I trygga gamla Boxholm lever man sannerligen skyddad från den onda och farliga världen runt omkring, och det har man gjort länge. Det är i år hela fyrahundratrettio år sedan vår bygd hemsöktes av främmande krigshärar. I denna historiska utflykt har jag tänkt ta er med på en liten tripp till vintern 1567-68, då befolkningen i Östergötland fick utstå mycket lidande genom den skicklige danske fältherren Daniel Rantzaus framfart.
Vid en jämförelse med landskapet som helhet kom vår trakt dock utomordentligt billigt undan. Såväl Vadstena och Skänninge som över 700 gårdar plundrades och brändes, medan till exempel Linköping sattes i brand av stadsborna själva i försvarssyfte. På åtskilliga ställen hade lokalbefolkningen fått uppsöka skogen medan danska krigsmän huserade på deras gårdar. Då året 1568 grydde var det ingen överdrift att påstå att vår landsända helt låg under utländskt herravälde.
_____________
Nordiska sjuårskriget
Mellan åren 1563 och 1570 rasade ett krig som gått till historien som det Nordiska sjuårskriget. Under gamle Gustav Vasas sista år hade förhållandet till Danmark varit relativt hyfsat, men det skulle inte dröja mer än tre år efter hans död förrän sonen Erik XIV och hans danske kollega Fredrik II (r. 1559-1588) misslyckades med att samsas på diplomatisk väg. I början av augusti 1563 tog danskarna initiativet och förklarade Sverige krig. Detsamma gjorde Lübeck.
Erik vidtog genast en rad åtgärder för att svara upp mot grannarnas utmaning. Bland dessa åtgärder förefaller kanske i nutiden fängslandet av brodern, hertig Johan, som underligt. Genom att bura in honom på Gripsholms slott kom Erik dock i besittning av välbehövliga truppförstärkningar från broderns finska hertigdöme utan att denne kunde protestera. Syskonkärlek var knappast Vasabrödernas dominerande drag...
Även för att vara ett krig var det Nordiska sjuårskriget en ovanligt ryslig historia. Till lands påminde kriget till viss del om våra moderna guerillakrig, där smärre operationer och expeditioner på fientligt område syftade till att på sikt utmatta motståndaren och förstöra försörjningsområdena. De egna trupperna livnärde sig på vad de kunde plundra på andra sidan gränsen och ideliga härjningar ägde rum på ömse sidor. Ett exempel på krigets grymma karaktär ger kung Erik själv några dagar efter sitt utplånande av det då danska Ronneby:
"Då blev därinne ett väldigt mord. Rött som blod färgades vattnet i älven. Och voro fienderna så försagda att man hade föga omak för dem, utan stack dem som en hop svin och skonade ingen, utan slog ihjäl alla vapenföra, så att i staden blevo mer än 2000 man om halsen, utom kvinnor och barn, vilka finnarna slogo ihjäl."
_____________
Rantzaus fälttåg
Den tjugosjunde oktober 1567 lämnade den danske fältherren Daniel Rantzau Halmstad med siktet i första hand inställt på Jönköping. I följe hade han omkring 8580 man och 900 rustvagnar för artilleri och tross. Enligt tidens sed hade fälttåget karaktär av familjeresa - knektarna tog som vanligt sina fruar och barn med!
Fälttåget gick över förväntan. Rantzau visste att utnyttja Sveriges avsaknad av en ledare. Den svenska kungen var sedan en tid försatt ur stridbart skick. I maj månad hade Eriks sinnessjukdom på allvar brutit ut och han hade i detta tillstånd beordrat de beryktade morden på Svante, Erik och Nils Sture i Uppsala, innan han förvirrad hade rymt till skogs.
Rådet fick överta ledningen och hertig Johan släpptes ur sin fångenskap eftersom Erik i sitt ömkliga tillstånd trodde att han var avsatt! Innan han tillfrisknade omkring årsskiftet 1567/68 var förvirringen total i den svenska stridsledningen. Man var uteslutande vana att ta order direkt från den misstänksamme Erik, och hans frånfälle gjorde svenskarna i stort sett handlingsförlamade.
_____________
Dags att dra sig ur
Utan att i denna lokalhistoriska studie bekymra oss över hur Rantzau hade hamnat här i Östergötland förflyttar vi oss raskt fram till den tjogotredje januari 1568. Vid denna tidpunkt har Östergötland plundrats och härjats under en längre tid av danskarna. Rantzau väntar förstärkningar söderifrån men dessa uteblir. Han inser att det är hög tid att dra sig hemåt. Frågan är bara hur.
Själv anser fältherren att den västra holavedsvägen över Gränna är att föredra. Visserligen var den vägen kantad av fiender och den var även blockerad på allehanda vis men om alternativet, östra holavedsvägen, genom våra trakter visste han just ingenting. Dock tog trovärdigt folk kring Rantzau på sitt ord att vägen genom vår hembygd var att föredra. Fältherrens dagbok berättar att man redan vid denna tidpunkt räknade med att ta sig ut på Sommens is eftersom stark kyla rådde sedan några dagar. Han lydde rådet att ta östra holavedsvägen och på småtimmarna natten till den tjugofjärde januari drog det stora sällskapet ut från Skänninge, som man omsorgsfullt hade bränt ner.
_____________
Genom Holaveden
På eftermiddagen nådde man en kyrkby, antingen Ekeby eller Åsbo, framför den mörka holavedsskogen. Här lyckades man infånga några stackars sockenbor och av dessa fick man beskedet att sjön för tillfället inte var farbar. Rantzau sände ut folk i förväg för att kontrollera isens bärkraft och det visade sig att fångarna hade haft rätt. Under natten hade ett kraftigt töväder dragit in över trakten och isen var därför inte längre säker att färdas på. Efter en stunds överläggningar tog man en rövare och drog vidare landvägen genom boxholmstrakten.
Här fanns förvisso gott om både bråtar, förhuggningar och beväpnade bönder, men vid åsynen av de välutrustade och vid det här laget fruktade danska trupperna flydde våra förfäder från sina posteringar så fort benen bar dem. Dagboken berättar:
"Så följde ej heller någon fiende efter oss sedan vi skingrat dem vid Norrby och de spriddes hit och dit av fruktan för oss, så att vi Gud vare lov inte hade någon fäktning i de elaka hålvägarna."
Till historien hör att den tillfrisknade kung Erik vid denna tid sammankallade sina trupper till Stora Malm i Södermanland, varifrån han personligen skulle sina styrkor i jakten på Rantzau. Ordern gällde häpnadsväckande nog även svenska styrkor söder om dansken och på så sätt missade man tillfället att stänga fienden inne och oskadliggöra honom. En svensk klassisk strategisk tavla av första rang som gav Rantzau i stort sett öppet spår tillbaka till Danmark...
_____________
Vi kommer inte igenom!
Villervallan i det svenska försvaret gynnade naturligtvis Rantzau. Dock var våra skogar vid denna tid ytterst svårforcerade och böndernas bråtar och fällda träd gjorde utan tvekan sitt till för att förhindra en gnisselfri genommarsch. Under hela eftermiddagen, natten och fram emot gryningen den tjugofemte januari slet man som djur med att baxa undan träd och stenar för att komma vidare. I bråtarna fann man hyddor och ännu pyrande eldar efter de bortflyende bönderna.
Hästarna var obroddade och de halkade och for över de branta granithällarna. Eländet verkade ändlöst! Källorna tvistar om hur fältherren reagerade på motgångarna. Enligt dagboken visade Rantzau en rent stoisk behärskning inför vår ogina natur, men enligt andra sagesmän "gav han dem alle sjutusend djävlar, som rått honom draga hitin i landet". Med tanke på mina egna mer eller mindre lyckade skogsutflykter genom åren - och holavedsskogarna är ju ändå inte i dag vad de en gång var - är jag frestad att tro mer på den senare versionen.
Undersökningar visade att vägen till och med blev sämre ju längre söderut man kom. Närmare nuvarande Sommens samhälle fanns en så elak vägbit att det inte skulle gå att få med sig vagnar eller artilleri till andra sidan. I närheten av Hester, påstås det, bestämde man sig för att trots allt känna på iskvaliteten ännu en gång. Jag låter dagboken berätta:
"I denna vår nöd visade det sig att vår kära Gud, som synbarligen varit vår ledsagare och beskyddare under hela tåget hittills, också sörjt för oss nu, och inte minskat vår hop mitt i Hålaveden, utan välsignat och förstorat den genom att en landsknekts kvinna i denna kyla och i denna vilda plats fött en frisk liten son. Dessutom byggde han åt oss under natten en skön och härlig bro, ty han sände oss en stark frost under natten, som frös sjön..."
Barnet döptes vid en tacksägelsegudstjänst i Säby till Daniel Frantz av Hålaveden.
_____________
På Sommens is
Så drog hela hären ut på den svajande isen! På sina ställen var den inte mer än en tvärhand tjock men likafullt tog man sig utan några större missöden ända ner till Säby, där man åter gick upp på land.
Man förlorade två trossvagnar och en kanon som alla brakade genom isen, men inga människor behövde sätta livet till. Ett flertal sentida beräkningar av färdvägen över isen har gjorts men den enda godtagbara källan, Rantzaus dagbok, nämner ingenting i detalj om denna. Den som är intresserad av dagboken kan förresten låna den på biblioteket, där den finns under titeln "Östergötland 1986" - en årsbok från Östergötlands Länsmuseum.
Än i våra dagar görs ett och annat försök att hitta vad danskarna förlorade i Sommens mörka vatten och så sent som på 1940-talet påstod sig en och annan ur lokalbefolkningen ha sett de sjunkna kanonerna (fast det bara var en...) och skatterna som rövats från östgötarna blänka genom vattenytan vid klart väder. Tro´t den som vill!
_____________
Upplösningen
Så småningom kom Rantzau och hans här tillbaka till Danmark. När det gäller djärvhet - eller galenskap! - i främmande land lär han här i Norden bara ha överträffats av vår egne Karl X Gustav, som också han hade en förkärlek för svaga isar. Daniel Rantzau stupade 1569 vid det danska återerövrandet av Varbergs fästning.
Året efter slutade det Nordiska sjuårskriget närmast i utmattningens tecken. Den långa osämjan hade kostat otaliga människoliv och gjort slut på det mesta av den ekonomiske Gustav Vasas förmögenhet. Vid freden i Stettin 1570 kunde de stridande parterna konstatera att ingen vunnit på allt krigande.
Om gamle Gustav Vasa vände sig i sin grav över detta slöseri förtäljer inte historien, men han lär nog ha gjort det några år senare då den andre sonen - Johan III - förbyggde sig på de sista resterna av farsarvet. Kanske är det ändå så att vi får de barn vi förtjänar?
Johan Birath
(Skriven för Kommunkuriren 1994, publicerad 1/3 1995, redigerad 1998)
Tillägg:
Tragiskt nog har jakten på Rantzaus skatter kostat människoliv; vid en dykolycka förolyckades en skattjägare, vilket ger anledning att varna för alltför ihärdigt sökande efter det danska krigsbytet. Kanske är det menat att för alltid bli kvar på sjöns botten?
Texten ovan har redigerats av mig [Johan] i mars 1998. I originaltexten står: "Den som är intresserad av dagboken kan förresten låna den på vårt eminenta kommunbibliotek..." Detta bibliotek brann [1995-04-05] en dryg månad efter att artikeln blev publicerad, men är i dag ersatt av ett nytt eminent bibliotek. Besök det gärna och be personalen ta hem Daniel Rantzaus dagbok!