronen höll honom för en första klassens dräng. Skulle då inte en god husbonde hjälpa sin lickste dräng ur bekymmer och orättvisor?

 

- Ja ä offer för olycklia omständigheter, klagade han för baronen. Ja har aldri´ velat ha´na. Ho har ansatt mej å de gruvligaste...

Baronen smålog. Småfolkets äventyr roade honom. Dessutom måste han hålla med Anders: visst hade han husbondeansvar!

- Jag följer med Anders till Ugglebo. De ska säkert gå bra att tala flickan tillrätta. Kör han fram vagnen så åker vi dit!

Kapitel 23

SAMMANBROTT

Runt matbordet i Ugglebos storstuga satt de nu: baronen, Anders, Katarina, nämndeman Svensson och dennes hustru, Maria.

Nämndemans Maria anade vad det hela skulle komma att handla om. Några dagar tidigare hade Katarina anförtrott henne att det var ett missfall som låg bakom hennes sjukdom. Men vad hade baronen med det att skaffa? Snart nog skulle hon få veta. Baronen tömde sin kaffekopp och tog till orda.

- Anders här säger att han vill bryta trolovningen mä Katarina.

 

Tydligare kunde det inte gärna sägas. Katarina bleknade. Hon hade trott att det var deras förestående bröllop besöket skulle handla om. Kanske en tjänst åt henne på Stjärnesand... Hon struntade i titlar och ställning och avbröt bryskt baronen.

- Va menar han? Skulle... Säj att dä inte ä sant, Anders!

 

Anders satt knäpp tyst och iakttog sina knäppta händer på bordsskivan. Han rullade tummar i nervositet och försagdhet. Nu var det sagt. Det kunde inte göras osagt.

Katarina brast i häftig gråt. Hennes matmor rördes av hennes situation och upprördes av baronens sätt att lägga fram det hela på. Riktigt ursinnig blev hon på Anders ryggradslösa uppförande. Skicka sin husbonde till att fria av! Hon samlade sig till angrepp; Katarinas sak hade blivit hennes.

 

- Nä nu jädrar! (Nämndemannen höjde förvånat ögonbrynen och stirrade på hustrun.)

- Va menar han, Anders Andersson, mä å först göra människan mä barn å se´n när ho förlorar´t bryta trolovninga? Ä han rent förbannad? Så behandlar han inte Katarina... å ingen annan heller! Nu ska han te altaret vare sej han vill eller inte!

 

Nämndemannen såg förvånat på Katarina.

- Har du fått missfall, Katarina? Varför har du inget sagt te mej?

Katarina storgrät. Rätt som det var ställde hon sig upp så pallen hon suttit på vräktes bakåt, ut på köksgolvet så det small. Med höjd arm pekade hon på Anders. Fingret darrade av hennes oförlösta ilska och skam.

- Du rådde mej mä barn! Du förgiftade mej så ja förlora´t! Å nu ska du säga upp trolovninga! Nä, te tinget ska du, din sakramentskade...

Hon dråsade ihop på golvet och skrek rakt ut av förorättelse. Anders blev alldeles kall. Han såg vädjande på baronen som för att söka hjälp. Denne såg i sin tur på nämndemannen, som nu såg riktigt fundersam ut.

 

När Katarina hade lugnat sig en aning rullades historien upp. Anders satt och mumlade för sig själv hela tiden som för att övertyga sig själv:

- De ä inte sant, de ä inte sant.

 

Ingen hörde på honom. Katarina korsförhördes av baronen och Anders Svensson om hennes besök i drängstugan och missfallet ute i snön. När asken med russinen fördes på tal vaknade Anders till från sina besvärjelser:

- Asken finns här i Ugglebo! Hämta´n, Katarina!

Katarina gick genast efter asken. Anders höll upp den, triumferande.

- Här finns inget gift! Lukta... Smaka... Dä ä prima konfekt från Skänninge! Ja köpte´n när baron å ja va där!

 

Pfeiff nickade. Förvisso var det så. Nämndeman slet till sig asken och stoppade den i sin rockficka.

- Dä här får di reda ut i Hogsta´. Otidi´t sängelag å framkallande av missfödsel! Dä blir kyrkplikt å... fan vet om dä inte blir fästning för dej, Anders...

 

Han arbetade upp sig till än större ilska. Ansiktsfärgen skiftade i rött och nävarna var hårt knutna. Han röt åt Katarina:

- Och du, horkona, packar och drar din kos ögnablickligen! Ut ur mitt hus!

Hustrun Maria vågade inte gå emot nämndemannen, som kokade av ilska. Även baronen teg avvaktande. Anders blundade av smärta. Kunde det ha gått sämre än så här? Varför hade han inte skött det här på sitt vis? Vad skulle baronen tycka nu?

 

Det blev ett snöpligt avtåg för baronen och Anders. Hela Ugglebo var som upp och nervänt; Maria hjälpte den storgråtande Katarina att packa. Nämndemannen hade låst in sig på sin kammare för att författa en anmälan till länsman Nelson.

Drängen Anders, som just kommit hem från ett ärende i Malexander stirrade uttryckslöst på scenen: Vad i all världen hade hänt?

Kapitel 24

VÄNTAN

När det åter vårades i Malexander socken hade mycket förändrats för både Anders och Katarina. Han fick nu finna sig i att folk tisslade och tasslade bakom ryggen på honom. Hans försök till fosterfördrivning kom på allas läppar.

Katarina fick efter en tids påtvingad ledighet tag på en ny plats. Hon började tjäna på Rönäs gård på andra sidan sjön, långt borta på Asby udde. Hon visste inte om hon skulle orka visa sig i Malexander efter vad som hade hänt. Ena dagen på väg att gifta sig - nästa dag ett bespottat luder. Från ärbar till fallen kvinna över en natt!

Nere i Asby var hon inte känd, här kunde hon sköta sitt arbete och i gengäld få mat och husrum. Hon hade svårt att tänka sig att hon någonsin skulle kunna få en plats i Malexander efter det som hade hänt.

 

Anna och Anders fick allt färre möjligheter att smyga sig undan på tu man hand. Baronens tidigare förtroende för sin dräng hade avtagit en hel del. Det var slut på beting och frihet för hans del. Om Anders och Annas förhållande visste baronen emellertid ingenting, och det var deras smala lycka. Hade det blivit känt hade minst en av dem - säkert Anders - fått söka sig en ny plats.

 

Sommaren och hösten 1823 passerade och det mesta återgick till det vanliga. Nya ämnen för skvaller och spekulationer dök upp, och Anders kunde snart konstatera att intresset för hans person avtog något.

Det var bra mellan honom och Anna. Visst kom de ihop sig ibland, men det var aldrig fråga om några stora gräl. Han hade en gång för alla visat vem han tyckte om, ansåg Anna. Vad mer kunde hon begära? Om bara höstetinget i Hogstad vore undanstökat! Hon undrade mycket över hur Anders skulle straffas om han nu ens kunde straffas. Konfektasken var inget bevis. Han hade bara att neka, och det påminde hon honom ständigt om.

 

- Men om dä blir edgång? invände han. Inte kan ja gå eden på´t?

- Visst kan du dä.

Han skakade på huvudet. Fruktade hon inte Gud och vad som heligt var?

 

Anna förvånade honom. Kanske var det hennes gåtfulla sidor som hade förtrollat honom? Hon var olik andra kvinnfolk. Oblyg, ibland hård, stark i sinnet och envis. Krävande och pådrivande i sänghalmen. När andra låg så gott som stilla och tog emot var Anna i stället steget före. Hela tiden. Hon hade gjort saker med honom som han aldrig kunnat tänka sig existerade, än mindre trott sig kunna vara med om. Var hade hon lärt sig allt? Vem hade lärt henne det? Han både plågades och eggades vid tanken.

Dagarna kröp fram där han gick och väntade på kallelsen till häradstinget. Han hade varit där förut, så han visste en hel del om hur det kunde gå till. Dessvärre visste han också mer än väl hur svårt det var att stå emot åklagare och häradshövding. Han hade sett kaxiga storbönder krympa till försagda ynglingar. Han hade lyssnat till skrävlet innan och bortförklaringarna efter. Vid tinget brukade sanningen komma fram. Det var den han fruktade.

 

En tisdag i oktober kom beskedet: Anders hade tillsammans med Katarina, baronen, nämndeman Svensson och hans dräng Anders blivit kallade att den tjugofjärde i samma månad inställa sig i Hogstad enligt stämning av kronolänsman Anders Nelson.

Anders tänkte. Det måste ju vara nu på fredag! Baronen, som läst upp meddelandet för honom nickade instämmande. Fjärdingsmannen som lämnat delgivningen tackade för sig och klev i skeppet som skulle föra honom till Katarina på andra sidan sjön.

 

Samma kväll ertappade pigorna Eva och Kajsa en storgråtande Anna inne i pigkammaren. Hon låg med huvudet nertryckt i kudden och hulkade uppgivet.

 

- Hur ä dä fatt? frågade Kajsa.

Anna ryckte till. Hon hade trott sig vara helt ensam i huvudbyggnaden.

- Va ä du lessen för? frågade Eva.

Anna torkade blixtsnabbt tårarna ur ansiktet. Rödögd kom hon på fötter.

- Ja vart så rädd när fjärsman kom... Ja trodde dä hade hänt far nå´t!

 

Eva och Kajsa växlade blickar.

- Nå, dä va ju skönt för dej att dä inte va honom dä gällde, konstaterade Eva.

- Ja, snyftade Anna, ja ä alldeles te mej av lättnad...

 

När de gick ut ur kammaren för att äta kvällsmat blinkade Eva åt Kajsa och viskade:

- Som om vi inte visste...

 

Stämningen var tryckt vid matbordet. Anders satt bara och petade i maten. Anna kom inte ens och åt. När pigorna kom tillbaka till kammaren satt hon fortfarande på sin säng. Rödgråten och sliten. Det började bli för mycket för henne med all väntan, osäkerhet och spänning.

 

Så kom då dagen när det var dags att fara till häradsrätten. Anders selade hästarna och gjorde klart skjutsen. Nämndemannen och hans dräng hade redan kommit från Ugglebo. De skulle alla åka i baronens vagn. Hur Katarina tog sig till tinget visste de inte.

Inne i pigkammaren brast Anna åter i gråt. Eva suckade.

- Vi vet nog va som fattas dej. Tror du inte vi har varsnat hur dä ä ställt mellan dej å Anders?

- Jaaa... pep Anna, å nu ser ja´n kanske aldri mer... Å ja har inte ens ta´tt ordentli´t avsked av´en!

- Dä ä klart han kommer tebaks, sa Kajsa. Fast... ä han skyldi´ så tar dä kanske sin ti´. Dä gör dä nog.

- Får en hälsa på i fängelset? tjöt Anna. Får en dä, Eva?

- Ja inte vet ja.

- Dä får en nog, försökte Kajsa trösta. Vinka nu, Anna, för nu åker de!

 

Med den åtalade själv vid tömmarna körde tingsfararna ut genom grinden och ut på landsvägen. Anders vände sig om för att se om Anna stod i pigkammarfönstret. Det gjorde hon inte. Hon låg på sängen och grät.

Kapitel 25

TILL TINGS

Höstetinget i Göstrings häradsrätt gick på första dagen. Som punkt nio skulle målet mellan länsman Nelson, åklagare och Anders Andersson och Katarina Andersdotter, anklagade klaras av. De stränga nämndemännen granskade strängt Anders och Katarina medan de förhördes av häradshövdingen. Katarina fick börja och hon berättade om hur hon hade lägrats av Anders mot äktenskapslöfte och hur hon sannolikt hade blivit förgiftad av sin tillkommande.

- Hur såg smulorna ut i konfektasken? frågade häradshövdingen.

- Som... Som sönderstött vitt glas.

- Var det inte vanligt socker?

- Nä. Dä va beskt. Ofantli´t beskt.

 

Katarina utfrågades vidare om själva missfallet och därefter om Anders sjukbesök hos henne i Ugglebo. Nu förstod hon allt varför han hade velat få henne att tiga om det inträffade!

Häradshövdingen nickade.

- Var där ingen mer än hon och Anders Andersson i drängstugan den natten?

Katarina tänkte efter. Jovisst! Johannes sjudaredrängen förstås och så en till.... Men hon hade aldri tagit reda på vem det var.

- Salpettersjudar´n Hagman, fyllde Anders i och fick sig omedelbart en skarp tillrättavisning av häradshövdingen.

- Här väntar man tills man ä tillfrågad!

 

Jaså Hagman? Det var ju en släkting till Katarina. Var han på Stjärnesand då...

- Sov de? frågade häradshövdingen.

- Ja vet inte om de sov eller va vakna. Mest sov de nog...

 

Åklagaren begärde ordet.

- Ja begär vittnesförhör med di bägge som var i stugan den natten, sa Nelson.

- Vi återkommer till det, sa häradshövdingen.

 

Efter avlagd ed förhördes nämndeman Anders Svensson i Ugglebo och hans dräng Anders Persson. Nämndemannen medgav lätt generad att han inte hade lagt märke till Katarinas havande tillstånd. I övrigt gav både han och hans dräng likstämmiga uppgifter om hur Katarina hade forslats hem och om Anders sjukbesök då han hade med sig konfekten.

 

Utan ed förhördes baronen om sin roll i det hela. Hans vittnesmål bekräftade de andras uppgifter. Länsman Nelson begärde åter ordet och yrkade på uppskov. Han behövde kalla fler vittnen för att kunna bringa full bevisning i målet. Nämnden biföll hans begäran och målet sköts upp till nästa års vinterting som skulle hållas under det första kvartalet.

 

Målet klubbades av och malexanderborna bröt upp. Katarina, som inte hade hemfärden ordnad, bjöds av baronen att åka med tillbaka till Stjärnesand.

- Se´n håller ja med skepp å en roddare till Rönäs, log han. Katarina neg djupt till tack.

 

Trots den ansträngande rannsakningen och den ovisshet som fortfarande präglade målet var stämningen under hemfärden ganska god. Baronen underhöll med berättelser från sin militära bana vid Göta garde och Sörmlands regemente. Han berättade också om sin far som deltagit i Pommerska kriget och om sin farfar som varit med i Norge då den store kung Karl stupade.

 

De färdades genom Åsbo socken, längs med den fagra, lätt böljande åsbodalen. Lika vacker oavsett årstid. Vid Björke gästgiveri höll baronen in för kafferast.

Under kaffet diskuterade man rättegången och det inträffade. Anders och Katarina - som samtalet handlade om - satt tyst i varsitt hörn och hörde på. Ingen av dem hade något att säga, och Katarina skämdes fortfarande så inför sin förre husbonde att hon helst inte såg åt hans håll ens.

 

- Vore det inte lika bra att de gifte sej ändå? sa baronen.

- Det vore ju det ärligaste sättet... Om Anders ville gottgöra vad han har ställt till, sa nämndemannen. Eller hur, Katarina? sa han och vände sig till Katarina som satt och rörde energiskt i sitt kaffe.

- Ett löfte ä ett löfte, sa Katarina truligt.

 

Anders slöt ögonen och kved för sig själv. Hade hon inte gett upp än? Vad hade han gjort för att förtjäna detta? Han var emellertid inte i den positionen att han kunde yttra sig. Inte i det här sällskapet...

 

Samtalet övergick i regelrätta förhandlingar. Baronen verkade sammankoppla sitt eget anseende med Anders förlorade heder. Kunde denna återupprättas?

 

- Karl´n måste göra rätt för sig! dundrade baronen militäriskt med en stämma som fick kaffet att krusa sig på ytan i deras öronkoppar. Ja håller bröllop! De blir i kyrkan å med kaffe å brännvin på Stärnesand!

 

- Ja ska tala mä häradshövdingen å Nelson, sa nämndemannen. Gifter de sej kanske målet kan avskrivas... eller kan det inskränka sej till lite kyrkoplikt. Stå på pallen har ju ingen dött av!

 

Nämndeman Svensson log. Även han kände en koppling mellan sitt och sin forna pigas anseende. Kunde han vända den här otrevliga historien till en solskenshistoria med lyckligt slut vore det onekligen en fjäder i hatten!

- Va säjer du, Katarina? log han.

- Ja har aldri velat annat, sa Katarina. Inte trivs ja nere i Rönäs heller.

 

Anders tillfrågades inte ens. Baronen gav honom ett par ögonkast som omintetgjorde hans möjligheter att invända sig. Han var så gott som bortgift mot sin vilja utan att ens ha fått ordet... Hur skulle Anna ta det här? Vore det inte lindrigare med fästning när allt kom omkring? Han mindes vad Hultberg hade sagt om försmådda kvinnor. Katarina skulle göra hans liv till en enda golgatavandring, det var han helt på det klara med. Han var i ett fruktansvärt underläge mot henne nu.

 

Färden gick vidare med två mycket nöjda herrar i vagnen. Även nämndemans dräng verkade glad för Katarinas skull medan hon själv inte gav uttryck för någon sinnesstämning alls. Anders stirrade med tom blick på omgivningarna där han satt. Helt tillintetgjord.

Kapitel 26

HUSTRU ELLER HORA

Det där med försmådda kvinnor stämde då i alla fall, tänkte Anders, när han med släntrande, tunga steg gick vägen upp mot Örbäcken och sin faster och farbror. Hultberg hade hört ryktena om den unge släktingens illgärning, och han blev lättad då han fick höra hur det nu hade utvecklat sig.

- Dä ä dä enda du kan göra nu, sa han och knackade ur pipan mot spiselhällen. Mor Annika teg i sin gungstol. Som kvinna kunde hon föreställa sig hur stackars Katarina hade haft det under det gångna året. Hon avskydde sin brorson för vad han hade gjort. Och karlar likt: Nu var plötsligt det gjorda ogjort och allt skulle bli frid och fröjd...

 

- Ja, lyst har dä ju gjort, log Hultberg. När blir dä?

- Nyårsda´n. Också ett jävla sätt å börja 1824 på!

Hultberg skakade på huvudet.

- Dä va hasti´t, som bonn´ sa när han feck en örfil... Ja dä ä väl bäst di ser te att dä blir utav innan du rymmer te skogs!

 

Mor Annika blängde långt och länge åt brorsonens håll.

 

- Skäms du inte? sa hon till slut.

Anders ryckte till. Den salvan tog! Hon petade i ett öppet sår.

- Jo, erkände han.

- Ja, nu får du i alle fall ta ske´n i vacker hand, konstaterade Hultberg och stoppade sin pipa innan han strök eld och puffade ut ett rökmoln så både Anders och mor Annika försvann. Hon hostade så det skrällde men sa inget åt maken.

 

- Dä blir storbröllop då? sa Hultberg i den mungipa som pipan inte satt i.

- Mm. Baronen står för´t.

- Va gla för dä, du. Han tycker visst bra om dej i alla fall, baron.

- Ja tror dä.

- Ja, du ä ju egentlien en bra pojk, Anders, sa mor Annika. Va ska du re´ till ett för dej som du gör för?

 

Han hade inget svar. Hultberg kom på fötter och gick efter en brännvinsflaska och två stora spetsglas.

- Ja, ja får väl bju´ på en sup nu när du ska gifta dej å allt. Å mor å ja ä väl bjudna, förstår´a?

Anders log för första gången sedan han stigit på i knektatorpet.

- Jomen! Fattas bara annat.

- Ja, här hjälper dä inte å gnälla, som han sa som hängde hunn´! Nu får du ta´t som dä ä, Anders. Dä verkar ju va e rar flicka... Dä lille vi har fått se å´na. Ho duger allt å visa upp!

De svepte snabbt supen och Hultberg slog upp en till. Mor Annika och Anders bestämde att Katarina skulle följa med nästa gång han hälsade på i Örbäcken.

 

Försmådda kvinnor... Anna hade sånär gett sig på honom med knytnävarna när han kom hem från tinget och till slut fick ur sig vad resan hade lett till. Hon hade skrikit och hoppat och kallat honom saker som han inte trodde en kvinna var mäktig till att göra.

 

- Nu får du fan i mej bestämma dej! skrek hon. Ska ja bli di hustru eller di hora? För ja släpper dej aldri!

 

Han försökte hyssja ner henne men för sent. Runt knuten kom Eva med slaskspannen i näven. Hon hade naturligtvis hört alltihop... Anders försökte tysta Anna handgripligen, men hon tog ingen reson.

- Ja tar Eva te vittne! Ho vet no´ att vi har knullat mä varandra åtskilliga gånger! Du ä no´ väl så fast ve mej som ve Katarina! Ja går te Arneij å begär avlösning... då har du två brudar på halsen... å inga kronbrudar, precis...

 

Hon slog över i skratt. Hade hon mist förståndet? Anders blev rädd. Eva skyndade sig förbi så fort hon bara kunde med ett underligt uttryck i ansiktet.

 

Han fattade Anna i axlarna och skakade henne bryskt.

- Nu får du lugna ner dej! Tänk om baron...

Hon började skrika på nytt:

- Baron, ja! Varför i helvitte skulle du lägga dej platt för honom för? Han äger oss väl inte?

- Nä, men...

 

Hon blev plötsligt lugn. Kusligt lugn. De isblåa ögonen spändes i honom så han omedvetet tog ett steg bakåt.

- Aldri att ja släpper dej, Anders Andersson. Du ska no´ få se. Dä ska no´ bli du å ja - vänta du bara...

 

Det hade nästan varit skönt att lämna Stjärnesand den dagen. Han och Katarina hade fått kallelse för samtal till prosten. De hade fått öppna sig för Arneij och han hade under suckar och huvudskakningar tagit del av deras korta men mycket växlingsrika förhållande. När de skildes på prästgårdstrappan i Tumbo hade han tagit dem båda hårt i handen och rystat med eftertryck.

- Å kom dä ihåg: Vår Herre förlåter era synder om ni befäster era mellanhavanden mä vigsel som ni nu ska göra. Ja ä utomordentli´t glad för er skull! Gud välsigne ert kloka beslut!

 

De hade gått från prästgården sida vid sida om än inte hand i hand. I Malexander hade de skiljts för sista gången innan bröllopet skulle stå. Därefter hade han gått raka vägen hem till Stjärnesand och älskat med Anna.

Kapitel 27

BONDBRÖLLOP

Ingen som bevistade bröllopet och ingenting visste i förväg om de unga tu skulle kunnat föreställa sig att brudgummen mer eller mindre med våld hade tvingats äkta sin brud. Kyrkbröllop med prosten själv som vigselförrättare och med en rejäl kyss framme vid altaret när väl ringarna hade växlats. Äkta guld, betalat av baronen på Stjärnesand.

Bådas släkt hade mangrant mött upp. Det var ett storbondebröllop för torparungdomar. Bådas mödrar grät en skvätt och allt var som det skulle. Katarina strålade av glädje; nämndeman hade skaffat henne plats på närmare håll i väntan på att Anders och hon skulle kunna flytta ihop. Redan påföljande måndag skulle hon få börja tjäna hos gästgivare Johan Andersson i Skärlunda, bara en kvarts timmas gångväg från Stjärnesand.

 

Anders såg samlad ut. En rejäl omgång brännvin innan han gav sig iväg till kyrkan hade gjort sin avsedda verkan. Hela spektaklet var overkligt; inte bara för det lätta rus han hade försatt sig i. Alla verkade glada utom han själv. Men: som man bäddar får man ock ligga, som Hultberg sagt en gång. Och sina vana trogen hade han tillfogat ytterligare ett par tankespråk, varav Anders särskilt lade det ena på minnet: "För sent, för sent" sa länsman när han stängde finkan...

 

Som man bäddar får man ligga, ja... Han hade skjutit tanken på bröllopsnatten framför sig. Spela liknöjd här i kyrkan gick väl bra, men hur skulle det kännas då de intog den äkta sängen? Och han skulle krypa på... Det skulle kännas som om Anna stod och tittade bredvid sängen. Det kändes redan som om det var hor han skulle begå denna kväll. Hor mot Anna, hans rätta kvinna. Hans älskade som inte Katarina hade en aning om. Hur skulle det gå den dagen han och Katarina skulle flytta ihop? Än så länge var de åtskiljda om än bara av en knapp halvtimmes gångväg. Men hur skulle han komma åt att träffa Anna sedan? Och ännu värre: Kunde Anna hålla sig ifrån att söka upp Katarina och säga som det var?

 

Från kyrkbacken bar det av till Stjärnesand i baronens paradvagn. Katarina vinkade under glädjetårar till folket som snart skulle komma efter i sina åkdon. Vem ville försitta chansen att fira bröllop hos baronen? Petter som satt vid tömmarna suckade innan han smackade igång fyrspannet. Halva natten hade han hört Anders snyfta i sin säng. Det kunde aldrig vara ett bra tecken inför ett livslångt äktenskap.

Kapitel 28

EN OLYCKA HÄNDER SÅ LÄTT

Två dagar senare kom Anna till Anders i drängstugan. Johannes och sjudaren Hagman höll på med sin salpeter och skulle vara borta över natten. Petter var hos någon flicka och skulle inte vara hemma i brådrasket. Det var ännu inte mörkt när hon kastade en snabb blick över axeln innan hon gläntade på dörren och smet in.

Anders låg på sin säng och stirrade i taket. Annas entré fick honom att titta till åt hennes håll innan han återgick till sitt stirrande. Hon satte sig vid fotänden av sängen.

 

- Dä här går inte, Anders. Käre Anders! Ja står inte ut när ja tänker på dej å henne. Ho har ingen rätt te dej...

- Mm.

- Vi måste bli å mä henne!

Han glodde storögt på henne.

- Va menar du?

Anna hasade sig upp mot huvudändan av sängen, böjde sig över honom och viskade:

- Du eller ja... Vi måste bli å mä henne... Förstår du inte? Vi måste ta livet av´na...

 

Han hade anat hennes tankar vid några tillfällen, men ändå blev han i ordets rätta bemärkelse tagen på sängen när hon nu lade fram sin idé för honom.

Han skakade energiskt på huvudet.

- Inte kan vi väl... Du ä ju inte klok, Anna!

 

Eller var det det hon var? Han visste varken in eller ut. Var det inte så att hon nu för första gången öppet hade sagt vad de båda länge hade tänkt på? Men att döda henne...

 

Han stirrade frågande på Anna.

- Hur?

Hon ryckte på axlarna.

- Ja... E olycka händer ju så lätt...

- Så dä ska se ut som e olycka?

- Mm. Men ja vet inte hur. Inte än. Men lova mej att vi ska göra´t! viskade hon.

 

Han svarade inte. Hon kastade en blick på fönstret innan hon började klä av sig. Utanför tassade Eva och Kajsa bort från drängstugefönstret. Vad hade de pratat om där inne? Och varför hade Anders sett så konstig ut? Vad var det egentligen som höll på att hända på Stjärnesand?

Kapitel 29

NÄRA ÖGAT

När de nu väl blivit gifta var det hög tid att bege sig till länsmanskontoret i Ryckelsby för att försöka få målet mot Anders avskrivet. Så tyckte Katarina och så tyckte i synnerhet Anders. Var det inte den egentliga orsaken till att han inte stretade emot mer när Pfeiff och nämndeman gifte bort honom med Katarina?

Var han feg som Anna hade antytt en gång? Antagligen. Just nu önskade han inget hellre än att få målet nerlagt. Sedan fick man se. När det gått en tid kanske det gick att prata med Katarina. Men inte nu. Inte så länge faran för ännu en tingsresa hängde över honom. Till vintertinget var det inte långt; en månad på sin höjd.

 

De bestämde att de skulle fara till länsman så fort det bara gick. Anders far, Anders Zachrisson, borde följa med tyckte Anders. Han var bra på att tala i rättsliga spörsmål. Det gällde bara att bege sig över till Älgaberget och hämta honom.

Baronen hade gett Anders tillstånd att ta sig den tid han behövde för att ordna upp det rättsliga. Efter gudstjänsten den elfte januari pratades de vid på kyrkbacken, Anders och Katarina. Han frågade henne om hon kunde begära ledigt lite tidigare på tisdagkvällen så hon kunde följa med och hämta Anders far. De kunde sedan övernatta i Stjärnesand och resa till Nelson i Ryckelsby alla tre dagen efter, den fjortonde i månaden.

 

- Ja du måste ju ha fritt tisda´ kväll å så onsda´n tills åtminstone tre på ettermidda´n, sa han.

- Dä går säkert bra. Di vill också ha´t ur världa. Lika gott dä, så vi får sköta vårt se´n.

- Mm.

 

Hon tog steget fram så de stod bröst mot bröst, gav honom en kyss mitt på mun och slog armarna om honom. Han besvarade kyssen utan någon större glöd. En bit därifrån stod Anna bakom en husknut och pinades av vad hon såg. Hon knöt nävarna, svor en ramsa och gick med snabba steg hemåt. Hur länge till skulle hon orka tåla sig?

 

Katarina hade inga problem med att få ledigt. Redan på söndagkvällen gjorde hon upp med gästgivarfrun. Efter att ha fått det positiva beskedet gick hon över till Stjärnesand. Tänk så nära varandra de bodde nu! Och närmare skulle det väl snart bli.

 

Anders och Anna hade åter drängstugan för sig själva. Johannes och Hagman var borta ett par dagar, och det gällde att ta vara på tiden. Anders låg på sängen och pustade ut medan Anna stod och klädde på sig.

 

Han var alldeles slak i kroppen. Anna hade varit vildare än vanligt i sängen denna kväll. Hon hade gett sig hän som en besatt; som om det var sista gången de var tillsammans. Hon stod där nu och drog borsten genom det långa, rågfärgade håret. Korta, bestämda tag. Precis sådan som hon var, Anna, tänkte han.

 

Plötsligt ryckte hon till och spärrade upp ögonen.

- Katarina kommer! Va ska vi göra?

 

Anders förstod omedelbart stundens allvar.

- In under sänga! Ja går ut å möter´na!

 

Anna kastade sig till golvet och rullade sig där snabbt två varv in under sängen. Anders var med ett par hastiga och långa kliv framme vid dörren. Han hann precis öppna, åla sig ut och åter stänga den bakom sig när Katarina kom fram. Hon andades häftigt efter den snabba gångturen över skogshöjderna.

 

- Älskling! Dä ä klart. På tisda´ kväll åker vi å hämtar svärfar!

- Bra, svarade Anders kort med hjärtat i halsgropen.

 

Hon såg på honom med en lekfullt allvarsam blick.

- Men Anders! Ska du inte bju´ in mej i ditt lilla hus? Va ä du för en kavaljer? Petter ä väl hos si fjälla? Du ä väl själv?

 

Han svalde.

- För all del... Men ska vi inte gå neråt sjön en sväng först? Vi har hele kvällen på oss. Både Johannes å Hagman ä också utflugna...

 

...å di kommer senare i kväll! tillade han snabbt.

- Ska vi inte gå te våran gamle berghäll?

 

Han fann sig snabbt. Skulle hon kunna motstå det?

- Men ja har ju gått hele... Dä ä ju så långt å gå...

- Men Katarina! Minns du inte var vi träfftes förste gången? På hällen? Ja vill dit mä dej!

 

Katarinas ansikte sprack upp i ett soligt leende. Mindes han också? Hon drömde om den tiden än ibland. Å, om det bara ville bli så bra mellan dem igen! Just nu kändes det som om det inte skulle dröja så länge. Hon tyckte sig känna igen sin gamle Anders. Den Anders hon hela tiden hade hoppats skulle komma tillbaka till henne!

 

Hon tog honom under armen.

- Kom!

 

När de försvunnit bortåt Bollnäs slank Anna ut ur drängstugan, kvickt som en mus. Hon sprang in i pigkammaren, drog på sig sin vintersjal och bytte till de höga kängorna. Därefter ilade hon iväg, följande två par fotspår i den tunna snön. De följde stigen bortåt Sjöbo. Hade de inte talat om Bollnäs? Vad i all världen skulle de dit och göra? Hon var tvungen att följa efter!

 

Det var blidvinter ännu, snön låg bara som ett puder här och var på backen. Från sjön blåste det snålt, hon drog sjalen tätare kring halsen. Isen hade börjat lägga sig här och där. Blev natten kall skulle det kanske bli is på hela sjön, tänkte Anna där hon följde deras fotspår. Solen hade gått ner för länge sedan, men månen var full och gav tillsammans med den snö som hade kommit möjlighet för henne att se fotspåren. Hon frös redan - hade naturligtvis klätt sig för tunt - men nu fanns det ingen återvändo. Hon måste se vad de hade för sig.

 

Sent på nattkröken kom Anders tillbaka. Ensam. Katarina hade gått hem till Skärlunda. När han kom in i drängstugan var den varm trots den tilltagande kylan utanför. I spiseln brann det hemtrevligt. Skuggorna dansade på väggarna. I sängen - utan en tråd på kroppen - låg Anna. En rykande varm kopp kaffe och en stor sup stod på det lilla sängbordet.

 

- Var har du hållit hus, älskling? sa Anna. Kom hit. Ja fryser lite...

Kapitel 30

BETINGET

Tisdagen skulle bli en hektisk dag. Anders hade fått beting av baronen.

- Du ska hugga upp veden vi körde hem i förra veckan. Se´n ska du barka av rundstavern, mocka, laga foderbordet å te slut ro bort te Farman i Sjöbo å höra om han ska åt sta´n snart. Hälsa´n att ja själv har ärende dit å vill följa med.

- Uppfattat, husbonn!

 

Anders begav sig genast bort till vedbacken. Han beräknade sysslorna till att vara klara omkring klockan sex. Sedan hade han kvällen och mer än halva morgondagen fri. Baron var allt en vänlig själ! Han var till fullo förlåten nu för sina synder.

 

Betinget räckte till klockan sex och väl det; precis vid den tiden hade han hunnit ro bort till Karl Farman i Sjöbo. Han hörde sig för om när resan till Skänninge skulle bli av och eftersom han nu var ledig för dagen stannade han kvar och pratade en bra stund med honom och med drängen Jonas Löfving från Mo, som också var i Sjöbo av någon anledning. Det var ingen brådska än; Katarina skulle inte komma förrän framåt åttatiden.

 

När de hade stått och slängt käft i nästan en timme och Farmans gamle far, en före detta skogvaktare med munläder som sju, närmade sig insåg Anders att det var hög tid att ta skeppet tillbaka till Stjärnesand. Gubben Farman kunde hålla låda hur länge som helst, och man glömde lätt både tid och rum när han började dra sina mustiga historier. Han hälsade i alla fall på gubben innan han sa adjö åt Farman och Löfving. Medan han gjorde klart och lade ut hörde han hur gubben kommit in på avdelningen misslyckade frierier genom åren. Skrattsalvorna avlöste varandra medan han kajlade ut från stranden och rodde hemåt.

 

Det gick smidigare att ro än att gå mellan Stjärnesand och Sjöbo tyckte Anders. Det var han inte ensam om. Än hade inte isen hunnit lägga sig på hela sjön och han föredrog båten framför apostlahästarna. Inom mindre än en kvarts timme var han tillbaka i Stjärnesand.

Under tiden höll Katarina på att göra sig i ordning. Hon tog med sig ett extra ombyte kläder som hon snodde in i ett vitt knyte. När hon gick ut i köket för att ta adjö av husbondefolket och drängen hade både gubben Farman och Löfving från Mo kommit på visit.

 

- Ja, nu går ja, sa Katarina till gästgivarparet. Ja får väl se när ja ä tillbaka. Hon drog sjalen extra hårt om sig innan hon tog i dörrhandtaget.

 

- Ska ho träffa sin man? sa plötsligt den pratsamme och nyfikne gubben Farman. Han ä kanske inte hemme än, för si ja träffte´n i Sjöbo alldeles nyss. Han kanske har rott vilse på vägen, nykär som han ä?

 

Katarina kände alltför väl till gubbens förmåga att prata länge och väl om det som inget var. Nu måste hon ut. Klockan var halv åtta drygt och Anders väntade säkert redan på henne.

- Han ä nog hemma nu, klippte hon av till gubben. Vi har gjort upp ti´, se. Hon nickade som hastigast åt de andra och snart var hon försvunnen. Genast övergick Farman till att förhöra gästgivarparet om sin nya piga. Var hon bra? Hurdan var hennes karl? Hur var det med det där missfallet...

Johan Andersson suckade. Det såg ut att bli en lång kväll.

Kapitel 31

FÄRDKNÄPPAR

Anna hade mött Anders redan nere vid stranden. Hon drog honom med sig upp i fiskeboden och stängde noga dörren om dem.

- Se va ja har.

Hon halade fram en plunta brunaktigt brännvin och bjöd honom att smaka. Han drog i sig ett par rejäla klunkar.

- Fint brännvin! Man tackar!

 

Anna log sitt bredaste leende.

- Dä ä klart du ska ha en färdknäpp nu när du ska ut mä frun i båten, Anders. Eller en styrketår... vilket du vill...

 

Vad menade hon? Anders förstod sig inte på Anna ibland och det här var ett sådant tillfälle.

 

- Nu har du din stora möjlighet, älskling. Ensamma i ett skepp, bara du å hon. Nu kan dä hända e olycka, Anders...

- Du ä inte vetti´! Hur skulle dä gå te´? Skulle ja putta i´na då eller?

 

Anna smög sig intill honom. Viskade i hans öra:

- E olycka händer så lätt, Anders... Du ä väl inte feg?

 

Han stötte henne ifrån sig. Det var första gången någonsin han hade gjort något sådant.

- Du ä galen, Anna! Dä bär ju rake vägen te´ stupstocken!

 

Hon log.

- Inte om du ä ä e olycka, Anders lille.

 

Han skakade häftigt på huvudet.

- Aldri att ja gör nå´t så dumt... Förstår du inte att ja har allas ögon på mej? Du vet ju att ja ä misstänkt för dä där mä... Nä, Anna. Di kommer aldri å tro att dä ä e olycka...

 

Anna fnös föraktfullt.

- Du gör som du vill... eller vågar. Dä kommer väl fler tillfällen. Men dä ä halt i skeppena så här års, Anders. Glöm inte dä!

 

De lämnade fiskeboden med en stunds mellanrum. Anna först och Anders sedan. När han kom ut hade hon redan hunnit in i huvudbyggnaden. Han gick åt drängstugan för att vänta på Katarina där. Under vägen grubblade han över Anna och hennes påfund. Hur var den kvinnan skapt, egentligen? Fruktade varken Gud eller länsman. Det skulle väl aldrig...?

 

Efter en stund knackade det lätt på dörren. Han gick och öppnade. Det var Katarina.

 

- Ä du färdi?

- Ja. Va har du i knytet?

- Ombyteskläder.

- Jaha.

- Å så har ja mä den här, sa Katarina och halade fram en fickplunta. En färdknäpp ska du väl ha?

 

Han höll på att säga att han redan hade fått en, men han insåg snart hur dumt det skulle vara. Det blåste kallt ute, och ett par extra innanför västen skulle nog underlätta rodden över sjön. Han tackade, tog en rejäl klunk och stoppade pluntan i västfickan. Nu var de klara för avfärd.

Kapitel 32

TAGEN AV NÄCKEN

Katarina satte sig i aktern och Anders sköt ut skeppet från stranden och hoppade själv i. Han baklängesrodde ut på djupare vatten innan han vände skeppet med fören pekande mitt mellan Hulön till vänster och fastlandet till höger.

 

- Tror du dä ä isfritt hele vägen? frågade Katarina.

- Ja... Annars får vi gå iland runt udden. Dä går ju dä mä.

 

Var de än lade till hade de ett gott stycke att gå innan de nådde Älgaberget. Anders trodde inte det hade någon större betydelse om isen låg på andra sidan udden eller inte.

 

När de hade hunnit nästan i höjd med Hulön fick Katarina ett infall. Varför bara låta Anders ro? Hade han glömt att hon också kunde?

 

- Ja kan ro! Vi kan turas om.

- Mm.

- Ska vi byta, då?

- Kom föröver du så sätter ja mej i aktern när du har ta´tt årera.

 

Hon reste sig upp och klev försiktigt över mot Anders som höll inne årorna. Kängorna kanade på den isiga durken. Båten gungade häftigt till.

 

- Du måste gå förbi mej innan vi byter, sa Anders.

 

Hon klev upp med båda fötterna på sittbrädet. För att kunna behålla balansen tog hon ett stadigt tag i hans ena axel. Då knyckte Anders till häftigt och vevade till med armen. Katarina föll baklänges handlöst i det iskalla vattnet med ett dovt plumsande.

Som i en dröm såg han henne försvinna ner under vattenytan. Efter ett par ögonblick kom hon åter upp till ytan.

 

- Aiij! Aiij! skrek hon innan hon med vidöppen mun åter försvann ner i djupet.

 

Anders halvlåg med hakan mot relingen, liksom studerande hennes förtvivlade kamp för livet. När han för tredje gången hade sett henne komma uppåt ytan sjönk hon för sista gången ner i det svarta vattnet. Inga fler luftbubblor kom där nerifrån. Hon var borta, drunknad.

 

- Dä va e olycka, mumlade Anders. Han kände sig konstigt upprymd. Men också förvirrad. Vart skulle han ro nu? Inte gärna till Älgaberget... Vad skulle han dit och göra? Katarina fanns ju inte mer. Näcken hade tagit henne.

 

Båten drev i ett par minuter medan Anders överlade med sig själv. Så vände han skeppet med ett par ryckiga tag med vänsteråran och satte kurs tillbaka mot Stjärnesand.

 

När han hade lagt till och gjort fast skeppet blev han stående med armarna rakt ner utefter sidorna. Den overkliga känslan började avta. Han skakade på huvudet. Hade han drömt alltihop?

Han vände sig om. Fick se Katarinas knyte i fören och plockade upp det. Stirrade på knytet som om han aldrig hade sett det förut. Här var knytet, men var fanns... Han såg ut mot sjön.

 

- E olycka... mumlade han.

 

Eva kom halvspringande ner från huvudbyggnaden. Hon hade sett båten angöra land och hon ville se vem det var som kom. Nu gick denna person av och an på stranden. Men det var ju Anders!

- Ä dä du? Var har du varit?

Anders stannade upp.

- Ee... Åt Sjöbo en sväng. Ja tänkte... Ja, dä ä väl...

 

- Kom upp å ät, sa Eva. Inte ska du stå här ute i kylan. Hon gick tillbaka mot huset och Anders följde lydigt efter. Innan han gick in i huvudbyggnaden smet han som hastigast in och gömde knytet i sin säng.

Han åt under tystnad. Varken Eva eller Kajsa sa något heller där de satt på andra sidan bordet. Mekaniskt förde han kniven med sillbitarna och potatisen mot munnen. Han tuggade sakta och eftertänksamt. När tallriken var tom blev han sittande.

 

- Ni har inget starkt?

- Nä, svarade Kajsa.

- Ja tror ja lägger mej här på soffa. Ä inte riktigt rask, känner ja. Blev väl kall förut.

 

Han reste sig och gick och lade sig på kökssoffan. Medan Eva plockade bort hans tallrik och diskade upp låg han blick stilla och stirrade i taket. Hela den natten blev han kvar i köket.

Kapitel 33

I LADUGÅRDEN

Följande morgon bjöd på kraftig kyla. Anders hade gått direkt från köket ut i ladugården. Han mockade rent och strödde halm åt djuren medan Kajsa och Anna mjölkade. Anna sökte ögonkontakt med honom, men förgäves. Han var som uppslukad av sitt arbete. Strödde omsorgsfullt, klappade korna och ungdjuren och kliade dem på hornkullarna. Slog så många flugor han kom åt.

När Kajsa gick iväg med mjölken tassade Anna bort till Anders, som hade hunnit till kalvkättarna.

- Anders!

- Mm.

- Har du...

- Mm.

- Hur?

- E olycka. Dä va halt. Ho ramla´ i. Ja kunde inget göra. E olycka, som sagt va...

 

Anna log.

- Dä tycker ja om å höra... Så nu ä du änkeman då?

- Mm.

- Då kanske en skulle ta å fria?

- Mm.

 

Hon tystnade och funderade en stund.

- Va ska du göra nu? Va ska du säga?

- Vet inte.

- Men nå´t måste du ju säja när di frågar?

- Mm.

 

Som om han inte hade tänkt på det! Hela natten. Ingen hade sett när Katarina kom till gården och ingen hade sett dem åka ut. Det var han säker på. Skulle de tro på det där med olyckan? Han var inte så säker på det. Han gjorde det ju inte själv ens.

Kajsa kom tillbaka efter resten av mjölken. Anna smet ut och Anders avslutade sitt arbete. Precis när han var klar kom Jonas från Karlstorp in i ladugården.

 

Fyllesjuk, tänkte Anders. Det syns lång väg. Han hade antagligen gått raka vägen från sitt torp hit till säteriet för att få bli vid ett par droppar.

 

- Hur ä dä, Jonas?

- Utsupet! Du har inte en skvätt ja kunde få bli ve´?

- Mitt i vecka?

- Ja... Vi spelte lite kort, å...

 

Jonas och Anders var ganska goda vänner. Skogstorparen gjorde täta besök på Stjärnesand. Stannade alltid till när han hade vägarna förbi. Anders drog sig till minnes putellen han hade i västfickan uppe i drängstugan. Den han hade fått av...

 

- Ja, nog kan du få en liten. Kom!

De gick upp till drängstugan. Anders visslade en liten fanfar och halade fram flaskan ur västen.

- Ont ska mä ont fördrivas, som di lärde allti´ har sagt. Kopp, kopp!

 

Han tog själv en slurk innan han räckte flaskan åt sin törstige vän.

- Ja har fått den å mi fru, sa han medan Jonas med lätt darr på handen drog i sig resten av innehållet.

- Jaså du? sa Jonas och rös till av det iskalla men ändå hettande som just hade lagt sig som bomull över hans oroliga mage. Han satte sig på Petters säng för att vänta på medicinens lugnande verkan. Under tiden matade han in en försvarlig mullbänk i underkäken. Anders kastade sig baklänges i sängen. Han sneglade i ena ögonvrån på Jonas som nu verkade kunna njuta av livet igen.

Kapitel 34

TILL SKÄRLUNDA

Gästgivaren Johan Andersson i Skärlunda höll på att utfodra hästarna. Hans hustru Stina kom ut i stallet för tredje gången den dagen.

- Johan! Nu står ja inte ut längre. Du måste ta reda på vart Katarina har taget vägen. Dä ä ju flera da´r nu!

- Mm.

- Men hör du inte på? Ho gick i tisda´s å skulle va hemma i onsda´s senaste te kvällen...

- Mm.

- Å nu ä dä lörda´!

 

Han satte skopan i havrebingen och lutade sig med armbågarna mot den. Suckade tungt.

- Ja skickar ner en å dränga´. Imorron. Idá ä dä för mycke å göra.

- Men...

- Så får dä bli!

 

Hon återvände till sitt. Karlar... tänkte hon. Johan övergick till att rykta. Han hade sitt att tänka på. Överspända fruntimmer!

 

På söndagsmorgonen fick Anders besök av Johannes från Skärlunda, en av gästgivarens drängar. En stor, vindögd bjässe med armar som furor och en kroppshydda som få i socknen. Han tog sig knappt in i drängstugans lilla dörrhål.

- Husbonn´ har skickat mej, mullrade han. Var har du Katarina nånstans?

 

Anders hade väntat länge på just detta. Ändå verkade han överrumplad.

- Ja... Ä inte ho hemma hos er?

- Nää...

- Ja, ja har då inte sett´na se´n i kyrka för e vecka se´n.

- Ho har inte vart hemma se´n i tisda´s. Ho gick på kvällen. Ho skulle hit de dej, sa ho.

- Dä måste va fel. Ja trodde ho skulle te länsman, ja.

- Te länsman?

- Ja. Ho hade ärende dit.

 

Jätten kliade sig i sin risiga kalufs.

- Dä ä nog bäst du följer mä mej te oss. Matmor ä alldeles ifrån sej.

- Men baron å ja...

- Du får be baron om fritt.

- Dä går inte.

- Då kommer du när du kan. Efter kyrka.

 

Så fick det bli. Efter högmässan slog Anders följe med Johannes upp till Skärlunda. Gästgivarparet hade som så ofta inte haft tid att gå till gudstjänsten denna söndag. De båda drängarna gick vägen fram utan att säga ett ord till varandra. Johannes var av naturen fåordig; sa han "gomorron" en dag så kunde det få vara bra med det. Anders hade inget att säga. Han hade fullt upp med att tänka.

 

- Nä, hos mej har ho inte vart, sa han till gästgivarens Stina.

- Där hör du! morrade Stina åt sin man. Dä har hänt henne någet!

Anders höll med.

- Dä verkar inte bättre. Va ska vi göra? Kan inte gästgivar´n be nämndeman i Gökshult å skriva te länsman? Så vi får veta om ho har vart hos´en?

Det tyckte Stina var en lysande idé.

- Gå du te Anders Nilsson å be´n skriva te Nelson.

 

Gästgivaren insåg det rimliga i hustruns förslag. Även han började begripa att något allvarligt måste ha hänt med pigan. Överfallen av rövare kanske? Bara Gud visste vad som fanns i skogarna bortåt Ekebyhållet till... Han lovade att innan kvällen bege sig till Gökshult för att få hjälp med skrivandet.

 

Anders gick hem. Anna letade säkert efter honom. De skulle ha träffats på logen efter gudstjänsten och han hade inte hunnit tala om att han skulle hit till Skärlunda.

Anna väntade mycket riktigt på logen. Han berättade för henne om sitt besök i Skärlunda. Det började brännas på allvar nu! Hur skulle han nu göra?

- Du måste ju tala om för baron att ho ä försvunnen, konstaterade Anna. Annars verkar dä ju konsti´t.

- Ja, dä ä klart.

 

Hon hade rätt som vanligt. Skönt att slippa fundera ut allt själv. Med Annas hjälp skulle han klara det här hur bra som helst, det kände han på sig. Det var alltid lugnande och tryggt att träffa henne. De lade sig ner bland halmbalarna. Anna hade varit förutseende nog att ta med sig en filt som de kunde dra över sig i den råa kylan som rådde på logen. Snart hade de glömt både länsman och Katarina.

Kapitel 35

NÄMNDEMAN NILSSON

- Vad säger Anders?

 

Baronen såg fundersam ut. Hade hon varit försvunnen i nästan en vecka?

- Ja, se´n i tisda´s... Den da´n ja hade fått beting å baron. Ho skulle te länsman för å... ja, baron vet ju: prata om å få målet nerlagt.

- Mm.

- Ja, te all lycka va ja ju inte i drängstuga den natta. Ja sov i köket efter kvällsmaten.

 

- Förbryllande, mumlade baronen. Han såg forskande på Anders. Karlen såg ju ut som vanligt! Konstigt att han kunde vara så lugn och samlad om nu hustrun varit försvunnen så länge.

 

- Å först nu anmäler han det för mej? Imorron ä de ju en hel vecka se´n!

- Jamen ja va i Skärlunda i går, bedyrade Anders. Ja va å frågade efter´na...

 

Det här dög inte! Han måste upp till gästgivaren och kontrollera uppgiften. Det var något som inte stämde.

 

- Spänn för! beordrade han Anders.

- Ska ja följa mä baron?

- Nä, du stannar här.

 

Utan att avslöja för Anders vart han skulle for Pfeiff ensam upp till Skärlunda. Efter att ha överlagt med gästgivaren och hans hustru beslöt han sig för att skicka efter nämndeman i Gökshult. Han var den rätte mannen att konsultera nu.

- Har ni också möjlighet å komma ner te mej?

Stina såg på Johan. Han nickade.

- Vi kommer så snart vi ä färdia här. Dä ska snart va gjort.

- Gott! sa baronen och gav sig hemåt.

 

Nämndeman Anders Nilsson från Gökshult befann sig på väg mot Stjärnesand i stort sett i samma ögonblick som han hade fått budet från Pfeiff. Det låg något rastlöst över hela hans person; han var handlingskraftig och driftig som få. Gården blomstrade sedan han tog över några år tidigare. Ursprunglingen kom han ifrån Rinna socken, men han hade verkligen etablerat sig i Malexander på kort tid.

 

Både som nämndeman, lantbrukare och människa i största allmänhet åtnjöt han ett stort förtroende hos grannar och bekanta. Sin vana trogen ryckte han nu omedelbart ut med flygande fanor. Hans bullersamma entre´ på Stjärnesand lyckades samla allt gårdsfolk redan innan han hade klivit ur vagnen. Han kastade vant hatten i sätet och rev fram sitt anteckningsblock ur fickan. Baronen kom fram och handhälsade.

 

- Allvarliga saker i görningen hörde jag!

- Jo... började baronen.

- Var har vi Anders Andersson? frågade Nilsson.

- Här!

- Utmärkt!

 

- Å hans hustru ä visst försvunnen? frågade han Anders rakt på sak.

- Ja, gu´nås... kved denne, ja har hört dä...

 

Nilsson frågade grundligt ut Anders om hustruns försvinnanden och hans egna göromål den aktuella dagen. Hela tiden antecknade han flitigt.

När han var klar med Anders stegade han raskt bort mot drängstugan och gick in. Hela den nyfikna skaran av drängar, pigor och grannar följde efter.

 

Efter mindre än en halv minut tittade nämndemannen ut i dörrhålet.

- Kan Anders komma in här...och baron, förstås!

 

De gick in. Nämndeman var i full färd med att undersöka eldstaden. En sönderslagen plunta krafsades fram ur askan.

 

- Va ä detta? frågade han Anders.

- E flaska...

- Ja, dä ser ja väl för fan! Men vems ä ho? Ä de hanses, kanske?

 

Anders mumlade något.

- Vasa? sa Nilsson högt.

- Dä ä e flaska ja fick å Katarina...

- När?

- Ja minns inte.

- Jaså.

 

Nämndeman gick över till att syna en kista som stod efter långväggen.

- Vems ä den här då?

- Min, sa Anders.

- Kan han öppna´na?

- Varför dä?

- Kan han öppna´na, sa ja!

 

Anders skakade på huvudet.

 

- Skit samma! Hämta kofoten i min vagn, nå´n!

Snart hade nämndemannen med sin vanliga effektivitet brutit upp kistan. Triumferande höll han upp en uppsättning kvinnokläder.

- Jo jo... här finns dä saker som kan få stjärnesandspigera te häradsrätten å dä fort nog! Va har Anders för förklaring te dä här? Har han tänkt klä ut sej? Nog har ja hört att han ä en fruntimmerskarl, men ja trodde då inte dä va i den meninga...ho, ho, ho!

 

I byrån bredvid kistan hade han också hittat en svart sjal. Hörde den ihop med de andra kläderna?

 

- Dä ä mi systers kläder, fick Anders fram efter lång tystnad.

- Vi får väl se, muttrade Nilsson. Vi behöver visst talas ve lite till, baron å ja å Anders... Vi går väl in?

 

Anna befann sig längst bak bland åskådarna.

- Han har säker ta´tt livet å henne, snyftade hon.

- Va menar du? frågade Eva.

- Ja... dä ä så underli´t alltihop. Dä ä bara å hoppas att ingen mer ä inblandad...

- Ja begiper inte va du pratar om.

Anna hulkade. Tårarna rann. Eva såg oförstående på henne. Konstig hade hon alltid tyckt att den människan var, men nu... Hade hon blivit alldeles från sina sinnen?

 

- Nu kommer gästgivar´n! ropade någon. Johan Andersson och hans Stina kom åkande från Skärlunda. Baronen skulle just gå och hälsa då Nilsson ropade åt honom att hejda sig.

- Låt mej sköta dä här. Dä ä vikti´t att dä går rätt te, si.

 

Nilsson hälsade partet välkomna och lovordade dem för att de tagit sig tid att åka ifrån. Snart hade han fört över samtalet till Katarinas kläder. Hur var hon klädd när hon lämnade Skärlunda? Hade hon med sig fler kläder? Hur såg de ut?

 

In i minsta detalj beskrev Stina både hur Katarina hade varit klädd och vilka kläder hon hade tagit med sig i det vita knytet.

- Utmärkt, utmärkt, mässade Nilsson. Han plockade triumferande fram kläderna som Anders påstått tillhörde hans syster.

 

- Där ä de ju! utbrast Stina. Var har han hittat dom?

 

Anders svettades trots den bitande kylan. Kallsvettades. Han kände sig som om han snart skulle svimma. Han måste vara samlad nu. Måste!

När de hade kommit in i huvudbyggnaden och baronen hade visat in dem i salongen lutade sig nämndemannen mot Anders där han satt.

 

- Ja du, Anders... Ja kan inte tänka mej annat än att dä har hänt di hustru nå´t rikti´t allvarli´t. Ja tror... Ja tror inte ho ä i livet längre.

- Va säger nämndeman? stötte Anders fram.

 

Nämndemannen iakttog honom noga då han fortsatte, långsamt och med tydlig röst:

- Ja tror att du vet mer än du vill låssas om, Anders. Ja tror till å mä att du har ta´tt livet å Katarina på någet vis. Å snart kommer ja å veta hur. Ä dä inte lika bra att du talar om för mej va du har gjort?

Ännu en gång fick Anders en av de frågor han länge hade väntat på att få. De var ju helt enkelt tvungna att komma. Hur var det nu Anna hade rått honom att säga? Det hade han naturligtvis glömt! Han kände paniken komma.

 

- Nä, nä! var allt han fick fram.

 

- Ja återkommer, sa Nilsson. Men om ja va baron skulle ja inte släppa honom där utan uppsikt en rö´ sekund!

- Ja ska ordna några karlar som håller vakt, sa Pfeiff.

- Gott, gott, sa Nilsson. Ja såg Petter i Dämshult här utanför. Ja ska be honom komma in. Ja måste hem nu, men ja återkommer om ja skulle behövs. Han lär nog erkänna om han har gjort henne någet. Vänta bara, baron...

Nämndemannen tackade för sig. Baronen och Anders var ensamma i salongen. I fönstret kunde de se hur Nilson ansattes av de nyfikna utanför. Anna var bland de främsta och med henne Eva och Kajsa.

 

Flera hade tydligen samlats därute nu; nyheten om misstankarna mot Anders för att ligga bakom sin hustrus gåtfulla försvinnande hade spridit sig som ringar på vattnet.

Baronen satte sig mitt emot Anders. Han sa inget utan verkade studera honom noggrannt. Anders tänkte på nämndemannens påstående nyss. Men han mindes också att denne hade sagt "om han hade gjort henne nå´t". Detta "om" tydde på att nämndemannen inte var så säker som han verkade. Och Anna hade ju intalat honom om att inget erkänna. "De har inga bevis" hade hon sagt. Han kände sig lite lättare till mods nu när nämndemannen hade lämnat Stjärnesand.

Kapitel 36

VAKTHÅLLNING

Flera timmar gick utan att något egentligen hände. De nyfikna började bryta upp - kvar fanns snart bara gårdsfolket. Petter, den andre drängen, hade skickats att hämta fler pålitliga vaktkarlar. Baronen hade även bett honom att åka efter Hans Hultberg uppe i Örbäcken. Han visste sedan länge vilket förtroende Anders hade för sin farbror. Kanske kunde det påskynda erkännandet. För skyldig var Anders, det var baronen nu övertygad om.

Det skulle onekligen inte se så dumt ut om han kunde få sin dräng att krypa till korset innan han kallade på länsman. Därför avvaktade han lite med att göra det han kanske borde. Med rätt karlar som vakter var risken för att Anders skulle fly eller göra sig illa på något sätt försumbar. Han gav dem stränga förhållningsorder och detsamma fick Hultberg när han dök upp längre fram på kvällen. Baronen bytte några ord med honom om vad som kunde tänkas ha hänt. Hultberg såg plågad ut.

- Hur skulle den snälle pojken kunna...? Ja, ja sätter mej väl inne hos´en i alla fall. Så får vi se.

 

Pfeiff lämnade undervåningen, pratade lite med sin fru och satte sig sedan med bokföringen. Det fick vara hur det ville med Anders; gården måste skötas ändå, tänkte han. Men det var besynnerligt vad svårt det var att koncentrera sig på räkenskaperna. Och nu var det dessutom någon från Linköping som ville ha in uppgifter på hur många djur han hade... Han ertappade sig själv flera gånger med att sitta och undra hur det gick där nere.

 

Tre karlar höll vakt om man ville räkna dit Hultberg, som väl hade en något annorlunda roll i sammanhanget. Anders hade fallit in i tungsinne sedan farbrodern anlände. Dennes närvaro plågade honom till det yttersta. Knektens suckar pinade honom svårt. Hur hårt skulle inte han och mor Annika ta det om sanningen kom fram? Och hans stackars föräldrar? Och baronen? Baronen, som fortfarande verkade ha det största förtroende för honom. Annars hade väl länsman varit här för länge sedan...

På var sin sida hade han Jonas i Karlstorp - den hade han bjudit på brännvin! - och Petter i Dämshult. Stadiga pojkar. Vid ett av fönstren stod hans farbror och tittade ut över sjön. Fullmånen lyste över isen, som nu hade lagt sig över så gott som hela sjön. Lagt sig över Katarina...

 

Baronens dyrbara gustavianska klocka mätte ut timmarna. Varje hel och halvtimme slog den, och varje gång ryckte det till i dem alla fyra. Emellanåt gjordes försök att få Anders att berätta. Alla hade de gjort sitt; bevekat, hotat, antytt... Inget hade gett resultat. Baronen hade tittat in flera gånger och hört sig för. Sedan hade han återvänt till sin bokföring. Familjen hade lagt sig för länge sedan.

I köket satt pigorna uppe. Inte kunde de lägga sig när det var så mycket otäckt i görningen! Eva och Kajsa hade sovit dåligt hela veckan. Nu kände de inte ens hur trötta de var. De kände sig uppjagade och spända. När som helst kunde Anders bryta ihop därinne!

 

Anna var den mest spända av dem. Hon hörde inte riktigt ihop med de båda andra. Hade väl aldrig gjort det. Ändå satt hon här tillsammans med dem. Hon klarade inte av att vara ensam. Hon hade bitit på naglarna hela kvällen och nu var hon nere på nagelbanden och gnagde. Kajsa och Eva utbytte menande blickar. Inne i rummet slog klockan igen. Två slag.

Kapitel 37

SAMMANBROTT

Utmattad och omtöcknad gav Anders upp strax därpå. Hultberg hade tagit honom avsides och bönfallit honom att berätta vad han visste. Alla nödlögner Anna och han hade byggt upp raserades på ett ögonblick när orden forsade ur honom. Kanske var det farbroderns ord om den himmelska domstolen som tog den slutliga knäcken på honom - den jordiska kanske gick att lura. men den andra...

Med stigande förvåning och bedrövelse tog Hultberg del av hans syndabekännelse. Annas påtryckningar, hans egen tvekan, ögonblicket då han knuffat i Katarina. Tårarna rann och han skakade häftigt då han redogjorde för hustruns sista stund och hans förtärande samvetskval sedan dess.

 

När han var färdig sa Hultberg:

- Nu ska du gå upp å berätta för baron. Be te Gud att han förlåter dej, Anders!

Anders ville säga något mer till farbrodern, men rösten stockade sig och han kved istället ordlöst av sorg och skam om vartannat. Han hjälptes på benen och fördes upp för trappan av Hultberg, som knackade på hos Pfeiff, släppte in Anders på kammaren och gick åter ner till de andra.

 

Efter en halvtimme kom Anders ner i sällskap med baronen.

- Ja visste väl att dä inte skulle bli nå´t sova i natt, sa han allvarligt. Du Petter... Vill du ta en av hästarna å rida efter länsman?

- Javisst.

- Å du Jonas kan väl gå å hämta Anna var ho nu håller hus? Låt di andra sova för all del - vi blir visst kort mä folk imorron...

 

Anna var snart hämtad. Hon hade naturligtvis inte sovit en blund och det hade inte Kajsa eller Eva heller.

- De kan komma in alla tre, sa Pfeiff.

 

Nästa dag, redan i gryningen, var Petter i Dämshult tillbaka. Länsman skulle komma senare. Hultberg hade gått hem med tunga steg; han hade gjort sitt.

 

- Hur har dä gått? frågade han Jonas, som rödögd satt och lapade morronkaffe.

- Han sover. Baron ä hos´en. Anna ä där inne mä. Han har pekat ut´na som mäskyldi´.

- Å fan!

- Visst. Ja har väl tänkt att dä va nå´t särskilt mellan di där bägge, men...

- Dä hade ja väl aldri´ trott!

- Jodå, intygade Jonas. Å gökat har di mä. Dä fick di ur´na i alle fall. Annars blånekar ho te allt. Än.

- Jöstanes! Dä blir stocken för bägge två...

Jonas tömde i sig det sista kaffet och såg utåt sjön.

 

- Dä lär dä bli... Vet du att han peta i´na där ute?

Han pekade rakt ut i viken; till höger om Hulön och den ensamma stenen som kallades Tärningssten.

- Ve Tärningssten?

- Nä, inte precis. Te höger en bit ut.

- Å fan.

 

En timma senare var länsman Nelson på plats. Inom kort var Anders arresterad och draggningen börjat efter hans anvisningar. När skjutsen med länsman och Anders senare lämnade säteriet stod Anna bakom gardinen i pigkammarfönstret. Eftersom hon inte hade erkänt eller kunde bevisas vara medskyldig beslutade Nelson att inte arrestera henne. Tids nog skulle hon väl få sitt ändå, resonerade han. För tillfället var det inget som talade emot den saken.

Kapitel 38

RANNSAKNING

Den nittonde februari höll Göstrings häradsrätt urtima ting. Enda ärendet för dagen var rannsakningen av den för mord misstänkte Anders Andersson från Stjärnesand i Malexanders socken. Tinget hölls redan före det ordinarie vintertinget enligt landshövdingens önskemål.

Från länshäktet på Linköpings slott hade den anklagade samma morgon hämtats ut av en viss Sundholm, en av de fånggevaldiger som omesörjde skjutsarna av kriminella och lösdrivare från och till häradsting, arbetsinrättningar och fängelser.

 

Anna satt på första bänk mellan baron Pfeiff och gästgivarhustrun Stina från Skärlunda. När Anders fördes in med ett tungt järnfängsel om båda benen brast hon i gråt.

 

Länsman Nelson var åklagare. Denne ampre man verkade denna dag mer allvarstyngd än vanligt. Han bläddrade febrilt i sina papper medan häradshövding Nils Sethin ställde de inledande frågorna om namn, hemvist och yrke till Anders, som med tunn stämma besvarade hans frågor.

 

När de inledande frågorna var undanstökade ombeddes Anders att berätta om såväl det han stod anklagad för hösten innan och det brott han nu hade erkänt.

 

- Och märk väl, sa Sethin, vi vilja nu höra en uppriktig å med hans eget samvetes vittnesbörd överensstämmande berättelse!

 

Anders såg på länsmannen. Vad hade häradshövdingen sagt? Det var som ett främmande språk... Nelson teaterviskade:

- Tala om allt för´n bara. Om både missfallet å dödsfallet!

Trevande började Anders berätta med bistånd av Sethin, som hela tiden ställde just de frågorna som förde berättelsen vidare. Rösten stockade sig för honom, han snyftade, han grät bitvis mellan meningarna.

Missfallet var han helt oskyldig till, ansåg han. Det var helt vanlig konfekt han hade bjudit Katarina på den där januarinatten. Däremot vidhöll han att han med fullt uppsåt hade dränkt sin hustru genom att knuffa i henne i vattnet. Många av de tillresta från Malexander fick nu för första gången en fullständig redogörelse för hur det hela hade gått till.

 

Rykten hade cirkulerat innan rättegången om Anders förhållande till Anna och hennes påstådda delaktighet. När Anders kom fram till den delen av sin berättelse blev det knäpp tyst i tingslokalen.

- Ho trugade mej te´t, sa Anders. Ja ville inte, men ho sto´ på sej å berättade till å mä hur ja skulle göra. Ja hade inte tänkt å göra´t, men.... Ja, ja vet inte va som flög i mej därute på sjön.

- Var de därför han bad henne att byta plats i båten? undrade Sethin.

- Nä. Dä va ho som ville. Ho ville ro. Ja hade inte tänkt å... skuffa i´na förrn´s ... förrn´s ja gjorde´t!

- Inte överlagt, mumlade häradshövdingen för sig själv medan han antecknade.

 

Han svepte med blicken över främsta bänkraden.

- Anna Axelsdotter! Stig fram!

 

Anna reste sig på darriga ben och gick runt skranket som delade tingssalen i två olika stora delar. Nu befann hon sig på domarens och rättens sida. Inför nämnden stod hon. Hur hade hon inte fruktat detta ögonblick! För ett ögonblick vacklade hon till och det såg ut som om hon skulle falla ihop.

- Andersson påstår att hon gett honom råd och uppmuntran till hans nidingadåd. Va har hon att säja?

 

Häradshövdingen spände ögonen i henne. Hon var som förstummad. Inte ett spår fanns kvar av den självsäkra, påstridiga Anna. Till slut kom det med svag röst:

- Ja har inget mä mordet å göra... Vi har inte ens pratat om nå´t sånt.

 

Sethin vände sig till Anders.

- Hur var de, Andersson?

 

Anders svalde. Anna sökte hans blick, vädjande. Han tittade rakt ner i golvet.

- Jo. Ho pressade mej till´et. Utan hennes envisna trugande hade dä aldri´ hänt. Dä försäkrar ja.

 

- Men käre... Anna avbröt sig och bad om ursäkt. Häradshövdingen nickade och bad henne fortsätta.

 

- Ja ville bara säja att dä ä osanning dä han säjer.

- Hon kan sätta sej igen.

 

Det var dags för vittnesförhör. Åklagarens vittnen lästes upp och närvaron kontrollerades. Johannes och sjudaren Hagman var även de på plats då de skulle höras om det tillfälle då Anders bjudit Katarina på konfekt. Då man fann att Hagman som syskonbarn till den avlidna var jävig föll han bort som vittne.

Sannolikt skulle inte heller Johannes hinnas med denna dag.

 

Samtliga andra vittnen fick avlägga sanningseden innan de förhördes om händelserna före, under och efter mordet. Nelson hade gjort ett gott förabete, det var han säker på. Full bevisning var klart inom räckhåll.

Baronen steg upp som första vittne och redogjorde för hur hans misstankar väcktes mot Anders då han anmälde hustruns försvinnande och hur förhören och erkännandet på Stjärnesand hade gått till.

Nämndeman i Gökshult berättade som andra vittne om sina klädfynd i drängstugan och som tredje vittne framträdde Fredrik Adolfsson från Skärlunda. Denne intygade att Anna utpekats av Anders som medbrottsling.

 

Anna nekade ännu en gång bestämt till att ha det minsta med saken att skaffa.

 

Som fjärde och femte vittne förhördes Stina och Johan, Katarinas husbondefolk från Skärlunda. De redogjorde var för sig om när Katarina för sista gången lämnat deras hem samt om när Anders hade kommit och frågat efter henne.

Gästgivaren tog även han upp att Anders hade pekat ut Anna som delaktig, men Anna stod på sig: Hon var helt oskyldig!

Så var det Evas tur. Hon var märkbart nervös, men efter att Nelson vänligt hade påpekat att hon ju inte hade det minsta att frukta där i rätten tog hon mod till sig och började berätta.

 

Hon hade genom köksfönstret i Stjärnesand i månljuset kvällen den trettonde januari sett två personer kliva i ett skepp som roddes ut på sjön.

Sedan skeppet kommit ett stycke ut i sjön vände det, och när det åter la till nere på stranden hade hon bara sett en person gå ur för att efter landstigningen gå fram och tillbaka nere vid skeppet.

- Såg hon vem denne person var? frågade häradshövdingen.

- Ja vart ju nyfiken, förstås, för ja tyckte dä va konsti´t alltihopa. Så ja gick ut å ner te skeppet. Å då va dä Anders.

- Och?

- Å han sa att han hade vart åt Sjöbo... Men ja kunde ju inte... Inte då.

- Ja, ja. Sa han nå´t mer?

- Nää... Ja sa te´n att han kunde följa mä upp te köket å äta. Dä gjorde han å se´n sov han på kökssoffa hela den natta.

 

- Har Eva märkt nå´t särskilt när det gäller Andersson och Anna Axelsdotter? Ja menar... om hon har lagt märke till nå´t speciellt dom emellan?

- Jo.

 

Eva rodnade. Hon tyckte sig ha märkt en särdeles vänskap dem emellan. Hon hade vid ett tillfälle tillsammans med Kajsa stått utanför drängstugan och sett Anna sitta på Anders säng och hålla honom i handen. Hon hade inte hört vad de hade pratat om, men hon hade lagt märke till att Anders under samtalets gång blev förändrad i ansiktet.

- Å ja talade om för Anna att ja hade råkat se´na där inne hos´en. Då hade ho frågat om ja hade hört va de pratade om. När ja sa att ja inte hade gjort dä sa ho att ho va gla´ för dä!

Anna grinade illa på första bänk. Hur skulle detta sluta?

 

- Något mer? frågade Sethin som tyckte sig ana att denna vakna piga hade mer att komma med. Eva fortsatte:

- Jo, en gång hörde ja hur di trätte. Å då frågte Anna Anders om ho skulle bli hans hustru eller...

- Eller vad?

- Ja vill inte säja´t!

- Hon måste!

- Eller hans... hans... hans hora.

 

Sorlet steg i salen. Sethin klubbade tystnad. Så småningom blev det åter tyst.

- Något ytterligare? undrade häradshövdingen.

Eva tänkte efter.

- Jo! Ja har också sett dom ligga i samme säng... Å förre gången dä va ting grät ho å sa att ho inte trodde att han skulle komma tebaks... Att han va skyldi´. Å så sa ho att ho hoppades att ingen mer skulle va inblandad i mordet än Anders, å...

- Hör upp! Ja hinner inte med!

 

Onekligen blev det allt svårare för Anna att slingra sig undan anklagelserna mot henne. Hon såg sig omkring i rättssalen som för att försöka avläsa stämningen. Hade Evas vittnesmål gjort intryck på åhörarna? Det verkade inte bättre.

Eva fick upprepa vad hon hört Anna säga vid olika tillfällen. Nu kom hon dessutom på att Anna hade beklagat sig till henne efter att Anders hade pekat ut henne som medskyldig. Hon hade sagt att hon gärna gav bort två kjortlar för att bli fri från Anders beskyllningar.

 

Efter Eva var det Kajsas tur. Kunde det bli värre? tänkte Anna. Vad har jag sagt till henne?

Kajsa vittnade om Annas strålande humör veckan då mordet begicks. På senare tid hade Anna dock blivit mer nedstämd, berättade Kajsa, och hon hade till och med vid ett tillfälle sagt att hon önskade att hennes liv var i Katarina och att hon själv hade varit där Katarina nu befann sig. När hon sa det hade hon blickat ut över sjön.

Häradshövdingen nickade åt Kajsa.

- Minns hon nå´t mer?

- Jo, nog gör ja dä. Ho sa också te mej härom da´n att ho inte trodde att ho skulle komma hem från dä här urtima tinget...

Kapitel 39

ANDRUM

Man hade nu kommit fram till det sista vittnet. Petter Svensson från Dämshult intygade att han på nämneman Nilssons anmodan hade varit med och vaktat Anders den natt han hade erkänt.

Vittnesmålen lästes upp och riktigheten i det antecknade godkändes av samtliga vittnen.

Det visade sig dock att det fanns brister i bevisningen. Åklagaren hade inte hittat någon som hade sett Katarina komma till Stjärnesand den trettonde januari. Och trots att större delen av Malexanders vuxna befolkning hade lagt ner mycket tid och möda under draggningen hade man heller ingen kropp att presentera.

 

Anna tillfrågades på nytt om hon inte ville bekänna sin delaktighet nu när så mycket talade emot henne.

- Ja kan inte erkänna nå´t ja inte har nå´n del i, svarade hon bestämt.

 

Anders fick nu ordet. Han hade dragit sig till minnes hur han hade lovat Anna att gifta sig med henne och också hur glad hon hade blivit när han hade berättat för henne att Katarina var död.

Rannsakningen gick mot sitt slut. Det luktade uppskov lång väg. Nelson yrkade på att Anna skulle undergå prästförhör hos Arneij för att kunna förmås till en uppriktig bekännelse. Det brukade fungera i dylika fall för gudsfruktan var stor även hos simpelt tjänstefolk, menade han.

 

Rätten gick på åklagarens linje. Anna ålades att söka upp prosten och Nelson skulle också meddela densamme per brev om vad som förväntades av honom. Man avsåg att fortsätta rannsakning under det snart stundande allmänna vintertinget, och Anna beordrades att infinna sig då. Dök hon inte upp frivilligt skulle hon hämtas, meddelade häradshövding Sethin.

Med det avlystes tinget och fånggevaldiger Sundholm kunde äntligen kvittera ut sin last för att återvända till Linköping. Snart var tingssalen tom sånär som på en golvsopande vaktmästare som förbannade folks ovana att jämt och ständigt spotta snus på golvet. Inte ens såpa bet på fläckarna!

Kapitel 40

LÄNSHÄKTET

Anders hade, som väl de flesta människor, haft sina föreställningar om hur det kunde vara i ett fängelse. Förhållandena i länsfängelset i Linköping var dock vida värre än han hade kunnat drömma om. Skitiga, sjukliga och ibland fulla av insmugglat brännvin trängdes man i ganska stora, dragiga och fuktiga rum som var till bristningsgränsen fyllda med fångar.

Fängelset var beläget inom slottet bredvid domkyrkan och dess yttre del utgjordes av en med mur avskild bit av borggården. Fängelserummen var till antalet nio hade han hört, och de låg i östra slottsflygelns tre våningar. Som mest var fängelset tänkt att rymma sextiofyra intagna, men ofta överskreds den gränsen med råge. Slottsvaktmästare Söderström hade en grannlaga uppgift med att hålla det hela något så när under kontroll.

Varje rum hade sin hackordning. Som misstänkt mördare tillhörde Anders ändå de övre skikten bland de intagna. Längst ner i rang stod tjuvarna, särskilt återfallstjuvarna.

 

Allra lägst stod en stackare som hette Anders Larsson. De andra visade öppet sitt förakt för honom och Anders frågade en dag Erik, en annan mordmisstänkt, vad den arme karlen Larsson egentligen hade gjort för att stötas ut av de redan utstötta.

- Han har knullat mä e kviga, muttrade Erik föraktfullt. Han var själv bonde och kunde inte fatta hur man kunde ge sig på ett oskäligt djur på det viset.

Anders förundrades storligen. Hur skulle den kalven komma att se ut? Och hur var karlen skapt som kunde ge sig på... Och hur bar han sig åt?

- Sto´ väl på en pall, förmodade Erik. Fick väl dynga på byxera. Va väl dä som fällde´n... Tvi fan!

 

Tidelag och otukt blev nya begrepp för Anders. Vad allt kunde inte människan ta sig för? Han undrade vad prosten därhemma skulle säga om han visste att det fanns karlar som vänslades med husdjur och karlar som gav sig på andra karlar... En ny värld hade öppnat sig för honom.

Maten var nog det värsta. Surt och ankommet ibland. Små ransoner som man inte blev mätt på. Han magrade. Såg väl snart ut som de andra: stripigt hår, tärt anlete, benig.

 

Ibland hämtades någon ut för rannsakning eller frigivning. Några var bysatta för skuld - de satt aldrig länge - men majoriteten i rummet utgjordes alltid av lösdrivare och försvarslösa. De fördes efter rannsakning oftast till tvångsarbete i Vadstena.

Vad Anders visste var det bara han och den före detta bonden Erik som var misstänkta för mord. De höll sig för sig själva så gott det nu gick i trängseln. När alla låg ner på natten var det inte mycket tom golvyta kvar för råttorna att tassa fram på. De var fängslade på nedersta våningen - den värsta. Slottshäktet i Linköping var helvetet redan på jorden, det hade Anders snart fått lära sig.

Kapitel 41

OTILLRÄCKLIGHET

Den andra rättegångsdagen inföll den elfte mars, mitt under det pågående vintertinget. Detta innebar betydligt fler åhörare eftersom målsägare, anklagade och vittnen från ett otal andra mål bevistade tingssalen i Hogstad. Det var till bristningsgränsen fullt, och häradshövdingen fick anstränga sig för att få tyst på det stimmiga auditoriet.

Mordåtalet mot Anders Andersson klubbades in som nummer etthundratrettiofyra bland alla de punkter som skulle avklaras. Nelson hade redan på morgonen meddelat nämnden att ytterligare ett uppskov var att vänta.

Protokollet från den nittonde februari lästes upp och vidhölls av både Anders Andersson och Anna Axelsdotter.

 

Anna tillfrågades om hon fortfarande förnekade delaktighet.

- Ja ä inte inblandad på någet vis.

Nelson himlade med ögonen. Maken till fräckhet! Insåg inte flickebarnet att loppet var kört?

Det visade sig att Anna hade infunnit sig hos prosten Arneij ett par veckor tidigare. Emellertid måste något missförstånd ha skett, för allt besöket hade resulterat i var ett prästbetyg av det vanliga slaget. Häradshövdingen högläste:

- På begäran lämnas pigan Anna Katarina Axelsdotter i Stjärnesand det betyg att hon är född den åttonde december adertonhundratvå, äger försvarlig kristendomskunskap, brukat sine salighetsmedel och så vida jag vet levat klanderlöst. Malexander den tjugotredje februari adertonhundratjugofyra, Johan Arneij.

 

Nelson himlade med ögonen igen. Levat klanderlöst? Hade prosten blivit gaggig på allvar? Löst boleri och en uppstudsighet som skulle föra riket i rena förfallet om den skulle förekomma i någon större utsträckning!

Anna fick vidare redogöra för sin bakgrund. År 1822 på hösten hade hon flyttat till Stjärnesand.

- Där hon blev bekant med Anders Andersson?

- Ja.

- Och med honom inledde ett förhållande?

- Ja.

- Ett förhållande som även innebar köttsligt umgänge?

- Ja.

 

Nelson tecknade att han ville komma in med en fråga. Häradshövdingen nickade bifall.

- Skedde detta innan Anders gift sig med den avlidna?

- Ja.

- Och även efter?

- Ja.

 

Även Anders erkände det otillåtna umgänget dem emellan. Han tillfrågades också när Anna hade börjat påverka honom att vid tillfälle döda Katarina. På den frågan kunde han inte ge något bestämt svar, men han mindes att Anna hade ökat sina ansträngningar efter att han hade gift sig. På självaste morddagen hade han ju blivit bjuden på det brunaktiga brännvinet samtidigt som hon hade föreslagit en "olycka" när Katarina och han gett sig av mot Älgaberget.

- Nå, Anna, sa häradshövdingen med mild stämma, är det inte hög tid att hon säjer som det är?

 

Anna skakade på huvudet.

- Ja har inget gjort. Han far mä osanning!

 

Två nya vittnen hade Nelson lyckats skaffa: Karl Farman från Sjöbo och skattebonden Magnus Persson från Norra Ekeberg. Anders undrade för sig själv vad Persson hade där att göra. Vad hade han med detta mål att skaffa?

Farman hade inte mer att tillägga i målet än att Anders varit på besök hos honom mordkvällen mellan klockan sex och sju på kvällen och att han därefter återvände till Stjärnesand.

Så kom turen till Persson. Han hade söndagen den tjugofemte januari mött Anna på hemvägen från kyrkan och han hade då frågat henne - som man gör, sa han - om hon hade något att berätta om Anders Anderssons mord på sin hustru. Anna hade då blivit förlägen och skiftat färg i ansiktet. Hon hade sagt sig inte känna till något alls om mordet.

 

- Å rätt va dä va så sa ho te mej: "Tror du att..." Å därefter vart ho alldeles tyst, sa Persson. Ho sa inte ett enaste ord mer fast ja fråga´.

Anna suckade hörbart och skakade på huvudet där hon satt. Fingrarna plockade nervöst med förklädebandet. Häradshövdingen avstod från att ens fråga henne. Än var hon inte mogen för bekännelse, det kunde han tydligt se. Men det kom nog. De brukade mjukna. Även de mest hårdhudade.

 

Efter vittnesmålens uppläsning och godkännande hemställde Nelson om ytterligare uppskov, eftersom prosten uppenbarligen inte fullgjort sina åligganden när det gällde Anna. Han tvivlade på att hon begrep fulla vidden av att neka delaktighet när hon så uppenbart var medskyldig. Dessutom, menade länsmannen, fanns fortfarande goda möjligheter att hitta Katarinas kropp. Isen skulle säkert gå upp den närmaste tiden, och då skulle den kunna komma att flyta upp.

Nelson insåg att hans bevisning så här långt knappast kunde ge fällande dom i högre instans. Domstolen gick som tidigare på hans linje, och målet sköts upp på obestämd tid. Anders skulle under tiden återförpassas till länshäktet.

 

Anders fördes ut till den väntande fångskjutsen. Anna försökte komma fram för att få säga några ord till honom, men hon hindrades effektivt av trängseln. När hon väl kom ut hade skjutsen redan åkt. På håll kunde hon svagt urskilja gnisslet från fångkärrans hjulaxlar. På väg mot det fruktade slottsfängelset i Linköping. Hon undrade hur han hade det där. De var väl inte svåra mot honom?

Hon stod kvar ett par ögonblick innan hon påbörjade sin långa vandring hemåt. Ville det sig väl kunde hon få skjuts ett stycke med någon okänd vägfarare. De som kände igen henne vägrade att ta henne med. I deras ögon var hon en redan dömd mörderska, bara värd förakt.

Kapitel 42

NYA INDICIER

Ett nytt urtima ting enkom för stjärnesandsmordets vidare handläggning hölls lördagen den tjugofjärde april. De sju nämndemän som krävdes som minimum hade kallats och infunnit sig. Bland dem fanns Anders Nilsson i Gökshult. Som tillförordnad domhavande fungerade vice häradshövdingen och notarien från Kunglig Majestäts och Rikets Vällovliga Göta Hovrätt J. A. Hedenstierna.

Åklagare Nelson kom inledningsvis med det nedslående beskedet att Katarina Andersdotter kropp ännu inte hade återfunnits, trots att Sommen nu var alldeles ren från is och stora ansträngningar hade gjorts för att få rätt på liket.

Vidare konstaterade man att Anna den femte april hade varit hos prosten Arneij och där pressats till det yttersta för att förmås att erkänna sin delaktighet. Det hela hade varit resultatlöst, konstaterade prosten i sin skrivelse. Det enda hon hade tillstått var att hon hade haft olovlig beblandelse med Anders innan han gifte sig.

 

Den horan, tänkte Nelson. Hon får tingsrätt och pastor att framstå som fån. Tortyr skulle man ha möjlighet till i dylika fall. Inte ett spår av vanlig hederlig gudsfruktan! Vart var världen på väg?

Han hade till denna rannsakning anmält hela tio vittnen varav fyra inte tidigare hade figurerat i domstolsförhandlingarna. Räckte inte det visste han inte hur han skulle bära sig åt. Om inte kroppen flöt upp hade han svårt att tro att hovrätten skulle gå på tingsrättens linje. Vilken linje skulle förresten tingsrätten gå på? Inte ens det visste han än. Hans svagaste länk i beviskedjan var att ingen hade sett Katarina komma till Stjärnesand den aktuella kvällen. I teorin kunde hon faktiskt ha förlupit hemmet och Anders i sitt svårmod över detta försökt rädda ansiktet genom att hävda att han hade dränkt henne... Inget var omöjligt i denna galna värld!

 

Pfeiff hördes först och förutom det som redan var känt gav han inte oväntat Anders de allra bästa vitsord som arbetare och dräng. Han beskrev honom som både nykter, stillsam och utrustad med stor godtrogenhet utan att för den skull lida av enfaldighet. Kort sagt: en husbondes dröm.

Baronen berättade vidare att sjön just där Katarina knuffats i var mycket djup - hela trettio famnar - och att botten var särdeles ojämn. Han höll inte för otroligt att kroppen hade fastnat i någon bergsklyfta. Det hände ofta att personer som drunknat i Sommen inte kunde hittas igen, menade han.

 

Därefter vittnade i tur och ordning nämndeman Nilsson, gästgivaren Johan Andersson och de båda stjärnesandspigorna Eva Persdotter och Kajsa Karlsdotter.

Pigorna var de som hade mest nytt att tillföra. Eva mindes att inte bara hon utan även Kajsa och Anna hade iakttagit skeppet genom köksfönstret samt att Anders efter hustruns försvinnande hade varit mycket ängslig och nervös. Han åt nästan inget utan satt mest och såg ut över sjön. När hon frågat vad det var med honom hade han klagat över svår huvudvärk.

Kajsa drog sig till minnes vad Anna hade sagt vid ett tillfälle efter att Anders hade blivit häktad: "Ja ä gla´ att ja har bekänt hur dä va emellan Anders å mej, för annars hade ja fått göra´t ve tinget å när man börjar å bekänna där... se då... se då..."

 

Nelson log inåtvänt. Nu fick hon väl ändå lov att ge upp snart - lögnerskan. Han ertappade sig själv med att nästan ha glömt Anders i sin iver att sätta fast Anna. Han visade åtminstone anständig syndaånger, men hon... Han var övertygad om att brottet aldrig skett om hon inte pressat den enfaldige och viljelöse drängen så hårt. Skulle nu hon gå strafflös? Då fick det bli över hans döda kropp!

Petter Svensson var den siste i raden av redan använda vittnen och han hade inte något väsentligt att tillägga. Turen var därför snart kommen till de fyra nya vittnena.

Jonas i Karlstorp berättade om det tillfälle då han hade blivit bjuden på brännvin av Anders. Flaskan hade tillhört Katarina, som vid det tillfället hade varit död mindre än åtta timmar. Jonas hade inte på något sätt kunnat märka att Anders hade ett så hemskt brott på sitt samvete; han hade varit precis som vanligt.

Även Jonas hade lagt märke till det mer än goda förhållande som rådde mellan Anders och Anna.

 

Som att slå in ett öppet fönster, tänkte Nelson. Den där kunde jag gott ha låtit stanna hemma.

Inte heller de tre sista edsvurna vittnena, Anders i Vastemålen, Sven i Ekeberg eller den gamle pratmakaren Farman hade något avgörande att komma med. De bekräftade i viss mån de teorier som fanns om de olika huvudpersonernas göranden och låtanden under mordkvällen, men Nelson saknade fortfarande någon som kunde knyta Katarina till mordplatsen. Inget av vittnena hade sett henne på Stjärnesand; bara hört att hon skulle dit.

 

Livgrenadjär Hultberg från Örbäcken fick även han svara på några frågor, men då han var ingift farbror till den anklagade var dessa mer av allmänt upplysande karaktär. Knekten tänkte i sitt stilla sinne att han lika gärna hade kunnat få stanna därhemma. Det var bara ett lidande för honom att behöva se Anders, som han var så fäst vid, sitta i bojor och skamset hänga med huvudet. Han ville inte minnas honom på det viset.

Anders tillfrågades om han hade något att tillägga, och han utnyttjade tillfället att berätta om hur Anna hade bjudit honom på det brunaktiga brännvinet uppe i fiskeboden innan han och Katarina skulle ge sig iväg.

 

- Ho truga´ mej för ho ville gifta sej mä mej efter att ja hade haft ihjäl Katarina...

Rösten brast och han började gråta. Efter en stund fortsatte han hackande och stammande sin redogörelse:

- Ja ville inte... Ja sa te´na att ja aldri skulle kunna göra nå´t sån´t... Men ho truga´ mej... Ja visste varken in eller ut.

Han fick låna en näsduk för att kunna torka tårarna och snyta sig.

- Ho pressa´ mej å fråga om... om ja va feg... Ja hade aldri tänkt göra´t å ja tror dä va nå´ra droppar ho hade slaget i brännvinet som gjorde att... att ja gjorde dä där.

 

Anna rystade energiskt på huvudet. Hon var ju oskyldig. Oskyldig!

 

- Ja kände mej konsti´ å oredi´ på nå´t sätt när ja gick i skeppet å vi åkte ut. Vi hade väl inte kommit mer än ett par, tre hundra famnar ut förrns dä hände. Å ja kan inte begripa hur ja kunde göra´t... Ja rörde ju inte armen alls mycke... Ja, hade inte brädet vart så halt så hade ho kanske levat än...

- Menar han att han inte gjorde det med uppsåt? frågade häradshövdingen.

- Uppsåt?

- Ja. Var det inte meningen?

 

Anders verkade tveka.

- Dä... Jo, i dä tillståndet ja va så va dä väl så... Om ja bara inte hade drucket å di där trolldroppa´! Ja va inte mej själv!

 

Hedenstierna såg fundersam ut under det att han skrev ner vad han just hade hört. Han fortsatte därefter sitt förhör med Anders:

- Menar Andersson att det var brännvinet eller det som blandats i det som fick honom att knuffa i sin hustru?

- Ja... Ja vart ju så känslolös. Ja satt ju å så när ho åkte upp å ner i vattnet. Å ja rörde inte ett finger för å hjälpa´na... Ja va hård på ett sätt som ja inte kan begripa nu etteråt! Å ja va på gott humör ända tills ja kom i land. Då va dä som om trolldomen geck över...

- Och hur har det känts sedan dess?

- Bedrövli´t. Hemskt. Ja har lidit å hemska samvetskval, herrn. Dä går inte å föreställa sej om en inte har gått igenom´et.

- Och nu?

- Dä känns lite bättre se´n ja bekänt å fått träffa fängelseprästen. Men... bra ä dä väl inte. Dä kan dä väl aldri...

Han brast åter ut i förtvivlad gråt. Åhörarna verkade gripas av Anders uppriktiga ånger. Han hade gjort ett nästan sympatiskt intryck på de flesta i motstas till den kyliga och, som det verkade, kallhamrade Anna Axelsdotter.

 

Det var nu Annas tur att tas i behandling. Hedenstierna gick ut hårt, väl medveten om vilken merit det skulle vara för honom att lyckas pressa fram vad både hans företrädare Sethin och pastorn i Malexander hade misslyckats med. För att inte tala om den karge och skrämmande Nelson...

Tyckte han inte att hon började sväva på målet lite? Han fick henne att vidgå att hon också hade stått i fönstret och sett skeppet ute på sjön. Det hade hon hittills nekat till. Och han fick henne också genom ett skickligt korsförhör att erkänna att hon faktiskt hade träffat Anders den trettonde januari. Inte heller det hade hon velat kännas vid tidigare!

- Men ja gick bara förbi´n som hastigast, skyndade hon sig att lägga till. Å ja bjö´n då rakt inte på nå´t brännvin. Å inget annat heller... Å hanses fru såg ja rakt inte te´ den da´n...

Hedenstierna log. Vad var det där om inte ett halvt erkännande? Nu sprattlade hon visst i garnet!

Kapitel 43

LAG OCH RÄTTVISA?

Trots att den från hovrätten inlånade tillförordnade häradshövdingen hade gjort sitt bästa kom inte heller han så värst mycket längre med Anna. Detta trots att han hade kallat fram både Eva och Kajsa ytterligare en gång och konfronterat de tre pigornas utsagor med varandra.

Trött och tagen frågade Hedenstierna om någon hade ytterligare något att tillägga. Då ingen verkade vilja detta läste han upp samtliga vittnesmål och frågade därefter om någon hade något att invända mot det antecknade.

Inte det heller? Han pustade. Ska den skyldiga slippa ur nätet? Vad skulle Nelson yrka på för hennes del? Han kände att de inte kunde komma längre nu. De var visst vid vägs ände.

 

- Har åklagaren några yrkanden innan rätten går till överläggning?

- För Anders Anderssons del hemställer ja om laga bestraffning. För Anna Axelsdotters del måste ja nöja mej mä ansvar för hennes lägersmål mä Andersson.

 

Det gick ett sus genom lokalen. Allmänheten verkade ana en skandal. Vad var det för en häradsrätt som kunde låta en vållande gå fri? Skulle inte rättvisa skipas?

Nelson kände sig besvärad av missnöjesyttringarna. Han höll ju egentligen med dem. Men lag var lag. När inte prosten hade lyckats - hur skulle då han...?

 

Tingssalen tömdes under det att nämnden gick till enskild överläggning. Anders rastades av fjärdingsmannen och fånggevaldigern som var en ganska trevlig karl vid namn Svanberg. Inte alls så stram och barsk som de andra som kört honom, tänkte Anders där han stod och vattnade nässlorna under Svanbergs och fjärdingsmannens överinseende. Som fånge fick man inte ens pissa i fred, tänkte Anders och han sa det också halvhögt.

- Dä skulle han ha tänkt på tidiare, muttrade fjärdingsmannen. Då hade han kunnat pissa var fåglarna som helst...

- Inte rikti´t, väl? log Svanberg.

 

En liten klocka innanför tingshusdörrarna förkunnade med öronskärande klang att överäggningen var till ända. Utslaget i målet skulle förkunnas. Snart var såväl de inblandade som åhörare och vittnen på plats.

Hedenstierna äskade tystnad och började omständligt läsa det långa utslagsyttrande som nämnden kommit att enas om. Han gick igenom praktiskt taget hela händelseförloppet med utvikningar och kommentarer ända från fosterfördrivningen till Anders erkännande.

Efter den omständliga och högtravande långa inledningen var så häradshövdingen framme vid själva utslaget. Anders, som tvingats stå upp under hela uppläsningen hade knutit händerna så hårt att knogarna vitnade. Armarna riste som i kramp.

 

- ...och prövar häradsrätten rättvist i förmåga av tolfte kapitlet. första paragrafen...

 

Anders såg ut att kunna svimma när som helst. Han var likblek i ansiktet. Till och med de darrande läpparna hade förlorat all färg. Blicken flackade.

 

- ...det skall han, missdådaren Anders Andersson, vilken på ett lömskt och försåtligt sätt, vid ett tillfälle då hans hustru icke ägt anledning att befara något försåt, det hon icke haft tillfälle att undfly eller avvärja, henne uppsåtligen fördränkt...

 

Kunde det bli annat än stocken? Anders kved av ångest inför det ofrånkomliga.

 

- ...för detta grova brott, sej själv till straff och andra till varning mista högra handen, halshuggas och steglas...

 

Häradshövdingen gav Anders en blick som av de närvarande gott skulle kunnat tolkas som medlidsam. Han nickade lätt, vilket gjorde det möjligt för Anders att få sjunka ihop på sin pall. Benen hade ändå inte burit honom många sekunder till. Han gömde ansiktet i händerna. Hela ryggtavlan skakade.

Hedenstierna fortsatte efter en kort paus:

- Vad åter angår pigan Anna Axelsdotter så kan hon emot sitt nekande och i saknad av bevis icke anses förvunnen att hava avvetat den av Anders Andersson begångna missgärning eller därtill honom rått och uppmanat och kan således icke sakfällas för någon slags delaktighet i detta brott...

Han drog efter andan. Det grymtades och viskades både här och där i lokalen. Ordet "skandal" kunde han uppfatta från mer än ett håll.

 

- ...men skall för erkänt olovligt umgänge med Anders Andersson varav fruktsamhet icke följt erlägga trettitvå skillingar till Malexanders sockenkyrka sedan hon av prästerskapet i nämnde församling enskilt blivit skriftad och erhållit avlösning.

Föreställningen var över. Anders kunde inte gärna göra annat än att förklara sig nöjd med grunderna i utslaget. Efter att häradshövdingen hade läst upp besvärshänvisningen meddelade Anders att han tänkte utnyttja sin lagliga rätt att söka nåd genom en böneskrift till hovrätten i Jönköping.

- Böneskriften ska vara Göta Hovrätt tillhanda före klockan tolv middagen den fjortonde maj, fastslog häradshövdingen innan han avlyste tinget.

 

Nu låg Anders öde i hovrättens händer. Nelson fick till sin förvåning se baronen gå fram och omfamna den dödsdömde. Han kunde också tydligt se tårarna strömma över kinderna på honom. En besynnerlig kontrast till Anna, som under sitt uttåg ur lokalen måste skyddas av de båda närvarande fjärdingsmännen mot åskådarnas hugg och slag.

Nelson plockade ihop sina papper och filosoferade en stund över lag och rättvisa innan han gick därifrån. Han visste att han hade gjort vad han kunnat, men det hade inte förmått smula sönder Anna Axelsdotters erbarmliga försvar.

 

- Idioti, mumlade han på vägen ut.

Kapitel 44

MORGONFISKE

Det var knappt ljust ute när avskedade livgrenadjären Johan Ek sköt ut sin lilla eka i sjön. Mete i gryningen gav det bästa resultatet hade han hört, och för en gångs skull hade han frångått sin vana att fiska i kvällningen. Allt var ju värt att provas, tänkte han även om han sedan många år vant sig av med att gå upp så tidigt som han gjort denna junimorgon.

Det kluckade i vattnet när ekan gled ut ur den vassbevuxna viken där den legat förtöjd. Ek kontrollerade att han inte som vid sin senaste fisketur glömt maskburken innan han satte i årorna och kajkade ut mot den öppna sjön.

Han hade tänkt börja mellan Klumpaöarna och dit var det långt. Kanske han skulle prova vid Hulön först? Han bestämde sig för att i vilket fall runda den på västsidan.

 

Efter en kvarts timmas rodd befann han sig vid Hulöns norra sida. Här var det han hade deltagit i draggningen tidigare under året - inte mindre än fyra gånger - efter den så tragiskt omkomna Katarina Andersdotter. Tanken på att hon fortfarande kunde finnas kvar på botten därnere fick honom att avstå från mete vid Hulön. Det fick nog bli Klumpöarna i alla fall. Strunt samma om det blir långt hem, tänkte han.

Sin vana trogen kastade han ett extra öga på vattnen runt Tärningasten. Det lär ju vara där det hände... Han rös.

 

Men vad var det? Något brungrått flöt precis vid vattenytan inte långt från den fyrkantiga stenen! Det kunde väl inte vara...

Han vände snabbt båten och tog några stadiga tag med årorna innan han lät den glida mot det flytande föremålet. Ju närmare han kom desto mer övertygad var han om att han hade hittat lämningarna efter den mördade. Redan ett knappt stenkast därifrån kände han en frän, sötaktig lukt. Karakteristisk för as och lik, hann han tänka innan han också med sina egna ögon såg vad det var. På rygg flöt den uppsvällda kroppen efter Katarina - den mördade! Han började omedelbart kräkas häftigt. Rakt ner på durken. Mumlande för sig själv vände han därefter båten och rodde så det fräste om fören rakt på Stjärnesands säteri.

 

Baronen själv var inte hemma och inte några av drängarna heller. Ek fick emellertid tag på en annan fiskare som kommit roende av pur nyfikenhet när han sett den gamle knekten kajka fram med sådan fart över vattnet. Den andre hade legat för ankar och metat en bit längre inåt den stora viken, åt Somvik till.

Kanske kunde de klara bärgningen av liket på två? frågade Ek när han hade avslöjat sitt sensationella fynd för den andre. Av pigorna på Stjärnesand fick de kamferindränkta trasor med sig när de åter vände till sjöss. En otrevlig uppgift väntade alldeles oavsett det skydd mot stanken som trasorna utgjorde.

 

När de hade kommit en bit ut slog Ek sig för pannan. Förbaskat! De borde ju ha skickat bud efter länsman! Han vände ekan, angjorde åter land och sprang upp mot säteribyggnaden.

- Vi måste ha bud te länsman! ropade han åt Kajsa som stod utanför huset och rensade gädda.

Hon kisade mot honom.

- Men hur?

- Gå bort te Skärlunda. Å säj att dä ä bråsskande!

Kajsa gick in med sin gädda innan hon skyndsamt begav sig uppåt gästgivargården. Hur länge kunde det dröja innan de hade Nelson där?

 

Den andre fiskaren och Ek lyckades efter svåra umbäranden föra den döda i land. De lade henne varsamt i gräset innan de gick upp mot huset. Nu fick baronen hålla med brännvin vare sig han var hemma eller inte... Eva hade redan från fönstret sett vad de behövde och hon mötte dem redan i dörren med en halvstopsbutelj och två koppar.

- Fy fan! klagade den andre. Dä va lett!

- Har ho tvål? frågade Ek. Vi måste löga oss innan vi kan ta nå´n styrketår. Vi stinker ju lik bägge två...

- Skit pyttsan! röt den andre och tömde gott och väl en fjärdedel av flaskans innehåll i sig. Med ett bölande som ekade över sjön signalerade han att den hade landat som den skulle. Ek gjorde snart detsamma. Tvålen kunde kanske när allt kom omkring vänta en stund!

 

Det hann bli både middag och kaffe innan Nelson kom åkandes i sin tjänstevagn. Han var ensam. Nästan innan han hade fått stopp på ekipaget var han ur detsamma och hälsade på gubbarna och pigorna.

- Å här har vi herrarna som gjorde fyndet? frågade han Eva och nickade menande åt Ek och den andre.

- Jo.

 

Ek tog ett steg fram, spände ögonen i Nelson och sa:

- Va ja vet så kan ja prata för mej själv! Ja ä förre livgrenadjär Ek. Gu´medda!

 

Nelson rodnade lätt men tog inte upp något munhugg med knekten.

- Var ä kroppen? frågade han i stället.

- Kom mä bara, log Ek illmarigt och tänkte: Känn på lukten du, din förnäme fan!

 

Synen var fasansfull. Katarinas kropp var uppsvälld å det grövsta, i synnerhet runt midjan. Kläderna hade delvis rämnat för trycket inifrån. Nelson ropade till sig Eva och Kajsa.

- Vi måste få kroppen tvättad! Det vore för djäv... eh, mycke´ opassande om vi karlar klädde av liket.

 

Kajsa och Eva såg på varandra med bistra miner.

- Ska vi...? kved Kajsa förtvivlat.

- Ja vore tacksam om ni klädde av henne å tvättade henne! Ja övervakar dä hela tills ni kommer till... ja, underlivet å så. Dä får ni täcka över.

 

- Vi måste bara göra oss färdia först, sa Eva.

- Naturligtvis.

 

Efter att ha bundit kamfertrasor om näsa och mun och värmt upp stora mängder vatten kunde de båda pigorna sätta igång med den otrevliga uppgiften. Länsman stod en bit ifrån och Ek och den andre hade redan gått hem till sitt. Nelson hade antecknat deras namn och hemvist ifall han behövde dem som vittnen. Man kunde aldrig veta. Hovrätten hade ju inte sagt sitt än.

 

- Ni känner igen´na? frågade han Eva och Kajsa som hade stor möda med att kränga av kroppen de tjocka yllekläderna.

- Jo.

- Visst ä dä Katarina.

 

Naturligtvis! Ansiktet var inte värre vanställt än att de som hade sett personen i levande livet skulle känna igen henne nu. Och vem annars skulle det förresten kunnat vara? Han strök eld och tände en cigarr. Kanske röken kunde lindra stanken? Han undrade hur flugorna var skapta som i mängder kom flygande för att cirkla över liket. Han måste se till att det kom i jorden illa kvickt.

När hela kroppen var tvättad och undersökt befallde han pigorna att sno in den i ett lakan eller något liknande.

- Men var ska vi ta dä? frågade Eva.

- Ta ett för baron bara! Kronan betalar.

- Jaha.

Baronen var väntad hem senare på kvällen men Nelson hade inte tid att vänta. Det var ett par saker till han måste ombesörja här i trakten innan han kunde fara hem. Han måste anmäla fyndet till prosten och beställa en kista.

 

Tankarna på Katarina och hennes öde sysselsatte hans tankar under vägen till Arneij uppe i Tumbo. Om bara Anders och Anna också kunde fått se kroppen. Tänka över vad de hade gjort... Det skulle ha varit de som fått tvätta kroppen, tänkte han. Inte de stackars oskyldiga pigorna! Han visste att de aldrig riktigt skulle komma över vad de hade upplevt denna dag. Han skulle knappast göra det själv.

Kapitel 45

BAKLÄXA

Nelson nickade belåtet när han tog del av hovrättens utslag. Målet hade behandlats i Jönköping den nionde juni, och man hade varit långt ifrån nöjda med häradsrättens behandling av målet mot Anders Andersson och Anna Axelsdotter. Som åklagare hade han också kallats till nytt urtima ting tisdagen den tjugoandra juni. Det var alltså hög tid att än en gång sammankalla vittnen.

Två nya hade han: Torparen Jönsson och den där spydige knekten... Vad hette han nu? Ek! Och han hade framförallt säkrat Katarinas kvarlevor. Uppflutna på precis den plats som Anders Andersson själv hade pekat ut från stranden.

 

Han läste än en gång igenom yttrandet från hovrätten. Inte heller de fann sig i att Anna kom så lindrigt undan! Utmärkt...

Till det urtima tinget - det var nu det fjärde rättegångstillfället - forslades Anders av samme gevaldiger som sist: den vänlige Svanberg. Han hette också Anders hade Anders fått veta under ditresan. Fånggevaldigerna var strängt förbjudna att tala med fångarna under skjutsningarna, men Svanberg pratade med Anders så gott som oavbrutet. Kanske för att han var dömd att mista livet? I medmänsklighet?

- Ja har kört värre otäckingar än dej, log Svanberg. Riktia mördare!

- Ä inte ja dä då?

- Om du hade sett va ja har sett, gosse!

 

Anders tystnade. Hur kunde någon välja att arbeta som fånggevaldiger?

 

Svanberg berättade att han personligen hade mest svårt för tjuvar. I synnerhet kyrktjuvar. Att folk kunde slå ihjäl varandra i hastigt mod eller i fyllan och villan var ju nästan naturligt. Men att stjäla i kyrkan! Lägre kunde man väl inte sjunka...

Anders tänkte på drängen med kvigan men sa inget.

 

Plötsligt vände sig Svanberg om på kuskbocken.

- Andersson? Du ber väl dina böner?

- Joo...

- Slarva inte mä dä!

- Nä. Dä gör ja inte.

- Dä ska du tänka på å inte göra. Så kanske vi ses en da´...

- Ja, sa Anders. Ja hoppas dä.

 

Vice häradshövding Hedenstierna förrätade som vanligt upprop innan man kunde gå över till väsentligheterna. Bakläxan från hovrätten lästes upp, och det visade sig att dess ledamöter såg en stor brist i att ingen hade sett Katarina komma till Stjärnesand mordkvällen.

Precis som jag trodde! tänkte Nelson för sig själv.

Man ville i vilket fall ha tydligare uppgifter om tidsrymden mellan att Katarina lämnade Skärlunda fram till att Eva och Kajsa hade sett skeppet ute på sjön. Hade det förresten varit Katarina och ingen annan kvinna som hade följt med Anders? Kanske hade någon annan kvinnoperson vistats på Stjärnesand samma kväll?

Hårklyverier, tänkte Nelson.

Beträffande Anna Axelsdotter efterlyste hovrätten utförliga svar ifrån henne och inte bara det enständiga nekande hon dittills hade hängett sig åt. Man ville helt enkelt att hon skulle förklara sig över sina egendomliga uttalanden före och efter det blev känt att hennes älskare för hennes skull hade tagit livet av sin hustru.

Och efter bara tolv dagar i det äkta ståndet, tänkte Nelson. Det är ju groteskt!

 

Målet var således upphävt och återförvisat. Ett skäl för återremissen hade dock fallit, tänkte Nelson. När det efter Hedenstiernas långa och omständliga inledning var hans tur att yttra sig kunde han stolt meddela att mordoffret nu var återfunnet.

- ...på samma plats där ho bragtes om livet, sa han och sneglade än på Anna, än på Anders.

- Dessvärre måste kroppen redan på andra da´n begravas i Malexander eftersom det ruttnade någet alldeles förfärli´t. Maskar å fluger... Ja, således kunde någen likbesiktning inte utföras av läkare. Men den avlidna ä tillfullo identifierad, vilket ja ämnar återkomma te under vittnesförhörena.

Anders frågades ut på nytt kring de omständigheter som hovrätten undrade över. Kunde Katarina ytterligare bindas till Stjärnesand? Det vita knytet som hon haft med sig när hon anlände och även haft med sig i båten var en viktig detalj. Anders berättade att han hade smitit in med det i drängstugan innan han gick in i köket för att äta. Det var ju också där knytet och kläderna hade hittats av nämndeman Nilsson.

 

Så var det åter dags för vittnesförhör. Baronen kunde bara konstatera att inga fler hade varit i Stjärnesand mordkvällen än de personer som redan var nämnda, vilket både Eva och Kajsa som kom näst i tur kunde intyga.

Eva hade även hon sett knytet och hon hade inte sett någon utomstående på säteriet den aktuella dagen. Hedenstierna gick över till att fråga henne om fyndet av kroppen.

- Hon var tillstädes den dagen kroppen hittades?

- Ja?

- Berätta!

- Ja... Länsman sa te´ Kajsa å mej att vi skulle tvätta å den. Dä gjorde vi, å dä va ju inte precis nå´t trevli´t göra!

- Såg hon nå´t särskilt?

- Njaa... Ja såg ju att dä va Katarina, förstås. Ho va sej ju lik på sätt å vis... men uppsvullen å dä gräsligaste.

- Märken och sår?

Eva tänkte efter en stund.

- Några skråmer i ansiktet... å så hade ho märken på halsen efter sitt silkesspänne. Men inga stora märken, nä.

Kajsa lämnade liknande upplysningar och tillade att begravningen absolut inte hade skett för tidigt. Redan dagen efter upptagandet ur vattnet hade kroppen blivit halvt uppäten av maskar och upplöst.

- Tack, tack, sa Hedenstierna, som var ganska vit om nosen efter de två sista vittnenas berättelser. Nästa vittne!

 

Till häradshövdingens fasa kom nu ytterligare två vittnen som visste att redogöra för likfyndet och dess tillstånd på ett mycket realistiskt sätt. Det var livgrenadjär Ek och torparen Jönsson som sökte övertrumfa varandra med vidriga detaljer från upptagandet av den döda.

Det sista vittnet, torpare Anders Fyr på Skärlunda ägor, hade inkallats av Nelson för att han sedan förra rannsakningstillfället i sitt hem hade haft besök av Anna, som påstått att Anders "inte hade bekänt rätt".

Nelson ögnade igenom sina papper. Fattades inte något? Jovisst, återbudet! Han skulle tvingas begära ännu ett uppskov. Först skulle han dock avnjuta ytterligare ett korsförhör med Anna Axelsdotter. Hedenstierna hade halvt på skämt, halvt på allvar innan rättegången lovat Nelson att hon skulle knäckas denna dag.

- Inte en da´ för tidi´t, hade Nelson svarat. Skulle det lyckas?

Kapitel 46

KORSFÖRHÖR

Annas läppar darrade. Svetten blänkte i pannan och i magen kände hon liksom hur en iskall hand kramade om inälvorna på henne. Hennes blick for över åskådarna; där satt baronen - hennes gamle husbonde. Och hans pigor som gett henne sådana bekymmer här i tingsrätten. Naturligtvis trodde man mer på dem än på henne. Men hon visste minsann hur man skulle göra! Hon skulle klara sig. Hon skulle!

Hedenstierna var samlad. Nu eller aldrig, det visste han. Hovrättens utslag gav tydliga vinkar om vad de ville ha för att kunna fälla henne. Nu återstod att se om han var karl nog att ro fångsten i land...

 

- Nu ska Anna svara ordentligt på frågorna, sa han så barskt han förmådde. Rikets och kungliga majestätets hovrätt har inte godtagit hennes undanflykter, se!

 

Anna mötte hans blick med något som måste tydas som kallt förakt. Hat.

 

- Ja har sagt va ja vet, sa hon kort.

- Vi får väl se, kontrade Hedenstierna. Korsförhöret hade börjat.

 

H: - Har hon samtalat eller rådgjort med Anders Andersson om mordet som han framhåller?

A: - Nä. Han ljuger.

H: - Ljuger han? Va skulle han tjäna på det, han som redan har erkänt?

A: - Han ljuger, säjer ja. Ja har inte pratat mä´n om nå´t sån´t varken före eller efter hanses... mord.

H: - Men de ä ju va han påstår!

A: - Ja... Ja förstår inte varför han skyller mej för´t... Vi har ju allti´ vart de goaste vänner.

H: - Och ändå pekar han ut henne?

A: - Ja, ja begriper´t inte. Kanske vill han få en mildare dom... Å då kan dä va bra å ha en medbrottsling å skylla på... Han ville väl dra mej mä sej i olycka´...

 

H: - Minns hon va hon talade med Anders om den där gången som han blev ändrad i anletet?

A: - Va menar han?

H: - Gör sej inte till! Hon vet mycke väl vilken gång ja menar. När Eva Persdotter och Kajsa Karlsdotter hade sett er genom fönstret!

A: - Jaså...

H: - Och hon hade sagt efteråt till Kajsa att hon va glad att hon inget hade hört!

A: - Ja... Ja minns inte va vi kan ha pratat om. Ja va ju hos´en mer än en gång å ja kan ju inte veta vilken å gångera di där bägge smög sej å snikade sej efter oss!

 

Om blickar kunnat döda hade Eva och Kajsa livlösa sjunkit ner där de satt på första bänk.

 

H: - Hur som helst: Va brukade ni prata om? Blev han förändrad i ansiktet varje gång?

 

Häradshövdingen log spydigt.

 

A: - Vi prata´ väl om... ja, dä ni kallar våran "olovlia bekantskap"...

H: - Men varför då så orolig över va de andra kunde ha hört?

A: - Ja minns inte...

H: - Åjo!

A. - Ja va väl gla´ att ho inte hade hört om vårat vi hade för oss själva, antar ja.

H: - Hade ni samlag?

A: - Dä hände väl.

H: - I drängstugan?

A: - Inte så ofta.

H: - Den gången?

A: - Vilken gång?

 

Hedenstierna svor för sig själv för att han inte kom åt henne. En enfaldig piga ger en hovrättsman svar på tal... Kände hon att han inte skulle klara av henne?

 

H: - Hur kände hon det när Anders skulle gifta sej?

A: - Ja, inte blev ja gla´...

H: - De begriper ja nog. Va tänkte hon?

A: - Att ja fick sluta träffa´n.

H: - Skulle hon inte träffa honom ändå? Hon som frågat om hon skulle bli hans hustru eller...hrm...hora?

A: - Dä sa ja för ja va arg.

H: - Så arg att hon ville ha bort Katarina?

A: - Nä.

H: - Varför grät hon den där gången Anders skulle till tings? Och varför sa hon att han säkert va skyldig?

A: - Ja bara anade´t. Ja va oroli´. Han vet fuller väl att ja inte va likgilti´ för´n. Att ja tyckte om´en. Klart ja va oroli´.

H: - Men hur kunde hon innan Anders ens hade erkänt säga till Eva Persdotter att han säkert hade mördat och att hon hoppades att ingen mer skulle va inblandad?

A: - Har ja sagt dä?

H: - Enligt protokollerna, ja. Finns ingen tvekan om att hon har sagt det. Va menade hon med det?

A: - Dä va väl för att nämndeman sa dä där om pigera på Stjärnesand när han hittade klära´. Ja ville väl inte att nå´n å oss piger skulle behöva fara te tings... Å vi va väl orolia´ allihop, förresten...

H: - Men hon sa: "Att ingen mer skulle bli invecklad"?

A: - Ja minns väl inte hur ordena föll. Men ja menade väl å behöva fara te tings å vittna å ha sej. Vi har ju mycke rikti´t fått fara fram å tebaks... ja, dä ä väl fyra gånger nu? Dä va väl dä ja inte ville att vi skulle bli invecklade i...

H: - Vi?

A: - Ja, ja då!

H: - Och varför ville hon ge bort två kjortlar för att få slippa Anders beskyllningar?

 

Anna teg. Gav han aldrig upp? Förstod han inte att hon aldrig skulle erkänna det han ville?

 

H: - Varför va hon så angelägen om att slippa hans beskyllningar om hon nu är oskyldig?

A: - Han förstår väl själv hur otrevli´t dä ä... Dä blir väl var å en oroad när en blir orättvist beskylld. Å än värre när dä ä nå´n som en älskar...

H: - Hon vidhåller att hon inget har med mordet att skaffa?

A: - Ja... Dä vill säga... Nå´t har ja väl mä´t å skaffa eftersom dä va mej Anders ville ha. Å då fick han ju lov å bli å mä henne. Så på dä viset...

 

Anders skruvade på sig där han satt. Skulle bara han dö för det brott som hon tvingat honom... ja, kanske förgiftat honom att utföra? Han var nu helt övertygad om att Fan regerade henne. Hon måste ha försvurit sig åt Hin Onde...

 

H: - Så på så vis va hon en orsak? Men inte annars?

A: - Ja. En oskyldi´ orsak. Men dä rår ju inte ja för.

H: - Och när hon sa till Kajsa att hon va glad att det va känt, det som var emellan henne och Anders? Va menade hon med det?

A: - Ja sa väl inte så?

H: - Jo!

A: - Ja sa väl att ja... Ja sa "Gud vare lov att ja har sagt va ja vet för då har ja inget mer å säga"...

H: - Så står det inte i protokollerna!

A: - Nä, kanske dä, men så sa ja!

H: - Men Kajsa har uppgett...

A: - Ja, sa ja så så mente ja inte så utan som ja sa nyss!

H: - Hur menar hon?

A: - Ja, att ja va gla´ över å ha erkänt dä ja hade på mitt samvete! Se´n kan ja gå te vilken domstol som helst...

H: - Vilken som helst? Tänk nu på va hon säger!

A: - Ja säjer: vilken som helst. Ja kan tryggt gå te vilket ting som helst. Å framträda inför vilken domstol som helst. Både i dä här å i ett annat liv!

 

Anders spärrade upp ögonen. Hon svär sig ju åt helvete!

 

H: - Nå, det va stora ord i en liten mun... Men va säger hon om Fyrs uppgift?

A: - Va har han sagt, då?

H: - Att hon va hos honom nyligen och sa att Anders inte hade bekänt rätt!

A: - Jaså dä... Ja, han påsto´ ju att ja va inblandad. Då har han väl inte bekänt rätt. Eller har han dä?

 

Hedenstierna resignerade. Kvinnan var uppenbarligen bortom all räddning! Han tecknade åt Nelson att komma fram. Denne hade anmält att han hade ett yrkande.

 

- Ja yrkar på uppskov. Gästgivar´n i Skärlundas far ä dö, å ja behöver deras vittnesmål för å säkerställa tidpunktera som hovrätten önskar.

 

Hedenstierna suckade djupt. Skulle de behöva hala alltihop en gång till?

 

Nelson var inte färdig.

- Ja har också idag fått underrättelse om att drängarna Jonas Löfving i Mo å Johannes Svensson i Skärlunda följde Katarina Andersdotter ett stycke på vägen från Skärlunda mordkvällen.

 

Hedenstierna sneglade på de sju nämndemännen. Ett par av dem nickade försiktigt.

 

- Uppskov medges! Rätten sammanträder åter... låt mej se... den tionde juli. Till dess ska åklagaren ha kallat de nyss nämnda vittnena och flera om det till äventyrs skulle finnas!

Tinget avslutades. Häradshövdingen satt länge kvar och begrundade sitt oblida öde. När skulle detta mål egentligen komma till ett slut? Skulle hela Malexanders socken till vittnesbänken? Och hur var denna Anna Axelsdotter skapt?

Kapitel 47

RIDEN AV MARAN

Anders plågades av mardrömmar i stort sett varje natt innan han vaknade upp till den långdragna mardröm hans liv hade blivit. En mardröm som han själv hade försatt sig i. Drömde han någon gång om något roligt eller skönt var det ännu värre att vakna upp i fängelsehålan.

Att han skulle dö för bilan kunde han begripa och på sätt och vis klara av att leva med. Det var väntat sedan länge. Men ur kunde man låta Anna smita från sitt ansvar? Det plågade och red honom dagligen. Varför skulle hon få leva och inte han? Och än värre: I vems armar skulle hon ligga inom ett år eller kanske mindre? Den tanken höll på att ta förståndet på honom. Anna var ju hans - ingen annan skulle få röra vid henne! Han älskade henne; hur mycket hon nu ljög på honom och slingrade sig.

 

Men han önskade att han inte gjorde det. Att han bara kunde glömma henne. Skita i henne. Borde han inte förakta och hata henne? Skulle han inte som hon bara ha försökt blåneka och skjuta över skulden? Skulle han ha kunnat göra henne så illa som hon gjorde honom? Det visste han att han inte skulle ha klarat.

Trots den hemska omgivningen och det bistra öde som väntade honom fann han att han fortfarande drömde och fantiserade om henne. Nattetid hände det att han hjälpte sig själv och tänkte på henne. På deras härliga stunder på Stjärnesand. Det lindrade för stunden men snart började tankarna vandra igen. Mot stupstock och svartsjuka över vad Anna skulle ta sig för när han inte längre fanns. Kanske hon redan hade hittat en annan? Han vred sig och snodde sig där han låg. Fängelsenätterna var alltid korta och fyllda med oro och korta stunder av lätt sömn. Fängelsenätterna slet hårt på honom. Han var en spillra av den muntre och duglige dräng han en gång var. En spillra som snart skulle dö. Och värst av allt: som skulle tvingas ta två människors illgärningar på sig själv.

Kapitel 48

OCH ÄNDÅ INTE

Det som till slut skulle visa sig vara den sista rättegångsdagen i målet mot Anders Andersson hade inletts. Ännu en gång var tinget urtima och ännu en gång inledde vice häradshövding Hedenstierna med upprop. En nyckelperson från de tidigare undersökningarna och rannsakningarna saknades dock: länsman Nelson hade blivit förflyttad, och i hans ställe tjäntgjorde nu förre kronofogden Gustav Hofstam. Denne var som ny kronolänsman i häradet naturligtvis intresserad av att göra en god insats så här i början av sitt nya ämbete.

Ingen skugga föll dock över företrädaren; Nelson hade gjort ett gott arbete med Stjärnesandsmålet, och Hofstam hade bara att slutföra det. Det sannolika var att det slutliga utslaget skulle komma denna dag. Därefter skulle hovrätten åter säga sitt. Föll målet igen hade han svårt att tro att man skulle ta upp det till ny prövning. Allt som kunnat göras hade gjorts.

De nya vittnena som kallats in av Nelson gjorde nästan vad som förväntats av dem: Drängarna Löfving och Svensson redogjorde utförligt för hur Katarina hade lämnat Skärlunda vid halv åtta-tiden på kvällen. Däremot hade ingen av dem följt henne på vägen som Nelson av någon anledning hade fått för sig. Svensson, som var tjänstekamrat med Katarina, berättade att Katarina innan hon gick sa att hon genast skulle skynda till Stjärnesand.

 

Det måtte väl duga åt hovrätten, tänkte Hedenstierna. Tiderna höll nu också för närmare granskning och materialet var i sin helhet mycket fylligare. Saken borde vara helt klar i och med detta.

 

Gästgivaren från Skärlunda kom ensam; hans hustru var med barn och en åtta mils tingsresa klarade hon i sitt nuvarande tillstånd inte av, förklarade maken. Han hade i stället fått med sig en attest,där hon fastställde tiden Katarina lämnade deras hem till halv åtta.

 

Innan utslaget fick de anklagade en sista möjlighet att yttra sig. Anders hade inte så mycket att tillägga; han ångrade djupt sitt brott och även nu brast han i gråt när han beskrev vad han hade gjort och hur han kände det. Hans enda förhoppning nu var att få bli dömd och på så vis slippa leva i ovisshet.

Anna gjorde vad hon hela tiden hade gjort. Hon förnekade all delaktighet eller kännedom om mordet på Katarina.

"Förnekar ännu lika fräckt" skrev Hedenstierna i sina anteckningar. I domboken skulle eftervärlden ändå förstå att hon var skyldig, tänkte han.

 

Utslaget blev föga förvånande detsamma som häradsrätten redan fattat en gång: Anders skulle mista högra handen, halshuggas och steglas medan Annas påföljd inskränkte sig till en smärre bötessumma och enskild skrift och absolvering hos Arneij. Göstrings häradsrätt hade därmed gjort sitt. Hedenstierna suckade djupt och slog igen anteckningsboken. Han såg med spänning fram emot vad slutresultatet av denna långa rättegång skulle bli. Det skulle bli intressant att höra vad Hofstam hade för teorier när de drack kaffe efteråt.

Anna hann ut tidigare den här gången. Skjutsen hade ännu inte gett sig iväg till Linköping. Gevaldiger Svanberg höll på att spänna för. Hon tassade ljudlöst fram till Anders där han satt på vagnen med sina bojor om benen.

 

- Ska ho säga nå´t så gör´et fort! väste Svanberg.

- Anders... ja älskar dej! viskade hon med tårarna trillande nerför kinderna, vände på klacken och sprang snubblande därifrån. Anders hade inte hunnit svara. Vad skulle han förresten ha svarat? Anna, baronen, Hultberg, hans föräldrar... Alla han älskade och höll av skulle han snart ha sett för sista gången. Att det skulle kunna sluta på något annat sätt än halshuggning hade han för länge sedan slutat tro på. Det enda han önskade nu var att det hela snart skulle bli undanstökat. Och ändå inte...

Kapitel 49

HALMSTRÅET

Hovrätten gick denna gång på häradsrättens linje. Den återfunna kroppen och de utförligare redogörelserna om tidpunkter och annat gjorde det intryck som man hade hoppats att det skulle göra. Nu återstod bara för Anders att vända sig till kungen.

 

- Klart du ska söka nåd, sa slottsvaktmästaren. Skrivhjälp får du, och inget kostar dä!

Anders föll till föga för erbjudandet fast han inte trodde det tjänade något till. Ville han dra ut på pinan längre? Ytterligare ett halvår i slottskällaren var inget han såg fram emot precis. Men det fanns där, halmstrået, att gripa tag i. Fanns det liv fanns det hopp och tvärtom... Vad kunde han vänta sig om han fick nåd? Livstids fästning. Var det bättre? Det visste han inte.

Ena dagen kändes det hoppfullt; andra dagen var det nattsvart. Och det där med Anna...

 

Sensommaren gick mot höst, hösten mot vinter. Dagarna var grå, grå, grå. Fångar kom och fångar släpptes ut. Nio av tio var som brukligt lösdrivare och försvarslösa. Den tionde var tjuv eller våldsman. Den hundrade, kanske, var dråpare eller mördare.

Hur skulle kungen tänka när han läste böneskriften? Skulle han förstå att Anders inte hade varit vid sina sinnen? Att det var Anna som hade pressat honom? Kungen var ju allvis... Allteftersom dagarna gick började han bli mer och mer övertygad om att majestätet var den som skulle se de rätta sammanhangen. På salmoniskt vis skulle han se till att rättvisa blev skipad som den smorde herrens tjänare han var. Om han bara tog sig tid.

 

När den första snön föll i början av december väntade han fortfarande på majestätets nådiga utslag. Varje gång slottsvaktmästaren kom i dörren ryckte Anders till. Var det dags? Hade beskedet kommit? Ovissheten red honom dag och natt. Hela hans vakna tid gick åt till att fundera och spekulera, sörja och hoppas, bryta samman och rycka upp sig. Tidvis kändes det som om förståndet höll på att lämna honom, som om han var på väg att förvandlas till en själlös dåre.

Den nionde december vid middagstid förändrades allt. Han kunde se det i ansiktet på slottsvaktmästaren redan i dörrhålet. När denne med fasta steg nalkades Anders där han satt med ryggen mot muren förstod han att nu, nu var det slut. Slut på all ovisshet och all tvekan. Han visste också vilket besked han skulle få. När vaktmästaren läste upp utslaget för honom rörde han därför inte en min.

 

Så var hans öde beseglat! Det lilla hopp som trots allt hade funnits släcktes med ens. Vaktmästaren beklagade. Man var nu vid vägs ände. Kungens ord var oomkullrunkeligt. Definitivt.

 

- När blir dä? var allt han fick ur sig.

- Vet inte, svarade vaktmästaren. Men dä dröjer nog inte så värst länge. Han får veta´t så fort ja bara får besked. Dä lovar ja.

 

De andra fångarna, som tidigare hade sett honom som en i mängden, började efter den stunden undvika honom. För dem var han en levande varning, en symbol för hur det kunde gå för dem i värsta fall. Han var nu en pestsmittad, en dödsmärkt. Inte föraktad - snarare fruktad. Inte för den han var utan för det han snart skulle genomlida.

Snart var också dagen bestämd. Den andra februari skulle det ske. På Hogstad avrättningsplats. Han räknade dagarna. Det var inte så lång tid kvar. Fängelseprästen kom till honom varje dag nu. Han skulle beredas för döden.

Kapitel 50

ETT SLUT

Bonden Johannes i Norra Ekeberg klev ur sängen redan vid tretiden på natten. Han skulle smyga sig ut i köket utan att väcka sin hustru, men så fort han tog i dörren gnällde gångjärnen till så han själv grinade illa. Förbaskat också!

Hustrun slog omedelbart upp ögonen. Att hon skulle behöva vara så lättväckt...

- Jaså, du ska stolla dej i väg i alla fall! Å lämna mej mä allt göra...

- Åjo, du har väl hjälp!

- Jamän va ska dä tjäna te´? Nyfiken ä va du ä bara...

- Dä vet du att ja inte ä. Nu går ja. Ja kommer tebaks te kvällen.

 

Han stoppade ner några fläskskivor och en bit rågbröd i ränseln. Plånboken åkte ner i västfickan. Han trädde armarna i rocken och knyckte till. Ur vedlåren halade han upp en halvstopsbutelj med brännvin och lät även den glida ner i ryggsäcken. Så åkte finstövlarna på. Han var färdig!

Utan att säga något mer gick han. Det var nästan spöklikt stilla ute. Mycket snö och kallt. Rimfrost på träden och gärdesgårdarna. Den arbetsammaste vägsträckan skulle bli den första, tänkte han. När han väl kom upp till stora landsvägen skulle det gå bra mycket lättare. På gästgivaregården i Björke skulle han unna sig sitt morgonkaffe. Dit var det dock ännu långt. Han ökade på stegen.

 

Fruntimmer! Hans Katarina låg säkert vaken därhemma och surade för att han hade gått. Inte begrep hon att det var en hederssak för honom. Bjuda sin gamle dräng på en sista sup var väl det minsta han kunde göra för den stackaren. Han mindes Anders Andersson som en duglig och snäll människa. Att han sedan kom i klorna på den där kvinnan var liksom en annan sak.

Visst var det långt till Hogstad, men ville det sig väl fick han väl alltid skjuts tillbaka. Det vore väl underligt om inte fler malexanderbor skulle ner och övervara avrättningen. Baron på Stjärnesand och så ungdomarna, förstås. Han undrade om hon Anna Axelsdotter skulle våga sig dit. Hon gick hemma hos sin stackars utskämde far och drog nu för tiden. Här i socken hade hon haft sin sista tjänst. Vem ville ha en horkona och mörderska i hushållet? Inte han själv och ingen annan heller.

 

Sista biten fram till landsvägen var obanad; han fick stanna och borsta av sig snön när han väl kom fram till den. Bitvis hade den nått honom till midjan. När det var avklarat satte han kurs mot Åsbo och gästgiveriet. Han kände redan hur gott kaffet skulle göra när han kom dit. Nu gick det lättare att gå, och det kändes nästan som om han skuttade där han gick i beckmörkret. Det var ännu gott och väl ett par timmar till gryningen.

 

På Hogstad galgbacke hade redan hundratals människor börjat samlas. Fjärdingsmännen gick runt och valde ut stadiga karlar till spetsgården. Ett skrangligt staket hade i dagarna förfärdigats runt själva stupstocken, men man måste ändå garantera säkerheten och anständigheten. Det fanns gott om exempel på avrättningar som av en eller annan anledning hade gått snett. Alla ville komma fram och se och det hade hänt att folk hade blivit illa klämda eller att den döde hade skändats. Detta skulle inte få ske denna dag.

Länsman Hofstam vandrade runt inom inhägnaden, iklädd sin bästa rock, svinlädershandskar och sin högsta cylinderhatt. Detta var hans första avrättning och det var inte utan att han var spänd och nervös. Hur många gånger hade han inte redan undersökt stupstocken, dess urgröpning för hals och axlar och bilan som skarpslipad och blank stod lutad mot staketet.

 

Mästerman själv hade varit där en stund innan, men nu var han borta vid sin kärra och drack kaffe. Bara rackarna hade han till sällskap. Alla andra höll sig på behörigt avstånd från denne hantverkare i pina och död.

Bödeln hade gjort undan alla förberedelser. Gropen var grävd - ett oherrans slit med den tjäle som rådde - och stupstocken tillkarvad. Gran- och enris hade strötts på plankorna och framför själva stocken där huvudet skulle trilla ner om allt gick som det skulle. Den grova pålen där huvudet och handen skulle fästas var rest. Även detta hade varit besvärligt i kylan. Det gamla skicket att fyrdela kroppen hade man övergett; några hjul behövdes således inte. På så sätt hade hans arbete blivit lindrigare. Välbetalt var det dock fortfarande inte. Nog borde han väl tjäna bättre, tänkte han, som med sina drängar gjorde det som måste göras men som ingen annan ville eller vågade ta tag i. Han undrade hur herrarna som dömde ut straffen skulle bete sig om de också skulle vara de som verkställde domarna.

 

Delinkventen hade skjutsats till Hogstad dagen innan. I ett hus nära kyrkan tillbringade han nu sin sista timme i livet tillsammans med slottsvaktmästaren och fängelsepredikanten Örtengren. Inom kort skulle han skjutsas den halva milen till galgbacken. Många ortsbor skulle anlända hit samtidigt med fångkärran. Det var sed att slå följe med den på väg till avrättningen. Mästerman räknade med att över tusen personer skulle vara på plats när bilan föll. Många ville se det ingen själv ville göra. Han undrade om de verkligen tog varning och levde sina liv rättfärdigt efter att ha sett huvudet åka av. Det verkade inte så. Då skulle ju avrättningarna ha blivit onödiga för länge sedan.

Fast å andra sidan: kanske skulle det vara ännu fler om det inte fanns avrättningar? Han visste inte så noga. Han gjorde vad som förväntades och så fick han betalt. Mardrömmarna fick han på köpet. De hörde väl också till yrket tillsammans med den rädsla folk hade för honom. Han hade aldrig hört talas om en bödel som blivit misshandlad eller överfallen. Han gick säkrare än självaste länsman...

Hofstam svepte med blicken över folkmängden. Hela tiden strömmade nya till. Plötsligt fick han se en bonde eller vad han nu kunde vara som tecknade åt honom att komma. Han gick ut ur inhägnaden och fram till mannen.

 

- Ja heter Johannes Jonsson, presenterade han sig. Ja har vart husbonde åt han som ska avrättas.

- Jaså? sa Hofstam förstrött.

- Å nu undrar ja om dä kunde gå för sej att ja bjö´ honom på en sista sup innan han går in i evigheten?

 

Hofstam stirrade på karlen som ställt den underliga frågan. Menade han allvar? Kunde det gå för sig? Det här var en ny situation för honom precis som avrättningen i sig själv var. Han visste att det förväntades av honom att han skulle ge ett rakt svar. Han var ju den högsta myndigheten här! Någon betänketid existerade inte.

 

- Det går för sig, sa han kort.

- Tack, sa bonden.

 

Länsman drog fram två papper ur innerfickan och klev upp på en sten. Äskade tystnad. Det var inte det lättaste, men efter några minuter blev det ändå tyst. Han läste med kraftig stämma och utan att staka sig både hovrättens och kung Karl Johans utslag. Helt enligt order. Avrättningen kunde inte ske om detta var gjort och det hade dessutom stadgats att det skulle vara överståndet innan delinkventen kom till avrättningsplatsen.

 

- Nu kommer di! ropade någon. Hofstam gladde sig åt att ha hunnit föredra utslagen i tid och beordrade fjärdingsmännen att hålla rent från folk på ena sidan avrättningsplatsen så skjutsen kunde komma fram. Spetsgården stod redan formerad runt inhägnaden och omfattade väl ett femtiotal karlar. Redan buffades och knuffades folk för att få de bästa platserna.

 

- Håll utkik efter folk som har glasburkar, sa bödeln som nu kommit innanför spetsgården.

- Varför? undrade Hofstam.

- Dä ä dom som vi får bekymmer mä se´n. När dä ä gjort. Di samlar blod, se.

- Varför då?

- Dä lär bota mot fallandesjuka. Inte vet ja, men... Di ä som galna efter´t. Ja vet folk som har åkt över halve länet för å komma åt nidingablo´...

 

Hofstam nickade.

- Ja ska hålla utkik.

 

Det fanns de som inte skydde några medel för att se bättre. Längst fram, vid spetsgårdsmännens fötter, låg barn och ungdomar på marken för att avnjuta skådespelet ur myrperspektiv. Andra hade valt fågelns betraktelsesätt och satt uppflugna i träden runt stupstocken. Kråkor och kajor skränade över att ha fått släppa till hus och hem åt de ovälkomna gästerna.

 

Kärran skramlade fram genom folkmassan. Man flyttade inte på sig förrän man nästan hade blivit överkörd. Den dömde satt längst bak, nu utan bojor. Mitt emot honom satt prästen. Körde gjorde slottsvaktmästaren, medan gevaldigern red bakom på en egen häst.

 

Nyfiket glodde man på den dömde. Var han rädd? Hur betedde han sig? Var han samlad? Hur var han klädd? Allt registrerades och lades på minnet. Det skulle ju återberättas för dem som inte hade haft möjlighet att komma hit.

 

Vagnen stannade. Anders Andersson hjälptes av. Han var klädd i en vit, nytvättad skjorta och bruna byxor. Halsduken och rocken hade han lämnat på vagnen. På vägen genom trängseln tilläts han att stanna vid en utvald grupp anhöriga. Där var hans föräldrar, syskon, Hultberg och mor Annika samt baronen och Petter, hans arbetskamrat. De tog avsked av honom under tystnad. Hårda handtryckningar och omfamningar. Anders var likblek och spänd. Ändå samlad.

Innan han fördes upp till stupstocken hann bonden från Ekeberg fråga honom om han ville ha en sista sup innan det var dags. Anders skakade på huvudet. Johannes skulle efteråt undra om Anders ens hade känt igen honom. Han verkade redan vara borta från världen; på väg in i evigheten.

 

Som brukligt var hölls sig mästerman i bakgrunden med bilan bakom ryggen medan prästen tillsammans med den dödsdömde läste Fader Vårinnan han gav honom syndaförlåtelsen och välsignade honom. Nattvarden hade han fått ta tidigare på morgonen efter den sista måltiden, som han själv hade fått välja. Inte heller då hade han velat ta något brännvin vilket annars var en självklarhet. Han ville vara spik nykter på den sista resan.

Han hade avböjt ögonbindel. Inte heller hade han några sista ord att säga till den församlade menigheten. Med knäppta händer gick han ner på knä, lade sig raklång på stupstocken med huvudet i rätt läge. Inte ett ljud kom över hans läppar. Det som skulle göras innan var nu gjort.

 

Sekunden efter att han hade kommit på plats steg bödeln fram och lät bilan falla. Den blixtrade till i det starka solskenet. Ett dovt ljud hördes när eggen gick ända ner i stocken. Huvudet föll planenligt ner i granriset medan ljusrött blod pulserande stöttes ut ur bålen. I samma ögonblick hade rackaren med en mindre yxa skiljt högerhanden från kroppen. Anders var död.

 

Inga nyfikna trängde sig innanför spetsgården. Ett par trädsittare hade svimmat och störtat i marken när bilan föll, men ingen av dem slog sig något att tala om. Det hade varit en smidig förrättning, tänkte mästerman medan han fäste huvudet och handen på stegelpålen. När de flesta hade gett sig av och han och rackarna hade ätit en välförtjänt middag med åtskilliga supar till skulle de jorda den döde en bit bort från stupstocken. Platsen var redan utsedd och markerad med en stör. En kista, halvfull med sågspån, väntade på bödelns kärra.

Anders familj och bekanta hade gett sig iväg så fort det hela var gjort. Steglingen ville de för allt i världen inte bevittna. Det var inte därför de hade kommit. Johannes från Norra Ekeberg hann aldrig ifatt dem för att tinga skjuts. Han såg inte heller någon annan från Malexander där, så det fick bli apostlahästarna tillbaka också. Han hade i alla fall fullföljt sin avsikt som den karl han var. Att sedan hans gamle dräng inte ville ha en tår var inte hans sak. Han hade gjort vad han hade bestämt sig för att göra. Det var nog.

 

Inte heller Anna Axelsdotter skulle få någon skjuts hem. Hon hade hållt sig långt bak bland de som följt fångkärran från Hogstad kyrka till galgbacken. Av avrättningen hade hon ingenting sett. Hade inte klarat det heller. Anders hade inte fått syn på henne där han åkte fast hon försökt vinka. Nu väntade hon på att bödeln och rackarna skulle bli klara och prästen läsa ett sista ord.

Till slut blev hon alldeles ensam på galgbacken. De sista nyfikna ungdomarna och barnen hade troppat av självmant eller hämtats av sura mammor som tyckte det kunde vara nog med elände för en dag. Att se på kunde vara bra som uppfostran men man fick inte frossa i otäckheterna. Man hade fått sin varning och det räckte gott.

 

Hon gick fram till den nyss igenskottade gropen, gled ner på huk och petade ner en bukett torkade blommor i jorden. Lade handen emot marken som för att känna om han var där nere, om han fanns kvar. Hon blickade upp mot himlen men såg ingenting annat än de vanliga molntapparna här och där och en sol som var på väg att gå ner. Ingen vit duva som lyfte mot det blå som hon hade drömt. De enda fåglar hon såg och hörde var de vanliga kråkorna och kajorna som satt och kraxade i träden runt galgbacken.

De skulle aldrig ses mer i detta livet. Säkert slapp han gå igen; av vad hon kunnat förstå hade han fullt ut ångrat sitt verk och tagit straffet. Hennes väntade ännu. Hon hade valt att skjuta på sitt. Hon skulle få genomlida det varje minut, varje dag som hon hade gjort nu i över ett års tid.

Hon hade valt livet här på jorden. Vad som kunde vänta sedan hade hon sina aningar om, visst, men de tankarna hade hon trängt undan. De fanns inte. Inte nu. Förresten: Nog fanns det förlåtelse även för den som försvurit sig? Hon hade ju hört så många gånger att Gud förlät allt. Det var aldrig för sent...

 

Hon skulle ångra då. Sedan. Hon hade sitt halmstrå. Hon skulle bekänna - när den dagen kom. Hon skulle vara beredd och hon skulle hinna! Hon hade sin plan. Dum var hon inte, Anna Axelsdotter. Och inte så förtappad som folk tycktes tro och tycka. Nej, de skulle inte ses mer i detta livet. Men i nästa. Anna Axelsdotter skulle lura Gud.

 

Hon strök med handen över jorden, fram och tillbaka. Efter en evighet reste hon sig upp, stod så ännu en evighet innan hon drog sig bort, sakta och tvekande.

- Ja älskar dej, Anders. Vänta du bara på mej, käre...

 

När solen sjönk under horisonten hade hon gått. Mörkret sänkte sig över Hogstad galgbacke. Kråkorna och kajorna flög fram från sina utkiksposter. Näbbarna pickade girigt i stegelpålen och på stupstocken. De skränade och kraxade. Kyndelsmässodagen, onsdagen den andra februari 1825 var slut.

Kapitel 51

HÄDANFÄRD

Sven Nilsson hade mycket att stå i. Först skulle Katarina upp ur sängen och ut på huset. Därefter samma procedur med Anna, hennes mor. Båda var de dödligt sjuka. Anna kunde inte ha långt kvar.

När väl det var gjort skulle de ha mat - det lilla de nu fick i sig - och så skulle de tvättas så gott det gick. Sven och den yngre dottern, tioåriga Johanna, hade fullt upp med att passa sjuklingarna.

 

Modern hade återkommit från hospitalet i Linköping där hon hade legat i halvannan månad. Hon hade skrivits ut som obotad; man kunde inget mer göra åt hennes tärande sjukdom som bit för bit sög livskraften ur henne.

Hon var nu svag. Mycket svag. När hon inte sov låg hon och tänkte tillbaka. På tiden som gått sedan hon kom flyttande hit till Västra Harg.

 

I Malexander hade hon inte kunnat bo kvar. Elakt tal och anklagande blickar vart hon kom. Inget arbete. Hjärtesorgen och minnena av hennes älskade som återkom varje gång hon gick förbi vissa ställen. När hon nu ens iddes ge sig hemifrån. Det tog emot varje gång.

 

Efter ett par år hade hon gett sig iväg från Malexander för alltid. Aldrig hade hon efter det satt sin fot däruppe i skogarna. Systern hade kommit tillbaka från en pigtjänst i Västra Harg. Dit flyttade Anna år 1827 när hon hade fått tjänst på ett ställe som hette Helgslätt. Ingen kände henne här i socknen. Hon fick vara i fred. Skötte sitt och lät andra sköta sitt.

Karlar hade hon inte brytt sig om. Hennes hade de tagit ifrån henne. Hon gick ibland upp till Hogstad och satte en blomma på ett visst ställe i galgbacken. Hon hade kunnat sitta där i timmar om söndageftermiddagarna innan det var dags att gå hem igen.

Så småningom hade hon börjat tjäna på andra platser i socknen. Efter fem år som ensamstående hade hon träffat Sven, som var född i Malexander. Han hade kommit inflyttande från Sjögestad socken och tjänade dräng på Rustorp. Han var ointresserad av hennes förflutna och fem år yngre än henne. Bra såg hon ut fortfarande så nog kunde hon attrahera en karl. Anbud hade inte saknats fast hon hade hållt på sig. De fann ändå att de trivdes ganska bra ihop och han lyckades övertala henne att gifta sig med honom. Hon måste ju leva! Ensam skulle det bli svårt att klara sig när krafterna tröt. Han förlät henne nog.

 

Vid trettiotvå års ålder hade hon till slut blivit gift. För sent och med fel karl. Äktenskapet som inte var direkt olyckligt hade resulterat i två döttrar. Den äldsta döptes till Katarina. Det var Annas namnförslag. Sven accepterade till slut fast han hade velat att flickan skulle hetat Sara efter hans egen mor.

 

- Di mor hette väl inte Katarina? hade han frågat.

- Nä. Maria. Men ja tycker om namnet. Dä ä vackert, hade hon svarat.

Katarina - eller Karin som fadern helst kallade henne - hade varit sjuklig ända sedan födseln. Klen och mottaglig för alla sjukdomar som kom och gick i Västra Harg. Ofta sängliggande trots sina unga år. Anna hade vårdat henne med stor ömhet och stort tålamod. Hon hade fäst sig något otroligt starkt vid den lilla sjuka flickan. Sven tyckte nästan att hon gick för långt. Daltade och ynkade.

 

Vid fyrtiofyra års ålder fick Anna den andra flickan, Johanna. Det var hon som nu tillsammans med fadern slet med torpet och de båda sjuklingarna. Hennes framtid såg inte så värst ljus ut. Anna bekymrade sig för henne. Trotsig och obändig. Stursk. Bar väl på morsarvet. Liksom hon själv en gång blev skulle snart dottern bli ensam kvar med sin far. Även Katarina var ju dödsmärkt. Skulle han orka hålla efter Johanna? Det hade hennes egen gamle far inte orkat när det gällde henne. Så gick det också som det gick.

 

Det började närma sig nu. De senaste dagarna hade hon känt att livet flydde fortare än tidigare. Hon kände sig lite bättre denna dag. Hon visste vad de gamle alltid hade sagt: så brukar det vara när det snart ska ta slut.

Sven verkade glädja sig åt att hon såg piggare ut. Själv visste hon mer än väl vad det berodde på. Hon kallade till sig både honom och Johanna. Talade om vad som höll på att ske med henne och bad dem lyssna.

 

Så kom då äntligen syndabekännelsen. Hon hade många år tidigare varit delaktig i något hemskt. Något vedervärdigt. De lyssnade andlöst på hennes berättelse. Hon fick prata utan att bli avbruten och hon gjorde det länge. När hon var klar föll huvudet tungt mot kudden och hon gled in i dvala eller sömn, vilket var svårt att avgöra.

Sven stirrade tomt framför sig. Bara en kort mening fick han ur sig efter att ha lyssnat så länge:

- Va dä du, Anna?

 

Klockan tio över tio på förmiddagen söndagen den åttonde mars avled hon, Anna Axelsdotter. I Herrens år 1857. I början av augusti samma år gick flickan Katarina samma väg. Sven satt nu ensam på torpet Bankarpet. Ensam med en dotter. Ofta grunnade han på sin avlidna hustru och det hon hade sagt på dödsbädden. Han mindes allt hon sagt, även den sista oavslutade meningen. Han undrade så vad hon hade menat med de lösryckta orden:

- Nu ä dä vi...

 

S L U T