En herrgårdsflickas minnen

Författarinnan Margareta Lindström föddes 1899 och hade sitt barndomshem på Boxholms säteri i Östergötland. Ett par av hennes böcker handlar just om säteriet och hur folket levde där kring sekelskiftet. Hennes föräldrar var Ivar af Buren och hans maka Matilda och det fanns ytterligare fyra barn i familjen: Uno, Carin, Harald och Didrik.

Enligt författarinnan var godsägare Buren en sträng och diktatorisk fader medan modern var snäll och godhjärtad. Det var många anställda på gården: Kökspersonal, guvernanter och en hel del andra tjänare som hörde till dåtidens storhushåll.

Margareta hade lärt sig att läsa för guvernanten men tröttnade på undervisningen i hemmet och kommen upp i trettonårsåldern fortsätter hon istället skolgången vid Linköpings flickskola. Under sommaren 1914 gick hon och läste för komminister Sixten Dahlqvist i Boxholm och konfirmerades i ortens kyrka den 8 augusti.

När skoltiden var avslutad visste hon inte vad hon skulle ta sig till framöver. Hela hösten 1915 vistades hon hemma på herrgården, overksam och villrådig, enligt hennes egen utsago.

Några månader senare reser hon till Stockholm och går på sykurs, men hela tiden känner hon sig ensam och missbelåten.

Sjukvården tycks vara en möjlighet för henne att komma ur dilemmat och slumpen kommer henne till hjälp när hon helt apropå stötte ihop med två flickbekanta från bruket som klarat av en kurs i Linköping för utbildning till krigsreservsköterskor eller hjälpsystrar, en utbildning som var på modet vid den här tiden, krigsåret 1917, då invalidtågen trafikerade mellan Haparanda och Trelleborg.

Den här kursen tilltalade Margareta, hon ansökte och blev antagen och genomgick en sex månader lång utbildning inom sjukvården i Linköping, anordnad av Röda Korset och då hon utexaminerades erhöll hon diplom undertecknat av prins Carl, som var svenska Röda Korsets ordförande.

Om författarinnan Margareta Lindströms fortsatta vuxenliv har man inte fått veta så mycket, men bevisligen befann hon sig i Saltsjöbaden 1966.

"Jag var en herrgårdsflicka" är titeln på en av hennes böcker där hon i ett par avsnitt ägnar speciellt intresse åt de enkla och fattiga människorna som var anställda hos patron på Boxholms säteri då seklet var ungt. Man kan förstå att det spjärnade emot ordentligt när fackföreningsrörelsen försökte tränga på vid säteriet.

Här var det inte bara patron utan även de flesta av undersåtarna som var immuna mot de socialistiska idéerna och här skulle minsann inga nymodigheter få något fotfäste. Visserligen hade de underlydande patrons välsignelse då det gällde att rösta, men de skulle rösta konservativt, inte tu tal om annat.

På bruket däremot bröt omdaningen fram och arbetarna slöt sig samman i fackförening, det byggdes Folkets hus och man bildade en Arbetarnas Ring som prispressare på konsumtionsvaror. Då Kata Dahlström och Hinke Bergegren kom på agitationsbesök togs de emot med öppna armar och inte ens bruksdisponenten hindrade de nya demokratiska strömningarna även om han såg de hotande "inkräktarna" med oblida ögon.

Medan brukets arbetare ordnade demonstrationståg 1 maj pågick samtidigt sysslorna som vanligt vid säteriet utan påverkan av allt ståhej.

Jag är en älskare av Ivar Lo Johanssons böcker. Han har skildrat statarnas eländiga tillvaro på ett mästerligt sätt. Margareta Lindströms berättelse pekar åt samma håll, det vill säga att statarna var samhällets olycksbarn.

Inte långt från herrskapets överklasshem låg ett par vitrappade tvåvåningshus där statarna bodde i ett rum och kök oavsett familjens storlek. Ingen familjemedlem hade egen sovplats, lakan hade man inte hört talas om och örngott förekom sparsamt och man låg direkt på halmmadrassen med ett täcke över sig.

I en torftig köksinredning fanns en murad, spisel, ett omålat bord med en fotogenlampa hängande ovanför, några stolar, en kommod och ett väggfast skåp. Garderober var det ont om, kläderna hängde litet varstans eller bars upp på vinden. För att få vatten till husbehov fick folket traska iväg till en brunn långt bort från bostaden.

Enligt författarinnan så rådde det ett gottförhållande mellan patron och de underlydande. Alla hade fri sjukvård, de hade en liten täppa där de kunde odla en del matnyttigt, de hade några höns och en gris. Lite rangskillnad var det mellan undersåtarna. Rättaren och kusken fanns en bit högre upp på stegen. Båda hade mångårig erfarenhet i arbetet och de hade med sina familjer två rum och kök i en av flygelbyggnaderna och det var ett boende som liknade överklass bland statarna. Rättaren hade dessutom en annan merit, han var nämligen den ende på godset som hade lärt sig konsten att få den stora vällingklockan att ringa oklanderligt,

Torparna, tillkallades vid tillfälliga behov. Det ingick i arrendet att de skulle stå till förfogande exempelvis då skörden skulle, bärgas och det blev extra betalt för allt arbete utöver det vanliga.

Säteriet inbjöd inte till något latmansgöra varken för statarnas eller torparnas familjer och man ställer sig frågan, hur de här människorna kunde stå ut med sina strävsamma arbetsdagar från tidiga morgonen till sena kvällen. Medan manfolket skötte grovarbetet utomhus så satt inte kvinnorna sysslolösa. De skötte utan anmärkning sina små hem, de födde och fostrade många barn och skaffade sig extraarbete: räfsning på åkrarna vid skördetid, rensning i trädgårdens grönsaksland, de ställde upp vid storbyk och slakt och de plockade bär som de sålde till herrskapet allt för att dryga ut den skrala hushållskassan.

När man får veta att tvål var en lyxartikel i dessa tider och därtill både dyr och odryg så var det kanske inte så märkvärdigt att den personliga hygienen blev eftersatt. När karlarna kom hem på lördagskvällen efter ett långt dagsverke så tog de vattenbaljan med sig utanför köksdörren och tvättade sig med såpa, i bästa fall. Vanligtvis bidade de flesta till julafton som förr var den verkliga rengöringsdagen.

Man förundrade sig över hur de här arbetstrogna tjänarna trots sin bekymmersamma levnadsbana kände sig nöjda med det lilla de ägde. Situationen vid Boxholms säteri var inte på något sätt unik. Mönstret var detsamma vid alla större gods.

Visst måste vi vara tacksamma att den patriarkaliska livsstilen tillhör en svunnen tidsålder.

Ingemar Carlsson

Fotnot: Margareta Lindström var mor till Madeleine Uggla, född Thiel och hon var mormor till Magnus Uggla. Läs mer om detta på Wikipedia.