Torpen under Götvik

Här följer en renskrivning av en tidningsartikel. Vi vet inte när den varit publicerad, men antagligen för ganska många år sedan. Artikeln är skriven av Erik Nyström och handlar om torpen under Götvik, vilket är ett äldre namn på Götevi.

Att livet på landsbygden under det senaste halvseklet har undergått en radikal förvandling är allbekant; hela vårt samhälle har ju under denna tid genomgått en genomgripande omdaningsprocess. Men hur ofantligt stor skillnaden i levnads- och arbetsförhållanden egentligen är mellan våra dagars jordbruk och de förhållanden, som rådde i slutet av 1800-talet har man svårt att föreställa sig, såvida man inte haft anledning att närmare reflektera däröver.

En sådan anledning att tänka över hithörande problem har jag fått genom studium av handlingar från denna tid, som jag genom välvilligt tillmötesgående av kamrer Ernst Willner i Boxholm kommit i besittning av. Handlingarna berör den gamla sätesgården Götevi i Boxholm, då kallad Götvik och belägen i Ekeby socken - förändringar har alltså skett även i fråga om gårdsnamn och samhällsbildning. De hänför sig till perioden 1859-99 och utgöres bl. a. av ett protokoll från en fastighetsauktion jämte ett köpebrev, protokoll vid värderings- och syneförrättningar samt framför allt ett flertal arrende- och torpkontrakt.

Det äldsta papperet är ett protokoll vid syn på torpet Kärrstugan den 21 juli 1859. Torparen hette Carl Carlsson och kan av protokollets något dunkla formulering att döma ha varit såväl av- som tillträdare, i varje fall var han närvarande som tillträdare. Bristerna uppskattades i riksmynt och synens slutsumma är 65 riksdaler och 87 öre, varav den största posten, 22:50 Rdr, belöper sig på omtäckning med fem tjog halm av taket på logen "med ett fähus och tvenne lador".

*

Den 2 april 1887 sålde godsägaren G. W. Buren, som råkat på obestånd, på offentlig auktion i Mjölby "fastigheten 2 mantal säteri Götvik och därmed i sambruk varande i mantal frälse Hanarp med tillydande utjordar, verk och inrättningar" till fröken Ulla Strömbom, som genom sitt ombud kronolänsmannen K. A. Almgren avgav högsta anbudet 50.000 kronor, "hvilket anbud efter ompröfning blef af vederbörande säljare antaget". Som illustration till penningvärdets förändring kan nämnas att egendomen i dag har ett taxeringsvärde på ca 415.000 kronor! Ehuru det var fröken Strömbom - dotter till förutvarande inspektören på Götvik Gustaf Magnus Strömbom - som köpte egendomen blev det i realiteten snart hennes ombud vid auktionen, kronolänsman Almgren, som blev innehavare av gården, då de båda kort efter köpet ingick äktenskap med varandra. I fortsättningen har därför Almgren underskrivit alla gårdens handlingar. Att denne också tillsammans med Ad. Trägårdh och K. von Wernstedt i egenskap av administratörer i Burens bo kvitterat handpenningen kan ju ge anledning till en del reflexioner.

Ur det utförliga auktionsprotokollet kan en hel del intressanta saker utläsas. Man far sålunda veta, att kaminerna i tamburen och blomsterrummet ej ingick i försäljningen, liksom ej heller den skog, som Boxholms bruk köpt. Men främst är det omsorgen om gårdens många underlydande, som man fäster sig vid. Att änkepension inte är något sentida påfund visar protokollets sjätte paragraf, vari f.d. rättaren Anders Svenssons änka förbehålles för livstid dels bostad och vedbrand, dels årligen 12 fot råg, 2 fot korn och 3 kronor kontant samt dels dagligen 1/4 kanna söt mjölk. Änkan Carin Lindberg förbehålles mot en ärlig avgift av 20 kronor brukningsrätt till den åkerjord vid Spången, som hon tillförne innehaft, och åt Gustaf Andersson i Marielund, Carl Carlsson i Tegelstugan och Carl Carlsson i Hanarp med hustrur förbehålles för deras livstid lämpliga boningsplatser på ägorna. Åt gamle trädgårdsmästaren Sellén förbehölls också kvarboenderätt på ägorna samt vedbrand, "dock skall han härför lemna någon ringa ersättning". Säljarens rättigheter och skyldigheter gentemot alla dagsverkstorparna övertogs av köparen och det säges uttryckligen ifrån, att ingen av dem må tvingas flytta med mindre han fått åtnjuta laga fardag.

Listan på de tjänare, som köparen måste överta i sin tjänst och betala med dem betingade löner är lång: Trädgårdsmästaren A. Johansson resterande lön intill den 24 oktober detta år 80 kronor samt half stat; Rättaren G. A. Eriksson lön intill den 14 Mars 1888 200 kronor och full stat; Snickaren A. P. Petersson lön intill den 14 Mars 1888 200 kronor och full stat; Statdrängen Oskar Carlsson resterande län intill den 24 oktober 1887 65 kronor och half stat; Stalldrängen Johan Andersson lön intill den 14 Mars 1888 120 kronor och full stat; Kofodraren Johan Danielsson lön Intill den 14 Mars 1888 130 kronor och full stat samt dertill 1/4 öre pr kanna af mjölkafkastningen; Oxdrängen Carl Peter Andersson resterande lön intill den 24 nästkommande Oktober 65 kronor och kost; Drängen Johan Albert Andersson lön till den 24 April 1888 135 kronor och kost; samt Ladugårdspigan Hulda Brun resterande lön till den 24 nästkommande Oktober 40 kronor och kost."

Frånsett den specialanställde trädgårdsmästaren fanns alltså för gårdens behov 8 anställda förutom de 6 eller möjligen 7 dagsverkstorparna. Som jämförelse kan nämnas, att numera drives jordbruket - exklusive skog och trädgård - med en fast anställd jämte tillfälligt lejda vid skörd och trösk!

Av de ovan uppräknade bevarar jag i vördnad minnet av gårdssnickaren och trotjänaren Anders Peter Petersson, som bodde kvar på gården till sin död och ännu efter fyllda 90 år pysslade i sin snickareverkstad. Han avled i slutet av är 1927 någon dag före sin 98:e födelsedag.

*

Som ovan nämnts hörde åtskilliga dagsverkstorp till egendomen och ett studium av torpkontrakten bjuder åtskilligt av intresse. Sådana kontrakt, upprättade under åren 1882 - 99, finns bevarade för - i kronologisk ordning - torpen Andersberg, Hanarp, Tegelstugan, Sibbelyckan, Skogenberg, Kärrstugan och Laggetorp. När det 1893 skulle tillsättas torpare vid Kärrstugan synes det ha krånglat till sig. Det finns nämligen två kontrakt, ställda på tre olika personer. Det ursprungliga upprättades den 6 februari och gällde för August Carlsson, men antingen denne ångrat sig eller av annan orsak är hans namn överstruket och ersatt med namnet Carl Oskar August Kihlgren, som också underskrivit kontraktet. Men redan fyra dagar senare, den 10 februari, skrevs ett nytt kontrakt för Carl Edvard Johansson, som också slutligen tillträdde stället och stannade kvar där i över 30 är.

Att skrivkonsten bland allmogen ännu mot slutet av 1800-talet inte var helt allmän kan man sluta sig till av den omständigheten, att i en del fall har torparen Icke själv underskrivit kontrakten, som under namnet är försedd med anteckningen m. h. p. p. - med hand på pennan.

Innehållet i torpkontrakten är i stort sett ganska likalydande, men vissa variationer förekommer. Tyvärr finns inga uppgifter om åkerarealerna men dessa torde i regel ha uppgått till 2 à 4 tunnland. Antalet dagsverken, som torparen årligen utan ersättning var skyldig att fullgöra "af fullt duglige och arbetsföre personer", varierar mellan 85 och 100 mansdagsverken samt, åtminstone för de större torpen, 50 hjälpdagsverken. Dessutom var han ålagd att varje är spinna viss kvantitet tågor eller blänor. För överdagsverken, som utgjordes efter bud, varvid budskickningen torparna emellan måste ske utan dröjsmål, erhölls en ersättning av 75 öre för varje mansdagsverke under sommaren samt 50 öre under vintern. For hjälpdagsverken betalades likaledes 50 öre, I det ovannämnda kontraktet om Kärrstugan, som upprättades några år senare än flertalet av de övriga, hade dock ersättningen för sommardagsverken höjts till en krona och för vinterdagsverken till 75 öre; hjälpdagsverken hade emellertid inte följt med i prishöjningen. I ett kontrakt från 1899 om Laggetorp är dagsverkspriserna av någon anledning icke utsatta. Ytterligare arbetsskyldighet förekom vid hö- och sädesbärgningen, då torparen var skyldig att själv och med allt sitt arbetsföra folk vid tillsägelse biträda emot den för överdagsverken bestämda ersättningen.

Om man frågar sig när torparen skulle hinna bärga sin egen skörd, minskas denna undran ingalunda, när man läser att dagsverkstiden under sommarmånaderna räckte från kl. 5 på morgonen till 1/2 9 på aftonen och under vintern från daggryningen till full skymning på kvällen! Även härvidlag skedde så småningom en lindring; i kontraktet från 1893 har sommararbetstidens början framflyttats till kl. 6, och 1899 slutade arbetet kl. 8 på kvällen. l båda dessa fall är dock arbetstidens början angiven till kl. 6 även vintertid.

För gårdssmeden A. F. Carlsson som innehade torpet Sibbelyckan och som i sin egenskap av specialarbetare stod högre upp på rangskalan än vanliga torpare, gällde generösare bestämmelser. Sålunda slapp han undan med 80 dagsverken årligen - det poängterades dock att han måste utföra dem själv - och för överdagsverken erhöll han hela l kr. 25 öre året om, men då började han även under vintermånaderna arbetet kl. 5 på morgonen.

*

Försumlighet i arbetet bestraffades strängt som framgår av följande bestämmelse: "Inställer sig ej torparen eller hans folk i rättan tid på dagsverke, derifrån uteblifver eller gör arbetet med försumlighet, skall han för hvarje af dessa förseelser utföra ett straffdagsverke."

Mångahanda andra skyldigheter ålåg torparen, såsom att medföra alla erforderliga redskap, att bruka och sköta torpet väl och på egen bekostnad verkställa smärre reparationer av byggnaderna samt att underhålla och förbättra erforderliga hägnader.

Bland förmåner, som tillkom torparen, kan nämnas, att för utdrygning av fodret till kreaturen var  lövhuggning tillåten, dock "med största sparsamhet och efter utsyning", men veden efter lövbrottet fick torparen inte tillgodogöra sig. Han fick till bränsle nöja sig med skog till 2 famnar barrved och nödigt risbränsle. All annan skogshuggning var honom strängeligen förbjuden och för att riktigt ge eftertryck häråt anges i kontraktet, att "om torparen bryter häremot, anses detta för stöld".

Det var som synes hårda bud för den "gamla goda" tidens dagsverkstorpare, och mången i vår generation har nog svårt att förstå, att de över huvud kunde existera, även med hänsyn tagen till tidens naturahushållning och till att penningvärdet var ett helt annat än nu. Och dock har många av dem genom arbete och sparsamhet kunnat lägga av en slant till ålderns dagar, och ofta har stora barnkullar i dessa torp fostrats till dugliga medborgare. I detta sammanhang kan nämnas Johan Albert Ekdahl, son till Anders Nilsson i Spången och född där 1838. Han avled 1910 som kyrkoherde i Skeppsås. Det berättas om honom, att han var en verksam man, som själv brukade sina boställsjordar och med framgång verkställde nyodlingar och planteringsföretag.

Med undantag för hedersmannen Alfred Adolfsson, som blev torpare i Laggetorp vid sekelskiftet och nu på ålderns dagar är bosatt i Tranås, är de nu borta, de forna dagsverkstorparna på Götvik. Men i mitt minne står flera av dem levande för mig, främst de tre, som till sin död var bosatta på gården. Den förutnämnde gårdssmeden Fredrik Carlsson hade tillsammans med sin prudentliga hustru Katarina flyttat frän Sibbelyckan till Spången och avled där 1922  i en ålder av 83 år. Han var något av en tusenkonstnär, som bl. a. var duktig i så vitt skilda ting som att laga klockor samt slakta svin och kalvar. Det sistnämnda gjorde han gärna, ty han satte stort värde på den obligatoriska slaktsupen. Carl Edvard Johansson, som kom till Kärrstugan 1893, innehade detta torp i över 30 år och var även han under sina sista år bosatt i Spången, som blev liksom ett pensionärshem för gårdens underlydande.

Sist men icke minst är att nämna Carl Johan Glad, som tillträdde torpet Hanarp 1889. I det där. vid uppgjorda kontraktet förekommer en randanteckning av följande lakoniska lydelse: "Klöfvervall 3/4 tid, 5 1/2 kappe hvete utsådd att lösas av Glader". I 30 år brukade Glad torpet, som 1919 övertogs av en son, vilken fortfarande bor och arbetar på gården och därjämte är vaktmästare vid socknens hembygdsgård. Som undantagsstuga erhöll C. J. Glad en annan torpstuga, Gustafsberg, vilken flyttades till Hanarp och döptes om till Gladhem. Här var han bosatt till sin död 1934, då han var 86 år gammal. Hans kraftfulla och begåvade hustru Karolina, som ännu i 85-årsåldern sågs ute med räfsa i handen på åker och äng, överlevde sin make i åtta år och var vid sin död 89 år.

Men vad har det blivit av de gamla dagsverkstorpen? Ett finns kvar, ehuru i annan form. De båda torpen Hanarp och Tegelstugan är nämligen sammanslagna och har genom tillägg av jord från stamfastigheten blivit en arrendegård. Av stugorna tjänstgör en del som sommarnöjen åt stadsbor, medan andra är bortrivna, Den bäst belägna jorden har lagts till huvudgården antingen som åker eller bete, under det att de små åkerlapparna i skogsmarken blir alltmer skogbevuxna. Ännu minner en glänta i skogen med några mossiga äppleträd var t, ex. Skogenberg var beläget, och av alltjämt brukliga benämningar på vissa områden i skogen framgår vad de tidigare använts till, såsom Laggetorps fårhage, Kärrstuge natthage, Skogenbergs åkermosse och Stathagen - även statarna hade förr i vissa fall kreatur.

Ännu ett kontrakt hör till de här berörda handlingarna. 1895 hade nämligen kronolänsman Almgren tröttnat på att själv driva jordbruket vid gården och arrenderade ut det till Johan Gustafsson frän Adelöv. Nämnas skall endast att Gustafsson, kära far på Götvik, innehade ärrandet till 1911, då min far, som året förut inköpt gärden av änkefru Ulla Almgren, övertog dess skötsel. Gustafsson slog sig ned i Tranås och ägnade sig åt skinnindustrien i den firma, som hans son, disponent David Johansson, allmänt känd under namnet, "Skinn-David", några ar efter flyttningen från Götvik grundade.

Eric Nyström