Brukspatron Carl Daniel Burén (1744-1838) förde mellan åren 1780 och 1812 en slags dagbok, där han skrev ner iakttagelser och fakta han fick sig till livs av lokalbefolkningen - uppgiftslämnaren nämns alltid vid namn! - och man finner också i materialet Buréns egna funderingar. Texten har getts en mer modern prägel av disponent Elis Wettergren, som 1949 skrev av dagboken och införde vissa egna noteringar och förtydliganden. Dessa återfinns som parenteser i löptexten. I sin helhet finns dagboken i Boxholms bruksarkiv - här föreligger ett urval av de ibland kronologiskt ordande anteckningarna.

Johan Birath, maj 1998

6/2 1794

Torparen Jakob Jönsson på Sverige och Öringe ägor berättar, att då han tjänte vid Bensäters två frälsehemman i Åsbo socken, kunde de enligt hans uppfattning föda på var halvgård 8 högst 9 fäkreatur eller 3 kor, ett par oxar och 3 ungnöt jämte ett par hästar, 10 á 11 får och några getter. Det årliga utsädet utgjorde 6 tunnor i ren örsand, lika skrin äng i madvall utom några hagar vid hemmanen till understöd med hårdvallshö. Vad inägorna beträffar räknas de bland de sämsta i socknen. Beträffande skogen, som är vid pass en fjärdingsväg i längden och på vissa ställen 1/4 och annorstädes en hel fjärdingsväg bred, var den före presidenten Cederströms tid förträfflig. Men sedan Grönlund och lägenheterna därunder mest blivit uppbyggda av timmer därifrån och överste Modéer och hans arrendator Niblaeus dessutom avverkat mycket sågtimmer i denna skog, är den numera gles och i övrigt berg- och mossbunden. -- Torpet Snestorp, som skomakaren under herrgården innehar, försörjer ca 6 kreatur och en häst, varjämte årligen sås på stället ungefär en tunna i tredingsjord. ------

Sådana voro Bensäters hemman för 10 år sedan, då varje halvgård avkastade 15 tunnor råg, korn och blandsäd m.m. -- Sagesmannen har tillagt, att som dessa hemman till hägn och stägn samt brukning äro ganska vidlyftiga och med skjuts och foror avlägsna, tilltrodde han sig högst i ett för allt på en halvgård av dem kunna skatta 25 stigar kol, som marken blott i 10 år medgav. Men de vintrar, då isarna ej buro, såge han omöjligen någon dag att 1 3/4 mil landsväg framforsla kolen till Boxholms bruk, om lägenheterna genom byte skulle komma därunder. Vintervägen dit är ungefär lika lång som till Skvathult nämligen 1 1/4 mil. Men mannen ville hellre för det sistnämnda fjärdedelshemmanet kola 50 stigar årligen.

6/2 1794

Karl i Ettringstorp har förmält, att Skvathult 1/4 hemman, där han även varit dräng för 4 år sedan, har ca 5 tunnors årligt utsäde, föder 12 nöt och 4 hästar samt 10 à 12 får och några getter och har på kolfällan kunnat bärga 10 tunnor säd. Torpet Persmålen på ägorna föder 4 à 5 nöt, 1 häst, 6 à 7 får och 2 à 3 getter. Skvathults längd är över 1/4 mil längst och 1/4 d:o brett samt mindre på andra kanter. In- och utägor häri inberäknade; hälften härav kan vara skog. Har en kvarnskvalta men inget fiske. --- Bensäter saknar båda delarna, men har hälften i den lilla sågsjön. --

19/3 1794

Karl i Ettringstorp har omförmält, att Skvathultsåbon till och med fått 20 tunnor på svedjefall årligen, men att småskogen därtill blivit illa avhuggen -- vilket bör hindras.

18/2 1794

Jöns Månsson i Sandvik, som gränsar intill Basteberg och Skvathult, har tjänat på sistnämnda stället i 3 år och omtalat, att detta hemman i längden sträcker sig 1 1/2 fjärdingsväg och på bredden 1 fjärdingsväg, men vid ändarna minskar det av eller är smalare. -- Håller 1 fjärdedels mil i fyrkant; -- åtminstone så stort som Arrebo, vartill det även gränsar, ehuru det är 1/2 mils avstånd mellan gårdarna. Till Skvathult finnes mera jämdelig kolskog. På Persmålstrakten in åt Sandviken är mycket sågtimmer, särdeles av tall. Jöns Månsson, som ofta gått över hemmanets ägor, har påstått, att mera än halva rymden är skog av fullväxt gran mestadels. Åkern är stenig och sur, men bete och skog överträffar många andra lägenheter.. -- Sandvik 1/2 gård har ej 1/3 i vidd -- och därav hälften berg -- i jämförelse med Skvathult.

30/4 1799

Gamle torparen Jöns Jonsson i Bygget på Somviks ägor har omtalat, huru som när löjtnanten baron Johan Macklier efter 1744 års arvsförening tillträdde samma säteri, voro hans omständigheter så knappa, att han måste taga sig legokor; att han oaktat annat levnadssätt i fransk tjänst, uppförde sig helt tarvligt och ofta följde sitt folk i arbetet, röjde av den stenfulla åkern m.m., anlade en ny såg, uppsatte stora flygelbyggnaden inom gården och betjäntbyggnaden därutom; att uppbragt sig i välstånd, om ej hans vidlyftige son, vilken i slagsmål vid Bankebergs gästgivaregård fick sin dödsknäck, något försämrat hans villkor, att mågen ryttmästare Strokirk, genom bekantskap med den förre indragen i huset, betalt någon skuld för svärfadern; att Strokirk låtit förbättra stora byggningen med tak, brädslagning och färgning utvändigt samt innantill av 2 kamrar medels en borthuggen skiljovägg tillagat det långa glada rummet utåt gården; omansat väggarna, varav några stockar blivit iskarvade tvärstycken, hälst timret idel kärnstarkt allt ifrån anläggaren forne majoren Gyllenståhls tid, eljest icke tagit någon skada. Inredning och målning med tapetsering i rummen har även Strokirk bestritt och uppbyggt stora spannmålsboden.

21/4 1800

Kapten Ahlfort på Liljeholmen, som mycket nitälskade Flanhults tvistepark, lät mycket arbeta på detta säteris och det närgränsande frälsehemmanet Håreholmens stenrösen. Han höll sex drängar, vilka han under vilostunderna uppmuntrade med en flaska brännvin, som han för ändamålet bar med sig. -- Jöns Månsson i Björke berättar: När två famnar stenmur om dagen kunde läggas på dessa gårdar, tyckte kapten Ahlfort, att det var ett karla-stycke. Han dog 10 januari 1780. Sedan murarna numera nedrasat utan att lagas på bristfälliga ställen, säga sönerna, att faderns åtgärder med rösena på åkrarna var en god gärning, men murarna ett stoll-göra.

23/4 1800

Bonden Jöns Månsson i Björke, Åsbo socken, har omtalt, att när vid lottningen efter kapten Ahlfort Axstad gård fallit på bemälta dess dotter Märta, som tillbragt sin mesta tid i Skurebo, har hon hotat syskonen, att om hon ej fick behålla det, som hon med mellangift tillbytt sig av sin svåger och syster Ögnelo, skulle de igenfinna henne i närbelägna sjön Hallången; att vardera syskonet å kvinliga sidan ärvt i penningar vid pass 10.000 daler kmt och i fast omkring 20.000 daler, åtminstone betaltes Hemmingstorp, som tillkom fru Uhr med en sådan summa.

31/5 1800

Kapten Fröberg, en rask herre, som rådde om Ekängsgodset och däribland Flanhult och Arnäs samt en annan egendom i Småland, körde ner sig i en sjö bortom Eksjö. Han försvarade manligt tvisteparken Sundet och Flaskarp mot kapten Ahlfort på Liljeholmen. Men hans efterlängtade dotter fröken Fröbergs förmyndare Utterbom tordes ej använda några penningar av hennes arvsmedel på rättegången. Ahlfort höll däremot penningar osparade för detta ändamål och vann slutligen. -- Detta har Mårten i Storhagen berättat.

Nämnda egendom, som Fröbergs måg hovrättsrådet Odencrantz innehar, kallas Gölsjöberga. En dag på hösten strax sedan sjön lagt sig for Fröberg iklädd röd rock på skridskor över sjön för att se till sitt folk. Vid återfärden sade han: "Nu skola ni se huru friskt jag åker tillbaka". Men utpå sjön damp han neder och med detsamma bredde han ut armarna i avsikt att på isen sålunda rädda livet. Dock trycktes den ned av hans tyngd och huvudet liksom skars av honom mot den skarpa iskanten. -- Han var en stor och tilltagsen man. När kapten Ahlfort, också en massiv karl, vid begynnelsen av skogstvisten yttrade, att han vid Flaskarp ämnade uppsätta en såg, svarade Fröberg helt grovt: "I Blåkulla ska Du så heller, om Dina horor ej pissa hop så mycket vatten att hon därmed kan gå. Du är snorig". Så tog han honom om näsan och vred densamma å sned. -- Så plumpt och ivrigt börjades processen. -- Detta har Rybergarnas farfar, då bonde i Flanhult, och Mårtens fader i Storhagen jämte flera omtalat.

11/2 1801

När Sven i Gyllentorpet, lejd av Sven i Skurebo, tillika med tre andra karlar d. 18 augusti i ett stort skep rodde dennes fullmältige v. häradshövding Blomqvist från Somvik till Sommenäs efter hållen häradssyn å det förstnämnda stället, var Sommen till en början tämmeligen lugn, men från Asbysand förföljde dem ett stormväder, så att tre alns höga böljor kastade fräsande skum över skepets bräddar och vätte folkets kläder. Vid framkomsten emellan Somvik och Sommenäs på två mil hade litet över tre timmar förbi lupit. -- De som äro vana vid sjön, märka ovädret förut.

16/3 1801

Sven Lars i Gyllentorpet omrört, att när sjön Sommen är lagd med bar is och solen särdeles framåt våren skiner därpå, slår han sig i råkar. Som skett från första böndagen den 7 i denna månad, när de från Somvik och flerestädes om morgonen reste neder åt Våkthultsviken till kyrkan, var sjön hel, men middagen vid hemresan hade en 8 alnars bred råk räknat från Sjöbo till Bjälnäsalandet (S. Ekebergslandet?) slagit sig; och om icke bonden Carls son i Stjärnsand farit förut på skridsko och blivit varse råken, hade någon av sällskapet lätt kunnat köra i densamma. De resande måste kröka förbi Bjälnäsalandet (S. Ekebergslandet, Applanäset?) för att sedan sjövägen komma hem. --

Likaledes i förra veckan den 9de voro tre st. bönder i Asby socken på rotemöte vid Horsnäs under Ekäng; om dagen kl. 10 foro de dit, då stora fjärden därifrån åt N. Vi församling, åt vilken kant av Asby socken de hade sin bostad, (sjön låg hel); men samma dag om mörka natten på återresan åkte två av dem med sina hästar i en råk, som under tiden öppnat sig, och drunknade. Den tredje bondens släda och häst stodo om morgonen kvar på isen, varpå låg en kniv, varmed han velat skära av seldonet, men också störtat i sjön och drunknat.

I en dylik sänkråk höll fänriken Dandanell på att ljusa dagen i Torpaviken köra neder, om ej hans häst blivit därutur i en hast uppryckt på min dräng Sjöstens anrop. Afton förut hade många par vedåkare farit fram, så att grannarna därintill försäkrat om isens fasthet, varpå om natten denna lönnråk slagit sig. Dandanell, som for till majoren Grönhagen på Brandsnäs, blev av denna oförmodeliga skrämsel så upprörd att han somnade därvid till dess han hant fram på föresatta stället.

Ganska sällan tima några olyckor vid öppet vatten på Sommen, men knappt går någon vinter förbi med mindre någon drunknar. Betäckt med snö friar han sig från råkar; dock är isen på många grund tunn och skör, som upplöses till brunnar.

22/6 1804

På min resa till Somvik träffade jag bonden Håkan Göstafsson i Gränsefall på dess ägosträng, som skiljer Enshults hemman därifrån, ovan vattendraget eller bron nära torpet Bråttom, varest han till fall avhuggit ung skog emellan stenarna till fall; förmälandes att nöden tvang honom därtill för bete åt kreaturen och understöd av brödfödan på dess skrina halvdel i gården av ringa utrymme, sedan på 1690-talet Enshult därifrån vannt en stor park av skog. --

Omtalte ock i bland annan misshushållning med skogen i Malexanders socken, huru som det tvärs över sjön Öjaren fanns en långsträckt svedjefälla å Spakarps ägor, vilken syntes i de rysligen brända bergen. Där hade hans fader av Spakarps-ägaren sergeanten Wetterström fått köpa sex tolvter moget sågtimmer och sex tolvter långt byggningstimmer samt avhämta så mycket bränsle, trinne och staver han ville för två riksdaler specie och att dessutom en myckenhet fälld och svedd skog där blivit kvarliggande att ruttna.

Arklimästaren Ahlfort, löjtnanten Buss och fru Wetterström på Lycke, den ena efter den andra sagt åt min bonde Pehr i Flanhult, huru som det vore skada att man med detta hemmans och Arnäs inköp släppt in mig i Torpa socken, hälst hon själv behövt dessa stora och nästan enda skogar. -- Frun även nämnt, att om hon och några (andra?) lagt ihop sina penningar hade Flanhult åker och skog kunnat inköpas. -- -- Nu skola 8 notar blott på Torpön finnas hos allmogen, men för 50 år sedan endast en, då Pehr i Flanhult var hemma hos sin fader.

Löjtnanten Gripensköld på Stjernsand berättat, det lagmannen hans farbror vid Aspanäs dels genom nämnde sin brorson och dels själv förmant unge Strokirk, då vid pass 20 år gammal, att snart blivande myndig akta sig att ej ingå någon förbindelse med sin fader ryttmästaren om sin mödernes och förfäders egendom Somvik, som de förra ville han skulle behålla. Men ynglingen kungjorde deras maning för fadern, som oförtövat flyttade till en annan neråt Växjö belägen större egendom Åkershult och emot ett därunder lydande frälsehemman Sanneboda tillbytte sig Somvik mot någon mellangift. Genom gåvobrev kom det att ägas av ryttmästare Strokirks fru i senare giftet en Ehrenstråhle, som sedermera genom stjuvsonens slöseri och slarv blev även innehavare utav övriga godset. Men sedan hon som änka gifte sig med en rustande överstelöjtnant Gyllenram, sålde han Somvik för 10.000 daler jämte 666 2/3 daler smt samt Åkershult m.m. för 18.000 riksdaler i riksgäldsmynt, av vilket nu redan litet eller intet är kvar utan en självsvåldig avoghet mot frun, som dock visar sig förliebt i honom.

Löjtnant Macklier svärfader till Strokirk förut ägare till Somvik, det han överlät åt mågen, blev omsider så svag att han ej kände igen gårdsfolket; trängtade ofta efter brännvin, och nyss därefter, sedan hans dotter givit honom det, kunde han säga till henne: "Anna, Du är för elak som idag ej givit mig någon sup." -- Till tidsfördriv under det han merendels satt inne, förföljde han med flugsmälla de kräken och slog oförvarandes ut fönsterrutorna. --- Det torparen Jöns i Bygget, då dräng för mig omrört.

På låga (höga?) berget vid torpet Hagen under Somvik ses sidt och vitt omkring och däribland 5 à 6 sjöar samt långt neder i sjön Sommen. -- Från berget kallat "Högan Loft" nära husen vid Stjärnsand är ock en stor vacker utsikt, -- än större vid Ugglebo, men störst vid Högbo i grannskapet av Malexanders prästgård, är gent emot i ängen.

Sjön Sommen häver sig högt på öppet vatten i storm och är på vissa ställen med sina korsböljor farlig för ovant folk i deras små så kallade skep. Men ganska sällan händer dock någon olycka utav dylik anledning. --- År 1803 drunknade bonden Israel i Ivranäs på ett besynnerligt sätt. Utkommen från landet 10 à 12 famnar brast ökans bakstam varemot han stödde sig; fallande baklänges i sjön kunde han ej hjälpas av sin dräng ett stycke därifrån i en annan öka, vilken jämte mannens hustru bredvid sjöbredden stodo rådlösa vittnen till timade ofärden.

Om vintern på is är Sommen opålitlig; där han varit stark kan man som snarast äventyra sitt liv särdeles i de så kallade sänkråkar ofta betäckta med snö. I en sådan for löjtnant Gripensköld neder ett stycke från Aspanäs. Äntligen krängde han sig själv ur vaken och med folk från Aspanäs, som satte en rännsnara om halsen på hästen att han luftfri flöt upp, drogs han med släda på isen. --- År 1801 foro tre bönder från Olstorp till Marek i Asby socken förmiddagen på ett rotemöte, men på hemfärden om natten sökte två av dem att akta sig för ett misstänkt ställe och på en aln nära råken gångna vände de om sättandes sig på åkdonet och körde i råken; tredje bonden fästade med tömmen sin häst vid släden och begav sig till olycksstället för att uppdraga de andra, men om morgonen låg han i råköppningen också död samt hästen på isen med litet liv jämte släden. --- Nästvekna vinter körde en löjtnant Dorje (Du Rietz?) i viken vid Bålnäs på resan från Malexanders prästgård i mörkret på kvällen. Och därest icke hans rop omsider blivit hörda till Bålnäs, varifrån ingeniör Wadman utsände några personer till hans och kreaturets frälsning, hade de ginast omkommit.

Lagmannen Gripensköld först sekreterare vid akademien i Lund seadn professor och vidare informator för Hertig Fredrik satte sig till slut ned som landbo vid Stjärnsand och sist på Aspanäs efter att hava gift sig med kaptenskan Printzenschöld. Läste litet men rökte och såg på gårdsfolket. Ledsen vid fruns täta alarm med sina pigor begynte han senare även väl pläga sig med våtvaror. --- Han var mindre nöjd med ryttmästare Strokirk, som ock ville vara stor, och levde därför mest skild från honom i umgänge. Brevväxlingen dem emellan, som ligger bland Somvikspappren, utmärker mycket krus å ömse sidor. En gång var Strokirk, som i lag skriade, i Aspanäs. Lagman skänkte flitigt i glasen så att den förre rusig pratade: "Nu vet Cousin har jag druckit mig så stark att jag kan häva i kull alla husen här och i vad sätter jag ut 20.000 daler". "Nå gjort" svarade lagman "nog om Cousin kastar över ända lilla byggningen, så erlägger jag summan." Med så liten möda fann den andra sig väl förnöjd. De följdes ut och Strokirk grep sig an med ena knuten, som dock stod kvar. Men för att hjälpa sig från företaget var det icke något som hindrade det att lyckas utom nersmutsningen av dess granna kläder. -- "Jag tror det även" invände lagmannen. "Låt oss hellre nu gå in och åter taga oss en sup", vilket bifölls och verkställdes under det Strokirk bullrade om sitt mannamod och huru de brusande böljorna i Sommen skulle häpna för hans karlahjärta o. s. v.

Lagman som utan intagen spiritus var tystlåten roade sig ofta under muntert glam åt denna händelse, som hans brorson ovan bemälte Gripensköld själv hört honom berätta.

Drängen Petter från fru Buss på Lycke omtalt, att hon till sin kvarn därstädes mycket räknar på det vatten, som en karl vid namn Jan från bergslagen sprängt uti skiljedraget mellan Somviks och Flanhults ägor strax vid sjön Älmten i ett berg, varest även bränning och brott blivit använt, till en kanal fyra alnar hög och en aln lång och bred för ett avloppsdike åt vattnets utlopp i Porsgölen och sedan till berörda kvarn, jämlikt meddelt besiktningsbevis under augusti 1767 av nämndemännen Nils Andersson och Amund Persson, vilket finnes intaget i rågångsprotokollet över Somvik d. 1 juli 1799.

En varsamhetseftersyn kungjorde mig löjtnant Gripensköld i flera fördelningar: "Dess morbror hovkvartermästaren Hvitfelt, som bott på Aspa säteri vid Asbyviken, som från sjön Sommen uppstiger i Asby socken, har varit omåttligen karg och snål ända till att han knappt unnade sina barn äta sig mätta. -- Snäll ögonläkare tog han grov betalning även av fattiga sjuklingar. -- En bergskarl kom till honom med sin harmynta dotter sökande hjälp därför. Hvitfelt efter sin vana sedan läkarlönen blivit betingad till 50 riksdaler, ehuru blott några varit tillräckliga för besväret, anmante bergskarlen visa om han hade några penningar. Denne gick efter sitt skrin och öppnade ett förråd av 20.000 daler. Medicus däröver förvånad jämrade sig för sin fru, huru olycklig han var, som nu kunnat preja mannen på större summa; men frun leende åt hans dårskap avrådde honom för så låga tankar. Dock för att kapra mer lät han sina söner spela kort med penningekarlen, som ehuru i början tappande omsider gjorde ungersvennerna genom detta slags fång pungrena och lade sig till med deras ur med flera lösören. Men sedan de förlägna med räfsten omtalat, att deras hulda fader tillstyrkt dem slikt tidsfördriv, gav bergskarlen dem åter alltsammans sägandes: "Med en kältringer vill jag ej ha något vidare att beställa". Därefter tog den snikne gubben en annan utväg nämligen att bekymrad språka om, huru som medikamenterna kostade honom ganska mycket, långväga hämtade från Stockholm och dit från Ostindien; men bergskarlen enade sig på att hålla honom käckt vid kontraktet, likvisat med god förhoppning om någon tillökning efter välbehag, så snart dottern till hans nöje blev läkt, som ock skedde. Han gav honom då litet för hästbetet, men Hvitfelts sista försök att draga upp honom på hästbyte lyckades ej, utan blev han gäck för sin girighet.

När sonen, som nu är den skickligaste ögonläkare och beskedlig man, skulle som studerande resa till Lund, framhöll fadern att mödernet blott räckte till 300 daler kmt som vore nog för honom på ett år och ville endast med knot bestå honom dessa medel. Men en avsatt kronoskogvaktare Ekman, genom vilken gubben utlänte sina penningar endast åt bönder, skaffade sig av honom 333 1/3 riksdaler, dem han åt den unge nödställde Hvitfelt utborgade mot en skuldsedel å 500 riksdaler. De andra sönerna som likaledes anlitade denne ockrare försämrade även sina villkor. Men vid arvskiftet efter fadern, då han skulle betala igen upptagna lån, måste han erkänna sina bovstycken och likvidera skäligt samt återbära en dryg del av knipna godset.

Min bonde Pehr i Flanhult, som omtalat Ekmans knep på värsta sidan, har även tillagt att han som velat läna penningar av honom, ej för vänskaps skull kunnat få dem utan så kallad städja och 12%, dem han själv upplänte hos hovkvartermästaren Hvitfelt till 9%, och att prosten Sundvall för ett lån på ett års uppsägning intecknat i dess gård Broby i Torpa socken å 833 riksdaler 16 sk., äskat och uppburit 16 riksdaler 16 sk. i städja och när medlen skulle lämnas velat avdraga 6% förutom de 6 löpande procenten i förskrivningen.

Gamle Hvitfelt först gift med Dusens syster på Trehörna säteri med vilken han hade alla barnen, uttröttade han med sin snålhet. Frun i senare giftet en Tigerschiöld höll med stjuvbarnen och de med henne, litet frågandes efter gubbens käx och när han gick ut, besökte hon birån och grep till myntet.

Nära gården metade han en gång, men när han skulle draga upp sänkstenen, föll han upprättstående i sjön och en blädra slog sig för munnen, men ökan flöt bort. Hans torpare som var på land tog en annan öka, for ut och räckte med armen släpa upp honom så vida, att han genom att gripa i bakstammen flöt med ökan i land. I skrämseln lovade han honom torpet skattefritt, penningar och flera Guds gåvor, men räddad från livsfaran höll han intetdera.

Sista levnadsdagen om morgonen bad en hans systerson Gripensköld att om några månader få hämta till Aspa en blind för att botas. Men Hvitfelt, som alltid klagade över svåra tider, att det vore ont efter penningar och allting gruveligen dyrt, invände: "Du ser, att jag nu är skröplig och kanske karlen ej har något att ersätta mig för besvär och läkemedel". När systersonen gick ut förmante han sin fru att ej bjuda honom kvar till middagen, utan besinna huru skamlöst köpmännen läto över allt mått betala sig för socker och kaffe samt oräkneliga andra hushållsbehov o. s. v. Gripensköld for sin väg och efter två timmar dog morbrodern 79 år gammal lämnande efter sig 17 1/2 hemman och ikring 18.000 riksdaler kontant.

Hans penningmånglare Ekman, förr skogvaktare i Göstrings härad har förleden höst vid Sund blivit illa medfaren av den skinnade allmogen. En förklädd käring med riksdaler i handen slog honom erbarmligen i stugan då de andra lupo ut. Sedan skall han begått mened i kapten Nils Drakes konkurs.

14/2 1805

År 1802 gick Malexanders folkmängd till 999 personer och nästlidet år 43 personer därutöver.-- D:o d:o

Min bonde Elias i Hallingsfall omnämnt, huru som då han tjänte vid Somvik hos ryttmästare Strokirk, har denne sagt, att han aldrig ville ha någon ryttare eller soldat, sedan de blivit avsatta, på sina ägor, helst han funnit dem merendels styvsinta och tilltagsna m. m.

24/6 1805

Orsaken till folkets och ståndspersoners prat ikring sjön Sommen att man väl kunde lyckas i allt annat ända till att taga bort berg, som man sett prov på, men att med byggda skeppet vid Sommevik segla på Sommen vore en sur omöjelighet, härleder sig därifrån, att kapten Ahlfort, då han ikring 1750-talets början hemkom från Karlskrona efter fulländade utländska sjöresor till Liljeholmen, intalte han grannarna att hjälpa sig bygga en stor kyrkobåt den han själv inrättade efter sitt förslag med köl och segel; varpå folkskaran gick ombord, men hann ej längre än till Munkhallen 1/4 mil från Liljeholmen, där farkosten strandade /på grund eller något annat dolt hinderställe hade varit mindre underligt/. Till lossning måste ökor eller så kallade skep skaffas från Brandsnäs. Seglingen fortsattes sedan åt Torpa kyrka, men i viken 1/4 eller 1/2 mil därifrån fastande lastdragaren ånyo på Mellsberget, och måste likaledes med möda återföras onyttigt till Liljeholmen, varest skrovet låg många år till åtlöje för Ahlforts ovänner och sådana människor i allmänhet, som icke hava huvuden, brist eller makt att våga något på nya företag eller ställa dem i verket, men däremot äro de särdeles begåvade att klandra och lasta andras äventyrade försök. --

-- Ahlfort lät mäta upp sjövägen från Hester till Liljeholmen 1 1/2 mil, därifrån till Torpa kyrka 1 mil och således är det från Hester vid pass 2 1/2 mil. --

Sjötågets slut för Ahlfort lopp i ryktets mun, såsom då ej länge sedan passerade, när min torpare nu 54 år gammal Lars Andersson i Pölen i sin ungdom följde skräddaren i bygden på Torpön; vilken omtalat händelsen; jämväl att när Sommeviksskeppet efter första vedavlastningen i Hestersviken vid torpet Sjöstugan återvände med full vind i uppdragan segel, svävade det för synen som en kyrka helt fort sin kos.

6/3 1807

Bonden Peters hustru i Flanhult, som sökt utverka förliking åt sin man, stämd till Sunds häradsting d. 10 mars detta år för skogseld och flera avverkningsmål, visat sig angelägen att få behålla hemmanet under vidare brukning, önskandes att hon och sönerna fingo bruka gården, som hon berömde, och att mannen stundom olåtig (kverulant) kunde i det mesta sysselsätta sig med deras eget hemman. Jag föreslog henne, att sådant kunde ej beviljas under 90 stigars kolskatt, och att därav köra hälften till Boxholms bruk. -- Nödigt ville hon (ej?) åtaga sig att nerforsla mer än en fjärdedel, men var mycket hugad för kvarsittningen och ville åtminstone försöka på ett år, om det med utkomst lät sig göra.

8/7 1811

Vid besiktning av halva kronoskattehemmanet Södra Timmerö i Åsbo socken befanns, att åbon Sven på norra halvdelen nedlagt tungt arbete, särdeles som hans elaka och oroliga granne på gårdens södra halvdel ej fredat något emot honom, utan låtit de vidsträckta hägnaderna alldeles förfalla i synnerhet kring hagarna och denna hemmansdels torp Svennabo och Mostugan. Husen där och i mangården äro ej mindre vanskötta utom ett nytt av honom uppsatt hus för kreaturen i ladugården. -- Sven åter har byggt en övervåning över den av hans svärfader Nils förfärdigade stugan, som är rätt behållen jämte småhus. Dessutom har han åstadkommit en braf hävd av åker och äng samt flera hundrade famnars ny gärdesgård med ringa hjälp av dräng, till dess äldsta barnet av sex stycken, en nu tolvårig son som redan i några år efter sina krafter gjort och gör gott gagn. Emellertid har denna åbo förlorat tre hästar. Största olyckan för honom var dock att mista en lika rask hustru som han själv är och är ännu ensam under husliga bördan.--

Gårdens läge vid den ömsom i lugna vatten och ömsom i fall bullrande eller sorlande Lillån, som ovanför skytten Hultmans hage grenar sig från Sommens Storå eller Ström, är vackert att ses på med dess nejd, besynnerligen när man från hemmanet går åsen åt dess soldattorp, som med allt skäl kallas Lövåsen för den ofantliga lövskogen som närby och fjärran vid andra gårdar möta ögat. Också Lillåns lopp nedanför skogsbygdens vägbro bredvid Södra Timmerö åt nämnda dess torp ger här och där ett aktningsvärt utseende gent emot Norra Timmerös höga furuskog, som ej numera bör tillgripas utan med flit sparas.

Denna dag gick jag först ensam till Mostugan och sedan med Sven åt Lövhagen och över dess hage och vidare över hemmanets norra och södra delars hagar för att närmare betrakta möjligheten att utan särdeles kostnad anlägga ny väg för att undvika nästan alla backarna mellan Södra Timmerö och Karsbo utom uppförs och nedförsbackarna vid förstnämnda gård, vilka dock genom avgrävning kunna minskas. Genom denna väganläggning kan även en viss ginlek vinnas, vilket jag för flera år sedan utsåg med gamle Per i Karsbo.

Från Karsbo fortsatte jag gången vidare åt Lilla Jolmålen, liggande tätt invid Stora Jolmålen, båda på Södra Kvisselhults frälsehemmans ägor. St. Jolmålen är utjord och avhyst augment för rusthållet Hultkil. En åbo därifrån skall för 26 à 30 år sedan av "ör och sör" bofäst sig vid Lilla Jolmålen, som efter hans namn, Per, i Åsbo församlings husförhörsförteckningar sedermera blivit kallat Pershult och ej bör förblandas med det i Kronans räkenskaper Perstorp, en utjord inom inom frälsehemmanet Karsbos område, vars karta av år 1703 förmäler, att den 1685 blivit skattelagd till en ämnad torplägenhet om 1 daler 26 öre smt årlig ränte-utskyld, vilkens forna hävder i långeliga tider blivit brukade tillsammans med gården jämlikt sagda handlingars uttryckliga tillstånd.

Från Jolmålen ställdes min och Svens ytterligare vandring över en del av Södra Kvisselhults och Södra Timmerö marker till dess torp Mostugan och Svennabo fram till gården (S. Timmerö) dit vi anlände klockan en fjärdedel på tu eftermiddagen.

Sven uppgav där sin halvdels utsäde till 1 1/2 tunna råg, 1 1/2 tunna blandsäd, 1/2 tunna korn, 1/2 tunna vårråg, 1/4 tunna ärter, 1 tunna havre, 1 tunna jordpäron, 3 kappar hampfrö, 6 kappar linfrö. Av kreatur äger han 3 hästar, 2 oxar, 4 kor, 2 ungnöt, 7 får och 1 get utom svin. Så mycket tror han, att den av mig inköpta hemmanets halvdel kan tåla i utsäde och framfödande av kreatur, förnämligast när blott en åbo var att sköta alltsammans oberäknat torpen, som bör hava egna odlare.

Jakobs arbetsamme fader Sven upptog och bebyggde Svennabo, som efter den förres underrättelse föder 3 à 4 nöt och 4 fär samt besås med 1/2 tunna råg, 1/2 à 3/4 tunna havre och 1/4 tunna jordpäron. Mostugans utsäde är likadant på 2 lyckor, men bärgar blott 2 kor och 4 får.

Jakobs förra gårdsdel har mera lövskog, men mindre barrskog än Svens. I helt överslag tror sistnämnde, att lövskogen dock är dubbelt mindre än barrskogen, varav vackert hustimmer och 7 à 8 tolfter sågtimmer finnas på södra delen. Men på norra från Karsbo grind ner till "släta hallar" 1/8 mil i längden men dock ej så brett kan man inom 20 år vänta ansenligt hustimmer. --- Jakobs fader, som anlade Svennabo måtte haft den oförsigheten att därpå begära skatteläggning, ty därför betalas årligen 1 lispund smör, som efter 1809 års markegång besteg sig till 4 rdl 21 sk banco.

Åbon Måns Svensson på utjorden St. Jolmålen har förmält:

1:o/ att han nästlidna vinter vidtalat rusthållaren Johannes i Hultkil, varunder denna gård som augment lyder, att densamma är så inkräktad av S. Kvisselhults och karsbo ägor, att skog till byggnad måste tagas från Malexander eller Åsbo, att lilla moen därunder är i det närmaste uthuggen av honom och kan blott några år räcka till trinne, att stugan är förfallen men kan någorlunda hjälpas med 3 à 4 syllar;

2:o/ att största åkerlyckan besås med 3/4 tunna råg, den andra med 3/4 tunna vithavre, hela åkern på 4 lyckor är dubbelt större än för 22 år sedan, då han flyttade till torpet, och att utrymme finnes blott för 2 tunnor råg;

3:o/ att 2 kor, 1 stut och 1 kviga nu födas där på en stenig äng och ett litet bördigare kärr jämte 1 häst eller sto, men mesta betet är på Kvisselhults öppna mark, varför han betalar till åbon därstädes;

4:o/ att han dels byggt dels ombyggt alla husen utom stugan och i stället för hag gärdslat kring ägan och åkern samt där brutit mycken sten;

5:o/ att han förr för nämnda bete till kyrkoherden i Åsbo burit och erlagt ett halft lispund smör för åbon i Kvisselhults räkning, men sedermera förnöjt bonden på annat sätt;

6:o/ att Johannes sagt det han ej kunde fordra av honom skatt för mer åker och äng än de vanliga tio plåtarna årligen;

7:o/ att han för två år sedan av Kvisselhults mark intagit ett kärrdrag långt som från Boxholms huvudbyggnad till dess bro, men i bredd 3, än 5 till 6 alnar, det han nu ej så noga kan utmärka, men Bonden Carl Persson i Norra Kvisselhult har ånyo självsvåldigt ikring och på ett berg i gärdet avhuggit de träd, som skylde stenharget och däribland 2 gamla fast odugliga ekar, bränt och sått råg på platsen, varför han bör lagfaras. --

 

En åldrig piga, som flera år bott i en kolkoja, har olovandes uppsatt en liten obetydlig stuga av trä nära torpet Strömmen. Detta torp ligger vackert, trevligt bebbygt och odlat av unge åbon och dess avlidne fader. I grannskapet på ett högt berg med dess mo synes sidt och vidt och däribland nästan hela Norra Timmerös vidsträckta rymd, varest lövtäkten i myckenhet tävlar med barrskogen, vilken senare uppåt Södra Timmerötrakten är stor med stänk-tallar och granar i den ansenligt tillväxande ungskogen, som för dess närhet till bruket länge bör skonas för vidare kolning och små svedjor, varåt åbornas håg är vänd med all diktan och traktan.

Carl i Långstorp ett stycke från Strömmen på Södra Kvisselhults (bör vara Norra Kvisselhults) ägor, som för 15 år sedan utblottad endast med en enda ko flyttade från sistnämnda torp till Långstorp har ifrån ör och sör över all förmodan uppodlat samt med nya man- och ladugårdshus bebyggt det till ett nyttigt näste. Ett till vedbrand avhugget kärr gav anledning för foder åt kreaturen, vilket han till en början fick intaga. Ett annat dylikt oröjt ligger i beredskap intill åkerlyckorna till deras förbättring och mera foder.

Också där har en åldrig piga uppsatt en liten ny stuga, som sades hava skett efter tillåtelse, det jag dock ej minnes. Men den idoga åbons med dess hustrus omsorg bör ej glömmas, utan fast hellre uppmuntras. -- Vid inträdet i gården bullrade i boden, den jag öppnade och där fann en fullväxt flicka stå och betrakta en liten 87-årig blind gumma, som manhaftigt och ledigt drog och svängde kring stenen på en hemkvarn. Jag låddes bry henne för det hon gjorde ingrepp i mjölnaren Hellströms rättigheter. -- "Ingen kan förmena mig," svarade hon, "att mala husbehovsgryn" med tillfrågan: "Vem är Ni?" Jag upplöste spörsmålet med goda ord samt ett 4-skillingsstycke åt henne och ett 2 d:o åt unga vakterskan. Blev underrättad att en svärm bålgetingar, som nästan överskylde en stor korg, vilken hängde på väggen, ej tillfogade dem eller övriga husfolket någon skada, varför de lämnades i fred; men några mindre vänskapliga getingar nalkades Lindqvists anlete dem han mera hårdhänt bemötte, varnad av deras gaddiga vederlikar, som ifrån en under takfoten hängande "hölsa" genomborrat själva bräderna så att nedfallna gnagspån därefter syntes.

Ifrån Långstorp fortsattes vandringen över spången, där förut en flottbro varit för kolkörslor. -- Ån nedåt N. Kvisselhults sågdamm är omtänksamt upprensad för att uppdraga ökor ovantill att fiska i åns små gölar; men nedom sågbron skräpar i strömmen forna brons virke det åbon i Kvisselhult befalldes upptaga till bränsle ifall stockarna ej dugde till annat. -- Överkommen åter på Norra Timmerö mark följdes ån uppåt allt intill Södra Timmerö. Emellertid besågs ömsom skogshävden och torpen Häggebo och Bocketorp, vilka äro skilda från varandra till grannskap med en väl lagd stenbro, som 5 alnar bred lätt kan och bör tillökas med några alnar av det ymniga därintill liggande stenförrådet.

Torpen Svennabo och Mostugan, som stöta intill Häggebo borde förenas med andra hälften i S. Timmerö genom handeln med den oroliga Jakob Svensson, vilket även skett med gårdsdelen varpå de äro belägna. --

Förre skytten Hultman, närig och egennyttig på underhavande allmogens bekostnad, har upparbetat det torp på S. Timmerö, som han hädanefter måste skatta för med 2 dagsverken i veckan.-- Råsbergsnästet är obetydligt, men soldattorpet däremot så mycket bättre.

Andersbo (Anderstorp?), som bruksbyggmästaren med sina 2 söner vackert anlagt och odlat, bliver fördelaktigt; det ett av de äldre torpen Hultet länge varit. Med allt detta har nyare torpen inkräktat ifrån gården såsom en god hårdvallsäng till Hultmans lägenhet och så vidare.

Bonden Jonas med de andra förälska sig i lövskog och så kallade små svedjor, vilket för andra gången upprepas, att vaka på deras härjningsåtrå. Jag rådde nämnde åbo, som med egna blir immerfort arbetsför att göda åkern med de outdödliga enebuskars bränsle på densamma, som han ärnar försöka. Gården, som jämte nya stugan tarvar övriga husens bättre indelning och omlagning, ligger väl.

Inne i rummet hos Jonas satt på spiselhällen en nittioårig gumma blind och blek som ett lik med långlagt ansikte. Hustrun i huset berättade, att hon orkar äta och tycks ej särdeles besvärad av sin ålderdom. Då hon satt orörlig i en vit tröja, föreföll hon mig som en dödens bild i hela dess bemärkelse. Hos tänkaren injagar hon en häftig känsla av vårt släktes yttersta förvandling. Jag betraktar där barnet vid moderns bröst, de andra några år äldre efter varannan, föräldrarna, Lindqvist, mig och gumman som avslutade truppen. I korthet, saftiga telningen till och med torra stubben, eller nyutspruckna blomman och mumien.

Marginalanteckning: Mumie egyptiskt balsamerat lik eller torkad kropp, som blivit begraven i flygsanden i karibiska och andra sandöknar.