Denna historiska utflykt för oss till skarven mellan 1700- och 1800-talen. Platsen är Öringe mellan Boxholm och Mjölby och berättelsen tar sin början under den franska revolutionens år, 1789.


Upptakten


I soldattorpet Brunnsvik på Öringe ägor bor paret Wiger. Mannen, Anders, är livgrenadjär vid Östgöta Infanteriregemente. Hustrun Catharina - i dagligt tal Kajsa - kan vi i brist på annat kalla "soldathustru". Paret är lyckligt nygifta, men som så ofta genom historien sätter den utrikespolitiska situationen krokben för unga människors lycka. Anders Wiger kallas tillsammans med andra nyrekryterade över till Finland, där kung Gustav III sedan sommaren året innan befunnit sig. På andra sidan gränsen återfinner vi den fruktade ryssen - ärkefienden i öster.

Liksom Hitler gjorde i Polen 1939 lär Gustav III ha startat kriget genom att låta sina egna soldater klädda i fiendeuniformer anfalla en svensk gränspostering. Detta ger honom anledning att flyga ryssen om halsen och samtidigt skylla kriget på honom. Anders Wiger anländer i god tid till ett stort ryskt anfall i Savolaks. Skulle nu hustrun Kajsa bli änka redan efter tre månaders äktenskap?

Midsommarnattens frestelser


De östgötska infanteristernas vistelse i Finland drar ut på tiden. Strider blossar upp då och då, men den mesta tiden ligger Anders och hans kamrater i beredskap. Som i alla krig förr i tiden tar fältsjukdomarna fler liv än striderna; mellan 1788 och 1790 skördar tyfusen omkring 10 000 svenska liv. Anders Wiger har turen att komma undan. I stället kan han med liv och lust delta i striderna, bland annat i det lyckosamma slaget vid Valkiala i april 1790 där svenskarna avgår med en klar seger. Inte långt därefter - den 10 juni - leder kungens bror, hertig Karl, den svenska flottan mot en lysande seger i sjöslaget vid Svensksund.

Ryssarna finner det bäst att inleda fredsförhandlingar, som så småningom leder fram till freden i Värälä i augusti 1790. Anders och hans kamrater kan återvända hem. Kriget slutade oavgjort. Den svensk-finska gränsen mot Ryssland låg kvar där den låg.

Den unga gräsänkan, då? Uppenbarligen blev längtan henne för svår. Vid midsommartiden detta år glömmer hon för en stund sin make borta i Finland där hon ligger i armarna på den unge öringedrängen Petter Andersson. Denne har tagit på sig den ansvarsfulla rollen som glädjespridare för den unga gräsänkan, som ju inte kunde veta om maken levde eller var död.

Det gick som det ofta går. Till sin förtvivlan kan Kajsa snart konstatera att hon är med barn. Drängen blir förfärad av vad han ställt till med och föga ansvarsfullt flyr han fältet. Detta får makarna klara ut på egen hand...

Tiga och lida


Fram på höstkanten återkommer en förväntansfull och kärlekskrank Anders Wiger hem till torpet och sin unga hustru. Äntligen! Den unga kärleken ska ännu en gång få en chans att blomma ut i full omfattning - inte hållas tillbaka som under det dryga året i fält. Han mottas av en hustru som vid det här laget bär på en sällsam blandning av glädje och olust. Skulle hon våga lätta sitt hjärta och tala om för maken hur det var ställt med henne?

Hon väljer att tiga. Till vintern börjar hon klä sig i tjocka tröjor som döljer den växande magen. Inget onaturligt ligger i att man klär på sig ordentligt när vintern lägger sig över Ekeby, men Kajsa fortsätter underligt nog att klä sig överdrivet varmt långt fram på vårvintern.

Vad hade hon för val? Antingen kunde hon tala om hur det hela låg till och riskera att bli körd på porten eller också kunde hon göra sig av med barnet så fort det var fött och på så sätt rädda äktenskapet.

Hon valde det senare. I slutet av mars är det dags att föda och hon smiter därför ut, långt bort i Öringe beteshage. Bland träden i den skogsbevuxna hagen framföder hon så tyst hon någonsin kan en liten välskapt flicka.

En oväntad vändning


Hur ska hon nu göra sig av med barnet? I närheten ligger en stor myrstack som hon ser ut till gömställe. Hon har många gånger sett vad myrorna på kort tid kan åstadkomma med huggormar eller snokar som man lägger på stacken... Gråtande i förtvivlan tvingar hon sig själv till en avskyvärd, desperat handling. Hon gräver sig in i myrstacken med båda händerna, trycker in det nyfödda barnet i hålet och täpper sedan omsorgsfullt till om det. Nu har hon bara att ta sig osedd tillbaka till soldattorpet och försöka se ut som vanligt.

Väl tillbaka i stugan tvingas hon medtagen till sängs. Hon hade förvisso räddat sitt eget skinn. men vad hade hon egentligen ställt till med?

Det fanns emellertid gott om förvetna grannar även vid den här tiden. En gammal inhysesgubbe som bodde i Brunnsvik hade en längre tid anat oråd. Att Kajsa var gravid hade han lätt kunnat konstatera, liksom att hon av någon anledning som inte var svår att räkna ut dolde detta för den naive maken. Han hade sett hur hon hade tassat ut i hagen och han hade naturligtvis på behörigt avstånd smugit efter henne.

Mellan en och två timmar sökte den gamle i hagen innan han till slut tyckte sig höra ett barn låta. Han lyckades lokalisera ljudet till myrstacken och skyndade dit. Med sin käpp rörde han om i stacken, och snart höll han i sina armar ett barn som var fullt av myror på hela kroppen men som otroligt nog fortfarande levde efter över en timme i stackens inre!

Myrorna borstades omsorgsfullt bort och den lilla flickan höljdes in i hans stora näsduk. I den bars hon hem till Brunnsvik. Till en mycket förbryllad soldat och en lika förkrossad soldathustru. Kajsas plan hade gjorts om intet. I inhysesgubbens famn låg beviset på hennes otrohet.

Upplösningen


Vad gör Anders Wiger i den här situationen? Tvärt emot vad man kanske skulle kunna tro förlåter han sin hustru efter att hon erkänt sitt handlande i vittnens närvaro. Han lovar högtidligen att ta barnet som sitt eget trots att så absolut inte kan vara fallet.

Den tredje april 1791 döps flickan vid namn Stina i Ekeby kyrka. Kyrkoherden, Anders Ekmarck, tar del av den egendomliga historien och för omsorgsfullt in den i församlingens födelse- och dopbok för att på så sätt bevara den till eftervärlden. Man nöjer sig med att absolvera modern för brottet - en mild påföljd! - och allt är därmed frid och fröjd för en tid i det Wigerska hemmet.

Några lugna år följer. Anders är ställd på fredsfot och kan ägna sig åt torpet och sin extrasyssla som dörrvaktare i kyrkan om söndagarna. I april 1794 föds en gemensam dotter, Maria.

...och vad hände se´n?


Det är aldrig trevligt att vara den som spolierar ett lyckligt slut. Jag kände mig tvungen att följa familjen Wiger en bit in i framtiden - något jag kanske skulle ha låtit bli.

En rödsotsepidemi drar fram över socknen 1798. Ett av offren är den drygt treåriga Maria Wiger, knektadotter i Brunnsvik, Öringe. Några år senare, 1805, är det åter dags för Anders Wiger att dra i fält. Denna gång är det Napoleon Bonaparte som ska bekämpas. De östgötska infanteristerna skeppas över till Svenska Pommern och Sverige förklarar Frankrike krig den 31 oktober. Man ingår i en allians tillsammans med Österrike, Preussen, England och Ryssland mot det aggressiva Frankrike.

I december 1805 tvingar Napoleon Österrike och Preussen till fred genom sin seger i trekejsarslaget vid Austerlitz. På våren 1806 anfaller framryckande franska trupper de svenske, och i närheten av Lübeck i Tyskland tas cirka sju kompanier svenskar till fånga av den franske fältmarskalken Bernadottes trupper. Bland de tillfångatagna återfinner vi Anders Wiger, ekebyknekten.

Precis som hon en gång avlats i faderns frånvaro (smaka på den meningen!) skulle Stina - barnet i myrstacken - komma att dö när denne var borta från hemmet. Hon avlider den 3 augusti 1807 och begravs två dagar senare av kyrkoherde Ekmarck, som senare över henne författade följande notis i död- och begravningsboken:

"Stina Persdotter, född genom lagstridigt sängelag af soldaten Wigers hustru i Brunsvik och nyfödd af henne lagd i en myrstack, men besynnerligen frelst och af hennes man faderligen vårdad ifrån födelsedagen 1791 /--/ upväxt, oförvitelig och välskapad, men vanskapades och förstördes långsamt, sin mor till varnande aga och förbätring utaf venerisk sjukdom, 16 år gammal."

Var det öringedrängen Petter som smittat modern och därigenom barnet med syfilis, eller hade hon skaffat sig denna "skamliga" sjukdom på egen hand? Det är omöjligt att svara på den frågan efter så många år.

1810 återvände Anders Wiger från fångenskapen i Frankrike. Samma år erhåller han avsked - sannolikt förbrukad! - 50 år gammal. Barnlösa lever paret Wiger så i många år innan de slutligen lämnar denna jämmerdal. Kajsa dog av ålderdom 1837, då paret var bosatta på Öringe Skattegårds ägor. Anders togs in på fattighuset, där han avled i vattusot tre år senare.

Efterträdaren på soldattorpet Brunnsvik hette Sven Wiger. Denne hann på nära håll uppleva hur vi förlorade Finland i 1808-1809 års krig samt även delta i Sveriges förhoppningsvis sista krig några år senare. Men det är en helt annan historia...