|
Nedanstående berättelse kommer från Gunilla Kindbergs
samlingar, och det är en berättelse nedtecknad av C.J Herrmann,
och berättelsen beskriver mycket väl hur livet kunde vara i
Boxholm under den andra halvan av 1800-talet. Det är verkligen
en enormt intressant dokumentation som är väl värd att bevara
och delge allmänheten.
Av C. J. Herrmann.
Min Far är född i Boxholm den 11 augusti 1829, och min Mor är
född i Wästra Eneby Socken i närheten af Kisa den 2 mars 1824.
Min Far var född Herrmann och min Mor var född Nilsson. När de
gifte sig vet jag ej bestämt men det var väl 1854 eller 55. Min
Far hette Carl Adolf och mor hette Anna Greta. Far var
hammarsmed till yrket som min Farfar hade varit. Det är en
gammal smedsläkt, troligen i första hand komna från Frankrike
eller Tyskland. Min Far var en mycket skicklig hammarsmed ifråga
om att ställa Hammarverk och räcka ut Stångjern enligt vad de
sade om honom. När han började att smida som mästare var han
tillsamman med Farfar i en smedja som låg der Plåtvärket står nu
och hette Åsbosmedjan. Men 1852 eller 53 byggdes
Bredgårdssmedjan,och då flyttades Far med flera dit. Det var
fyra Smeder der. Den låg der gamla Kraftstation ligger nu i
närheten af Trädgården, så der Trädgårdsmästarn bor nu var det
järnbod då för Smedjan. Och der i de backarna har jag som barn
växt upp och sprungit och lekt, då jag inte var i Smedjan men
der var jag mycket då Far var der. Jag minns att jag fick hålla
i järnet när Far räckte, och det var roligt, ja, jag kom så
långt att jag fick vända på järnet sjelf då det inte var några
stora stycken, men Far var då inte långt borta ifrån mig. Nu vill jag tala något om hur vi bodde. Den gamla Bredgårdsbyggningen var inte så stor som den nu är, så vi hade bara ett rum. Två smeder hade två rum var och två bara ett och så var det en Kammare för drängarna och der bodde åtta stycken drängar i samma rum. Det rummet som vi bodde i låg på den sidan der Kolhuset stod, så att från vårt fönster, det var bara ett, var det väl inte mer än 5 meter till Kolhusväggen, så det var mörkt. Och i detta enda rum så långt jag minns, Far och Mor och 5 barn, det föddes en senare så vi var 6 syskon, och en jungfru eller piga, som man sade då. Och der skulle allt göras som hörde till hushållet. Der skulle mor baka och en familj till, ty det var bara två Bakugnar i hela Byggningen , och i samma rum skulle mor byka och brygga och jag minns att vi stöpte ljus om hösten och häcklade Lin. Så var det två spinnrockar inne hela vintern. Då spanns lintråd och ullgarn, och så var det slakt höst och vår och allt som hörde dit skulle göras inne. Det fanns inget brygghus på den tiden. Här skulle min Far sofva och vila sig på sina friskift. Så var vi 8 stycken som skulle hafva sängplats. Jag och en Bror finge ligga nere vid fötterna hos Far och Mor, vi kunde inte hafva mer än två sängar inne, och den ena skulle vara för jungfrun och mina andra syskon.
Jag minns också att vi hade en Hönsbur inne med några stycken
höns uti, då det var mycket kallt på vintern. Det låter otroligt
med det är dock sant. Men 1866 byggdes Bredgårdsbyggningen om
så, den blef i två våningar, och så blef den längre. Det blef
fyra rum mer på längden. Då fingo vi två rum. Jag minns att vi
tyckte det var storartat. Men det varade bara två år, ty 1868
dog min Far den 4 juni, och jag kan säga att intill dess hade
jag sorgfria dagar, men sedan blef det andra dagar för både mig
och Mor och mina syskon, ty i och med att Far gick bort var vårt
stöd och hjelp borta. Jag fick då träda i Fars ställe och hjelpa
Mor på det sätt jag kunde. Det första arbete som jag gjorde för
Bruket var i Spikfabriken. Jag var der bara 7 veckor. Vi hade 12
timmars arbetsdag, och då fick jag 25 öre för hela dagen. Sedan
kom jag till Sågen, der var också 12-timmarsdag, men der fick
jag arbeta den ena veckan på nätterna och den andra på dagen, ty
det gick både dag och natt, men då fick jag hela 60 öre för 12
timmar. Då hade en vit penning stort värde för mig. 1868 på
hösten började jag i Hammarsmedjan. Det var då Frankomotesmide,
men det var inte länge förrän Smältsmidet började. Det var 1869
på våren. Samma år började jag att gå i Konfirmationsskolan. Jag
fick gå till Ekeby en eller två gånger i veckan. Jag minns att
jag var der 3 gånger innan jag fyllde 13 år. 1869 fick vi flytta
ifrån rummen som vi hade och fick ett rum, men det var rätt så
bra. Jag minns inte säkert om det var två år vi var i Bredgård.
Men då var det någon som gick och bad om det rummet, och så fick
vi flytta igen. Då fick vi ett halft kök i Widingebyggningen att
bo uti. Det var en gammal gumma som bodde der förut och hon låg
jemt. Hon var farmor till Claes Bergling. Det var inte det
värsta att hon låg, utan det värsta var
Nu hade jag varit i Smältsmedja i två år och fick gå skift. Ja,
när jag tänker på hur illa jag fick fara då, så upprörs jag i
mitt sinne och jag får förakt för allt vad befäl heter. Jag fick
arbeta lika mycket som de andra drängarna, och de var 20 á 25
år. Ingenstans att vara när jag skulle sofva, ty hemma kund:?
jag inte vara. På sommaren bodde jag i en vargnbod, som Far hade
byggt och när vintern kom, då bodde jag under gnisterhustaket.
Der var det varmt, och någon gång fick jag ligga hos en dräng,
men det var så trångt. Jag var 3,5 år i Bredgårdssmedjan. Så flyttade jag upp till Widingesmedjan och kom till en smed som hette Karlberg. Hos honom var jag l år. Då fick jag bo i drängkammaren i Widingbyggningen. Så hade jag det bättre och så åt jag hemma hos Mor. Gumman som bodde i rummet lefde inte så länge, Jag minns att Mamma kom och mötte då jag kom från Smedjan och talade om att hon var död, och då var Mor glad, jag ock. Sedan blef det ljusare för oss. Så fick min Bror August arbete i Spikfabriken och då kunde vi bo hemma, ty vi fick behålla det rummet sedan. Men ack vad Smederna söp der och drack öl. Ölstugan var samma stuga som Telefon är nu. Jag minns en Lussemorgon. Då var de after en Kopparkättel som det gick 7 kannor uti. Den satte de full med öl på några varma Smältstycken och så en skopa i den. Sen fick vem som ville taga äfter behag. Det kallades för glögg. Så var de äfter 50 helflaskor öl och ställde i hjemter. De var så fulla så de kröp. Jag var uppe då på det Skiftet. Vi som var pojkar fick stå vid Härden. Det var jag och Värner Bergling, en bror till Claes, och så två andra. Det var 4 Härdar der uppe. Och jag minns att Värner han fick inte upp hålbasen ifrån botten på Härden. Dä kom Bergling full som han var. Han sade då till Värner att han skulle gå äfter Smältvagnen för nu är nog smältan färdig. Det går inte, Far, sade Värner för jag har inte fått upp Härdbasen. Ja, det är så bra då. Så bröt de ut smältan, och när Hammaren slog till, så blef det inte mer kvar på stebben än som låg under pennen. Då sade gubben, si hon var väl het, och så hade dom roligt ät det. Nu blef jag lessen på att vara i smedjan. Jag tjenade inte mer än 30 kr. i månan och fick då arbeta så hårdt, så då flyttade jag till valsvärket. Det var inte så stort då som det är nu. Jag fick börja i plåtvärket då jag kom, men var inte der så länge förrän jag flyttade till Stångjernsvärket. Plåtvärket hade då bara två valspar och en ungn, både för värmning och glödgning, och den eldades med kast- eller läktved. Stångjärnsvärket var också litet. Först då jag kom dit var det 2 par valsstolar men blef när jag varit der ett år tillökt med ett Unersalsvärk så då var det tre par. Och finvärket hade bara tre par Stolar, och det stod bakom eller mitt för Grofvärket, så der mottagarn skulle sta då han tog var det långa Koppelstänger att taga ned så han kom fram eller kunde gå. Det kunde inte gå mer än ett värk i sänder. I det värket fick jag börja som rätare, och så blef jag flyttad än ifrån den platsen till en annan, så jag var vid alla platserna så när som vällare, det var jag aldrig för något skift utan för någon timme. Min egentliga plats skulle vara mottagare, men det var inte så stor förtjenst det heller. Jag fick så der 45 å 50 kr.och någon gång 60 kr. i månan, men det var ju inte så uppdrivet då i tillvärkningen som det är nu. Då var vi inte häller så mycket folk som det är nu. Så vi fick arbeta mycket mera då än de behöfver göra nu. Men så fick jag inte vara stilla der fast att jag hade fast plats, utan så fort som det blef någon sjuk i smältsmedjan då skulle jag dit. Det fanns nämligen bara en hjelpsmed och den ville ingen hafva till sig. Så kunde jag få stå i 6 å 8 veckor i rad ibland i Smedjan, och det var mycket bråk varje gång jag skulle gå dit, ty jag ville inte gå. Hade det inte varit för in min Mammas skull, så hade jag flyttat ifrån Boxholm. Så var jag i öfre valsvärket i 2,5 år. Då blef jag skickad till nedre för att blifva Smältvalsare. Jag var då 20 år. Och så blef det att stanna der. Äfter några år som smältvalsare blef jag Stångjärnsvalsare, då dom fick det värket färdigt, och der stod jag i 30 år, och der har jag lagt ned min mästa Kraft. Det var tungt arbete, ty för det mästa så var det groft järn att valsa. Plattjärn från l½ brett 3/8 kant upp till 12 tum brett å ¼-kant å 4-kant upp till 7 tum och rundjern upp till 3½-tum, så det fick lof att vara stora ämnen jag valsade, 3-tum rundjärn af jöt som vägde 230 kg. och då hade man bara handkraft. Och dåligt betalt. Jag fick för den högsta klassen 26 öre per ton färdigt jern. För plåtjern hade jag ej mer än 26 öre per ton, och då var Jag ändå i högsta klass. Jag fick afdrag 5 gånger när jag var der nere, så jag tjenade inte mer när jag valsade Stångjern, än då jag först kom till värket som Smältvalsare. Jag fick arbeta 4 gånger mer och fick ändå hafva ansvar för att jernet skulle vara äfter tolk och väl gjort. 1874 fick jag ett ensamt rum uppe i Trasbygget, så då hade jag det bra. Min yngsta Syster städade åt mig och så hade jag maten hemma. (Inom parentes sakt var det ingen af mina syskon som jag tyckte så mycket om som Hulda). Henne klädde jag så länge hon var hemma. Hon hade ej häller någon förtjänst. Sofia hon kom till Larsson i Boden och fick plats der i den nedre boden, så nu började vi att reda oss sjelfva. Nu hade vi det rätt så bra, men jag kom ut i dåligt sällskap så att jag började att dricka. Jag var rusig många gånger, men jag minns inte att jag gjorde något som varken jag eller mamma fick något ledsamt för, ty då jag kände att jag hade fått för mycket, då gick jag hem. Och att den tiden taga en sup det ansågs inte att vara något illa alls utan tvärtom. Men det skulle vara med måtta. Jag minns att jag och en pojk till vi gick till Mjölby Julafton på måron äfter en kanna Brennvin. Det var ingen jernväg och vi skulle hafva något till jul. Sista gången jag var i Mjölby i sådant ärende var 1875 i mars månad. Då beslutade jag mig för att det skulle vara sista gången, och det blef det också. Det var en Smältedreng å jag som då var der. I slutet af mars månad då, var mina kamrater i värket envisa på mig att jag skulle följa med dem till Tranås. Det skulle der blifva ett stort möte. De voro nämligen troende eller som de sade Läsare. Besynnerligt nog så följde jag med och äfvenså den andre pojken, vi var nämligen goda vänner. När vi kom dit så blef det ett sådant förfärligt yrväder, så tågena inställdes och vi fick vara i Tranås öfver natten. Jag minns att vi fick bo hos en Familj som hette Ryd, och der på det mötet blef jag väckt, så att jag insåg att jag var på orätt väg. Men någon Läsare ville jag inte bli, och derför stod jag emot så länge det var mig möjligt. Det var för mig en svår tid. Jag försökte att lefva mitt gamla lif, men det gick inte det häller. Jag minns, att jag en gång skulle bli med och spela kort. Det hade jag aldrig gjort förut, men när jag hade lakt ut 3 kort på bordet, då fick jag lof att sluta och då gick jag ut å grät. Så den l maj på qvällen då följde jag med ett par pojkar utåt landet. När vi gingo hem då brände de majeldar och så sköt de. Då minns jag att jag sade till dem som voro i mitt sällskap: ''Det går åt Hälfvetet med oss om vi fortsätter så här." "Å du är galen” sade de. ”det är ingen fara." Det var en Lördagskväll och jag tordes knappt gå och lägga mig. Men på Söndagsförmiddagen gick Jag upp till Apoteket, ty de hade sakt till mig att det. skulle blifva Predikan der på Apotekarns vind. Och der fann Jag tröst och frid med Gud, så att jag blef lycklig och glad på en gång så jag kunde tacka Gud för syndernas förlåtelse. Det var den 2 maj 1875,och den stunden går aldrig ur min håg eller minne.
Nu blef det för mig en ny tid. Det fanns då inte en enda Pojk
eller Flicka som var Läsare, så jag fick hålla mig till de som Den första sommarn var det ingen af de unga som kommo med. Men året derpå eller 1876 då kom ett par med bland dem Carl Ström. 1877 blev det många. Det var då en stor väckelse, så det var väl hundratal som var med att börja med, men många, af dem tröttnade snart. 1875 skulle jag till Malmen,och då var det många som sade till mig af dem som inte var troende att jag nog skulle blifva i deras sällskap, när jag kom igen. Men Gud hjelpte mig så deras glädje kom på skam. Det var många pojkar der som var troende, så vi hade möte nästan hvarje qväll. Så minns jag en qväll som vi hade varit på ett möte i Skogen vid Station. Då jag kom upp i tältgatan så var det några minuter försent. Då mötte jag en Löjtnant. Han kom från vårat tält, och när jag var inkommen kom han tillbaka och frågade mig var jag hade varit. Jag sade som sanningen var att jag varit på Bönemöte. Då sade han: "Er säger jag inget om, men ni som är här ni ljög för mig, då ni sade att alla vore inne. Det gör ni inte om."
Jag tror det var på Hösten 1876 vi började att bygga
missionshuset. Den Backen som det står på var inte annat än
stora stenar å enbuskar, en riktigt oländig mark. Der började vi
på våra friskift med att röja undan sten å buskar. Huset byggdes
sedan 1877. Byggmästare Ängstrand byggde det. Då var vi med och
hjelpte till. Jag minns att jag var med ut i skogen och sågade
timmer. Vi hade fått några stora tallar af Burén. De skulle
blifva att lägga under trossbotten. Så körde vi Plank ifrån
Sågen och det gick med fart att Bygga. Väggarna byggde de nere
på Backen och så reste vi upp dem. Fram på hösten var det
färdigt, fast inte i det skick som nu. Att börja med var det
spåntak och invändigt var det bara lerväggar. En Prädikstol så
hög så han räckte mer än halfvägs till taket. Nu blef det mera ordnad värksamhet. Skollärare Blomstrand blef då Föreståndare för Söndagskolan, och då tog han mig med som lärare. Så började vi en Sångförening. Det blef Adolf Ullrik som var Dirigent. Jag kom med der. Vi hade både Mans- och Blandad kör å jag var med i båda två. Nu var det många unga Pojkar som hade blifvit troende. Så Bildade vi en Ynglingaförening. Det var ju troende Flickor också, men de fingo ej vara med i vår förening utan de Bildade en Jungfruförening, så redan då var det många föreningar. I Ynglingaföreningen hade vi möte en qväll varje vecka, då vi hade Bibelstudie och ibland andra Praktiska frågor att samtala om. Jag minns än en del af det vi talade om. Vid mötena utsågs också vem som skulle, gå ut med traktater nästa Söndag. Det var två och två som skulle göra sällskap, vi var 8 stycken för varje gång, och vi skulle gå åt var sitt håll och gå in på alla ställen som vi kom till och alla som vi träffade, både höga och låga. Det frestade nog på, men det var roligt. Jag var med ända upp till Malexander, och om vi fick läsa och sjunga för dem vi kommo till, så gjorde vi det. Många som vi kommo till varo förarjade, men andra tackade och bad oss komma igen. Så var två utsedda som Sjukbesökare för att tala med dem som vore sjuka. Detta var 1872. Det var en glädjens tid. Nu blef jag också bekant med min kära Ida år 1877. Men det var inte så då som det är nu att vi kunde träffas varje qväll. Om det blef var Lördagskväll så var det stort, och inget möte i missionshuset fick åsidosättas. Vi hade ej heller den frihet då som de har nu de unga. Jag minns den Lördagen när jag slutade först, då brukade jag gå upp till Karlsberg. Då blef jag nästan varje gång bjuden på kaffe af Fru Wättergren. Så fick jag lära Lisabätt att sjunga sånger. Vi hade Sankeys Sånger, som vi sjöng. Hon fick låna noterna till dem. Så hon har nog många minnen af mig. Ja, det var en rolig tid. På hösten 1881 den 29 oktober hade vi vårt Bröllop i Karlsberg, då de hade klätt i Stora salen, så det var riktigt fästligt. 1882 på Hösten kom en liten gosse till oss, och då blef glädjen dubbel. Jag minns att då han blifvit tvettad, så kom Frun och lade honom i mina armar. Och då föll jag ned på mina knän och bad Gud att han skulle välsigna honom och oss, så vi kunde leda honom att han från Barndomen lärde att känna Gud, så att vi skulle få glädje af honom. Och Gud hörde vår bön, Gud vare tack. Sedan fingo vi tre till, 2 Flickor och l gosse. Af dem dog flickan som var näst Emil när hon var l,5 år. Hon hette Gärda. Sedan kom det pröfningens tid med sjukdom i vårt hem. Först blef jag sjuk och sedan Ida. Hon låg då i 13 veckor. Och sedan blef jag sjuk igen, och af den sjukdomen lider jag än i dag. Så blef Henrik sjuk och under tiden bröt Ida ett ben, så hon fick ligga i 10 veckor. Sedan blef Greta sjuk. Hon var då 6 år och jag minns att hon hade 41 graders feber i 8 dagar, så Doktorn trodde inte hon skulle kunna lefva. Men under allt har dock Herren hjelpt, så att det gått igenom både sjukdom och död. Och nu är jag som en ensam fogel på taket äfter att hafva arbetat på Boxholm i 65 år och det så godt jag förstått, ty jag har alltid haft det för mitt minne att våra Hjerningar skola följa oss äfter. Så kan jag inte se annat än äfter den långa trogna känsten har jag blifvit
Så har det gått igenom både Ondt och Gott ryckte. Och det bästa
och som har värde för evigheten det är att jag äger qvar det lif
och den tro på Gud som jag fick för 58 år sedan, så att jag kan
säga som Aposteln Paulus: "Af Guds nåd är jag vad jag är, och
hans Nåd mot mig har inte varit fåfäng”. Och nu står jag vid
Gränsen, färdig att bryta upp för att vara när Herren. Och jag
vet att Herren skall vara den siste som skall stå qvar vid
stoftet. Han och ingen annan. Gud vare tack för dessa härliga
utsikter.
Ida Svan
|
att hon var full af lus, stora klädlöss, så man såg hur de kröpo
på kudden i sängen. Dertill skulle alla familjerna som bodde i
Byggningen baka i rummet, ty det fanns ingen mer bakugn i
Byggningen. Och der fingo vi taga in. Mamma och 4 Barn, 2 var då
döda. Vi kunde inte få rum med mer än en säng. Så fingo vi bädda
på ett sofflock och på golfvet. Då blef man straxt full af lus,
så jag har varit full af lus många gånger, som jag fick då jag
låg. En änka på den tiden i Boxholm hon var inte mer aktad än de
Indiska änkorna i sitt hemland. Hjemför då och nu i det
afseendet i Boxholm. Men det är inte Befälets ära att det
blifvit bättre för Änkorna utan det är Sverges lag som gör att
det inte får bo så många nu i ett rum.
vore äldre och det gick mycket bra. Men den som inte tyckte om
det här var min mor. Det var inte derför att hon inte tyckte om
mig utan för att jag hade blifvit förvillad. Och så kunde jag
inte tiga om den nåd jag fatt erfara, och det blef över henne en
dom. Att jag fått förvissning om att jag fått mina Synders
förlåtelse gaf mig en sådan Frimodighet så att jag kände behof
af att tala med alla, både hög och låg. Det var sällan någon
Predikant här. Det kom någon gång en ifrån Jönköping, som
Apotekarn skaffade hit, men vi hade våra möten ändå i stugorna
här och der. Och då var det någon af de äldre som läste i någon
Predikebok och så var det mycke sång utan Orgel, ty det var bara
ett par Familjer som hade det. Så när jag hade varit med någon
tid så fick jag leda Sången. Och så var det mycke bön. Jag minns
att jag skulle leda i bön på ett möte, och jag var så rädd så
jag tyckte att fötterna vore i taket istället för på golfvet.
Och vad jag sade det visste jag inte, men det var ingen kritik
då. Då var det ett hjerta och en sjel. Jag minns att både
Blomstrand, som då var skollärare, och Apotekare Zejpel kommo
till oss i valsvärket, och jag var ofta inbjuden till dem. Att
jag blef bevarad så att jag inte kom ut i Synden igen det har
jag i första hand att tacka Gud för men ock mina troende vänner.