|
"Farbror Sven sjöng så illa" Ester, 88, berättar om sin berömda skolkamrat Ester Ljunggren 88 på Storgatan 24 i Boxholm har ett friskt och levande minne av sin barndom och ungdom. Hon kan berätta om "den gamla goda tiden" som det så vacker heter. Liksom många andra i hennes generation fick hon börja tidigt med slitet för brödfödan. Föräldrarna - Johan och Alma Ljunggren - bodde vid Älvkullevägen i Boxholm och det var här som Ester fick sin uppfostran.
Farbror Sven sjöng så illa - Läraren hette Anders Knutsson. Vi kallade honom "Knutte". Han var inte sen att rycka flickorna i flätorna och pojkarna fick en örfil för minsta förseelse. Inte var det något hjärtligare förhållande mellan honom och skolklassen. Bland klasskamraterna fanns en pojke som hette Sven Jonsson. Han blev så småningom välkänd som "Farbror Sven" Jerring, radions populäraste personlighet. - Svens far var veterinär och familjen bodde i Ekenäs. Sven var både snäll och duktig i skolan och fick fina betyg i de flesta ämnen. Bara hans sångröst blev underkänd minns Ester. Lärarna söp - Men undervisningen var dålig. Vi fick göra så gott det gick. "Knutte" hade höns och kalkoner och det intresserade honom mer än vår undervisning. Många barn hade lång väg att gå från bondgårdarna runt omkring; Häggebo, Svennabo, Hultet och flera. En enda gång på sommarterminen hade vi friluftsdag. Jag minns när vi fick gå till Källhemmet. En lång promenad. Vi hade lite matsäck i våra korgar och vi kokade kaffe över öppen eld. Och lärarna som var med passade på att supa sig fulla under tiden, säger Ester. Inte fick vi ungar springa ute på backarna hela dagarna och leka bara för att det var ledigt från skolan. Föräldrarna såg nog till att barnen fick hjälpa till med försörjningen. Jag själv och många andra barn fick börja tidigt att rensa rovlanden vid Sätterstorp och Karsbo mosse. Från klockan sju på morgonen till sju på kvällen fick vi hålla på. Dagsförtjänsten var 75 öre. Och vi fick plocka torra grenar i skogen till bränsleved. Sömmerska Då skolgången var avslutad fick Ester
Ljunggren lära sig sy. Med åren förvärvade hon erfarenhet.
Hennes intresse för - En sömmerskeanställning i Uppsala lockade mig i ungdomsåren. Men det blev ingen flyttning av. Mor satte sig emot berättar Ester, som istället fick löfte om att inrätta en "syateljé" i största rummet i föräldrahemmet. Här blev det ordentlig fart på söndagsarbetet. Beställningarna ökade. Det rådde ingen normal arbetsdag. Flitens lampa lyste i sysalen de flesta timmarna på dygnet. - Det var arbete från tidigt på morgonen till långt fram på natten. Brådast var det till de stora helgerna 1 maj, midsommar, jul, och nyår. Då ville folk vara snyggklädda, säger Ester, som hade 12 kronor i sylön för en helfodrad damkappa på den tiden. - Inte blev det så stor förtjänst, men jag trivdes med mitt arbete och jag kunde försörja mig och det var huvudsaken, menar hon. Esters far - Johan Ljunggren - var masugnsarbetare. - Far var inte glad åt syverksamheten i hemmet. Inte blev det mycket vila för honom mellan arbetsskiften. Han hade sovrummet vägg i vägg med sysalen. Konfektion 1936 blev en affärslokal ledig på Storgatan. Jag tog risken och hyrde lokalen och öppnade damkonfektion. Den affären hade jag sedan kvar till 1975. Då slog jag igen. Vid 80 års ålder hade jag rätt till det, fortsätter hon. Ester minns fattighuset i Ekeby. - Det var sorgligt ställt med fattigvården förr, säger Ester, som hela tiden varit Boxholm trogen. Nu hyser hon oro för framtiden på orten. Depressionen kastar sin dystra skugga över samhället. - Det är förfärligt ledsamt att så mycket ska försvinna i Boxholm. Och överallt i världen är det oroligt. Vart ska det bära hän, undrar Ester. Kan än Hon har trivsamt ordnat i sin lägenhet om två rum och kök. TV och radio har hon som sällskap. Ett par timmar i veckan kommer hemhjälpen. Övriga tider klarar hon på egen hand. Ofta kommer vänner och hälsar på. Hon har besvärats av ryggont en tid och det satte ner rörligheten. - Men nu har det onda gett med sig som väl är, säger hon. Att få sätta sig en stund vid symaskinen är än idag hennes käraste sysselsättning. Utan svårighet trär hon tråden genom symaskinsnålen, lägger tygbiten tillrätta och trampar igång sin gamla hederliga Singermaskin. - Inte har jag gjort nånting som är värt att skriva om, sa Ester Ljunggren då Östgöten gjorde besök. Hon viftar bort sin egen betydelse och knyter istället an till minnet av sina föräldrar, och man märker rörelsen i hennes stämma när hon talar om far och mor. - De visade mig ett föredöme, som jag satte en ära i att följa, säger hon till sist. Ingemar Carlsson Uppgifter från Sveriges Dödbok 1901-2009:
Född: 18940930-2107
|
-
Det var karga tider förr. Jag fick vara tacksam att det fanns
mat på köksbordet. Jag minns hur far tog hem sill i tunnor och
sålde. Sill och potatis var den stående rätten för fattiga
arbetarfamiljer. Sädeskaffet som vi fick hålla till godo med
under krigsåren, var ju inte så värst njutbart. Men
maskroskaffet smakade ännu sämre, det var hemskt, säger Ester,
som började sin skolgång i Bruksskolan 1902.
sömmerskeyrket tog fart.