Enshults bränneri

Enshult är en av de större gårdarna i Malexander kommun och namnet har en viss klang hos äldre personer i bygden. I gången tid hade ägaren till gården förvärvat tillstånd till brännvinsbränning för livstid. Detta betydde att tillståndet varade så länge innehavaren eller hans maka levde. På detta sätt blev Enshult bränneri kvar långt efter att andra brännerier på grund av ändrad lagstiftning måste läggas ned. I Enshult brändes brännvin till långt in på 1900-talet.

Bränneriinnehavarna hade blott att till vederbörande myndighet anmäla när bränningen skulle börja. Vid fastställd dag kom så en av staten utsedd kontrollant vilken hade fullmakt att bryta förseglingen på bränneriapparaten och kokningen kunde börja. Då huvudbeståndsdelarna för bränningen bestod av säd och potatis brukade i allmänhet tillverkningen sätta igång på hösten.

Kontrollanten, i regel en militärsperson med smak och fallenhet för sysslan, skulle se till att inga olagligheter förekom, varken vid tillverkningen eller försäljning. Försäljningsbestämmelserna gällde att brännvin som framställdes skulle tappas i tjänliga ekfat rymmande minst 250 liter eller 100 kannor, samt säljas i parti om minst ett sådant fat. Kontrollantens viktigaste uppgift torde ha varit att spriten innehöll den fastställda styrkehalten.

Ortsbefolkningen och allmogen liksom kände på sig när bränningen började och liksom vädrade i luften en viss lukt från Enshult. Men att få med av den brända och destillerade juldrycken var svårare.

Lagen kringgicks

Att köpa en dylik brännvinstunna kostade som regel 250-275 kronor, och det var lättare sagt än gjort. En bonde måste på den tiden sälja två eller tre kor för att få så mycket pengar. Men nöden var även här uppfinningarnas moder, lagen måste kringgås.

Man slog sig tillsammans några personer och skramlade ihop de nödvändigaste medlen. Brännvinstunnan hämtades till någon gård och under nattens tysta timmar, när lagens väktare sov, delades innehållet broderligt.

Men så fanns det personer som hade det ännu sämre ställt och som inte kunde köpa mer än en kanna eller så av varan. Då behövdes det ännu fler som slog sig samman om en tunna. Man spred då ut ryktet att ”De hade fått en kalvko i Enshult” och råmjölk fanns att köpa på viss plats.

En person hade fått uppdraget att ombestyra inköp av brännvinstunnan samt fördela densamma. Men för att denne skulle kunna göra det stora inköpet måste penningfrågan först lösas. Detta skedde på så sätt att de som ville ha med av ”råmjölken” placerade sina tomkärl, som regel en mjölkkruka av koppar, på viss angiven plats och i kärlet låg betalningen. När så ombudet fått in tillräckligt med penningar begav han sig till bränneriägaren, köpte en tunna som fraktades till angivna platsen där utminuteringen skedde.

Djungeltelegraf

Nu syntes det som om en djungeltelegraf existerat, ur buskar och bergsskrevor kom beställarna av den destillerade drycken, men försvann sedan också lika stilla och tyst ett stycke bort där man inte kunde låta bli att smaka på varan. Sedan började vandringen hemåt genom skogarna med en och annan vilopaus på platser som ännu har namn från den tiden. ”Glädjebacken” och ”Brännvinslia”, båda i Boxholmstrakten minner om detta.

Ingen ros utan törnen

Nyhetsfolket och de frireligiösa såg med fasa hur den beryktade ”råmjölkshämtningen” verkligen förråade dem som var begivna på varan. Det ställde till besvärligheter i hemmen och på vägarna och det fanns också de som inte drog sig för att ha brännvin med som färdkost vid julottebesöken.

Länsmannen och fjärdingsmannen varskoddes och de beslöt att sätta stopp för trafiken. Vid bränneriet hade man rent mjöl i påsen, man hade endast levererat hela fat på angiven plats och mot kontant betalning, allt enligt Kungliga majestät och kronans befallning. Nu måste därför uttagarnas vandel granskas, men detta var lättare sagt än gjort. Man träffade överenskommelse att nykterhetsfolket skulle varsko lagens väktare  när ”råmjölksuttaget” skulle ske.

Detta kom till motpartens kännedom och nu kom man överens om att buden om ”råmjölkshämtningen” skulle gå ut en dag tidigare än den riktiga. När så lagens väktare kom åkande i sin fina hästvagn, då var åskådarna många. Men då ingenting olagligt förekom måste länsman med uppvaktning fram på morgonsidan återvända hem.

Hemkommen vilade kronobetjäningen ut i godan ro. Påföljande kväll och natt kunde så brännvinstunnan delas ut utan att någon kom och störde. Då länsman märkte att han blivit lurad, ja då måste andra metoder tillgripas för att stävja ofoget. Och man tog då till utfrågningsmetoden.

Vid ett bondkalas var också länsmannen inbjuden. Då far i huset tog fram den fina fyrkantiga flaskan med kungens namnchiffer på, då vädrade länsmannen att det inte stod rätt till. Han frågade därför barskt:

- Hur har du kunnat skaffa detta?

Svaret kom rappt och utan krus:

- Jag gör som kommissarien och patron, köper ett fat själv.

Nästa gång trodde man att det skulle lyckas bättre. En misstänkt uttagare instämdes till rätten. På domarens fråga:

- Erkänner ni att ni delat ut brännvin vid Enshult, blev svaret:

- Nej, men ja fick en slick med.

En ny fråga:

- Vem av då?

Den anklagade kliade sig i skägget.

- Jag vet inte säkert, men de glunkas om att det var… o så nämnde han namnet på en peron.

Nu triumferade länsman och vände sig till en av nämndemännen:

- Är den mannen känd?

Jo, det var han. Men han hade nyligen rest till Amerika. Så att det var ingen glädje med den upplysningen.

En ny fråga till den anklagde:

- Känner ni fler sådana personer?

Ett nytt namn nämndes. Nu blev länsman åter belåten och utbrast:

- Men han har väl inte rest till Amerika?

Nej, det hade han inte, men han var död.

Då reste sig den anklagade och yttrade:

- Men då levde han, det vet jag bestämt!

Målet fick avskrivas i brist på bevis.

Severin Fredriksson

Brännerier har funnits vid de flesta större gårdar. Mest bekant är Enshults bränneri som upphörde 1914. Bönderna i trakten kunde få sälja sin potatis till Enshult. En liter Enshultsbrännvin kostade omkring sekelskiftet 1.05 kronor. Brännerier har vidare funnits vid Ramfall, Danskebo, Stjärnesand, Malgeryd, Sjöbo samt Somvik.